David Simons låter bland annat Davis McAlary – en Nick Hornby-stereotyp skivsamlare och radio-dj – ta varje chans till att beklaga sig över det kulturella förfallet. Grannhusen i kvarteret befolkas av nyinflyttade musikaliska hedningar som varken hört talas om Buddy Bolden eller Papa Jack Laine. Busslaster med turister vallfärdar till staden på jakt efter det exotiska och ”riktiga” New Orleans.

Det ironiska är att David Simons är precis en sådan tillfällig turist som fascinerats av stadens rika mix av kulturer och människor. Förmodligen är det också därför han känner sig tvingad att föregå kritiken genom att rikta kameran mot det som många idag uppfattar som ett problem.

Det går inte en vecka utan att jag själv stöter ihop med samma sorts problematisering i Malmö. Det är som att varje trappuppgång kring Möllevången har en egen Davis McAlary som förfasar sig över att stadsdelens själ håller på att gå förlorad.

Om det inte har blivit för många stekare på Babel eller för dyrt på Bodoni så är det Sapla eller något annat ölhak som ska räddas från höjda hyror med en intressegrupp på Facebook. Som att möjligheten att supa sig redlös för ett par hundralappar är grundförutsättning för en kulturellt blomstrande stadsdel.

Allt oftare känns motståndet mot gentrifiering och viljan att konservera något genuint äkta obehagligt nära vissa högerfalangers prat om den alltid lika diffusa svenskheten.

Vi borde ha lärt oss att alla försök att definiera en autentisk kultur är dömt att till att fastna i en motsägelsefull återvändsgränd. Världen omkring oss har aldrig varit statisk utan befinner sig i ständigt förändring. Det som uppfattas som en stadsdels själ just nu är sällan det samma som gjorde det 2000 eller kommer att göra det om fem-tio år.

Därför tänker jag fortsättningsvis glädja mig åt utvecklingen och le åt höjda falafelpriser och finskjortor utanför Ölkaféet. För den dag då en majoritet av oss slutar applådera förändring och utveckling är den dag vi går en riktigt obehaglig framtid till mötes.

Bäst just nu:

1. Fantastic Man (tidning)
Wolfgang Tillmans i skinheadinfluerad mundering på omslaget räcker för att vinna tillbaka mig som läsare. En tidning av män för män som för ovanlighetens skull inte känns skamlig att läsa.

2. Ida Redig – Standing Here (kommande album)
Efterlängtad albumdebut från en av landets finaste singer/songwriter-röster. Videon till underbara förstasingeln Alone spelas på youtube.

3. The Afrosound of Colombia (samling)
Återutgivningsetiketten Vampi Soul i samarbete med Colombias Discos Fuentes. Två timmar afroinfluerad funk, salsa och cumbia från 60- och 70-talet som är hetare än en vulkan.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-30

Ingen vet exakt när och var det startade. Henrik Schyffert gjorde en halvironisk insats på 90-talet, Acne-männen likaså ett par år senare. Runt 2003, i samband med att Terry Richardson började visa draggen samtidigt som truckerkepsen inledde sin världsturné, gjordes några trevande försök. Det senaste året har det pratats om unga män på svenska indieklubbar i London som kollektivt låtit delar av ansiktshåret växa fritt. Men det var inte förrän holländska modetidningen Fantastic Man (se Rodeos decembernummer) uppmärksammade mustaschen som trendmedvetna manliga 80-talister tog mod till sig och började odla hår i en kolonilott under näsborrarna.

Efter att ha förutspått scarfens återkomst på dansgolven i höstas har det blivit dags att hälsa på vårens mest självklara accessoar på regionens medvetna klubbar: mustaschen. Eller, som den numera heter i folkmun: hipsterrabatten.

Det finns människor som avfärdar hipsterrabatten som en ytlig pose. Ett sätt att signalera för omgivningen att man fått hem den senaste Kuduro-mixen av Diplo på Mad Decents Podcast. Inget kunde vara mer fel, menar skribenten Felix Burrichter i senaste numret av Fantastic Man:

“Självklart är en mustasch mer än bara ett modestatement. Som det första ansiktshåret som börjar växa på mannen, är den det första tecknet på begynnande manlighet – och för de män som burit en mustasch under merparten av sitt vuxenliv, kan att raka av den kännas som att kastrera en del av personligheten”.

Ansiktsbehåringens betydelse för klubbhistorien bör inte underskattas. Då klubbmusiken traditionellt styrts av män har ansiktshåret använts för markera tillhörighet och gemenskap, och i förlängningen cementera maktordningar och stänga ute potentiella hot från omgivningen: kvinnorna.

Ta en titt på några av de senaste två decenniernas stora dansmusikrörelser. Vad vore 90-talets amerikanska housescen med Armand Van Helden, Roger Sanchez och Kenny ”Dope” Gonzalez i spetsen utan ett sylvasst Ali G-skägg som inramade nunan? Vad vore den brittiska acid jazz-rörelen utan ett par bockstrån på hakspetsen? Här hemma vet vi alla att Andres Lokko och Nöjesguidens Carl Reinholdtzon Belfrage aldrig skulle tänkt tanken att skriva om norsk fjordbalearica och kosmisk västkustdisco innan de kunde visa upp ett rejält helskägg som bildbylinesalibi.

Medan kombinationer av ansiktsbehåring varit flitigt förekommande inom afroamerikansk populärkultur får vi gå ända tillbaka till discons födelse för att finna mustascher bland vita män på hippa klubbar i storstäderna. Den legendariske skivbolagsbossen och Paradise Garage-finansiären Mel Cheren omgav sig exempelvis alltid med älskare med lika välväxt mustasch som honom själv. Idag, fyrtio år senare, sportar han fortfarande en välfriserad hårplätt på överläppen.

Något att tänka på för potentiella mustaschodlare, om man får tro Fantastic Mans mustaschexpert Felix Burrichter.

”Vad som inledningsvis kan verka som ett stilmässigt infall, kan snart förvandlas till en investering för livet vars glans du inte klarar dig utan”.

Publicerat i Rodeo, mars 2007.