Med tanke på den uppmärksamhet norsk disco fått i framåtblickande popkulturkretsar åren innan hade Locash-gänget troligen förväntat sig en övercool, fashionabelt medveten spegelbollsdiva. Istället möttes de av en sångerska som spådde i kort och hellre pratade om livsfrågor än livsstil.

Gamla rara discotolvor var hon totalt ointresserad av. Om Christabelle aldrig träffat Lindstrøm hade hon förmodligen inte varit medveten om att det ens existerade en samtida discoscen. Hon hade i vilket fall inte kommit i kontakt med den då hennes vardagliga umgängeskrets främst bestod av före detta interner med drogproblem, människor som överhuvudtaget inte vistades i närheten av progressiv popmusik.

Albumtiteln Real Life Is No Cool handlar alltså inte om någon världsfrånvänd pose, som det ofta kan göra i de här sammanhangen, utan om att fly vardagsproblem och döva verklig livsångest med hjälp av drogad elektronisk disco.

00-talets disco är i de flesta fall ansiktslös och fri från direkta känslouttryck. Med en sångerska, en person att koppla till stämningsförändringarna i musiken, förvandlas Lindstrøms italoinfluerade produktioner till pop i regnbågsfärgad maskara. Precis på samma sätt som Grace Jones på 80-talet tog ljudet av New Yorks underjordiska gayparadis till världens topplistor.

I en annan miljö hade Christabelles viskande sångstil låtit begränsad. Här är det skillnaden mellan anonym dussindisco och något som lämnar ett bestående avtryck. Speciellt i tyngdlösa månvandringen High And Low och Lovesick – lika mycket ett skamlöst fem-i-tre-sms som ett desperat famlande efter en hand att följa ur nattklubbsdimman.

Lindstrøm & Christabelle
Titel: Real Life Is No Cool
Bolag: Feedelity/Smalltown Supersound
Betyg: 4 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-12-09