Foto: Gabriele Stabile

Det här är helt genialiskt. Gil Scott-Heron får hjälp av Nas för att beskriva undergångens New York.

Gil Scott-Heron feat Nas New York Is Killing Me (1200squad Remix) direktlänk via The Fader.

De som inte kan få nog av Nas rekommenderas att kolla in Hasan Ramic och Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis genomgång av Nas främsta låtar på Annika Flynner-bloggen.

De som inte kan få nog av Gil Scott-Heron beger sig lämpligast till Vega i Köpenhamn eller till Göta källare i Stockholm 18 respektive 20 maj.

En av dansmusikvärldens mest mytomspunna och svårfångade producenter dokumenterad på i en av de första filmade intervjuerna någonsin. Det har redan surrats och postats här och var på nätet de senaste veckorna. Har ni inte sett den ännu är det bara att luta er tillbaka och kolla in när Kenny Dixon Jr aka Moodymann - mannen som av Andres Lokko beskrevs som “housemusikens John Coltrane, Gil Scott-Heron och Prince i samma afro” – håller hov inför Benji B och studenterna på Redbull Music Academy. Och visar sig vara en rätt sympatiskt och väldigt kul kille med vettiga, öppenhjärtiga förklaringar till det mesta. Och en förkärlek för Hennessey.

Intervju med Kenny Dixon jr @ Redbull Music Academy

Moodymann i urval (youtube-länkar)

Tribute! (To The Soul We Lost)

The Third Track

I Can’t Kick This Feeling When It Hits

Don’t You Want My Love

The Thief That Stole My Sad Days… Ya Blessin’ Me

Det låter som ett vansinnesprojekt och skulle också kunna vara det. Producenten Richard Russell – boss för brittiska indiegiganten XL (Vampire Weekend, Badly Drawn Boy, M.I.A.) – besöker en gammal soulhjälte i fängelset och bestämmer sig för att spela in en skiva med honom.

Istället för att återvända till rötter och åberopa en krystad musikalisk autenticitet – vad är mer konstgjort än att försöka återskapa det förgångna? – gör de ett album som plockar lika mycket från modern brittisk dubstep som traditionell blues och uråldrig folkmusik.

Det fungerar anmärkningsvärt bra även om längden (drygt 28 minuter) och innehållet (bland annat fyra covers och en handfull mellanspår) skvallrar om att det varken är någon storslagen comeback eller att Gil Scott-Heron – uppenbart sargad efter ett långvarig crackmissbruk – återvänt från skugglandet för gott. Men så har heller aldrig mannen som blivit kallad en svart Bob Dylan varit mycket för stora gester.

Många återuppståndna hjältar har raserat bilden man en gång hade av dem. Gil Scott-Heron gör det motsatta och levererar ett album som strålar av värdighet och framtidshopp. Musiken är mörk. Texterna reflektioner från en man som levt hårdare och har tagit mer stryk än de allra flesta.

Men Gil Scott-Heron låter aldrig bitter, uppgiven eller beklagande. Inledande On Coming From A Broken Home – där en av Kanye Wests mörkaste passager sätts i ett nytt sammanhang – är en tacksamhetsförklaring till livet och de nära och kära som alltid funnits där. Me And The Devil – en tolkning av blueslegenden Robert Johnson – låter som den framförs av en hemlös i södra London.

Det har redan dragits paralleller mellan I’m New Here och American Recordings. Inspelningarna Johnny Cash gjorde med producenten Rick Rubin 1994. Titelspåret – en tolkning av singer-songwritern Bill Callahans grupp Smog påminner också om musiken Rubin bandade i Cashs vardagsrum. I övrigt har I’m New Here närmare till Massive Attacks samarbeten med reggaeveteranen Horace Andy i början av 90-talet eller klubbvärldens återupptäckt av den gamla folksoulsångaren Terry Callier ett par år senare.

Vansinnigt eller inte. I’m New Here är ett angeläget livstecken från av musikhistoriens starkaste personligheter.

Gil Scott-Heron
Titel: I’m New Here
Bolag:  XL/Playground
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-10.

Lyssna på I’m New Here och Gil Scott-Heron gamla material (lämpligast It’s Your World och Pieces of a Man) på Spotify.