Avicii är het just nu. När pr-maskineriet för jättestadion O2 Arena i London och Dublin meddelade att de bokat den svenska dansmusikproducenten sparade de inte på superlativen. 22-åringen från Stockholm kallades världens största dj och tillskrevs en gudalik status i dansmusikvärlden.

Spelningarna i början av juni blir Aviciis förs­ta stora solospelningar på de brittiska öarna. Men det är inte första gången, och troligen inte den sista heller för den delen, som tossiga britter får en uppenbarelse.

Det är inte heller första gången en svensk discjockey och dansmusikproducent hyllas internationellt. Men ingen dj och dansmusikproducent i världen har nått lika långt på så kort tid som Avicii, eller Tim Bergling som han egentligen heter.

För ett och ett halvt år sedan spelade Avicii skivor på en studentfest på AF-borgen i Lund. När de 23 000 biljetterna till hans tre spelningar i Globen i mars i år släpptes sålde de snabbt slut.

För några veckor sedan delade han scen med Madonna på Miami Ultra Music Festival, dansmusikvärldens största årliga sammankomst.

Redan för fjorton år sedan fastslog brittiska bandet Faithless att gud är en dj. Om så är fallet och om hen just nu förkroppsligas av en stockholmare i bakvänd baseballkeps så är himmelriket en smärre besvikelse. Åtminstone den del av himlen som öppnat sina pärleportar för oss bakom scenen på inomhusarenan Forum i Köpenhamn.

Väggarna i den drygt tjugo kvadratmeter stora logen är beiga, golvet av ljus faner. Intill dörren står ett bryggerisponsrat kylskåp och i det motsatta hörnet av rummet är några bambukvistar utplacerade som dekoration.

Möblemanget består av en soffa och två fåtöljer runt ett litet soffbord, ett större matbord och några stolar.

Även om någon ställt fram några fat med färsk frukt på bordet och kylskåpet innehåller champagne, sprit och energidryck gör lysrören i taket det svårt att dölja känslan av ett högst ordinärt konferensrum.

Det mest glamourösa är en bild på danska kronprinsparet i ett bildspel på väggen.

– Vilka vill ni att jag ska tacka?

I logen poserar Tim Bergling framför Morten Brønnums mobilkamera med två glastroféer i famnen. Brønnum representerar Danish Deejay Awards. I början av april utnämnde de Aviciis singel ”Levels” till årets klubbhit och internationella dj-favorit.

Några veckor tidigare hade svenska skivbolaget Universal meddelat att ”Levels” sålt över en miljon enheter och bland annat basunerats ut till över hundra miljoner tv-tittare i en av reklampauserna till Super Bowl, finalen i amerikanska fotbollsligan NFL och reklamvärldens mest attraktiva marknadsföringsplats. Idag har singeln sålt över 2,5 miljoner enheter.

Klockan är strax efter 22 på fredagskvällen och det är drygt fyrtio minuter kvar tills Avicii ska kliva upp på scenen, höja högerhanden och hälsa på de sjutusen besökarna på ett slutsålt Forum i Köpenhamn.

Han kommer direkt från tre spelningar i Norge. När ni läser det här befinner han sig åter i USA för att uppträda i Las Vegas innan han flyger tillbaka till Öresund för två spelningar på Malmö Arena på onsdag nästa vecka.

Innan han spelar på O2 arena i London ska han även hinna bocka av Söderstadion i Stockholm från att-göra-listan.

Avicii är het just nu. Men det är lika bra att vi tar allt från början.

* * *

Tim Bergling är född 1989 och uppvuxen på Öster­malm i Stockholm. Pappa heter Klas Bergling. Mamma är skådespelerskan Anki Lidén. Tillsammans med Tommy Körberg har hon sonen Anton, som alltså är Aviciis halvbror.

För fem år sedan började Bergling göra musik hemifrån. Inledningsvis verkade han inte inom någon särskild stil eller genre men tack vare svenska namn som Swedish House Mafia, Eric Prydz och John Dahlbäck gled han allt mer in på house.

– Jag hade försökt med gitarr och alla möjliga grejer innan, men varit så jävla dålig på allt. Med housemusiken hittade jag något där jag faktiskt utvecklades och gick framåt. Mina polare gillade låtarna och det taggade mig att fortsätta.

Genom väggarna dunkar ljudet från kvällens uppvärmare, danska dj-duon Too Many Left Hands.

– I och med att jag var sjutton bast och knappt varit ute hade jag ingen direkt bild av klubbscenen. Jag kollade på youtube-filmer från när medlemmarna i Swedish House Mafia åkte runt och spelade. Det var egentligen det enda intrycket jag hade av klubbmusik, säger han.

Avicii började sprida sina låtar gratis på olika bloggar och fick en viss uppmärksamhet och uppskattning, bland annat från inflytelserika brittiska radio- och klubbmusikprofilen Pete Tong.

En annan som gillade vad han hörde var Arash Pournouri, som kontaktade Bergling via Facebook och föreslog att de skulle ta en förutsättningslös kaffe. Pournouri hade en bakgrund som klubbarrangör, bland annat på Café Opera i Stockholm. Han hade även byggt upp ett blygsamt nätverk av kontakter på olika skivbolag och erbjöd sig att hjälpa till.

Relativt snabbt fick Arash Pournouri en roll som manager åt Tim Bergling.

– Arash hade redan från början en klockren plan. Han såg potentialen i musiken och att det kunde bli stort, berättar Bergling.

Planerna var inte direkt blygsamma. Målsättningen var att göra Avicii till världens största artist. Arash Pournouri kallade de storslagna visionerna för ”Avicii-projketet”. Avicii skulle inte vara en dj som Tiësto eller producent som Timba­land utan en artist som utryckte sig genom att spela skivor och vars verk är produktionerna.

Strategin gick ut på att förena en professionell inställning från den mer traditionella affärsvärlden med den elektroniska dansmusikscenens nyfikna inställning och orädda gör-det-själv-ideal.

– Baserat på de erfarenheter jag hade från att boka utländska dj:s insåg jag att det gick att arbeta på ett mycket proffsigare sätt än de gjorde. De gjorde många fel, säger Arash Pournouri.

– Vissa av dem ville inte synas. Andra spelade helt annorlunda musik som dj:s än vad de gjorde när de själva producerade eller brydde sig inte om att leverera på samma nivå som deras gager, fortsätter han.

Som bokare och musikfan hade han följt de mest betydelsefulla housebloggarna och insett vad som fick mycket uppmärksamhet.

– Jag var jätteinne på research och statistik och utgick väldigt mycket från hårda fakta över hur saker och ting blev stora. Jag har aldrig känt att hits varit beroende av tur. Det är inte rocket science att göra en sommarhit. Det finns faktorer som påverkar. Att musiken håller är självklart en förutsättning. Men det finns även and­ra saker som gör att vissa låtar blir stora hits och andra inte. Det är inga tillfälligheter, menar Arash Pournouri.

Anledningen till att de själva har lyckats beror enligt Pournouri till 110 procent på deras val av strategi.

– Det har mycket att göra med profilering, marknadsföringstänk och kreativa lösningar på hur man ska få uppmärksamhet. Vi har aldrig känt att vi är världens bästa producenter.

Avicii började spela skivor ute så sent som 2010. Förra året utsågs han till världens sjätte mest populära discjockey av tidningen DJ Mags läsare.

Ett av de första stegen i Avicii-projektet var just att lära Tim Bergling uppträda som dj. När han och Arash Pournouri först träffades hade Bergling aldrig rört ett par cd-spelare.

– Inledningsvis var det viktigt att Tim inte underlevererade. Om någon promotor bokade honom skulle den personen var supernöjd efteråt. Inte bara bokaren utan även alla fans. Det var viktigt att Aviciis framträdande var lika bra som hans produktioner.

En medveten strategi var att göra Aviciis dj-spelningar unika och exklusiva.

– Jag ville inte att någon skulle kunna återskapa ett dj-set med Avicii. Därför såg vi redan från början till att vi hade osläppta egna låtar eller egna omarbetningar av andra stora låtar som ingen annan dj kunde spela. Vi har alltid haft omkring 90 procent eget material i spelningarna, säger Arash Pournouri.

Tack vare rötterna i den afro- och latinamerikansk gayscenen i New York har klubbmusikscenen av tradition en historisk koppling till alternativa och normbrytande sammanhang. När den första vågen av amerikansk house och techno svepte över Europa i slutet av 80-talet var illegala och ljusskygga ravefester de enda sammanhang där musiken kunde höras.

Förutsättningarna skapade en gemenskap och en exklusivitet som odlade en naturlig romantisering kring utanförskap och undergroundkultur.

Även om enstaka låtar tidigt nådde toppen av försäljningslistorna fortsatte dansmusikscenen länge att utvecklas i en parallell värld.

Det var egentligen först när den breda festivalpubliken började upptäcka och uppskatta house och electro i mitten av 00-talet som de tydliga gränserna mellan den alternativa klubbvärlden och popmusikens motorvägar började suddas ut.

Men romantiseringen kring utanförskapet och det exklusiva sammanhanget lever fortfarande kvar.

– Det speciella med house och det som gav mig energi till en början var att uppleva musiken på plats. När man väl hade gjort det förstärktes minnena av musiken när man hörde den i efterhand. Därför var vi beroende av att människor hörde Aviciis musik i rätt forum och vårt forum kommer alltid att vara klubbar. Det är där musiken hör hemma, men sedan finns det arenalåtar som även är perfekta för stora festivaler, säger Arash Pournouri.

Vad som anses vara rätt forum och var gränsen går mellan en intim klubbupplevelse och en slentrianmässig arenaspelning som råkar ackompanjeras av house varierar garanterat beroende på vem du frågar.

En viktig skillnad mellan Avicii och äldre framgångsrika namn som David Guetta, Eric Prydz och Swedish House Mafia är att de senare har rötter inom en alternativ musikscen som Bergling aldrig varit en del av. När han var tillräckligt gammal för att springa på klubbar hade musiken redan kommersialiserats och blivit en folklig rörelse.

För många människor i Aviciis ålder är house mer förknippat med nattklubbarna kring Stureplan och på Ibiza än ljusskygga fester i gamla industrilokaler. Den som aldrig har varit del av en motståndskultur eller haft en romantiserad syn på att verka utanför de breda sammanhangen ser inte lika lätt ett problem i att synas och exponeras maximalt.

När Avicii gästade Miami Ultra Music Festival för två år sedan och ännu var ett relativt okänt namn hade Arash Pournouri hyrt tre turnébussar med Tim Berglings ansikte tryckt på sidorna. Varje dag cirkulerade bussarna längs South Beach där dansmusikvärldens allt och alla befann sig.

De som inte visste vem Avicii var innan festivalen gjorde det garanterat när de åkte hem.

– Jag ser inget behov i att vara underground och förstår inte varför något ska behöva vara det. Jag gör alltid den musik som jag tycker är bra och vill bara att den ska nå ut till så många som möjligt, men jag tänker inte anpassa min musik för att göra massorna nöjda, säger Tim Bergling.

Får du mest kickar av att jobba i studion eller att spela ute?

– Definitivt av att spela. När jag kommer på en melodi eller hör något i en låt jag håller på med och känner att det är så bra att jag dör är det nästan som att jag mentalt teleporterar mig till en spelning framför alla människor. Jag får samma känsla och tänker ”shit, när jag väl spelar det här ute då kommer folk att bli helt galna”. Sedan när du verkligen står där och spelar och ser det hända är det ändå ingenting som slår det.

Arash berättade att målet är att Avicii ska bli världens största artist. Vad säger du om det?

– Arash har en stor vision, säger Tim Bergling och skrattar.

Vad är din målsättning?

– Att spela och hålla på med musik. Jag har redan nått mitt mål för ett och ett halvt år sedan. Helt seriöst. Jag känner mig nöjd som det är. Det är klart att det är hur grymt och kul som helst att spela på O2 Arena och nå ut till massor av människor. Men allt det är bara en bonus.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-05-12 inför Aviciis spelningar på Malmö arena.

Häromveckan offentliggjorde Malmö FF:s festfixare att de planerar en dansmusikfestival på Swedbank stadion i början av juni. Utan att lägga alltför stor vikt vid det idiotiska eller förträffliga valet att boka 50-åriga 80-tals­ikonen Boy George och belgiska electrohousestjärnan Basto kan vi konstatera att klubbmusikfestivaler ligger i tiden, oavsett om det är som endagarsfester på idrotts­arenor, gatugalej eller mer traditionella musiksammankomster.

Varje stad och festival av vikt verkar just nu se den elektroniska dansmusiken som en livboj. Nyligen uttalade sig en ansvarig för Sveriges traditionella popmecka Emmaboda om att inga under 30 år lyssnar på indie längre. Ungdomarna vill ha electro och house.

För två år sedan gjorde den då femtonåriga Stockholmaren Pop Dakar en liknande make over och kom ut ur garderoben som Dans Dakar. 25–26 maj intar de universitetsområdet med house- och technostjärnor som Paul Kalkbrenner, Cassius, och Eric Prydz.

Helgen efter startar det mer kommersiella Summerburst i Göteborg samtidigt som världsstjärnorna ­Avicii och Deadmau5 tar över Söderstadion i Stockholm.

14–16 juni satsar Hultsfred åter på dansmusiken ­genom finkänsliga bokningar som Jamie XX och amerikanska discostyckaren Jacques Renault.

Samma helg gästar David Guetta, Tiësto, 2 Many DJs, Axwell och Sebastian Ingrosso med flera Stockholms stadion för huvudstadens edition av ovan nämnda Summerburst.

Klubbmusikfestivaler är speciella. Det räcker med att bryta ner namnet – klubb-musikfestival – för att stöta ihop med vad som uppfattas som en motsägelse av vissa­ traditionalister. Det som fungerar mellan fyra väggar på ett intimt dansgolv är inte nödvändigtvis en klok bokning på en idrottsarena eller i ett cirkustält på ett grönområde utanför stan.

Utmaningen är att kombinera festivalernas inbjudande lättillgänglighet utan att förlora klubbarnas ­eggande känsla av en gemytlig tillflyktsort som verkar som ett avbrott från världen utanför.

Lyckas man kan det bli den ultimata festivalupplevelsen.

Misslyckas man blir även de största dj-stjärnorna lika överflödiga som den dj som underhöll ­turisterna i kön till Madame Tussauds senast jag besökte London.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-05-09

På !K7:s dj-kicks-serie flyter hon skickligt mellan traditionell house, dubinfluerad techno och den vidareutveckling av dubstep och engelsk basmusik som hon producerar under sitt alias Nocturnal Sunshine.

2011 hamnade 24-åriga Coles på plats nio när dansmusikidealisterna på Resident Advisor utnämnde världens bästa dj:s. Fortsätter hon utvecklas i den här takten tillhör hon topp-5 innan året är slut.

Bästa spår: Virgo Four – It’s A Crime (Caribou Remix)

Artist: Maya Jane Coles
Titel: DJ-Kicks
Bolag: !K7
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-25

Strut tar hjälp av dansmusikveteranen Richard Sen för att samla lite brittisk årgångsacid från åren när hela utelivet symboliserades av en stor smiley.

CD1
01. Bang The Party - Bang Bang You’re Mine (Full Vocal Remix)
02. Window Smashers - Free To Be
03. Julian Jonah - Jealousy And Lies
04. Baby Ford - Crashing
05. Man With No Name - From Within The Mind Of My 909
06. Rio Rhythm Band - Cuba Jakkin’
07. Playtime Toons - Shaker Song
08. Jail Break - Mentality
09. Exocet - Safety Zone
10. Return Of The Living Acid - Twin Tub
11. Cxx - The Comfort Of Strangers (Mix By Rhythm Doctor)(Richard Sen Edit)
12. Julie Stapleton - Where’s The Love Gone (Remix)
13. Rohan Delano - Inflight

CD2
01. Sly And Lovechild - The World According To Sly & Lovechild (Andrew Weatherall Soul Of Europe Mix)
02. Ability Ii - Pressure Dub
03. Static - Iron Orbit (J. Saul Kane Mix)
04. M. D. Emm - 1666 (Pyro-Maniac Mix)
05. Colm Iii - Take Me High (Mansion Mix)
06. S.L.F.- Show Me What You Got
07. Paul Rutherford - Get Real (Happy House Mix)
08. Bizzare Inc - Technological
09. Us - Born In The North
10. Annette - Dream 17

Digital Only
A Guy Called Gerald - Specific Hate
This Ain’t Chicago - Ride The Rhythm

Säga vad man vill om Swedish House Mafias musik. Till skillnad från Aviciis osannolika kometgenombrott är trions karriärresa högst traditionell för dansmusikvärlden. Efter att ha börjat i småskaliga sammanhang har de tre steg för steg närmat sig de största scenerna med hjälp av lika delar talang och hårt arbete.

Problemet med Swedish House Mafia, David Guetta och flera andra av dagens största dansmusiknamn är att de lätt kan kritiseras för att inte jobba arslet av sig emellanåt.

Redan för två år sedan fångades Swedish House ­Mafias Steve Angello i en film där det var uppenbart att han inte lyfte mer än ett finger i dj-båset. Klippet skapade misstankar om att hans dj-set var färdig­mixade i förhand, det vill säga detsamma som playback.

I höstas tvingades han också att bekräfta att finalen av hans spelning på holländska dansmusikfestivalen Dance­ Valley var förinspelad för att lättare matcha scenfyrverkerierna.

Det var säkert inte första gången. Men att förbereda­ passager i dj-showen är verkligen inte samma sak som att fakturera några hundratusen för ett helt färdig­inspelat uppträdande, vilket vissa insinuerat att ­An­gello & co gör.

Istället för att kritisera Swedish House Mafias och ­David Guettas uppenbara färdigheter i studion och bakom skivspelarna borde fler ifrågasatte själva sammanhanget de verkar i. För deras främsta påverkan på housescenen är inte musikalisk utan att de tagit klubbmusiken till stora scener långt utanför dansgolven. Framgångarna har berett vägen för en ny generation producenter som enbart har siktet inställt på arenorna.

Det är synd, för utan koppling till den klubbmiljö och sociala grogrund där musiken har sina rötter förvandlas dj-showerna till en mycket mer flyktig underhållningsform.

I stället för personligt sammansatta låt- och musikkollage muteras framträdandena till att bara bli en uppspelning av enskilda egenproducerade radiohits.

- - -

Kolla även in:

Action Bronson – Blue Chips (mixtape)
Rapvalrossen lever upp till förväntningarna som singeln ”Bird On A Wire” skapat.

Stalley – Savage Journey To The American Dream (mixtape)
Bönder som Stalley och Block Beattaz lyfter rapvärlden.

Schlachtofbronx – That G String Track (albumspår)
Tropisk strippklubbstechno från Tyskland.

Miami Music Conference mars 2005. Brittiska Bugz In the Attic har fest på Amika och kvällen är fortfarande inte natt. Fyra svenska klubbmusikcelebriteter, vi kan kalla dem Calle, Mats, Mattias och Ingmari, lyssnar på Jazzanovas Jürgen von Knablauch som är inbjuden för att spela skivor.

När han mixar in en ny låt börjar de alla snegla på varandra. Först lite diskret. Sedan allt mer uppenbart. Till slut står de vända mot varandra och gapar på det sättet som bara riktiga musikjunkies kan göra när de hör något de aldrig hört förut och bara måste få reda på vad det är som spelas.

Ingen har en aning. Men det är fantastiskt och låter inte som något annat de hört tidigare. Som techno fast i hiphop-tempo. Som om “Mad Mike” Banks spelat in med DJ Premier. Som ett blockparty i Bronx med Ron Hardy som DJ.

– Ingmari, du är tjej. Kan inte du gå upp och fråga vad det är för låt, säger någon.

Låten heter “Sunshine F**k”. Gruppen heter Trickski och är det senaste tillskottet på Jazzanovas Sonar Kollektiv.

Daniel Becker sitter i sin lägenhet i Berlin och väntar på att Yannick L – den andra tredjedelen av Trickski – ska dyka upp. Gruppens tredje medlem Jack Migger – MC och partykatalysator vid live- och klubbframträdanden – är den här dagen upptagen med annat.

– Yannick är den musikaliska hjärnan. Jag jobbar mer med själva arrangemangen och känner av vad som funkar.

Jag blir snabbt avbruten när jag ställer fler frågor.

– Kan du inte ringa upp om några minuter när Yannick är tillbaka så kan vi börja intervjun på riktigt då? Det känns mer demokratiskt.

När jag ringer upp är det Yannick som svarar. Den här gången är Daniel ute och köper snacks och vi får vänta ytterligare innan vi kan starta.

Yannick och Daniel träffades i Freiburg. En studentstad i sydvästra Tyskland som i den här delen av musikvärlden främst är känd som hemstad för klubben Rootdown och bayernbossanovans fader – Rainer Trüby.

Det här var i slutet av nittiotalet och likt de flesta andra djs spelade Trickski en hybrid av rare grooves och framtida jazz. En hybrid som i början stakade ut nya musikaliska riktningar men till slut bara upprepade ett redan fastställt koncept i oändlighet.

Yannick: Vår musik är resultatet av hur vår smak utvecklades genom åren. Vi tar delar av allt vi gillar och sätter samman det med influenser av house, techno och hiphop. Det är ett patetiskt ord men man skulle kunna beskriva vår musik som en smältdegel.

Varje gång jag ställer en fråga upprepar han den högt på charmerande tyskengelska så att de båda får chans att säga sin mening. Så fort den ena svarar lämnas telefonen över till den andra som på lika charmerande tyskbruten engelska fortsätter resonemanget.

Daniel: Vi tillhör båda den andra, yngre generationen som kom in på rare grooves. När vi började samla skivor var de flesta loppmarknaderna redan utplockade. Så vi är inte skivsamlare på det viset att vi letar efter den japanska förstapressen av något som vi vet går att få tag i på nypress.

Framtidsjazzens utveckling de senaste åren mot mer elektroniska rytmer handlar inte bara om en nostalgisk återanvändning av 80-talets klubbkultur eller om att retroscenen kom i kapp den moderna klubbscenen och bet sig själv i svansen. Det är framförallt ett medvetet, naturligt steg bort ifrån allt som tidigare varit förknippat med nujazz.

Daniel: Jag tror musiken var en del av den sena nittiotalseran med lounger överallt. När börserna kraschade tröttnade folk på det trevliga, smakfulla och välproducerade och sofistikerade. Musiken hade nått en punkt där den var tvungen att rikta blickarna bakåt och hitta nya vinklar.

Yannick: Många gillade inte hur musiken marknadsfördes och hur den började skapas för att attrahera vissa köpare. Själva poängen med nujazz var ju att människor dansade till musik som de aldrig hört förut. Men vad är meningen med att höra samma musik i en bar som på en klubb?

Naivt enkla trummaskinrytmer och syntbasgångar blev verktyget för att ta tillbaka musiken dit den hörde hemma. Tillbaka till den europeiska klubbmusikens rötter  i acid från Chicago och techno från Detroit. Tillbaka till dansgolvet. Även om det fortfarande till viss del handlade om att återanvända historien låter dåtiden inte som den brukade göra.

Daniel: Det mesta som vi gillar är gammalt, men vi samlar mer på house än jazz idag.

Yannick: Vi var inte så djupt inne på techno i början av nittiotalet. Men de senaste åren har vi börjat återupptäcka gammal house och techno. Mestadels från Detroit och Chicago.

Vad är det ni gillar i gammal Chicago- och Detroithouse?

Yannick: Det som är intressant är själva produktionerna. Harmonierna i Detroittechnon. Hur basen jobbar. Jag gillar råheten på de tidiga Chicacohousetolvorna. Det är lite det vi eftersträvar med Trickski.

Tidigare publicerad i musiktidningen Brus juni 2005. Trickski spelar på Inkonst i Malmö lördag 14 april i samband med Nöjesguiden och Noize-kollektivets förfest för Sonár. Läs mer på deras facebookevent.

Det gick inget vidare. Kanske för att det fanns ett överskott av just de bilder som Bainbridge tyckte fattades. Så han valde att göra musik under namnet Kindness istället.

Debutalbumet utmärks av en liknande naivitet som den misslyckade fotografkarriären. Titeln ”World, You Need A Change of Mind”, en blinkning till Eddie Kendricks soul/disco-klassiker ”Girl, You Need A Change of Mind”, är banal och högtravande på samma gång och därför ganska passande.

På ”Bombastic” rabblar Bainbridge förebilder på samma sätt som Daft Punk gjorde på ”Teachers” 1997: John Lennon, Michael Jackson, Kate Bush, Larry Levan, Walter Gibbons. Albumet har skapats i samarbete Cassius Philippe Zdar, en annan fransman från tiden då Paris utgjorde den elektroniska dansmusikens epicentrum. Musikaliskt innehåller skivan även influenser från Talking Heads, konstskole-funk från 80-talet och mer moderna popuppfinningar som drömsk chill wave.

Staplandet av referenser gör det lätt att bli cynisk. Simpel kritik är att Kindness låter som om någon gjort musik efter de mest populära ämnesorden på Mp3-blogg-sammanställaren hypemachine.com. Samtidigt går inte att bortse från att det under ytan gömmer sig flera fina poplåtar och ett eget uttryck.

Första singeln ”Swinging Party” är en svävande cover av postpunkbandet The Replacements albumspår från 1985. ”Anyone Can Fall In Love” är en motiverad nyinspelning av en för popmusiken ovanligt klarsynt kärleksång med brittiska såpoperaskådespelerskan Anita Dobson från samma tid. ”Gee Up” och ”Doigsong” får mig att tänka på Hot Chip eller något annat postpunk-influerat band som fick sitt genombrott i mitten av 00-talet.

Bainbridges febriga sångröst har fått vissa att dra paralleller till avant garde-musikern, producenten och låtskrivaren Arthur Russell. På driviga ”Cyan” och långsamt discoputtrande ”House” har Kindness stämma samma fängslande effekt.

Bästa spår: House

Kolla också in:
Kindness – Gee Up (musikvideo, 2012)
Talking Heads – Speaking In Tongues (album, 1983)
Arthur Russell – Calling Out Of Context, (samling, 2000)

Artist: Kindness
Titel: World, You Need A Change of Mind
Bolag: Female Energy
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-20

Någon, eller rättare sagt Little Detroit, har varit vänlig och publicerat sju osläppta mixtapes från technolegenden Jeff Mills. Mixarna är inspelade från The Wizards radioshow på WJLB 1986-1989. Håll i hatten för det går undan i mixarna.

Precis som namnet antyder gör SFV Acid musik av knorriga slingor från bassimulatorn TB-303 – grundämnet i housegrenen acid.

Återanvändandet av traditionella ingredienser är gemensamt för många av släppen på 100% Silk. Även om byggstenarna är bekanta är sammanhanget och sättet de sammanfogas på nya och präglade av samma orädda gör-det-själv-ideal som utmärkte de första housetolvorna på 80-talet.

”Library” låter som en borttappad Metro Area-demo. ”Knights” har en basgång som till och med hade gjort djuphousegurun Larry Heard avundsjuk.

Bästa spår: Knights

Artist: SFV Acid
Titel: Grown
Bolag: 100% Silk
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012- 02-08

I helgen besöker producenten och New York-discjockeyn Kenny “Dope” Gonzalez Malmö. Idag är det säkert tio år sedan jag slaviskt följde hans utgivningssteg men det fanns en tid då jag tog emot varje tolva, spellista eller gästmusiker som han eller hans Masters at Work-kollega Little Louie Vega arbetade med som en ny pusselbit i byggandet av musikalisk identitet.

I Masters at Works värld samsades all musik jag gillade på samma dansgolv. Hiphop mixades med house, en discoklassiker spelades direkt efter en salsa- eller latinjazzlåt jag aldrig hört tidigare, funk- och reggaesinglar stod i samma skivbackar, gamla gospel- och soullegender återvände till en klubbvärld de inte varit del av på 20 år. Det synsättet har förmodligen påverkat mig mer än musiken i sig.

Men jag ska inte bli långrandning. Nedan följer en lista på några av alla (tusentals?) låtar och remixar som Kenny “Dope” och Louie Vega satt sin signatur på. För mer om Masters at Work: kolla in deras föreläsning på Red Bull Music Academy nyligen.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Att beskriva Rebecca & Fiona som något annat än ett fenomen vore en underdrift. Men det speciella är kanske inte deras folkliga genomslag utan att de nått den folkligheten som discjockeys.

Det finns ingen anledning att hymla om att en prisad dokumentärserie på SVT gett stor draghjälp. Men det förändrar inte det faktum att Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick skapat fullständigt kaos i städer och småorter över hela landet med ett par cd-spelare, en bunt skivor, en mixer och en brutalt smittsam partyenergi som enda vapen.

Det har aldrig skett tidigare i svensk musikhistoria.

– Även om saker eskalerade fort har de inte hänt över en natt. För människor som har sett oss ett år är det förstås stor skillnad om de nästa gång sett oss ett år senare, säger Rebecca Scheja när jag träffar henne och Fiona Fitzpatrick på en restaurang vid Medborgarplatsen på Söder iStockholm.

Det är måndag och klockan är strax efter lunch. Rebecca och Fiona har dagen innan kommit tillbaka från Göteborg. I samband med sitt tv-sända framträdande på P3 Guld-galan gjorde de en manifestation för papperslösa flyktingar och solidaritet.

Det är inte första gången Rebecca & Fiona utnyttjar uppmärksamheten till att sprida ett budskap.

– Vi vet att väldigt många lyssnar på oss. Därför är det viktigt att ta vara på utrymmet och säga vad man tycker, menar Rebecca Scheja.

– Vi tycker att det är tråkigt att det blivit trendigt med okunskap. Vi vill att det ska bli trendigt att ta hand om och känna för människor som har det svårt. Om många vill ha Buffaloskor för att vi har det vore det nice om de även kunde känna solidaritet för att vi känner det, säger Fiona Fitzpatrick.

Både Rebecca och Fiona är uppväxta i musikfamiljer. Rebeccas pappa Staffan Scheja är pianist och professor på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Fionas pappa, svenskamerikanska musikern och syntpionjärenGreg Fitzpatrick, har spelat på skivor med bland andra Mikael Wiehe och Adolphson-Falk.

Rebecca tillbringade sina sena tonår på musiklinjen på Viktor Rydberg-gymnasiet i Stockholm. Fiona gick på Norra Real och var länge en av landets främsta inom klättersport.

De träffades första gången 2007 och började genast hänga och springa på klubbar tillsammans. 2008 gjorde de sin första dj-spelning på nattklubben Grodan i Stockholm. Samma år startade de klubben DET påSpy Bar. Efter det dröjde det inte länge innan spelförfrågningarna började trilla in från andra svenska städer.

Turnépremiären på Babels scen i natt blir fjärde gången Rebecca & Fiona spelar i Malmö på mindre än tre år. Första gången de befann sig bakom skivspelarna i klubbkyrkan på Spån­gatan var i augusti 2009.

Efter den spelningen var planen att följa det lokala lämmeltåget till en svartfest på S:t Gertrudsgatan. Väl på plats blev de inte insläppta av en principfast lokal dj-profil som menade att en hajpad klubb på Spy Bar inte var tillräckligt starkt skäl för att slippa betala entré. Det var snarare ett argument för att ha råd att betala.

Vad han inte visste var att Rebecca & Fiona vid den tiden mer eller mindre levde på existensminimum.

– Hela den hösten hade vi inga pengar och levde jättejättefattigt, berättar Fiona Fitzpatrick.

– Vi fick kanske 2 500–3 000 kronor tillsammans för att spela 22 till 05 på Spy Bar. I och med att hälften av pengarna på fakturorna försvinner i skatt var det inte så fett, fortsätter hon.

När de inte spelade satt de mest i sängen i lägenheten med en dator och försökte lära sig göra musik med dataprogrammet Logic.

Sommaren 2010 släppte de sin första singel ”Luminary Ones”. I oktober samma år hade Rebecca & Fiona premiär på SVT Play. Dokumentärserien blev en succé.

Mindre än ett år senare dj:ade de på premiären av den holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

Trots att Rebecca & Fiona efter höstens albumdebut ”I Love You, Man!” kan kalla sig popartister är skivspelandet fortfarande det centrala.

– Dj:andet kommer alltid att vara kärnan. Vi älskar att spela skivor, säger Fiona Fitzpatrick.

Varför är det kul att spela skivor?

– Det är kul att dansa och festa. Sedan är det en kick att spela och göra musik för någon annan. Det är så många steg som är kul. Alltifrån att förbereda och leta efter låtar till att mixa ihop dem och försöka tänka på hur ett parti av en låt kommer att fungera när man spelar den ute, berättar Rebecca Scheja.

Hur myck et förbereder ni era dj-spelningar?

– Vi förbereder färdiga set, säger Fiona Fitzpatrick.

– Oftast. Sedan kan man givetvis kasta om låtordningen beroende på hur publiken ser ut. Vi försöker förbereda mycket för att undvika att göra övergångar som folk inte förstår mellan låtar. Den senaste tiden har vi blivit noga med tonaliteter och sådant, säger Rebecca Scheja.

Vad är tonalitet?

– Vi har blivit supernördiga. Vi mixar inte gärna in sången från en låt med en synt från annan låt som går i en annan tonart, berättar Rebecca Scheja.

Lunch har blivit eftermiddag och det är dags att bryta upp. Rebecca och Fiona behöver göra några ärenden innan de flyger till Alperna för en spelning dagen därpå.

Vi lämnar Medborgarplatsen för att gå mot Mariatorget och en second hand-affär där de hittat de flesta av sina scenkläder.

– Vi vill gärna supporta dem. Vi gillar att de håller priserna nere och inte höjer bara för att second hand-kläder blivit inne, säger Rebecca Scheja.

I butiken hälsar de igenkännande på personalen och lämnar in påsen med kläder de har med sig. De lovar att skriva upp tjejen i kassan på gästlistan när de spelar i Stockholm nästa gång.

För utom ett intensivt turnéschema innehåller vårens kalender även en bunt remixar på låtar från albumet. Några av dem som har satt sin signatur på de nya omarbetningarna är dansrockduon Tiedye från Göteborg och australiensiska discocombon Softwar.

– Det är kul att få vara nördig och delaktig i hela processen med att välja remixare till låtarna. Det gör att man blir motiverad. Många popartister är inte det utan låter skivbolagen styra allt. Men det är tråkigt att inte bry sig, avslutar Rebecca Scheja.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-03

Hot Chip-mannen Joe Goddard och Raf Rundell i The 2 Bears tar maskeradrutten och följer därmed i Basement Jaxx och Daft Punks fotspår.

På debuten smyckar de fyndiga popsånger med oklanderligt utvald dansmusik. ”Time In Mind” är spexig mix av dancehall, stämsång och pop. På ”Be Strong” namndroppar de förebilder på liknande sätt som Daft Punk gjorde i ”Teachers”.

Även om raggreplikerna är slitna gör björnbröderna det med sådan charm att det är lätt att falla för dem igen.

Artist: The 2 Bears
Titel: Be Strong
Bolag: Southern Fried Records
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Fredrik “Apollo” Asplund som House of Virginism 1993.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Fredrik “Apollo” Asplund tillsammans med Rebecca & Fiona på P3 Guld-galan 2012.

En av mina största housefavoriter: Keicha Jenkins “I Need Somebody”. Utgiven på Profile 1987.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Löningsfredag är det samma som ett par nya backar 30 kronors-skivor på lilla butiken Rundgång som råkar ligga alldeles intill kontoret där jag numera huserar. Ovan är några av de fynd jag lyckades norpa innan den lokala discomaffian sopade rent.

Fin artikel i SVD av Stefan Thungren av New Yorks Ballroom-scen med anledning av Soul Jazz “Voguing and the Ballroom scene of New York 1989–92.”. Boken är naturligtvis årets julklapp för alla med något som helst intresse för dansmusik och klubbhistoria.

Precis som 90-talets gamla parhästar Rob’n’Raz använder Rebecca & Fiona dj-båset som avstamp för en popkarriär. Robert Wåtz och Rasmus Lindwall fick sitt genombrott 1988 i samband med dj-SM, en slags föregångare till tv-sända talangjakter som Idol med den skillnaden att tävlingarna lockade närmast uteslutande män.

Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick syntes på klubbar och utelivsbloggar i slutet av 00-talet innan de förra året katapulterade in i den breda allmänhetens medvetande genom välförtjänt prisade dokusåpan ”Rebecca & Fiona” på SVT Play.

Idag hör duon till landets mest välbetalda och uppbokade diskjockeyer. I somras spelade de på öppningen av holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

När de intervjuades i Nöjesguiden förra året beskrev Rebecca Scheja duons musik som ”punkhouse” medan Fiona Fitzpatrick sågade musik­albumet som koncept. Nu verkar de ha ändrat åsikt.

För även om ”I Love You, Man” har rötter på dansgolvet är det ett rätt traditionellt popalbum. Avståndet till klubbinfluerade popartister som Pet Shop Boys och Madonna är kortare än till klubbmusikproducenter som experimenterar med pop.

De gånger jag hört Rebecca & Fiona spela skivor har de demolerat jantelagens landet lagom med explosiv dansmusik. ”I Love You, Man!” träffar, i likhet med singeln ”Bullets”, inte lika direkt i ansiktet. Attityden och tonfallet är fortfarande punkigt men musiken har blivit mer nyanserad och varierad.

Personligen har jag svårt för de svulstiga arenahousehuggen i ”Giliap” och den tillrättalagda trancepop som hörs på ”Edge”. Men snygga ”Dance” är en överraskande långsam och närmast suggestiv kosmisk pop­pärla. Smakfullt breakbeatsmyckade ”Hard” låter som om de återuppväckt Opus III eller något annat bortglömt poprejvprojekt från tidigt 90-tal.

Som normbrytare och förebilder för alla som tidigare känt sig obekväma i den snubbiga klubbvärlden är Rebecca & Fionas betydelse enorm. Därför är det ironiskt att melankoliska sistaspåret ”Sleep Alone” är en sådan simpel träffsäker sammanfattning av utekvällens sista desperata minuter att även dj-skallarna kommer att känna igen sig.

”I don’t want to sleep alone/Can you play me one more song?

I don’t want to sleep alone/It’s cold”.

Även om de aldrig lär erkänna det.

Artist: Rebecca & Fiona
Titel: I Love You, Man!
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-16

Sanna från Pussy Made of Gold tipsade om den här sydstatsbomben precis. Slim Thug, Paul Wall och Bun B crawlar över en snygg sampling av Chicagos discoklassiker “Street Player” som kanske främst är känd i Kenny Dope och The Bucketheads klassiska housefrisering. Discorap 2.0.

En väldans fin houseomarbetning av SBTRKTs “Hold On” signerad Matthias Meyer.

Duck Sauce, det vill säga A-Trak och Armand Van Helden, är tillbaka med uppföljaren till deras discostyckade brakhit Barbara Streisand. Den lika förvirrande som bisarra videonidén till “Big Bad Wolf” står sig bäst utan analys. Ja, kolla själva. Låten bygger på ett av Armand Van Heldens mest beprövade recept. En houserytm tillagad med för tiden aktuella produktionsingredienser, spetsad med samma enkla röstsampling som han snart använt i 20 år. Bland annat på: Witchdoctor (1994), The Funk Phenomena (1996), Ultrafunkula (1997) och Barbara Streisand förstås.

Klassiska recept har blivit just klassiska av en anledning. Antar att det gäller även inom dansmusik.