Digitalism tillhör en av alla dessa Daft Punk-imitatörer som i mitten av 00-talet bestämde sig för att göra house med rockattityd och kalla det electro. Ett halvt decennium senare fortsätter de på samma spår med en närmast arrogant ignorans för vad som sker i övriga musikvärlden. På skiva är det outhärdligt. Live fungerar det häpnadsväckande bra.

Den nedbantade visuella inramningen av filmer och lysdioder är smakfull och liveelementen uppenbara när duon, för kvällen förstärkt av en trummis, manipulerar och förvrider låtar, ljud och tempo i realtid.

Popbyggena som på gruppens två fullängdsalbum skymts av förlegade electroproduktioner skiner mycket starkare tillsammans med deltidssångaren Jens Moelles poser.

Någon beskrev Digitalism som dansmusik att ”rocka” till. På scen finns det anledning att vända på perspektiven. Det är pop som går utmärkt att dansa till, även för dem med högre krav på dans än att hoppa upp och ner på stället med ett pekfinger i luften.

Framförallt är Digitalism något så ovanligt som en dansmusikinfluerad akt vars material och uttryck effektivt växer när musiken framförs live på en scen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-22

Adam Tenstas monotona rapstil passar det elektroniska klubbsammanhanget. Tyvärr består de frustande produktionerna ofta av Lisbeth Salander-electro som var tveksam redan för tre år sedan när filmaren Romain Gavras lät franska förortskids löpa amok till ljudet av Justice.

Artist: Adam Tensta
Titel: Scared of the Dark
Bolag: Respect My Hustle
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-12

Soul Claps första officiella dj-album inleds av ett regnoväder men deras välkammade house påminner mer om en somrig takterassfest. Stämningen är inledningsvis förväntansfullt avvaktande. Men två tredjedelar in – i övergången mellan egna Giorgio Moroder-flörten ”Fried Chicken” och Miguel Campbells spegelboll ”Kiss & Tell” – befinner sig samtliga festdeltagare på dansgolvet.

Bästa låt: Lee Foss ”Foxy”

Artist: Soul Clap
Titel: Social Experiment 002
Bolag: No. 19 Music
Format: DJ-album

Publicerat i Sydsvenskan 2011-03-09

Det är lördag i Malmö och majnatten är varm. I källaren på S:t Gertrudsgränd står Lundatrion The Eggstone och river av Sex Pistols gamla ”Anarchy In The UK”. De tre är totalt uppskruvade men inte hälften så hysteriska som killarna som flyger omkring med armar och ben åt alla håll till den vilda musiken. Mitt i kaoset står Björn Benner, från föreningen C-film som håller på att avsluta säsongen för Club Säpo, och studerar varje rörelse. Då och då plockar han fram sin kamera och tar en bild på gruppen eller någon i publiken som ser rolig ut.

Nej, händelserna ovan utspelade sig inte för några veckor sedan. Men med andra namn och annan musik kunde Martin Theanders reportage från Nöjesguiden 1989 vara en aktuell rapport från Klaffbron, Kontrapunkt, eller något annat ställe som lockar utelivets kräm just nu.

Mycket har naturligtvis förändrats i klubbmalmö på 22 år. Utbudet är extremt mycket större. Men mycket är också sig likt.

Varje klubbgeneration odlar sina mytomspunna oaser. Och för varje generation är de där första storögda mötena med nattlivsvärlden lika nytt och unikt.

– För oss var rejvscenen i början av 90-talet en revolution. Det var vår tids Woodstock, berättar Jimmy Lysell.

Som Jimi Disko är han en av de aktiva som varit verksam längst. I början av 90-talet ordnade han rejv i en industrilokal på Östra farmvägen. Mellan 1999 och 2001 låg han bakom Thank God It’s Friday på nu nedlagda Estrad på Kalendergatan.

– Jag älskar att arrangera klubbar och blir glad när gästerna mår bra för att det är en bra fest. Det är min kick, säger Jimi Disko.

22-åriga Olle Bergkvist tillhör en ny generation klubbarrangörer. Sedan i höstas driver han Noize på Inkonst.

– När vi började köra rejv på Näset var det ingen som gjort det tidigare. Jag körde tung electro men alla ställen i stan talade om att jag inte kunde spela den musiken. När folk säger att något inte går får man göra det själv.

Att ta saken i egna händer och erbjuda ett alternativ till etablissemanget har varit klubbarrangörers bränsle i alla år.

Det fick Lisa Thelin att starta Planet Smålands med bland andra eldsjälen Peter Spasson i 90-talets Lund. Det fick Tobias Lorentz, Ulf Larsen och Pelle Petterson att dra igång Tin Can Club 1987, en av de första konceptklubbarna med inriktning på rock i Malmö.

Förhoppningsvis kommer det alltid att finnas nya krafter som är villiga att plantera de frön de saknar i klubbfloran och rycka upp de blommor som blommat ut och vissnat.

Så ska det också vara menar Stefan Porutis, mer känd som DJ Qling. Mellan 1992 och 1995 drev han Manzana, av vissa ansedd som Malmös första renodlade house- och technoklubb, i en nu riven lokal vid Ångbåtsbron bakom Svävarterminalen.

Numera har han trappat ner och spelar högst sporadiskt ute.

– Det sker naturligt när man uppnår en viss ålder och förlorar sin trendkänslighet. När vi var unga fanns inget mer patetisk än gubbarna på fyrtioplus som spelade blues på pubarna. Idag spelar 40-åringarna deephouse. House är den nya gubbrocken och då är det dags att lämna över. Själv har jag inte tröttnat men jag tänker inte heller trötta ut folk med mina gamla housedängor om inte någon frågar efter dem, som nu på Slagthuset.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-10

Drygt ett år efter föregångaren The E.N.D. fortsätter popvärldens mest populära gycklare att göra autotunade barnvisor av urban dansmusik. The Time är en plågsam electroinfluerad nytagning av Dirty Dancing-klassikern (I’ve Had) The Time of my Life. Visst går det att urskilja en utveckling mot klubbigare miljöer men genomförandet är så medvetet banalt att man som lyssnare känner sig fullständigt idiotförklarad.

Black Eyed Peas
Titel: The Beginning
Bolag: Interscope/Universal
Betyg: 1

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-01

Foto: Anna Kaminska

Den som inte förstår texterna kan alltid dansa till musiken. Malmörapparen Gnucci Banana förvandlar melodiösa ordlekar till global dansesperanto.

Första gången jag lade märke till Ana Rab befann sig hon och en väninna på dansgolvet och improviserade något som såg ut som ett mellanting av en snöänglar och Madonnas Vogue-dans.

Andra gången befann hon sig uppe på ett dj-bås och spottade partyrim bakom sitt intensiva rap-alter ego Gnucci Banana. En kompis som var med den gången beskrev det som att Ana Rab gör alla de där grejerna man önskar människor skulle våga göra på en klubb men aldrig gör. Det går också att uttrycka det som att hon går helt bananas.

– Jag aldrig förstått varför man inte ska visa att man tycker om bra musik när man hör den. Jag har inga problem med att ta dansmoves direkt från sovrummet till klubben. Om jag ändå betalat entré till en klubb ska jag fan ha valuta för pengarna och inte stå i ett hörn och sura, säger Ana Rab och skrattar, när vi träffas en eftermiddag på en innergård i närheten av Möllevångstorget.

Ana Rab är uppvuxen i Västerås men lämnade Västmanland för London efter studenten 2006. Hon hade sett filmatiseringen av Nick Hornbys High Fidelity och drömde om att arbeta i en skivaffär. Efter att varje vecka ha försett personalen med en lista på aktuella favoritlåtar fick hon till slut napp på den lilla men beryktade hiphopskivbutiken Deal Real i närheten av Canbury Street.

Hon blev kvar i två år innan hon flyttade hem för att börja lärarhögskolan i Malmö. Med sig tillbaka till Sverige hade hon sydafrikanska rapparen och nuvarande maken Spoek Mathambo.

Tillsammans med tyska producentduon Schlachtofbronx släppte de i vintras Ayoba. Med sin tidstypiska blandning av influenser från när och fjärran är singeln ett bra exempel på den urbana musikmix som de senaste åren förenats under etiketter som tropical- och global bass.

Ayoba är ett sydafrikanskt uttryck för något coolt och hypat. En röd tråd i musiken är just leken med ord och språk. I och med att musiken har sitt ursprung i en masa olika länder och världsdelar finns det hela tiden en ofrånkomlig språklig distans som möjliggör melodiösa ordlekar.

Om några veckor släpper Gnucci Banana och albumaktuella Spoek Mathambo sitt tredje samarbete ihop: EP:n Hush (Iggy Iggy)/Linjora. Den här gången har de samarbetat med tyska producenten Tim Turbo. Hush (Iggy Iggy) är enligt Ana Rab ett bra exempel på hur de jobbar.

– Det börjar ofta med ett hittepåspråk. Iggy är ett ord som vi har hittat på. Folk som snackar skit – haters – är iggys. Iggy-ya-yey är det samma som att snacka skit.

I en kontext där orden är svåra att förstå eller påhittade blir dansen ett desto mer lättförstått kommunikationsmedel.

– Dans är ett bra sätt att ta bort tabun för att det tillåter folk att uttrycka saker som de kanske inte vågar säga med ord. Jag själv tycker inte om att prata i en stimmig klubbmiljö. I det sammanhanget blir dansen och kroppsspråket mitt enda sätt att uttrycka mig med.

Lyssna?

På youtube hittar ni både videon till Gnucci Bananas Ayoba samt Spoek Mathambo, Mash-Up International och Gnucci Bananas liveversion av Miike Snows Animals. Singeln Hush (Iggy Iggy) släpptes idag.

Publicerad i en något annorlunda version i Sydsvenskan 2010-09-10.

Rapparen och allmänna mångsysslaren Nthato Mokgata kommer från Soweto i Sydafrika. Denna månad pryder Spoek Mathambo, som Nthato Mokgata ibland kallar sig, något otippat omslaget till trendkänsliga amerikanska musikmagasinet The Fader. Otippat för att jag knappt hade hört talas om honom innan han i våras dök upp som återkommande partykatalysator på stilbildande, men nu nedlagda, Inkonstklubben The Rumble.

Senaste tiden har nämligen Spoek Mathambo (fritt översatt: skelett) haft sin bas här i Malmö.

Mathambo kallar sig själv för ”A Post-Apartheid Post-hiphop Poster Boy”. Hans solodebut bär också tydliga avtryck från en uppväxt i Apartheid-systemets efterdyningar med hiphop som popkulturell norm.

Titelspåret och första singeln Mshini Wam refererar till Umshini Wami, en Zulukampsång som populariserades av ANC. I Spoek Mathambos händer riktas siktet mot dagens skruppelfria sydafrikanska ledare som inte drar sig för att försöka dölja aktuella snedsteg bakom politiska symboler från sitt revolutionära förflutna.

Precis som M.I.A:s främsta ögonblick är musiken så smittsamt trallvänlig att man lätt glömmer att den handlar om skarpladdade maskingevär.

Videon till låten ser ut som om New York-konstnären Jean-Michel Basquiat gått lös med kritorna på en dancehallvideo från tidigt 90-tal. Liksom Basquiat använder Mathambo hiphop som palett för att skapa lekfulla och färgglada musikkollage med ett ständigt underliggande allvar.

Ibland kommer de musikaliska influenserna från brittisk dubstep och vobblande electro, andra gånger från inhemsk kwaito-house med långsamt svävande spöklika subbasgångar.

Post hiphop. Post apartheid.

Blicken må vara riktad mot en ljus framtid men det förflutna finns hela tiden närvarande.

Som ett Halloweenskelett i garderoben. Redo att hoppa fram och säga bu.

Spoek Mathambo
Titel: Mshini Wam
Bolag: BBE Records
Betyg: 4

* * *

Lyssna även på:

M.I.A.– Arular (album)

DJ Mujava – Township Funk (låt)

Schlachtofbronx feat. Spoek Mathambo & Gnucci Banana – Ayoba (låt)

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-08

Brittisk dansmusik påminner mycket om engelsk fotboll. Kraft, bufflighet och tempo prioriteras ofta framför stil och finess.

The Count & Sinden, det vill säga Joshua Hervé och Graeme Sinden, sammanför house, hiphop, electro, dancehall, soca och andra urbana dansmusikgenrer med rötter utanför England. Men tilltalet på Mega Mega Mega är ändå tydligt förankrat inom den bastunga brittiska dansmusikscenen.

Till skillnad från många kollegor undviker duon att fastna i effektsökande poser. Musiken får möjlighet att kippa efter andan innan duon bränner av turboraketerna och trycker alla reglage i botten på nytt.

Det är effektivt för stunden men inte fullt lika njutbart utanför sitt sammanhang.

The Count & Sinden
Titel: Mega Mega Mega
Bolag: Domino/Playground
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2010-08-25

I teorin borde jag avfärda det här. I praktiken har jag svårt att inte gapflabba när de i samma andetag jämför sig med Kalle Anka på LSD och springer ihop med lokala dubreggaeprofilen Sillen på svartklubben Alianza Latina. Jävla galenpannor.

Maskinen
Titel: Boys II Men
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 2 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-18

Kid Cudi tillhörde Kanye West entourage redan innan italienska nyelectroduon Crookers förvandlade hans Day ’N’ Nite till en internationell jättehit. På debutalbumet håller sig Cleveland-rapparen för det mesta långt från dansgolvet. Istället försöker han limma ihop de spruckna emo-produktioner Kayne West introducerade på komiskt omdömeslösa 808s & Heartbreak.

Den uppgiften klarar han hyfsat med hjälp av bland andra Brooklyns rockande electronicaduo Ratatat. Men när texterna som gör anspråk på att beröra är så pinsamt banala som här blir det lika finkänsligt som Kanye West på MTV-gala.

Kid Cudi
Titel: Man On The Moon: The End of Day
Bolag: Universal
Betyg: 2 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-23.

Läs mer: Kid Cudi

Han kommer ursprungligen från Cleveland men har det senaste åren haft sin bas i New York. Uppbackad av bland andra Kanye West har Kid Cudi lyfts fram som en av de mest lovande nya hiphopnamnen. Mycket tack vare Day ’N’ Nite, singeln som via en remix av italienska nyelectroduon Crookers gick från trendmedvetna bloggar och klubbar till toppen av Englandslistan.

I ursprungsversionen är singeln en långsam hiphoplåt om en gräsrökande enstörning som bedövar sina inre tankar och känslor med att blomma ut på nätterna.

– Jag har alltid varit en ensamvarg. Det är en vana jag haft sedan jag var liten. Mina syskon var mycket äldre än jag. Under en stor del av min uppväxt var det bara min mamma och jag så jag var tvungen att underhålla mig själv, säger Kid Cudi.

Crookers förvandlade låten till ett fräsande electrohousemonster som satte fyr på varenda klubb som spelade den förra året.

– Hela electrogrejen inspirerade mig till att vilja göra något nytt och utmanande. De kids som är inne på electro är väldigt öppensinnade och Crookers remix på Day ’N’ Nite var något de aldrig hört förut.

För en rappare som vuxit upp i USA, ständigt omgiven av de största hiphopsinglarna, låter europeisk dansmusik kanske som något nytt och revolutionerande. För oss européer, som redan för tio år sedan blev itutade att gud var en dj, är Crookers omarbetning av Day ’N’ Nite mest en genialisk poplåt i rakt nedstigande led från Stardust Music Sounds Better With You från 1998 och Eric Prydz Call On Me från 2005.

Att positionera sig som annorlunda jämfört med sina föregångare är en rätt självklar strategi för en debutant. Men Kid Cudi är inte ensam om att se sig själv som någon som verkar utanför hiphopens ramar. Tidigare tävlade rapstjärnorna om att vara så äkta som möjligt. Idag pratar flera av de största namnen öppet om att de lämnat genren bakom sig.

– Det är viktigt att folk förstår att världen behöver förändras och utvecklas. Att vara annorlunda är att försöka hitta sin grej som individ. Annorlunda betyder att ha självförtroende att vara sig själv.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-07-15.

Problemet med Jamtech Foundation är att de än så länge är bättre i teorin än i praktiken.

Duon föddes när Niceness och Mastah L efter många år i den svenskjamaicanska musikscenens centrum tröttnade på dancehallmusikens plastiga produktioner och våldsromantik. Av den anledningen är det förvirrande att Jamtech Foundation uppenbart inspirerats av en rejvestetik från 90-talet som är svår att beskriva som annat än plastig.

Det verkar som om de på kort tid omfamnat klubbmusikens mest uppenbara element – dunkadunka och fräsiga effekter – men varit ouppmärksamma på det mest centrala i all dansgolvsorienterad musik – i synnerhet den jamaicanska – ett basgångsdrivet groove.

Personligen hade jag blivit gladare om de oftare vågat se bortom de mest tramsiga och omedelbara nyelectroattributen. Men det betyder absolut inte att hoppet är förlorat för den här nedbantade svenska 2000-talsversionen av The Compass Point All-stars.

Jamtech Foundation
Titel: V-Rocket
Bolag: Mad Viking
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-04-28

Kuduro är en dansmusikhybrid med rötter i Angola. Precis som i Rio de Janeiros oäkting baile funk mixas här hiphop med elektroniska lågbudgetproduktioner.

Tidningen Mixmag presenterar Daft Punk för sina läsare, mars 1997

Citatet ovan är lika aktuellt idag. Fransk dansmusik är hett igen och ikväll invaderas Öresund av kindpussande klubbmusik. Dagtid gömmer sig den franska delegationen bakom saker som musikfilmfestivaler och modeveckor. I skydd av mörkret förvandlar de under några dagar regionens klubbar till en hedonistisk fest av distade electrorytmer och fransktalande skandinaviska postindies med förkärlek för framåtblickande popkultur i vilken form den än visar sig.

I ena änden av nystanet finner ni nittiotalets viktigaste popgrupp Daft Punk. I den andra ett av de senaste årens mest uppskrivna franska skivbolag Ed Banger records. Etiketten bakom bland andra hyllade electrololitan Uffie och prisade rockhouseduon Justice.

I kväll uppträder Uffie tillsammans med pojkvännen och producenten DJ Feadz på Vega i Köpenhamn. I morgon spelar de på KB i Malmö, ett par timmar efter att Victoriateatern och filmfestivalen Music Doc visat Daft Punks långfilmsdebut Electroma. På fredag har tidningen Vice fest i Köpenhamn med Ed Bangers hiphopalibi DJ Mehdi bakom skivspelarna. Samma kväll vräker Justice distade electrorytmer på Vega tillsammans med en annan av bolagets artister, SebastiAN.

Ed Banger är före detta Daft Punk-managern Pedro Winters verk. Bolaget startades 2003 och fick en omedelbar klubbhit med Justice-tolvan Never Be Alone. Låten var en omarbetning av brittiska popkvartetten Simians singel med samma namn vars lättfångade refräng fortfarande genererar allsång på popklubbar var gång den spelats.

I höstas vann We Are Your Friends – som Never Be Alone döptes om till när den pressades upp på nytt – pris som årets bästa video på MTV-galan i Köpenhamn framför näsan på Kanye West.

För en generation som växt upp med Daft Punks Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem Christo som musikaliska smakideal är Ed Banger lätt att identifiera sig med. Referenser och bakgrund är gemensamma. Normen är en ickepositionering där influenser från de senaste decenniernas populärkultur sugs in för att presenteras i ett tryggt dekadent västeuropeiskt, övre medelklassammanhang. Ingen behöver ta ställning för eller mot något. Allt är okej och musik är bara musik.

När Daft Punk i mitten av nittitalet styckade upp dansmusikhistorien från Thomas Bangalters sovrum i Parisstadsdelen Montmartre fanns en vilja att revoltera. Ed Banger verkar mer intresserade av att bevara och finna den snabbaste vägen till obegränsad partyhedonism. En fest där alla är vänner och ingen behöver känna sig ensam.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-02-07.

 Nyfikna, entusiastiskt hyllande och tillsynes outtröttliga i sin jakt på nya, snabba musikaliska kickar har MP3-bloggarna blivit en minst lika viktig, om inte viktigare, medial maktfaktor som fanzines, dagspress och magasin i musikvärlden.

I en djungel av My Space-sidor och You Tube-klipp fungerar MP3-bloggarna som pålitliga nyhetsguider. Ett enkelt och snabbt sätt att komma över den senaste musiken. Orsaken till att de har fått ett sånt genomslag i år är just  lättillgängligheten.

– Tekniktröskeln är så sjukt låg i dag. Det är anledningen till att det har ökat explosionsartat, säger Björn Jeffery, it-strateg och en av grundarna till MP3-bloggen Discobelle.net.

– Att hitta en särskild hub eller server på DC++, Soul Seek eller andra Internetprogram som inte använder en vanlig webläsare är grymt meckigt, det tycker även jag. Nu när allt finns på den www-baserade webben är det mycket enklare. Vem som helst kan högerklicka på en fil och välja ”spara som”.

Disco Belle är ett löst sammansatt kollektiv av DJs, festfixare, skribenter och vanliga musikintresserade som hållit igång sen våren 2005. Discobelle.net startades för ett år sen av Bomben.se-skribenten Niklas Mijdema och Björn Jeffery som även ligger bakom modebloggen Manolo.se. Idag har även Martin Andersson, på dansgolven i söder känd som DJ Marty, hakat på.

Under året har utvecklingen gått från exklusiva mixar signerade DJ-kändisar i det här grabbigt hippa hörnet av dansmusikvärlden till regelbundet spridande av fransk post Daft Punk-electro och den absolut senaste hiphopsmutsen.   

– Vår ambition är att de låtar vi lägger upp ska vara helt nya i den bemärkelsen att de ska ha dykt upp på nätet de senaste två dagarna, säger Björn Jeffery.

 Idag har Discobelle.net drygt 20 000 besökare i veckan vilket placerar dem bland de tjugo mest besökta svenska bloggarna på Bloggportalens topplista. Enligt Björn Jeffery är det lite missvisande i och med att de skriver på engelska och majoriteten av läsarna förmodligen kommer från utlandet.

Ur ett internationellt perspektiv är 20 000 besökare i veckan inte lika imponerande. Samtidigt har Disco Belle vid upprepade tillfällen blivit citerade och hänvisade till i stora och betydelsefulla publikationer som Rolling Stone och Pitchfork Media vilket skvallrar en del om bloggens betydelse för den lilla del av musikvärlden som de vistas i.

 Om Disco Belle har sin största publik utomlands är det tvärt om med L’Amour à trois. Johan Sundberg startade L’Amour à trois i slutet av november 2005 tillsammans med Björn Lundin och Johan Ekström.

– Tanken från början var inte så mycket mer än att sprida de låtar som vi skickade till varandra och se om någon var intresserad. Det visade sig att folk brydde sig mycket mer än vi trodde, säger Johan Sundberg.

L’Amour à trois har idag drygt 10 000 besökare i månaden. En relativt stor siffra i och med att de enbart skriver på svenska om indie och postindie. Som en jämförelse har Sveriges mest betydelsefulla musiktidning Sonic en upplaga på 20 000 exemplar.

– Sverige är så himla litet. Alla som befinner sig i en medial maktposition läser de flesta bloggar och tidningar. I och med det så sprids det vi lägger upp direkt till andra med makt vilket gör att vi också kan vara med och påverka, säger Johan Sundberg.

Det är främst bland genrer och artister i marginalen som MP3-bloggarna är en stor maktfaktor. Artister som tidigare på sin höjd sålde ett par hundra exemplar av en skiva når genom MP3-bloggarna tusentals lyssnare över hela världen.

Martin Thörnqvist driver skivbolaget Songs I Wish I Had Written i Malmö. Hem till kritikerhyllade popband som nu insomnade Le Sport och Gentle Touch. För honom är det lika självklart att förse olika MP3-bloggar med musik som att skicka promos till musiktidningar och annan media.

– Vad MP3-bloggarna har gjort är att de erbjudit ett storstadsutbud överallt vilket gett möjlighet för små obskyra genrer att blomstra.

För Songs I Wish är gratis låtar den primära marknadsföringskanalen.

– Fildelning är själva källan till vår existens. Om inte P3 spelar musiken måste jag och andra sprida den för att den ska nå ut.

Rent juridiskt befinner sig MP3-bloggarna i en gråzon idag. Det är ingen tvekan om att de bryter mot nuvarande lagstiftning genom att de sprider upphovsrättskyddat material. Samtidigt sker mycket av spridningen med skivbolagens goda minne.

– I USA är samarbetet mellan bloggarna och de stora skivbolagen mycket mer utbrett, säger Martin Andersson på Discobelle.net.

– Ett skivbolag som Def Jam använder sig tydligt av det i sin marknadsföring genom att medvetet läcka exklusiva grejer till olika bloggar. Men i Sverige är det inte lika utbrett.

Enligt Björn Jeffery har aldrig några stora svenska bolag hört av sig till Discobelle.net. Ibland kan det kännas närmast komiskt.

– Alla grejer vi lagt upp med Teddybears och Robyn har vi fått från amerikanska PR-bolag. Det är alltså svenska artister som ska lanseras i USA, vars amerikanska bolag tar kontakt med en svensk blogg som skriver på engelska och därmed har många amerikanska läsare, säger Björn Jeffery och skrattar.

Vilka exakt det är som läser MP3-bloggar och hämtar sin musik där verkar ingen ha riktig koll på. Och det är svårt att se vilken påverkan en enskild MP3-blogg har rent PR-mässigt.

Det är lätt att se ringarna på vattnet men betydligt svårare att hitta ursprungskällan, den som kastar i stenen i vattnet. När flera personer samtidigt slungar i ett helt grustag i vattnet och orsakar flera digitala svallvågor är det förstås ännu svårare.

Klart är att ingen MP3-blogg tydligt kan peka på att de enskilt har gett något skivbolag ökade intäkter. Kanske just för att de faktiskt ofta erbjuder en liknande produkt. Gratis.

Martin Thörnqvist är positiv ändå.

– För vissa konsumenter finns det fortfarande ett mervärde i att ha skivan. De som inte tycker det kommer aldrig att köpa skivan i vilket fall. Men om dessa sprider musiken vidare kommer det ändå att vara bra marknadsföring i och med att det finns chans att hitta andra lyssnare som ser ett mervärde i att ha musiken på skiva.

– Det kan inte vara dåligt för en artist att en blogg med över 100 000 besökare i månaden sprider musiken, fortsätter han. Jämför med ett galleri. Det är aldrig dåligt att ha 100 000 besökare även fast bara två köper en tavla. Kvantitet kommer att generera försäljning.

Med över 100 000 besökare i månaden borde det finnas möjlighet att tjäna pengar på en MP3-blogg i form av exempelvis annonsintäkter.

Björn Jeffery är tveksam till att han skulle vilja se en sån utveckling av Discobelle.net.

– Om vi aktivt tjänar pengar på att sprida någon annan persons upphovsrättsskyddade material hamnar vi lätt i en väldigt knepig sits. Som det är nu kan jag rakryggat stå upp och säga att vi inte tjänar en spänn men att det är väldigt bra PR för artisterna.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-01-26.

Sexelementen i hiphop är ett av de effektivaste verktygen för att hålla kvar festande människor i rätt stämning. Den lösa bunt producenter vars musik brukar kallas för ghetto tech har utnyttjat det och plockat ut de snuskigaste ramsorna för maximal dansgolvseffekt.

Ass-N-Titties – DJ Assaults största hit och en av få ghetto tech-låtar som hittat ut till en bredare publik – bygger på att orden “ass and titties” upprepas i oändlighet medan han rappar om bleka bitches som tror att de är ”the shit”.

Det är förolämpande, dumdristigt men alltid en hundraprocentigt dansgaranti på i princip vilken klubb som helst.
 
Sist jag hörde Ass-N-Titties på KB hamnade jag i en spritdoftande diskussion med en yngling som var upprörd över hur de kunde låta DJn stå och spela sexistisk skitmusik. Jag försökte förklara att ironi inte bara förekommer bland svenska sjuttiotalister, att han inte skulle ta alla texter bokstavligt. Samtidigt kände jag att jag i mitt försvar låg väldigt nära det argument som utviksbrudarna i Slitz använder – att avfärda plojsexism som “en kul grej”. 
 
Rent instinktivt är det lätt att placera DJ Assault, eller Craig Adams som hans mamma kallar honom, i raden av de chauvinistiska svin som ser strippklubbar som en lika naturlig del av manlig gemenskap som fotbollsderbyn. Samtidigt är det något i hans släpiga och vänliga stämma som hindrar en från att automatiskt ta avstånd och tro på att hans låtar inte bottnar i förnedring.
 
– Jag gör framförallt musik för kvinnor, förklarar han på en telefonlinje från Atlanta där han bor idag. Killarna bryr jag mig faktiskt inte om överhuvudtaget. De är oftast bara avundsjuka. Men om kvinnorna gillar musiken kan inte killarna ignorera det för alla killar gillar kvinnor.

Så du menar att anledningen till att du har så snuskiga texter är för att kvinnorna gillar det?
– Ja, för de brukar verkligen gilla musiken. Plus att jag gillar kvinnor.

Vad är viktigast för dig, texterna eller musiken?
– Det är en bra fråga. Jag tror aldrig jag tänkt på det tidigare. Båda är viktiga. Det finns personer som anser att det går att säga vilket nonsens som helst bara musiken är bra. Men jag håller inte med. En bra låt ska innehålla båda ingredienser för att få en balans. 

DJ Assault har smyckat sina basinsmetade technorytmer med repetativt hiphopsnusk i mer än tio år. Men han är inte alls representativ för något hiphopromantiskt “raw ghetto sh*t” utan en absolutist med handelsexamen från universitetet i Atlanta.

– I mycket amerikansk hiphop är fokus inställt på att visa hur miserabelt och ghetto allt är. Men det tilltalar inte mig alls. Jag ser ingen anledning att göra folk deprimerade. Jag försöker bara vara annorlunda och göra något kul och underhållande. Jag har rätt sjuk humor, men även om det är dum musik så får den dig att dansa. 

Publicerat i Sydsvenskan 2006-09-21.