Precis som den legendariska nigerianska bandledaren Fela Kuti vidareutvecklade dåtidens afroamerikanska populärmusik skapar artisterna på ”Afrobeats Mix Vol. 1” nya rätter av välbekanta ingredienser. Allt är inte lika vällagat men de som inte hälsat på sångaren D’Banj eller rapparen Atumpan tidigare lär fastna framför youtube de närmaste dagarna.

DJ Abrantee
Titel: Afrobeats Mix vol. 1
Bolag: www.abrantee.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Jag har sett den väloljade livekonstellationen Timbuktu och Damn på stads- och musikfestivaler och i intima konsertlokaler. Oavsett spelplats har den gemensamma nämnaren varit festen. Att överföra den känslan till en sittande konserthuspublik är ingen självklarhet men är det några som ska anta utmaningen är det Timbuktu och Damn.

Under de första låtarna är stämningen förvirrad. Den melankoliska ”Dansa” och en i långsamma latinamerikanska rytmer uppklädd ”Allsång på gränsen” borde ha fått fler än mig att undra vad vi kunde förvänta oss. Funkpartaj eller knäpptyst stämningsfull lyssningskonsert?

Svaret kommer redan i tredje låten ”Dödsdansen”. Innan den är slut har Timbuktu fått hela publiken på fötter. De flesta blir stående konserten ut.

Jag förstår dem. För i sina bästa stunder är Timbuktu och Damn oslagbara som partykatalysatorer. De har ett självförtroende på scen som ger utrymme för spontana infall. Exempelvis när Måns Mernsten med förvräng robotröst svävar ut i en hyllning till Malmös falafel.

Men stundtals har musiken svårt att fylla hela den luftiga lokalen. Rytmsektionen med Måns Block i ryggen låter bitvis tunn och dynamiken mellan de olika musikerna och instrumenten är förvånansvärt otydlig.

De ljudmässiga bristerna kompenseras dock av en entusiastisk spelglädje som lätt smittar av sig och får oss att tro att musiken vissa gånger låter bättre än vad den i själva verket gör.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-26

När amerikanska rapstjärnor började intressera sig för elektronisk dansmusik dröjde det inte länge innan svenskarna följde efter. Därför är det ingen överraskning att den spretiga mångfald – både när det gäller uttryck och kvalité – som är representativt för dagens internationella hiphop även återspeglar sig i den lägesrapport från dess svenska motsvarighet som släpps nästa vecka.

Dubbel-cd:n Evolution är sammanställd av musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan tillsammans med Latin Kings-bröderna Salazar. Precis som föregångare som Sidewalk Headliners (1998) och nu nedlagda Malmötidningen Gidappas samling Ordkrig (2001) är Evolution ett bra samtidsdokument över den svenska hiphopscenen. Från rutinerade Gonza Blatteskånska och Organismen till nyetablerade namn som omskrivna gangsterrapparna Kartellen, fräsiga electrostollarna Maskinen och Ayla-kollektivets Mohammed Ali och Stor.

Även om det utan tvekan finns rent kvalitetsmässiga behållningar ger Evolution trots titeln ett visst bakåtsträvande intryck. På 27 låtar medverkar endast en (1) kvinna vilket förmodligen är representativt för hur scenen ser ut just nu. Men det är inte framtiden, snarare ett tecken på att de inblandade måste lyfta blicken ännu högre och börja tänka i nya banor.

Några som verkar göra det är Carli Löf och Måns Glaeser i duon Savage Skulls. Nyligen släppte de Robyn-samarbetet Bad Gal på M.I.A.-producenten Diplos skivbolag Mad Decent.

Precis som flera av landets mest framgångsrika popkvinnor verkar Savage Skulls inte se någon mening i att enbart satsa på Sverige när de lika gärna kan ta en bakväg till den internationella marknaden.

Jag påstår absolut inte att det är lösningen för alla. Men det är ett sätt att bryta invanda mönster.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-15

Holländska Hot Casa vaskar guld. Galet bra samling med soul, funk och disco från Elfenbenskusten i urval av Djamel Hammadi aka Afrobrazilero.

Theophilus London och The Dap Kings gör en fin cover på Nat King Coles Calypso Blues. The Faders Eddie “Stats” Houghton skriver mer på Large Up-bloggen.

Theophilus London & The Dap Kings – Calypso Blues (direktlänk)

Bitvis både låter det och känns som om Dungeon Family – det lössläppta kollektiv som bland annat inkluderar Outkast, producenterna Organized Noize och Goodie Mob – håller skiva i George Clintons moderskepp i en ny Starwarsfilm. Det är funk, snusk, snurriga syntmelodier, oborstade trummor och med en stilsäker rappare som kallar sig för ghettots Svampbob Fyrkant.

Shutterbug har kallats årets hittills bästa hiphopsingel. Det är den inte. Däremot är Sir Lucious – The Son of Chico Dusty är ett genrens starkaste album i år.

Big Boi
Titel: Sir Lucious – The Son of Chico Dusty
Bolag: Def Jam/Universal
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-07-14.

David Simons låter bland annat Davis McAlary – en Nick Hornby-stereotyp skivsamlare och radio-dj – ta varje chans till att beklaga sig över det kulturella förfallet. Grannhusen i kvarteret befolkas av nyinflyttade musikaliska hedningar som varken hört talas om Buddy Bolden eller Papa Jack Laine. Busslaster med turister vallfärdar till staden på jakt efter det exotiska och ”riktiga” New Orleans.

Det ironiska är att David Simons är precis en sådan tillfällig turist som fascinerats av stadens rika mix av kulturer och människor. Förmodligen är det också därför han känner sig tvingad att föregå kritiken genom att rikta kameran mot det som många idag uppfattar som ett problem.

Det går inte en vecka utan att jag själv stöter ihop med samma sorts problematisering i Malmö. Det är som att varje trappuppgång kring Möllevången har en egen Davis McAlary som förfasar sig över att stadsdelens själ håller på att gå förlorad.

Om det inte har blivit för många stekare på Babel eller för dyrt på Bodoni så är det Sapla eller något annat ölhak som ska räddas från höjda hyror med en intressegrupp på Facebook. Som att möjligheten att supa sig redlös för ett par hundralappar är grundförutsättning för en kulturellt blomstrande stadsdel.

Allt oftare känns motståndet mot gentrifiering och viljan att konservera något genuint äkta obehagligt nära vissa högerfalangers prat om den alltid lika diffusa svenskheten.

Vi borde ha lärt oss att alla försök att definiera en autentisk kultur är dömt att till att fastna i en motsägelsefull återvändsgränd. Världen omkring oss har aldrig varit statisk utan befinner sig i ständigt förändring. Det som uppfattas som en stadsdels själ just nu är sällan det samma som gjorde det 2000 eller kommer att göra det om fem-tio år.

Därför tänker jag fortsättningsvis glädja mig åt utvecklingen och le åt höjda falafelpriser och finskjortor utanför Ölkaféet. För den dag då en majoritet av oss slutar applådera förändring och utveckling är den dag vi går en riktigt obehaglig framtid till mötes.

Bäst just nu:

1. Fantastic Man (tidning)
Wolfgang Tillmans i skinheadinfluerad mundering på omslaget räcker för att vinna tillbaka mig som läsare. En tidning av män för män som för ovanlighetens skull inte känns skamlig att läsa.

2. Ida Redig – Standing Here (kommande album)
Efterlängtad albumdebut från en av landets finaste singer/songwriter-röster. Videon till underbara förstasingeln Alone spelas på youtube.

3. The Afrosound of Colombia (samling)
Återutgivningsetiketten Vampi Soul i samarbete med Colombias Discos Fuentes. Två timmar afroinfluerad funk, salsa och cumbia från 60- och 70-talet som är hetare än en vulkan.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-30

DJ Nuts är något av Brasiliens motsvarighet till Kaliforniens DJ Shadow. En DJ och skivsamlare som bland annat varit inblandade i arbetet med dokumentärfilmen Brasilintime – Batucada Com Discos. Här tillägnar han ett helt mixtape till legendariska kompositören, arrangören, gitarristen och sångaren Arthur Verocai.

Verocai självbetitlade debut var fram till att det återutgavs 2003 en av de mest eftertraktade albumen på andrahandsmarknaden inom brasiliansk musik. Finns tyvärr inte på Spotify men går att finna på youtube bland annat.

DJ Nuts - Arthur Verocai Mix

Mark Capannis I Believe In Miracles, betydligt mer känd i Jackson Sisters klassiska tolkning,  har återutgivits på Jazzman Records. När vi ändå är inne på ämnet  kan det vara läge att flagga för den här afrokubanska nyinspelningen med Sunlightsquare Latin Combo.

Kryssa in bland soulnördarna för mer information.

Ett par skivsamlande discomän, vi kan kalla dem Joel Martin (Quiet Village) och Jonny Trunk, gräver i Bollywood. Inte så att jag trillar baklänges inledningsvis, men avslutningen - från Salma Aghas slowmo boogie Come Closer från 1984 till Anuradha Paudwals indiska lovers dub Mainne Kaun Koi Kya Jane (from Cricketer) är mer tasty än Tikka Jalfrezi.

Videon till Come Closer är värt att kolla in bara den.

För fem-sex år rådde något av en inflation på återutgiven afrobeat – Nigerias hemkörda mix av hypnotisk jazz, brötig funk och traditionell västafrikansk high life. Det knådades funkburgare i sådan takt att det till slut kändes som att det släpptes mer afrobeat än under genrens verkliga storhetsperiod på 70-talet. Det fanns helt enkelt mer spännande saker att ägna sig åt – upptäcka den europeiska discohistorien exempelvis – än att dyka ner i ännu en låt där Tony Allen råkade sitta bakom trummorna.

Men i en tid då många discoentusiaster har kört fast i ett ändlöst rockbandsjammande har jag börjat återvända till de där artisterna som millennieskiftets tuffaste houseproducenter med varierad framgång försökte härma.

I dagarna ger pålitliga Soundway Records ut Nigeria Afrobeat Special. Samlingen tar avstamp i Fela Kutis slamriga Who’re You från 1971 för att direkt göra en avstickare till några av de namn som det kommande årtiondet kom att verka i kölvattnet av funkdiktatorn. Who’re You? är en typisk Kuti-känga till dem som var oförskämda att ifrågasätta den blivande afrobeatpresidentens storslagna planer på revolution.

När Jay-Z spelade upp Hard Knock Life för sitt skivbolag möttes han också av skepticism. En sådan barnslig sampling skulle förstöra hans trovärdighet. Men Jay-Z stod på sig och Hard Knock Life förvandlade Macy Projects rapkung till en av världens främsta popstjärnor.

Fela Kuti regerade aldrig topplistorna i väst på samma sätt som Jay-Z. Men som afrobeat-genrens oinskränkte konung kan hans musikaliska och politiska betydelse bara jämföras med James Brown och Bob Marley. Själv lyckades aldrig Fela Kuti leva upp till betydelsen av namnet “Anikulapo” (han som trotsade döden, ungefär). Men det var precis vad hans musik gjorde.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-17

De senaste åren har brittiska Soundway utvecklats till ett av de mest pålitliga återutgivningsbolagen. Under ledning av etnologen, diskjockeyn och outtröttliga skivsamlaren Miles Cleret har etiketten vaskat guld i både Sydamerika och Afrika. Ständigt med ett öra för vad som händer på samtida dansgolv.

Att bolaget här återvänder till Ghana för att lyfta fram rötterna till den inhemska hiphophybriden hiplife, som uppmärksammats den senaste tiden, får därför ses som helt naturligt.

Detta dubbelalbum tar avstamp i en period av Ghanas historia då militärkupperna avlöste varandra och ekonomin befann sig i fritt fall. Det må vara en sliten klyscha, men bristande ekonomiska förutsättningar har upprepade gånger visat sig resultera i ett blomstrande musikliv. Om någon är tveksam är det bara att lyssna på de 33 enastående spår som Miles Cleret här grävt fram och samlat i ett föredömligt snyggt och ambitiös paket.

För Ghana innebar den turbulenta tiden stora förändringar inte bara i samhället utan även inom musiken. Landets traditionella populärmusik highlife – en lokal mix av jazz samt karibisk och kubansk musiktradition – blandades med västafrikansk blues och folkmusik, tankar om afrikansk självmedvetenhet, västerländsk pop, soul och funk.

Resultatet blev en skramlig gör-det-själv-mix av stilar och ljudbilder som här sträcker sig från Christy Azumas tropiska soulpärla Din Ya Sugri och karnevalrytmer med Kyeremateng Atwede till hypnotisk, latinjazz och afrobeat signerad bland andra Ebo Taylor och K. Frimpong & His Cubanos Fiestas.

Som helhet handlar det om fullständigt oemotståndlig musik som sprudlar av upptäckarlust, nyfikenhet och vilja till förändring.

Diverse Artister
Titel: Ghana Special – Modern Highlife, Afro-Sounds & Ghanaian Blues 1968-81
Bolag: Soundway
Betyg: 5

Publicerad i Sydsvenskan 2009-11-11. 

I helgens krönika i Sydsvenskan skrev jag lite om mixskivor, mixtapes eller vad man nu väljer att kalla dem nu för tiden och att det går att hitta väldigt många av dem gratis och reltativt lagliga på nätet. I tidningen tipsar jag även om tre favoriter från senaste tiden som gör sommarkvällarna lite roligare. Samtliga går att hitta lätt via google. Men för de som inte pallar att ta den vägen har jag lagt upp direkt länkar nedan.

 1. Drake – So Far Gone

Kanadensiska multibegåvningen Drake beskrivs av många som nästa stora hiphopstjärna. Musikaliskt låter han som den perfekta mixen av Kanye West och The-Dream. 

 2. Jens Lekman – The Summer Never Ends

Göteborgarens blåögda folksoultolkning av hiphopens kollageteknik har aldrig låtit bättre än på den här sommarmixen som dök upp på hans webbsida för ett par veckor sedan.

3. DJ Riz – Live From Brooklyn 1999

Tio år gammalt men fortfarande den mest fulländande guiden till soul- och funkoriginalen bakom 90-talets bästa hiphopspår. 

Om ni varit ute och dansat den senaste tiden och funnit er favoritlåt söndertrasad av intensiva baskaggar och stressade hiphoptrummor har ni förmodligen kommit i kontakt med Baltimore club. En snart tjugoårig blandning av house och hiphop som de senaste åren letat sig långt utanför Baltimores stadsgränser.

– Baltimore club innehåller allt som är roligt i hiphop, house och pop vilket gör det väldigt kul att spela som dj. Du kan spela musiken för närmast vilken publik som helst och de kan relatera till det, säger DJ Ayres, ursprungligen från Mississippi, men sedan några år hemmahörande i New York.

R’n’B-hits, gamla barnvisor, popanthems från åttiotalet, snuskiga hejaramsor eller aktuella hiphopspår från toppen av Billboardlistan. Det mesta går att skjuta i en injektion Baltimore och kasta ut på dansgolvet.

– Vad du gör är att du tar något som folk känner igen och så ökar du intensiteten bara, förklarar Ayres.

Tillsammans med andra New York-dj:ar som Diplo och Low Budget i duon Hollertronix har han introducerat Baltimore club för en vit hipp pop-publik vars tidigare erfarenheter av Baltimore sträckt sig till kriminalserien The Wire.

Även i USA var Baltimore club länge en högst lokal angelägenhet.

– Så nyligen som för två år sen hatade folk i DC Baltimore club, skriver Washington-producenten och discjockeyn Jesse Tittsworth i ett mail.

– Nu när jag spelar i städer som Dallas och Vancouver frågar de alltid om jag kan spela ÄNNU hårdare, fortsätter han.

Inledningsvis var Baltimore club inget annat än ett arbetsredskap för dj:ar. Enkla repetitivt smattrande produktioner – närmast alltid med en ryggrad av trummorna från Lyn Collins James Brown-producerade funkklassiker ”Think (About it)” – vars enda syfte var att höras i ett klubbsammanhang ihopmixat med annat liknande material.

Idag är variationen större och genren har delats upp i två grenar. En traditionell, mer autentisk afroamerikansk gren och en mer progressiv gren som inplanterat element från pop och därmed nått ut till en betydligt större publik.

För tillfället väntar många inblandade med spänning på vad som ska hända härnäst. Efter att dansgolven kapsejsat brukar ett logiskt nästa steg vara topplistorna.

– Jag tror inte en Baltimore club-låt kan slå sig in på listorna på egen hand, säger DJ Ayres.

– Det är möjligt att en Gwen Stefani- eller Rihanna-låt exempelvis med en sån produktion kan göra det, men folk kommer inte att reflektera över att det är en Baltimore club-låt.

Tittsworth är mer positiv.

– Jag tror absolut att en listetta är möjligt men för att det ska ske måste vi fokusera mindre på spexiga remixer och mer på släppbart material. Det är verkligen inget fel med att göra traditionell club, jag älskar det, men vi är några idag som försöker ta musiken i nya riktningar just för att den ska växa och blomstra.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-06-14

I begynnelsen var salsa pulserande storstadsmusik med djup kulturell betydelse. Något mycket större och viktigare än musik att vicka höfterna till. Salsans mix av traditionell latinamerikansk musik, jazz och afroamerikansk pop blev vardagens soundtrack för hundratusentals latinos i New York på sextio- och sjuttiotalet. Musik som talade till folket på gatan, precis på samma sätt som hiphop gjorde tio år senare.

Salsa var en lika viktigt del i byggandet av en latinamerikansk identitet som James Brown, soul och funk var för den svarta medborgarrättsrörelsen. Tyvärr är det en historia som ännu inte skrivits in i allmänna popkulturella medvetandet, vilket är förståeligt. Scenens främsta musikskatt – bolaget Fania Records samlade katalog, vars svåråtkomliga originalplattor fått DJs och skivnördar att salivera länge – har nämligen legat och samlat damm i en lagerlokal i New York ända tills nu.

Fania Records grundades 1964 och utvecklades till en latinamerikansk motsvarighet till Tamla Motown. De sålde mängder av skivor. Fania Allstars – en supergrupp som inkluderade de flesta av dåtidens största stjärnor – fyllde gigantiska Yankee stadium i New York. När Mohammed Ali besegrade George Foreman på The Rumble In The Jungle i Kinshasa 1974 var gruppen inbjuden för att spela tillsammans med bland andra James Brown och BB King.

Men i motsats till Motown som länge varit en respekterad och självklar del av musikhistorien glömdes Fania snabbt bort av den icke spansktalande publiken när discovågen sköljde över världen i slutet av sjuttiotalet.
 
Förra året köpte det Miamibaserade bolaget Emusica rättigheterna till Fanias hela katalog. Tidigare i sommar släpptes det första dussinet av 300(!) planerade återutgivningar från bolagets arkiv. Skivorna distribueras i Sverige av Bonnier Amigo och ska gå att finna i vanliga skivbutiker på stan eller på nätet.

För några månader sen avlutades även inspelningarna av El Cantante. En film om Hector Lavoe – den största salsasångaren genom tiderna – med Marc Anthony och Jennifer Lopez i huvudrollerna.

Hector Lavoe, ursprungligen från Puerto Rico, avled 1993 fyrtiosex år gammal. Troligen av Aidsrelaterade sjukdomar efter ett minst sagt hårt och turbulent liv.  El Cantante har premiär nästa vecka på filmfestivalen i Toronto.

I kombination med Fanias återutgivningar är det förhoppningsvis vad som krävs för att salsa till slut ska få sin definitiva upprättelse, bli av med den föga smickrande World Music-etiketten och placeras in i musikhistorien där genren hör hemma: bland soul, funk, jazz och annan odödlig urban popmusik.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-09-08.