– Vi ville att In Ghost Colours skulle fånga mer av oss som band. Mycket av det berodde på att vi efter förra skivan turnerade så mycket att vi blev mer självsäkra på våra enskilda instrument, säger gitarristen Tim Hoey.

Tillsammans med de andra i australiensiska trion Cut Copy har han lyckats avverka några dagar på brittiska Glastonburyfestivalen utan att sköljas bort av traditionsenligt festivalregn.

– På första skivan var vi bara en dag i en riktig studio, resten av materialet var sovrumsproduktioner. Den här gången hade vi möjlighet att tillbringa sex veckor i studion vilket gav oss möjlighet att addera mer textur och djup till produktionerna, fortsätter han.

Cut Copy presenterade sig 2004 med neonsprakande albumet Bright Like Neon Love. Skivan, som de själva beskrivit som ett försök att blanda dansmusik med indierock, spelades in i Paris tillsammans med Philippe Zdar, ena halvan av Cassius och producent till merparten av låtarna på franska Phoenix debutalbum United.

På In Ghost Colours har de arbetat med producenten Tim Goldsworthy från New York-bolaget DFA och LCD Soundsystem. Resultatet är regnbågsfärgad popdisco som musikaliskt inte skiljer sig nämnvärt från hur all annan regnbågsfärgad popdisco låtit de senaste fem-sex åren.

Om gruppen under inspelningen av debuten lyssnade mycket av mainstreamrock från 70-talet och band som ELO, Fleetwood Mac och The Eagles har de den här gången försökt ta ut svängarna lite mer produktionsmässigt.

– Vi ville behålla popkänslan men samtidigt ta allt i en mer kosmisk riktning. Liknande det som Animal Collective och TV On The Radio har gjort innan. Musik som är lite mer utmanande utan att förlora det där popelementet som gör det lättillgängligt.

Tim Hoey fortsätter berätta att de under inspelningarna även lyssnat mycket på gitarrband från 90-talet, shoe gaze-pop och gammal disco. En gemensam beröringspunkt med disco är den känslomässiga kontrasten mellan sångaren Dan Whitfords melankoliska kärlekshistorier och de upplyftande danspopproduktionerna. En kontrast som ofta återfinns i 70-talets allra finaste discoinspelningar. Men enligt Tim Hoey kommer de influenserna främst från annat håll.

– Vi har jobbat en del med den grejen. Men från början kommer idén egentligen mer från band som Beach Boys eller Phoenix som blandade de här euforiska, upplyftande ackordföljderna i musiken med melankoliska texter. Det är rätt intressant att se folk sjunga med och dansa till de här låtarna även fast texterna innehåller rätt tragiska historier.

* * *

Cut Copy

Australiensisk danspoptrio bestående av Dan Whitford, Mitchell Scott och Tim Hoey. Albumdebuterade med Bright Like Neon Love 2004 på Modular records. 
Bolaget har tidigare gett ut The Avalanches och de senaste åren etablerat sig som en av Australiens främsta leverantörer av modern pop. In Ghost Colours, Cut Copys andra skiva, släpptes i Sverige förra veckan. 

Men då hade den redan varit ute i övriga världen sedan i våras. 8 augusti spelar de på Vega i Köpenhamn.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-07-01. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

För de flesta låter A Mountain of One som ett proggrockband från 70-talet. Men de som lyssnar mer noggrant kommer att höra ekon av 20 år gammal brittisk dansmusikhistoria som de senaste åren har fått en renässans.

Det är lite det som är bäst med den scen av nyproducerad disco som vuxit sig allt starkare de senaste åren med framförallt Norge och England som avsändare. Du kan addera lite vad du känner för och samla ihop det på en lista, klubb eller skiva märkt ”disco”. Så länge du vet vem DJ Harvey är och har en registrerad användare på skäggiga forumet djhistory.com kommer folk köpa ditt resonemang.

Min spellista inleds med Göteborgsduon Studios hela debut-LP West Coast från 2006 (förra årets bästa skiva). Den fortsätter med några rockklassiker från åttiotalet som norska producenten Todd Terje gjort till stranddisco. Danska technoproducenten Trentemøllers fantastiska dubversion av Chris Isaacs Wicked Game följs av Red Hot Chili Peppers surfballad Soul To Squeeze innan allt landar i Londonbandet A Mountain of Ones självbetitlade debut-EP (förra årets nästbästa skiva).

Precis som Studio har A Mountain of One redan skrivits upp i media trots att debuten endast finns att tillgå på vinyl vars upplaga på femhundra exemplar sålde slut på en vecka. När Studio plockade hem P3 Gulds pris som årets bästa pop i vintras bestod deras albumdiskografi av en vinyl-LP som pressats upp i några hundra exemplar. Men sen de i januari i år samlade ihop föregåendes vinylsläpp på en fin CD märkt Yearbook är den betydligt lättare att få tag på.

För några veckor sedan gjorde A Mountain of One sin första livespelning på en klubb i London. Och det vore inget konstigt med det om de inte hade gjort det på en fest där huvudakten var den israeliske technostjärnan Guy Gerber. Det är nämligen väldigt svårt att kategorisera Studio och A Mountain of One som party dansmusik. Stundtals närmar de förvisso sig Happy Mondays och Primal Screams tidiga exkursioner i balearisk dansrock. Men som oftast låter musiken som om den hade mer gemensamt med strandflummiga folkrockmiljöer och grupper som Fleetwood Mac än dekadent party.

Men låt er inte luras av hur det låter. Även om det av förklariga skäl inte pratas särskilt högt om det handlar allt egentligen bara om män med väldigt stora skivsamlingar som efter två decenniers dansmusik försöker nödlanda i långsam, utdragen, suggestiv discorock.

När Studio förra veckan inledde en miniklubbturné i Sverige gjorde de det uppbackade av A Mountain of Ones musikaliska smaklök Mo Morris bakom skivspelarna. I en intervju i brittiska Fact Magazine pratar Morris om en återgång till musikalisk eskapism och vikten av att musiken tar dig någon annanstans. Vid vilken annan tidpunkt som helst hade det känts som flummigt hippienonsens. Just nu känns det mest som den enda vettiga utvägen för att komma vidare.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-04-10.