Jonas Grönlund » Hercules and love affair

Samtidigt som vissa är fast beslutna i att förankra house på vräkiga arenor lever arvet från 80-talets ljusskygga gayklubbar vidare i en parallell musikvärld. Precis som Hercules And Love Affair uppdaterar och återskapar Torontos Azari & III ljudet av gamla tolvtumssinglar från etiketter som Trax och DJ International.

Så länge de håller sig till ett traditionellt houseformat – hårda baskaggar, vassa highhats och androgyna sångare som sjunger och viskar obsceniteter om vartannat – fungerar det utmärkt, bland annat i nyinspelningen av genombrottssingeln ”Reckless (With Your Love)”. Men när de väl vågar sig utanför mallen (syntskräniga ”Undecided” exempelvis) faller tyvärr allt platt.

Bästa spår: Reckless (With Your Love)

Artist: Azari & III
Titel: Azari & III
Bolag: Loose Lips Records
Genre: House
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-17

Hercules & Love Affair

Jonas — Tue, 11 Jan 2011 09:01:00 +0000

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Fantastisk 80-talsinspirerad video. Fantastisk låt. I slutet av januari släpps Hercules And Love Affairs andra album Blue Songs.

Kim Ann Foxman – Creature

Jonas — Thu, 04 Nov 2010 23:06:41 +0000

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Hercules And Love Affairs Kim Ann Foxman bjuder på ett smakprov från kommande solomaterial och visar hur vi lämpligast klär oss på en house/discoklubb hösten 2010, och alla andra höstar.

Kläderna gör musiken

Jonas — Wed, 03 Nov 2010 21:06:26 +0000

Påståendet att ”det går bra att göra musik utan instrument men det skulle aldrig gå utan snygga kläder” hade kunnat komma från en aktuell blogghajp. I själva verket är uttalandet trettio år gammalt och härstammar från en Expressenintervju med Johan Kindes albumaktuella 80-talsband Lustans Lakejer.

Citatet återges i senaste numret av musiktidningen Sonic där Billy Rimgaard menar att den visuella inramningen blivit en av popmusikens viktigaste beståndsdelar. För femton år sedan klädde sig band efter musiken de spelade. Idag spelar de musik efter hur de klär sig.

”Numera är det inte ovanligt att små popband kommer ut ur replokalen med blott en låt klar men redan med genomarbetad grafisk profil.”

En som tidigt förstod vikten av det visuella uttrycket var den tyske låtskrivaren och producenten Frank Farian. Farian älskade afroamerikansk R&B, disco och reggae men förstod tidigt att den rödlätta nuna han själv frontade i badrumsspegeln inte var något bra ansikte för musiken han ville göra. Därför anlitade han andra som utseendemässigt stämde bättre överens med bilden han ville förmedla. Det första projektet kallade han Boney M. Det andra Milli Vanilli.

Medan Boney M gick till historien som en av discomusikens mest framgångsrika grupper avslutades Milli Vanillis karriär tvärt 1990 efter att Farian avslöjat att frontpersonerna Fab Morvan och Rob Pilatus inte själva sjöng och spelade.

På det autenticitetstorskande 90-talet blev det en sådan skandal att skivbolaget drog in skivan och erbjöd alla som köpt den pengarna tillbaka. Pilatus – som dog av en överdos 1998 - och Morvan – som tidigare i höstas porträtterades i en lång intervju i utmärkta gratistidningen Mums – tvingades även återlämna den Grammy de blivit tilldelade för årets bästa nykomling. Idag hade avslöjandet knappt resulterat i en axelryckning.

För när RSS-flöden och inkorgar svämmar över av musik och klubbar som flaggar efter vår uppmärksamhet har det visuella inte bara blivit ett sätt att hjälpa oss sålla i mängden. Det ger en helhet som stämmer mycket bättre överens med vårt sätt att konsumera konst och kultur idag än en anonym ljudfil.

* * *

Bra saker

1. Diskoakedemin – Jakten på den kosmiska vinylen (utställning)
Framtidens skivbutik? Simon Eliasson skapar en installation av sina fyndiga bloggutforskningar. I morgon 19-22 på Makeriet, Möllevångsgatan 37.

2. Kim Ann Foxman (dj)
I morgon gästar sångerskan och stilförebilden från New York-bandet Hercules & Love Affair Rust i Köpenhamn med sitt utmärkta urval av traditionell house.

3. Gentlewoman (magasin)
Den första tidning med kvinnor som främsta målgrupp som jag bokstavligen kastat mig över sedan Darling lade ner.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-29

Framtiden är historia

Jonas — Fri, 26 Feb 2010 09:20:29 +0000

Redan i höstas anade jag oråd. Människor som är betydligt yngre än mig själv utövade oanständigheter och levde rövare i största allmänhet till låtar jag inte hört ute på säkert tio år. För ett par dagar sedan fick jag det bekräftat svart på vitt. Det sena 90-talet är tillbaka.

Ungdomar, dokumenterat häftigare än mig, talar entusiastiskt om hjältar jag trodde jag var ensam om att älska. Smålands Nation i Lund sprider discoromantik som om året vore 1998. I kväll bjussar Inkonst nya nöjesfält Win Win Total på norska houseveteranen Bjørn Torske. Det senaste jag hörde från honom var slagverksworkouten Jeg vil være søppelmann. Den släpptes 1999 men låter om möjligt ännu bättre idag.

I samtal med stans yngre klubbgarde känner jag mig allt oftare som matadoren i Tjuren Ferdinand. Jag vill slita upp skjortan, riva av mig den fåniga sotarmössan och skrika. Stånga mig! Provocera! Gör vad som helst utom att sitta under en korkek och lukta på gamla houseantikviteter från Discogs.com! Men jag kan inte. Det som händer är en helt logisk motreaktion till den hyperaktiva dansmusik som dominerat dansgolven de senaste åren.

Det jobbigaste med att uppleva strömningar för andra gången är att det är en dräpande bekräftelse på att man blivit gammal. I senaste numret av Bon berättar Robyn – en av få svenska popstjärnor som ofrånkomligt alltid lyckas kännas modern – om trettioårskriser och hur mycket klubbkulturen har betytt för henne.

”Klubben har blivit som en kyrka, en community där man får leva ut saker. Min generation har fått ut mer av klubbkultur än av någon religion.”

Senast jag hörde någon nämna kristendom i samma andetag som dansmusik var när Sweet Fred bokade baptistpastorn Kenny Bobien till Stortorget i Lund. Det var hösten 2000.

Längre fram i samma nummer lugnar Bons framtidsredaktör Anders Rydell med att till och med framtiden är historia numera. Allt som händer är passé redan i nuet.

”Glöm allt. Hjärnan har viktigare saker att göra än att minnas. Sådant kan ju till och med en usb-sticka göra.”

Låter det som konstruerat effektsökeri? För att undvika att krocka med det förgångna är allt tillåtet.

- - -

Bra ljud i helgen:

1. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Ali & Toumani (Album)

Det sista mötet mellan två av Malis främsta musikgiganter. Om möjligt ännu starkare än den senares mästerliga ”The Mandé Variations” från 2008.

2. The Irrepressibles ”In This Shirt (Hercules And Love Affair Remix)” (Låt)

Housevärldens mest välklädda grupp guidar teatrala Londonkollektivet The Irrepressibles genom 80-talets New York. Rysligt snyggt.

3. This Is Head ”0001” (kommande album)

Vinylexemplaren från Möllankvartettens debut landar om en vecka. Den som föredrar andra format får tills vidare hålla till godo med singeln ”0007” som skickas till P3 i dagarna.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-26.

Magda – Fabric 49 (LLLL)

Jonas — Wed, 02 Dec 2009 10:22:01 +0000

Det finns två olika sorters dj: de som spelar låtar efter varandra i ett mer eller mindre smärtfritt flöde samt de som enbart använder delar av musiken till att i realtid skapa ljudkollage på liknande sätt som samplande producenter arbetar. De förstnämnda är helt beroende av låtmaterialet och kan därför bäst beskrivas som musikaliska vägledare. För de andra, exempelvis Berlins technoprinsessa Magda, är låtarna blott isolerade länkar i långa rytmkedjor. Arbetsredskap som tillsammans säger något men var för sig oftast är anonyma.

I sitt bidrag till superklubben Fabrics mixserie behöver Magda en timme på sig för att fånigt träffsäkert foga samman 33 låtar som spänner från Hercules And Love Affairs bakåtblickande housedrömmar till Marc Houles sylvassa technominimalism och Idjut Boys nedrökta samtidsdisco.

Det är aldrig några tvära kast, utan påminner mer om de där perfekt utdragna utekvällarna när allt flyter samman i en grumlig flod av platser, händelser, möten, människor, ljud och en bubblande känsla av välbefinnande.

Magda
Titel: Fabric 49
Bolag: Fabric/Border
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2009-12-02.

Gratis gaydisco i en blöt källare

Jonas — Mon, 02 Nov 2009 23:13:52 +0000

Han gillar mjukisdjur, är aktuell med ett bokslutsalbum på egna discoetiketten Balihu och spelar i en klaustrofobiskt liten källare i Malmö på fredag. För ett par år sedan hängde Johanna Karlsson och en bunt professionella discoknarkare hemma hos Daniel Wang i Berlin. Nu har hon låtit mig återpublicera den korta men väldigt roliga intervju hon gjorde med honom för Svenska Dagbladet.

Hur pass ideologisk är du?
– Jag vet att jag ofta uppfattas så men det handlar bara om att jag håller fast vid mina musikaliska principer. Att basgångarna och rytmen följer varandra snyggt, bra blåsarrangemang, fin violinsektion. Mina idéer är inte så svåra egentligen. Titta på brittiska producenten Matthew Herbert, där har du en riktigt “ideologisk” dj - han säger att hans dansmusik bara handlar om Israel/Palestina-konflikten och miljömedvetenhet - så stora muséer ger honom pengar att starta projekt för, trots att hans musik är helt avskyvärd och hans dj:ande totalt ointressant.

Är det en discogrej att du samlar på Snobben-saker och mjukisdjur? Måste alla som är intresserade av discohistorien omge sig med kitsch?
– Jag tror det är en samhällstendens, som i Japan där precis alla vuxna verkar samla kitschiga fetischgrejer. Men discofolk är ofta inne på direkt, sensuell tillfredsställelse så de är inte lika blyga för att ta till sig mjuka och söta saker, speciellt saker med retrotendenser.

Du blir jämt bokad till Stockholm men du har sagt i intervjuer att du inte riktigt gillar stan.
- Jo, hm, det är sant. Det var flera bra dansare på designerhotellet jag spelade på för två månader sen och jag har absolut träffat många trevliga, propra, välklädda och välutbildade människor i stan, snygga gaymän och dj-er som vill skriva ner vilka låtar jag spelar. Men jag har ALDRIG sett någon förlora sig själv och komma ut sitt skal. Stockholm verkar inte ha någon riktigt vild sida.

Daniel Wang spelar på Brogatan i Malmö nu på fredag. Entrén är gratis och källaren rymmer väl i runda slängar femtio personer så förbered er på en blöt och väldigt trång kväll. Oscar Villata och Adam Lundberg värmer upp. På bilden ovan kommer Daniel Wang ur sitt skal för att visa sin vilda sida tillsammans med Kim Ann Foxman och de andra i Hercules And Love Affair.

Vårens bästa pop dunkar i housetakt

Jonas — Mon, 28 Apr 2008 13:44:37 +0000

Nu ska jag göra något man inte får. Jag ska skriva om en skiva som varken går att hitta på Folk & Rock eller Skivesset i Malmö. Faktum är att den inte går att hitta i någon skivaffär i hela världen förrän om en månad. Men för de 1.4 miljoner svenskar som regelbundet ägnar sig åt fildelning har vårens viktigaste skivsläpp, debutalbumet från New York-bandet Hercules And Love Affair, redan funnits tillgänglig i flera veckor.

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem It’s Alright 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan 2008-04-28.

John Travolta förstörde bilden av disco

Jonas — Thu, 10 Apr 2008 13:35:48 +0000

Det finns ingen musik som gör mig så glad som disco. Disco har de bästa soulrösterna, de vackraste stråkarrangemangen och de där ljuden och ekoeffekterna från yttre rymden som vi annars bara återfinner på b-sidorna av gamla jamaicanska reggaesinglar. Därför gör det lika ont varje gång jag tvingas bevittna hur genren misshandlas i media.

Nu riskerar jag förstås att låta precis som Matt Keeslars karaktär Josh Neff i Whit Stillmans film Last Days of Disco från 1998, men jag har aldrig förstått vad John Travolta, platåskor, Abba, clowniga skjortkragar och ett kokainkåt kändishak som Studio 54 har att göra med disco.

Jag trodde att vi redan för tio år sedan kom överens om att de grejerna inte hade något med saken att göra, i alla fall inte med den disco som lade grunden till hela den moderna klubbmusiken och sedan dess bara fortsatt och pumpa taktfast i olika former på små klubbar och sammankomster över hela världen.

Våren 2008 är de här sammankomsterna fler och större än på väldigt länge. José Gonzalez anlitar obotliga discoromantiker som Stockholms Beatfanatic och Oslos Todd Terje för att remixa sin singel Killing For Love. Marit Bergman släpper singeln Out On the Piers efter att ha läst Andrew Hollerans klassiska bögdiscoroman Dancer From The Dance från 1978.

Hercules and Love Affairs debutalbum och singeln Blind med sin spikraka referens i videon till de romerska bad och bastuklubbar som låg till grund för discons segertåg är inget annat än en enda lång hyllning till West End records melankoliska disco och skitig 80-talshouse från New York och Chicago. Ändå sitter det en massa musikjournalister och staplar referenser till ett spexigt 70-tal med Travolta och Studio 54 som huvudingredienser i texter om gruppen.

1975 blev den brittiska rockjournalisten Nik Cohn ombedd att skriva ett reportage om den växande discoscenen i staden för New York Magazine. Han tackade ja och började springa på klubbar i Bronx och Brooklyn för att samla material. Artikeln fick stor uppmärksamhet när den publicerades under rubriken Tribal Rites of the New Saturday Night. Så stor uppmärksamhet att Hollywood några år senare köpte filmrättigheterna och anlitade John Travolta för huvudrollen som dansgolvskungen Tony Manero.

Filmen fick titeln Saturday Night Fever och dess soundtrack blev en av de bäst säljande filmmusiskskivorna någonsin. Det var bara ett problem. Nik Cohn reportage var fabricerat. Som vit britt kände han sig bortkommen bland de latinamerikaner och amerikaner med italienska rötter han fått i uppdrag att porträttera och oförstående till hela discoscenen.

Med en deadline som rusade allt närmare och redaktörer flåsandes i nacken skrev han ihop en fiktiv story baserad på uppdiktade karaktärer och människor han stött ihop med som ung. De miljöer där discon verkliga hjärta pumpade, på homosexuella klubbar till största del befolkade av svarta och latinos, lyste med sin frånvaro.

Drygt 30 år senare är det Nik Cohn bild av disco som fortsätter att spridas i media. Som om vi fortfarande inte har lärt oss någonting. Som om ingen vill förstå.

Publicerat i Sydsvenskan april 2008