Även om Jamie xx:s musikvärld är i fokus sipprar Gil Scott-Herons livshistoria tydligt fram mellan ljudlagren. Resultatet är en högst personlig ipodblues som lyckats låta modern utan att någonsin förlora kontakten med sina rötter.

Bästa låt: I’ll Take Care of You

Artist: Gil Scott-Heron & Jamie xx
Titel: We’re New Here
Bolag: XL/Playground
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-02-23

Då handlade det mesta om huruvida frontpersonerna Romy Madley Croft och Oliver Sim var ett par. Men sedan dess har en vildvuxen kalufs ofrivilligt lämnat dunklet bakom sina samplers och klivit fram som gruppens verkliga stjärna.

Precis som övriga medlemmar i The XX verkar 22-åriga Jamie Smith, eller Jamie XX som han blivit känd som det senaste året, föredra att jobba tyst i det dolda. Som kontrast till de flesta andra idag som högljutt kränger sin musik och sina varumärken kors och tvärs över Internet har anonymiteten bara lett till mer uppmärksamhet.

Efter att ha förvandlat Florence + the Machines version av gamla soulsångerskan Candi Statons houseklassiker ”You Got The Love” till The XX:s egen signaturmelodi är han nu dubbelt aktuell. Först med sin omarbetning av Adeles ”Rolling In The Deep” men framförallt för nytagningen av spoken word-legenden Gil Scott-Herons hela comebackskiva från förra året. Albumet släpps om ett par veckor.

Precis som många unga britter är Smith uppvuxen med en bördig inhemsk dansmusikscen på bakgården. Ljuden från närmiljön – dubstep samt olika lokala varianter av house – hörs ännu tydligare i hans solomaterial än i The XX:s egen musik. Det gemensamma är den återkommande melankolin och sorgsenheten.

Ett missförstånd är att all dansmusik är glad och positiv musik. I själva verket är det inte sällan precis tvärt om. Mycket av den bästa musiken som spelas på klubbar är skapad av människor som själva aldrig haft möjlighet att ränna ute hela nätterna. Istället har de byggt upp en hoppfull fantasivärld om hur det skulle vara att dansa eller att spela på världens bästa klubbar.

Klubben Jamie XX:s drömmer om efter att turnerat världen runt i två år med The XX heter Yellow och huserar på The Fridge i Brixton. I och med att de har 23-årsgräns har han ännu inte fått komma in. Men han är övertygad om att det kommer att vara helt fantastiskt. Bara han fixar ett falskleg.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-02-11

De senaste åren har vi kollektivt pratat om en global värld där geografiska avstånd och nationella gränser inte längre är ett hinder för stora delar av vår icke realtidsbundna kulturkonsumtion. Oavsett om intresset är film, musik eller tv styrs aktiva konsumenter allt mindre av vad som finns tillgängligt lokalt och nationellt. Istället utgår vi från vad som finns att tillgå på en global, webbaserad marknad.

Därför har också avsändarnas nationalitet fått allt mindre betydelse. Om skaparen är svensk, amerikan eller om verket kommit till genom ett samarbete mellan människor från flera olika länder och kontinenter (vilket ofta är fallet idag) spelar ingen roll. Vi väljer det som vi individuellt känner för mest för stunden.

Bortsett från litteraturen är mönstret det samma för samtliga aktivt intresserade inom alla icke realtidsbundna upplevelsebaserade kulturformer. Ja, alla månader om året förutom i januari. Då spolar vi kollektivt tillbaka bandet tio år och återvänder till en tid då världen utanför Sverige kunde avfärdas som något svårtillgängligt och smalt.

Trots att vi uppenbarligen vet bättre fortsätter vi dela ut utmärkelser, pokaler och gruppkramar till skapare av kultur vars enda gemensamma nämnare är att människorna bakom råkar vara svenskar.

Jag förstår att Sverigedemokraterna och kulturbranschen själva är måna om att lyfta fram saker utan att ta hänsyn till hur de står sig i internationell konkurrens. Men vi andra får inte ut något av att instämma i samma nationalistiska hyllningskörer varje år. Förutom en månads fullständig kulturskymning.

- - -

Bra saker:

Apartamento (Inredningsmagasin)
Befriande klarsynt spansk/italiensk inredningstidning som fokuserar på hur människor faktiskt bor istället för att kränga drömmen om hur vi borde bo om vi hade råd.

Jamie XX & Gil Scott-Heron – I’ll Take Care of You (Kommande albumspår)
Brittiska The XXs musikaliska hjärna förvandlar spoken word-legenden till skranglig gospelhouse. Släpps nästa månad i Sverige men finns att hitta på nätet.

Ebo Taylor & Afrobeat Academy (konsert)
Musiklegend från Ghana tar med sig tyska afrobeatakademin till Global i Köpenhamn för att fira sin pånyttfödelse i samband med höstens utmärkta album ”Love & Death”.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-01-27

Update: FCL (San Soda) - Let’s Go (We Play House) Hittade den inte först på tuben.

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Jacob Korn feat. Kelli Hand - Dance Away (Uncanny Valley Records)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Bibio - Lovers Cavern (Catz’n’Dogz edit) (Love Edit vol.1)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Maxxi Soundsystem - Criticize (Kojak Giant Sounds)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Fela Kuti - No Possible (Joystick Jay Vulgar Distractions Edit) (Disco Delicious)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Jamie XX & Gil Scott-Heron - I’ll Take Care of You (XL Recordings)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Isolée - Taktell (Pampa)

* * *

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Alex Dimitri - Heaven (Alex Dimitri South Soul Mix) (BBE)

Foto: Gabriele Stabile

Det här är helt genialiskt. Gil Scott-Heron får hjälp av Nas för att beskriva undergångens New York.

Gil Scott-Heron feat Nas New York Is Killing Me (1200squad Remix) direktlänk via The Fader.

De som inte kan få nog av Nas rekommenderas att kolla in Hasan Ramic och Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis genomgång av Nas främsta låtar på Annika Flynner-bloggen.

De som inte kan få nog av Gil Scott-Heron beger sig lämpligast till Vega i Köpenhamn eller till Göta källare i Stockholm 18 respektive 20 maj.

En av dansmusikvärldens mest mytomspunna och svårfångade producenter dokumenterad på i en av de första filmade intervjuerna någonsin. Det har redan surrats och postats här och var på nätet de senaste veckorna. Har ni inte sett den ännu är det bara att luta er tillbaka och kolla in när Kenny Dixon Jr aka Moodymann - mannen som av Andres Lokko beskrevs som “housemusikens John Coltrane, Gil Scott-Heron och Prince i samma afro” – håller hov inför Benji B och studenterna på Redbull Music Academy. Och visar sig vara en rätt sympatiskt och väldigt kul kille med vettiga, öppenhjärtiga förklaringar till det mesta. Och en förkärlek för Hennessey.

Intervju med Kenny Dixon jr @ Redbull Music Academy

Moodymann i urval (youtube-länkar)

Tribute! (To The Soul We Lost)

The Third Track

I Can’t Kick This Feeling When It Hits

Don’t You Want My Love

The Thief That Stole My Sad Days… Ya Blessin’ Me

Det låter som ett vansinnesprojekt och skulle också kunna vara det. Producenten Richard Russell – boss för brittiska indiegiganten XL (Vampire Weekend, Badly Drawn Boy, M.I.A.) – besöker en gammal soulhjälte i fängelset och bestämmer sig för att spela in en skiva med honom.

Istället för att återvända till rötter och åberopa en krystad musikalisk autenticitet – vad är mer konstgjort än att försöka återskapa det förgångna? – gör de ett album som plockar lika mycket från modern brittisk dubstep som traditionell blues och uråldrig folkmusik.

Det fungerar anmärkningsvärt bra även om längden (drygt 28 minuter) och innehållet (bland annat fyra covers och en handfull mellanspår) skvallrar om att det varken är någon storslagen comeback eller att Gil Scott-Heron – uppenbart sargad efter ett långvarig crackmissbruk – återvänt från skugglandet för gott. Men så har heller aldrig mannen som blivit kallad en svart Bob Dylan varit mycket för stora gester.

Många återuppståndna hjältar har raserat bilden man en gång hade av dem. Gil Scott-Heron gör det motsatta och levererar ett album som strålar av värdighet och framtidshopp. Musiken är mörk. Texterna reflektioner från en man som levt hårdare och har tagit mer stryk än de allra flesta.

Men Gil Scott-Heron låter aldrig bitter, uppgiven eller beklagande. Inledande On Coming From A Broken Home – där en av Kanye Wests mörkaste passager sätts i ett nytt sammanhang – är en tacksamhetsförklaring till livet och de nära och kära som alltid funnits där. Me And The Devil – en tolkning av blueslegenden Robert Johnson – låter som den framförs av en hemlös i södra London.

Det har redan dragits paralleller mellan I’m New Here och American Recordings. Inspelningarna Johnny Cash gjorde med producenten Rick Rubin 1994. Titelspåret – en tolkning av singer-songwritern Bill Callahans grupp Smog påminner också om musiken Rubin bandade i Cashs vardagsrum. I övrigt har I’m New Here närmare till Massive Attacks samarbeten med reggaeveteranen Horace Andy i början av 90-talet eller klubbvärldens återupptäckt av den gamla folksoulsångaren Terry Callier ett par år senare.

Vansinnigt eller inte. I’m New Here är ett angeläget livstecken från av musikhistoriens starkaste personligheter.

Gil Scott-Heron
Titel: I’m New Here
Bolag:  XL/Playground
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-10.

Lyssna på I’m New Here och Gil Scott-Heron gamla material (lämpligast It’s Your World och Pieces of a Man) på Spotify.