I helgen besöker producenten och New York-discjockeyn Kenny “Dope” Gonzalez Malmö. Idag är det säkert tio år sedan jag slaviskt följde hans utgivningssteg men det fanns en tid då jag tog emot varje tolva, spellista eller gästmusiker som han eller hans Masters at Work-kollega Little Louie Vega arbetade med som en ny pusselbit i byggandet av musikalisk identitet.

I Masters at Works värld samsades all musik jag gillade på samma dansgolv. Hiphop mixades med house, en discoklassiker spelades direkt efter en salsa- eller latinjazzlåt jag aldrig hört tidigare, funk- och reggaesinglar stod i samma skivbackar, gamla gospel- och soullegender återvände till en klubbvärld de inte varit del av på 20 år. Det synsättet har förmodligen påverkat mig mer än musiken i sig.

Men jag ska inte bli långrandning. Nedan följer en lista på några av alla (tusentals?) låtar och remixar som Kenny “Dope” och Louie Vega satt sin signatur på. För mer om Masters at Work: kolla in deras föreläsning på Red Bull Music Academy nyligen.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Jag har sprungit på rapkonserter sedan 90-talet. Jag kan inte minnas senast jag upplevde mer strul och större oförmåga att rätta till problemen än när Uppsalagruppen Labyrint gästar Klaffbrons charmiga gör-det-själv-hus natten till lördag.

Det är synd. För den första tanken som slår mig medan jag väntar på att lokala Jamaica-kollektivet Zoo Club Sound ska avsluta sin uppvärmning är hur perfekt Klaffbron lämpar sig för den här typen av arrangemang. Lokalen rymmer två-trehundra personer. Inramningen med olika etager och skrymslen skapar en intim och på alla sätt inbjudande miljö. Rummet ger samma känsla som de lokaler som Inkonst förfogade över på Norra Parkgatan innan Debaser tog över dem och byggde om.

Men. När de grundläggande funktionerna inte fungerar förvandlas snabbt ett förtjusande hemmabygge till en nattöppen fritidsgård med alkoholtillstånd. Det är förstås inte Labyrint-kvartettens fel. Men det ska inte heller behöva ta tjugo minuter och fyra-fem låtar för så pass erfarna artister att konstatera att en mikrofon inte fungerar och kassera den.

– Jag vet att ni är lika trötta som oss på det här fucking onödiga våldet. Malmö, vi är också trötta på allt hat, hinner Aleksi ”Aki” Swallow säga i ett försök att introducera ”Kärleken” innan hans mikrofon tystnar tvärt och han tvingas inta rollen som dansare och publikpeppare. Hans lufsande rörelser gör att han ser ut som Baloo i Djungelboken.

– Om ljudet är dåligt. Sjung med extra högt.

De flesta andra grupper hade gått av scenen men Labyrint kämpar tappert vidare. När de i ”Ortens favoriter” räknar upp lokala landsmärken – Jalla Jalla Falafel, Möllevången, Sofielund, Rosengård, Lindängen, Nydala – är det ingen tvekan om att kärleken mellan gruppen och dess lyssnare är äkta och ömsesidig.

Även om förutsättningarna stundtals leder till total förvirring på scen går det tydligt att urskilja Labyrints potential och tekniska skicklighet.

Låtmaterialet är förstklassigt.  Jacco soulröst imponerar och skiljer sig marginellt live jämfört med hur han låter i studion. Aki och gruppens andra rappare Dejan ”Dajanko” Milacic har båda ett tight och varierat ordflöde som enkelt flyter mellan rap och reggaeinfluerat mässande.

Labyrint förtjänar en revansch på Malmöfestivalen i sommar.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-05

Precis som den legendariska nigerianska bandledaren Fela Kuti vidareutvecklade dåtidens afroamerikanska populärmusik skapar artisterna på ”Afrobeats Mix Vol. 1” nya rätter av välbekanta ingredienser. Allt är inte lika vällagat men de som inte hälsat på sångaren D’Banj eller rapparen Atumpan tidigare lär fastna framför youtube de närmaste dagarna.

DJ Abrantee
Titel: Afrobeats Mix vol. 1
Bolag: www.abrantee.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Produktionsmässigt är ”Undun” en förfining av den eklektiska liveinfluerade ljudbilden på förra årets ”How I Got Over”. Då omarbetade bandet bland annat folklåtar av Joanna Newsom. Här samplar de Sufjan Stevens i den fyrdelade instrumentala epilogen ”Redford Suite”.

Att denna instrumentala epilog berör mer än de allvarsamma historier som föranledde slutet är lite talande. The Roots har något viktigt att berätta men sättet de säger det på är ibland för traditionsbundet för att riktigt gripa tag.

Artist: The Roots
Titel: Undun
Bolag: Universal/Def Jam
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-14

Tack vare allsångsanthems som ”Vår Betong” och ”Fingrarna i luften” är Uppsalakvartetten numera en av landets mest populära reggae- och hiphopgrupper. Om de samlat alla dessa youtubefavoriter på ett best of-album vore toppbetyget nära.

Men utan sina vassaste triumfkort når de inte riktigt ända fram på storbolagsdebuten, trots hög lägsta nivå och flera starka låtar som ”Ortens favoriter” och självutlämnande uppväxtskildringen ”Fortfarande ont”.

Artist: Labyrint
Titel: Labababa
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-30

Storbolagsdebuten raserar inte bilden av en skicklig rappare men produktionerna är ofta förvirrande trista och befinner sig emellanåt farligt nära Blink 182-celebriteten Travis Barkers rapmetaldebut från i våras.

Förutom ”Hard White (In The Club)” med flyglarmet Lil Jon når få låtar samma nivå som tidigare gratisalbum, singlar och gästinhopp.

Kolla in dem istället om ni inte redan gjort det.

Artist: Yelawolf
Titel: Radioactive
Bolag: Interscope/Universal
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-23

Boss - Recipe of a Hoe (Def Jam, 1993)

Jag har sett den väloljade livekonstellationen Timbuktu och Damn på stads- och musikfestivaler och i intima konsertlokaler. Oavsett spelplats har den gemensamma nämnaren varit festen. Att överföra den känslan till en sittande konserthuspublik är ingen självklarhet men är det några som ska anta utmaningen är det Timbuktu och Damn.

Under de första låtarna är stämningen förvirrad. Den melankoliska ”Dansa” och en i långsamma latinamerikanska rytmer uppklädd ”Allsång på gränsen” borde ha fått fler än mig att undra vad vi kunde förvänta oss. Funkpartaj eller knäpptyst stämningsfull lyssningskonsert?

Svaret kommer redan i tredje låten ”Dödsdansen”. Innan den är slut har Timbuktu fått hela publiken på fötter. De flesta blir stående konserten ut.

Jag förstår dem. För i sina bästa stunder är Timbuktu och Damn oslagbara som partykatalysatorer. De har ett självförtroende på scen som ger utrymme för spontana infall. Exempelvis när Måns Mernsten med förvräng robotröst svävar ut i en hyllning till Malmös falafel.

Men stundtals har musiken svårt att fylla hela den luftiga lokalen. Rytmsektionen med Måns Block i ryggen låter bitvis tunn och dynamiken mellan de olika musikerna och instrumenten är förvånansvärt otydlig.

De ljudmässiga bristerna kompenseras dock av en entusiastisk spelglädje som lätt smittar av sig och får oss att tro att musiken vissa gånger låter bättre än vad den i själva verket gör.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-26

För dagens hiphopfans är ett debutalbum sällan det första mötet med en lovande artist. Genom gratisdistribuerade album och låtar har ”hiphopdebutanter” redan stora skaror fans och lyssnare när storbolagen drar igång PR-maskineriet. Trots det verkar den beslutsfattande hierarkin inte ha förändrats.

– Som debutant på ett storbolag befinner du dig inte i en maktposition, berättar J Cole när Sydsvenskan ringer upp.

– Att du vet att dina fans kommer älska en viss låt har ingen betydelse om du inte lyckas övertyga skivbolaget om att även resten av världen kommer att älska den, fortsätter han.

Jermaine Cole växte upp i Fayetteville, en stad med drygt 200 000 invånare i delstaten North Carolina i sydöstra USA. Efter high school flyttade han till New York för att studera och senare ta examen vid S:t John’s University.

Gratisalbumen ”The Come Up” (2007), ”The Warm Up” (2009) och ”Friday Night Lights” (2010) presenterade J Cole som en säker rappare, verksam i liknande historieberättande raptradition som Nas, men med en collegeexamen och ett landsortsperspektiv i ryggsäcken.

Därför blev nog vissa besvikna över att J Coles första singlar från höstens succéartade storbolagsdebut ”Cole World: The Sideline Story” mest handlade om att ligga.

På ”Lights Please” från 2009 berättar Cole en historia om en kvinna som föredrog sex framför att diskutera lösningen på världsproblemen när de sågs. Cole verkar vilja säga att det ibland är bättre att sänka de högtravande pretentionerna, släcka ljuset och göra det bästa av situationen.

Jag frågar honom om han som storbolagsdebutant kände sig tvingad att göra liknande kompromisser. ”Cole World: The Sideline Story” är utgiven på Jay-Z och konsertgiganten Live Nations musikbolag Roc Nation.

– Det finns faktiskt en parallell. Det är rätt galet. Efter en spelning 2009 undrade en kille om ”Lights Please” var en metafor för hiphopgenren. Då fattade jag inte alls vad han snackade om. Men när jag fick mer erfarenhet av branschen insåg jag att det kan vara så. Om jag vill göra ett album om ett ämne men världen är mer intresserad av hits är det svårt.

Hade det varit för kontroversiellt att släppa ”Lost Ones”, en låt som handlar om abort, som förstasingel?

– Jag hade gärna gjort det men bolaget ville annorlunda. Inte nödvändigtvis för att den var kontroversiell utan för att de inte trodde på den som förstasingel. Då befann jag mig inte på samma maktposition som idag där jag kan släppa en sådan singel. Den möjligheten hade inte haft om jag inte varit tillmötesgående från början och gjort det bästa av situationen.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-03

Asap Rocky har regisserat videon till Danny Browns “Blunt after blunt”. Den handlar om att röka jätte många jointar. Jätte jätte många.

Wiz Khalifa kommer från Pittsburgh i nordöstra USA och fick sitt stora genombrott för drygt ett år sedan med singeln ”Black And Yellow”. Låten är en hyllning till den färgkombination som hemstadens idrottslag använder. Att amerikanska fotbollslaget Pittsburgh steelers tog sig till Superbowl-final månaden innan Wiz Khalifa storbolagsdebuterade i våras var inte direkt en nackdel pr-mässigt.

Sedan dess har Khalifa befunnit sig på turné och bara växt i popularitet. När han ställer sig på Kulturbolagets scen i sällskap av kollegan Chevy Woods gör han det med en väl genomkörd och samspelt show i bagaget. Även om det stundtals går på rutin låter det aldrig slentrian.

”Gör lite oljud om ni är under 21 år”, säger Wiz Khalifa och alla skriker.

”Gör lite oljud om ni är tillräckligt gamla för att göra vad fan ni vill”, fortsätter han och alla skriker ännu högre.

Precis som Lady Gaga och flera andra av dagens stora popstjärnor har Wiz Khalifa döpt sina följeslagare för att skapa en känsla av gemenskap och delaktighet. Wiz Khalifas fans kallas för Taylor Gang. Namnet är en referens till Chuck Taylors klassiska tygsko för Converse som i jämförelse med gymnastikskor i skinn är en relativt billig – och därmed inkluderande – stilinvestering.

”Att vara Taylor Gang är att vara stolt över sig själv”, förklarar Wiz Khalifa innan han låter tre nissar i gråa mjukisoveraller stöka runt på scen till låten med samma namn som hans gäng.

Trots att tempo i låtarna ofta är lågt utmärks framträdandet av en energisk punkighet. På debutalbumet låter ”On My Level” som ett mörkt utdraget drogrus. På scen förvandlas den till en svettdroppande urladdning i dubbla hastigheten.

Annars har flera av de mer sparsmakat arrangerade spåren svårt att komma till sin rätt. Med överdimensionerad bas och onyanserad ljudbild blir ”B.A.R.” och ”The Race” till transportsträckor. Istället är det mer poppiga och inställsamma låtar som ”Wake Up” och collegerockinfluerade ”Fly Solo” som fungerar bäst i sammanhanget.

Avslutande ”Cameras” behandlar kändisskap, framgång och dess baksidor. Med en blonderad triangel i kalufsen och spinkig heltatuerad torso är det tydligt att Wiz Khalifa har den sortens stjärnlyster och charmiga karisma som krävs för en karriär bortom genombrottshittens bästföredatum.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-21

På scen och i enskilda låtar på Youtube framstår hans framgång som självklar. Men risken med att pumpa ut gratismaterial är att bli stående med rester i skafferiet till det officiella debutalbumet. Förutom singeln ”Frick Park Market” och oldschoolhyllningen ”Party on Fifth Ave” innehåller ”Blue Slide Park” inget som infriar förväntningarna.

Vad vi får är en talangfull rappare utan vare sig starka produktioner, låtar eller något vettigt att säga.

Artist: Mac Miller
Titel: Blue Slide Park
Bolag: Rostrum Records
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-16

Fram tills i våras var Labyrint bara en liten punkt på den mediala radarn. Men när en spelning på ett fritidsgårdsdisco i Växjö ställdes in efter ”rekommendationer” av polisen hamnade gruppen plötsligt mitt i en censurdebatt som nådde ända fram till dagspress, SVT och Sveriges radio.

Förutom att rikta ljuset mot själva censurfrågan – om det är lämpligt att polismyndigheter bedömer kultur – ledde debatten förstås också till att ännu fler fick upp öronen för kvartettens reggaeinfluerade hiphop.

Labyrint består av Aleksi ”Aki” Swallow, Dejan ”Dajanko” Milacic, Jack ”Jacco” Mattar och Simon ”Sai” Wimmer. Alla har rötter i förorten Gottsunda i Uppsala.

Gruppen fick ett genombrott 2009 med Jaccos ”Vår betong”. Låten är en invit till en del av Sverige där våld, kriminalitet och droger är en lika verklig del av vardagen som vänskap och gemenskap.

– Jag tror att många kände igen sig. Även om den beskriver en tragisk situation är det lätt att sjunga med, säger Aki när jag träffar honom och Dajanko i närheten av Slussen i Stockholm.

– Även en skötsam Svensson som levde ett normalt liv kunde relatera. När han tittade ut genom fönstret var det den världen han såg. Fan, till och med aina [slang för polis] lyssnade på den när de åkte runt i Gottsunda, säger Dajanko och skrattar.

Labyrints relation till ordningsmakten är inte friktionsfri. Även om gruppen förnekar att de söker en konflikt går det knappast att kalla dem konflikträdda.

– Vi söker ingen bättre relation till polisen. Vi söker skilsmässa. Det har varit ett ruttet förhållande sedan dag ett, säger Dajanko.

– Vi vill bara att folk ska bli lämnade ifred, säger Aki.

När polisen i Växjö påtalade det olämpliga i att låta Labyrint framträda på ett kommunalt arrangemang hänvisade de till att gruppens texter var drogliberala. Men Aki tror att intresset för gruppen handlar om något annat.

– Polisen stoppar många unga i förorten som har våra låtar i luren. Det stör dem som fan att ungarna har fått något att sjunga med i när de blir trakasserade. Det irriterar dem mer än det här om weed, marijuana. När vi spelade på [festivalen] Öland Roots hade polisen blivit varnade för oss. Då kan det inte handla om weed för alla som spelar på Öland Roots är weedliberala.

Kritik mot polisen och eventuell drogromantik är inget nytt inom svensk musik. Det har ändå gått mer än 30 år sedan Ebba Grön spelade in låtar som ”Skjut en snut” och  ”We’re Only In It For The Drugs”.

Labyrint blandar också mörkt allvar med ironi. Videon till ”Tribulations” är närmast farsartad pilsnerhumor regisserad av Masse Salazar. Skillnaden är att länsman jagar ganja istället för hembränningsapparater.

– Videon var ett svar på hela den debattgrejen. Vi framställde polisen som skojare för att visa att det är fjantigt att de jagar vuxna män för lite weed, säger Aki.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-19

Mer Labyrint-relaterat: “Trakterna” (video), “Babylon brinner” (video med Carlito), “När mörkret faller” (video). Labyrints debutalbum “Labababa…” släpps 30 november.

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

Kan inte bestämma mig för vad jag gillar bäst. Den NYC-romantiska videon, beatet, Nitty Scott MC själv eller hennes föredömligt snygga boombox.

Sanna från Pussy Made of Gold tipsade om den här sydstatsbomben precis. Slim Thug, Paul Wall och Bun B crawlar över en snygg sampling av Chicagos discoklassiker “Street Player” som kanske främst är känd i Kenny Dope och The Bucketheads klassiska housefrisering. Discorap 2.0.

Några andra som nått en mångmiljonpublik på You­tube med hemsnickrade covers är Amy Heidemann och Nick Noonan i den påfrestande klämkäcka amerikans­ka popduon Karmin. Efter ett debutalbum som få brydde sig om började gruppen spela in egna akustiska versioner av populära hiphop-, pop- och r&b-låtar. Det senaste året har deras sparsmakat arrangerade tolkningar av bland andra Lil Wayne, Nicki Minaj och Chris Brown visats över 100 miljoner gånger på Youtube. Enbart klippet med ”Look at Me Now” har setts över 44 miljoner gånger. Det är mer än en tredjedel så många visningar som super­stjärnorna Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes originalversion.

Hur kommer det sig att i sammanhanget okända musiker kan locka en miljonpublik med nyinspelningar av kända poplåtar? Vari ligger fascinationen?

För vissa av Karmins lyssnare handlar det förmodligen om identifikation. De har lättare att tilltalas av hiphop som arrangeras som traditionella poplåtar. Men populariteten kan också ses som ett tecken på att det musikaliska hantverket, själva spelandet, är på väg att återvinna sin status.

I flera år har gör-det-själv-ideal regerat i popvärlden. Obegränsad tillgång till lätthanterliga produktionsprogram har skapat ett oändligt antal lågbudgetproduktioner, piratremixer och hemgjorda omarbetningar av minst sagt skiftande kvalitet. I ett allt otåligare och tidseffektivare samhälle blir filmerna med Karmins hiphopcovers och Erato-trions kesoversion av Robyn en kontrast. Något exklusivt som tar tid att lära sig och faktiskt inte kan kopieras, klippas om och signeras av vilken hobby-dj som helst.

Drogromantiska ”Liveloveasap” innehåller tydliga spår från trögflytande sydstatshiphop men också från Clevelandgruppen Bone Thugs-n-Harmonys melodiösa sångrap.

Även om influenserna är uppenbara låter Asap Rocky aldrig som ett kalkerat framgångsrecept. Han framstår snarare som en anmärkningsvärt stilsäker produkt av en uppväxt i en gränslös popkulturell era. En tid där europeiska modeskaparen Raf Simons och framlidna Houstonlegenden DJ Screw är en lika betydelsefull del av New Yorks vardag som gathörnens kokainentreprenörer.

Artist: ASAP Rocky
Titel:  Liveloveasap
Bolag: Liveloveasap.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-09

På uppföljaren prövar Wale en ny taktik och tar in smöriga R&B-sångare som Lloyd och Ne-Yo. Borta är influenserna från hemstaden lokala discofunkrörelse go-go. Borta är flörtarna med en medveten poppublik och den en gång trendsättande mixen av hiphop, klubbklassiker och europeisk dansmusik. Undantaget är Diplo-producerade ”Slight Work”.

Talande nog är låten den enda som sticker ut i sammanhanget. För i sökandet efter ett eget uttryck har mycket av det som en gång gjorde Wale spännande gått förlorat.

Bästa spår: Slight Work

Artist: Wale
Titel: Ambition
Bolag: Maybach Music/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-02