I helgen besöker producenten och New York-discjockeyn Kenny “Dope” Gonzalez Malmö. Idag är det säkert tio år sedan jag slaviskt följde hans utgivningssteg men det fanns en tid då jag tog emot varje tolva, spellista eller gästmusiker som han eller hans Masters at Work-kollega Little Louie Vega arbetade med som en ny pusselbit i byggandet av musikalisk identitet.

I Masters at Works värld samsades all musik jag gillade på samma dansgolv. Hiphop mixades med house, en discoklassiker spelades direkt efter en salsa- eller latinjazzlåt jag aldrig hört tidigare, funk- och reggaesinglar stod i samma skivbackar, gamla gospel- och soullegender återvände till en klubbvärld de inte varit del av på 20 år. Det synsättet har förmodligen påverkat mig mer än musiken i sig.

Men jag ska inte bli långrandning. Nedan följer en lista på några av alla (tusentals?) låtar och remixar som Kenny “Dope” och Louie Vega satt sin signatur på. För mer om Masters at Work: kolla in deras föreläsning på Red Bull Music Academy nyligen.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Att beskriva Rebecca & Fiona som något annat än ett fenomen vore en underdrift. Men det speciella är kanske inte deras folkliga genomslag utan att de nått den folkligheten som discjockeys.

Det finns ingen anledning att hymla om att en prisad dokumentärserie på SVT gett stor draghjälp. Men det förändrar inte det faktum att Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick skapat fullständigt kaos i städer och småorter över hela landet med ett par cd-spelare, en bunt skivor, en mixer och en brutalt smittsam partyenergi som enda vapen.

Det har aldrig skett tidigare i svensk musikhistoria.

– Även om saker eskalerade fort har de inte hänt över en natt. För människor som har sett oss ett år är det förstås stor skillnad om de nästa gång sett oss ett år senare, säger Rebecca Scheja när jag träffar henne och Fiona Fitzpatrick på en restaurang vid Medborgarplatsen på Söder iStockholm.

Det är måndag och klockan är strax efter lunch. Rebecca och Fiona har dagen innan kommit tillbaka från Göteborg. I samband med sitt tv-sända framträdande på P3 Guld-galan gjorde de en manifestation för papperslösa flyktingar och solidaritet.

Det är inte första gången Rebecca & Fiona utnyttjar uppmärksamheten till att sprida ett budskap.

– Vi vet att väldigt många lyssnar på oss. Därför är det viktigt att ta vara på utrymmet och säga vad man tycker, menar Rebecca Scheja.

– Vi tycker att det är tråkigt att det blivit trendigt med okunskap. Vi vill att det ska bli trendigt att ta hand om och känna för människor som har det svårt. Om många vill ha Buffaloskor för att vi har det vore det nice om de även kunde känna solidaritet för att vi känner det, säger Fiona Fitzpatrick.

Både Rebecca och Fiona är uppväxta i musikfamiljer. Rebeccas pappa Staffan Scheja är pianist och professor på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Fionas pappa, svenskamerikanska musikern och syntpionjärenGreg Fitzpatrick, har spelat på skivor med bland andra Mikael Wiehe och Adolphson-Falk.

Rebecca tillbringade sina sena tonår på musiklinjen på Viktor Rydberg-gymnasiet i Stockholm. Fiona gick på Norra Real och var länge en av landets främsta inom klättersport.

De träffades första gången 2007 och började genast hänga och springa på klubbar tillsammans. 2008 gjorde de sin första dj-spelning på nattklubben Grodan i Stockholm. Samma år startade de klubben DET påSpy Bar. Efter det dröjde det inte länge innan spelförfrågningarna började trilla in från andra svenska städer.

Turnépremiären på Babels scen i natt blir fjärde gången Rebecca & Fiona spelar i Malmö på mindre än tre år. Första gången de befann sig bakom skivspelarna i klubbkyrkan på Spån­gatan var i augusti 2009.

Efter den spelningen var planen att följa det lokala lämmeltåget till en svartfest på S:t Gertrudsgatan. Väl på plats blev de inte insläppta av en principfast lokal dj-profil som menade att en hajpad klubb på Spy Bar inte var tillräckligt starkt skäl för att slippa betala entré. Det var snarare ett argument för att ha råd att betala.

Vad han inte visste var att Rebecca & Fiona vid den tiden mer eller mindre levde på existensminimum.

– Hela den hösten hade vi inga pengar och levde jättejättefattigt, berättar Fiona Fitzpatrick.

– Vi fick kanske 2 500–3 000 kronor tillsammans för att spela 22 till 05 på Spy Bar. I och med att hälften av pengarna på fakturorna försvinner i skatt var det inte så fett, fortsätter hon.

När de inte spelade satt de mest i sängen i lägenheten med en dator och försökte lära sig göra musik med dataprogrammet Logic.

Sommaren 2010 släppte de sin första singel ”Luminary Ones”. I oktober samma år hade Rebecca & Fiona premiär på SVT Play. Dokumentärserien blev en succé.

Mindre än ett år senare dj:ade de på premiären av den holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

Trots att Rebecca & Fiona efter höstens albumdebut ”I Love You, Man!” kan kalla sig popartister är skivspelandet fortfarande det centrala.

– Dj:andet kommer alltid att vara kärnan. Vi älskar att spela skivor, säger Fiona Fitzpatrick.

Varför är det kul att spela skivor?

– Det är kul att dansa och festa. Sedan är det en kick att spela och göra musik för någon annan. Det är så många steg som är kul. Alltifrån att förbereda och leta efter låtar till att mixa ihop dem och försöka tänka på hur ett parti av en låt kommer att fungera när man spelar den ute, berättar Rebecca Scheja.

Hur myck et förbereder ni era dj-spelningar?

– Vi förbereder färdiga set, säger Fiona Fitzpatrick.

– Oftast. Sedan kan man givetvis kasta om låtordningen beroende på hur publiken ser ut. Vi försöker förbereda mycket för att undvika att göra övergångar som folk inte förstår mellan låtar. Den senaste tiden har vi blivit noga med tonaliteter och sådant, säger Rebecca Scheja.

Vad är tonalitet?

– Vi har blivit supernördiga. Vi mixar inte gärna in sången från en låt med en synt från annan låt som går i en annan tonart, berättar Rebecca Scheja.

Lunch har blivit eftermiddag och det är dags att bryta upp. Rebecca och Fiona behöver göra några ärenden innan de flyger till Alperna för en spelning dagen därpå.

Vi lämnar Medborgarplatsen för att gå mot Mariatorget och en second hand-affär där de hittat de flesta av sina scenkläder.

– Vi vill gärna supporta dem. Vi gillar att de håller priserna nere och inte höjer bara för att second hand-kläder blivit inne, säger Rebecca Scheja.

I butiken hälsar de igenkännande på personalen och lämnar in påsen med kläder de har med sig. De lovar att skriva upp tjejen i kassan på gästlistan när de spelar i Stockholm nästa gång.

För utom ett intensivt turnéschema innehåller vårens kalender även en bunt remixar på låtar från albumet. Några av dem som har satt sin signatur på de nya omarbetningarna är dansrockduon Tiedye från Göteborg och australiensiska discocombon Softwar.

– Det är kul att få vara nördig och delaktig i hela processen med att välja remixare till låtarna. Det gör att man blir motiverad. Många popartister är inte det utan låter skivbolagen styra allt. Men det är tråkigt att inte bry sig, avslutar Rebecca Scheja.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-03

Hot Chip-mannen Joe Goddard och Raf Rundell i The 2 Bears tar maskeradrutten och följer därmed i Basement Jaxx och Daft Punks fotspår.

På debuten smyckar de fyndiga popsånger med oklanderligt utvald dansmusik. ”Time In Mind” är spexig mix av dancehall, stämsång och pop. På ”Be Strong” namndroppar de förebilder på liknande sätt som Daft Punk gjorde i ”Teachers”.

Även om raggreplikerna är slitna gör björnbröderna det med sådan charm att det är lätt att falla för dem igen.

Artist: The 2 Bears
Titel: Be Strong
Bolag: Southern Fried Records
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Fredrik “Apollo” Asplund som House of Virginism 1993.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Fredrik “Apollo” Asplund tillsammans med Rebecca & Fiona på P3 Guld-galan 2012.

En av mina största housefavoriter: Keicha Jenkins “I Need Somebody”. Utgiven på Profile 1987.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Löningsfredag är det samma som ett par nya backar 30 kronors-skivor på lilla butiken Rundgång som råkar ligga alldeles intill kontoret där jag numera huserar. Ovan är några av de fynd jag lyckades norpa innan den lokala discomaffian sopade rent.

Fin artikel i SVD av Stefan Thungren av New Yorks Ballroom-scen med anledning av Soul Jazz “Voguing and the Ballroom scene of New York 1989–92.”. Boken är naturligtvis årets julklapp för alla med något som helst intresse för dansmusik och klubbhistoria.

Precis som 90-talets gamla parhästar Rob’n’Raz använder Rebecca & Fiona dj-båset som avstamp för en popkarriär. Robert Wåtz och Rasmus Lindwall fick sitt genombrott 1988 i samband med dj-SM, en slags föregångare till tv-sända talangjakter som Idol med den skillnaden att tävlingarna lockade närmast uteslutande män.

Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick syntes på klubbar och utelivsbloggar i slutet av 00-talet innan de förra året katapulterade in i den breda allmänhetens medvetande genom välförtjänt prisade dokusåpan ”Rebecca & Fiona” på SVT Play.

Idag hör duon till landets mest välbetalda och uppbokade diskjockeyer. I somras spelade de på öppningen av holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

När de intervjuades i Nöjesguiden förra året beskrev Rebecca Scheja duons musik som ”punkhouse” medan Fiona Fitzpatrick sågade musik­albumet som koncept. Nu verkar de ha ändrat åsikt.

För även om ”I Love You, Man” har rötter på dansgolvet är det ett rätt traditionellt popalbum. Avståndet till klubbinfluerade popartister som Pet Shop Boys och Madonna är kortare än till klubbmusikproducenter som experimenterar med pop.

De gånger jag hört Rebecca & Fiona spela skivor har de demolerat jantelagens landet lagom med explosiv dansmusik. ”I Love You, Man!” träffar, i likhet med singeln ”Bullets”, inte lika direkt i ansiktet. Attityden och tonfallet är fortfarande punkigt men musiken har blivit mer nyanserad och varierad.

Personligen har jag svårt för de svulstiga arenahousehuggen i ”Giliap” och den tillrättalagda trancepop som hörs på ”Edge”. Men snygga ”Dance” är en överraskande långsam och närmast suggestiv kosmisk pop­pärla. Smakfullt breakbeatsmyckade ”Hard” låter som om de återuppväckt Opus III eller något annat bortglömt poprejvprojekt från tidigt 90-tal.

Som normbrytare och förebilder för alla som tidigare känt sig obekväma i den snubbiga klubbvärlden är Rebecca & Fionas betydelse enorm. Därför är det ironiskt att melankoliska sistaspåret ”Sleep Alone” är en sådan simpel träffsäker sammanfattning av utekvällens sista desperata minuter att även dj-skallarna kommer att känna igen sig.

”I don’t want to sleep alone/Can you play me one more song?

I don’t want to sleep alone/It’s cold”.

Även om de aldrig lär erkänna det.

Artist: Rebecca & Fiona
Titel: I Love You, Man!
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-16

Sanna från Pussy Made of Gold tipsade om den här sydstatsbomben precis. Slim Thug, Paul Wall och Bun B crawlar över en snygg sampling av Chicagos discoklassiker “Street Player” som kanske främst är känd i Kenny Dope och The Bucketheads klassiska housefrisering. Discorap 2.0.

En väldans fin houseomarbetning av SBTRKTs “Hold On” signerad Matthias Meyer.

Duck Sauce, det vill säga A-Trak och Armand Van Helden, är tillbaka med uppföljaren till deras discostyckade brakhit Barbara Streisand. Den lika förvirrande som bisarra videonidén till “Big Bad Wolf” står sig bäst utan analys. Ja, kolla själva. Låten bygger på ett av Armand Van Heldens mest beprövade recept. En houserytm tillagad med för tiden aktuella produktionsingredienser, spetsad med samma enkla röstsampling som han snart använt i 20 år. Bland annat på: Witchdoctor (1994), The Funk Phenomena (1996), Ultrafunkula (1997) och Barbara Streisand förstås.

Klassiska recept har blivit just klassiska av en anledning. Antar att det gäller även inom dansmusik.

När svenska tidningar sammanfattade årets sommarplågor för ett par veckor sedan kunde samtliga låtar kopplas till ett dansmusiksammanhang. Från klubbveteranen Eric Amarillos ”Om sanningen ska fram” och Sak Noels househit ”Loca People” till LMFAOs ironiska hipsterelectro och Afrojack-producerade ”Give Me Everything” med Pitbull och Ne-Yo.

Situationen ser liknande ut i USA. Hälften av de tio populäraste singlarna på Billboardlistan just nu har klubbmusik som gemensam nämnare. Mig veterligen har det inte hänt sedan 1970-talets discoera.

Den stora skillnaden idag är att discjockeyn, musikern, producenten och artisten ofta är en och samma person. Det är både positivt och negativt. En fördel i dagens musikklimat är att en enmansorkester är billig och mobil. Till skillnad från U2 eller Metallica behöver dansmusikens regenter ingen mer än en CD-väska (eller ett USB-minne) i handbagaget för att göra sitt dagsverk.

Nackdelen är att dansmusik ofta gör sig sämre på stora scener, utanför dansgolvet och klubben. Att titta på en dj som uppträder framför ett hav av pumpande nävar är inte särskilt underhållande. Det spelar ingen roll att möjligheterna till att experimentera och manipulera musiken i realtid numera är oändliga. Det räcker inte. Det händer för lite rent visuellt.

Hittills har man försökt lösa det genom att kombinera framträdandena med rörliga bilder. En av dem som tagit det längst är albumaktuella skivbacksgrävaren DJ Shadow. På senaste turnén uppträdde han inuti ett stort klot som även fungerade som filmduk. Visst var det effektfullt men någon djupare innebörd än att det skulle se coolt ut fanns inte.

En betydligt vanligare metod är att överösa framträdandena med påkostade ljusshower. Som att röken från ett tvåtimmars fyrverkeri skulle dölja att många av dansmusikvärldens kejsare är helt nakna bakom sina skivspelare.

- - -

Youtube:
Holland har aldrig varit känt för sin goda smak. Explosionerna som inledde svenska Adam Beyers framträdande på festivalen Awakenings 2008 är överraskande smaklöst även för att vara i Nederländerna.

Bra just nu:

1. T.T.– Party Girl (John Talabot’s friendly Edit) (låt)
Efterlängtad hiphouseomarbetning släpps till slut.

2. Tinariwen – Tassili (album)
Mindre elektronik och mer akustisk ökenrock.

3. Axel Boman – ABBA 002 (låt)
Houseårets soligaste pianoloop.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-14

Mixen startar i kön till Londonklubben Fabric och leder via bortglömd 2stephouse, samtida dubstep och techno fram till Hebdens purfärska housetolva ”Pyramid”.

Utgrävningar av bortglömd musikhistoria mynnar ofta ut i en omvärdering av det förgångna. Här sker det bara delvis. För även om det gamla materialet lyfts av sammanhanget lyser Four Tets nytagningar tveklöst starkare än dess ursprungliga källor.

Artist: Four Tet
Titel: Fabriclive 59
Bolag: Fabric
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-22

Före succésamarbetena med Kelly Rowland (”When Love Takes Over”), Akon (”Sexy Bitch”) och Black Eyed Peas (”I Gotta Feeling”) 2009 var det sällsynta möten. Idag är det snarare norm.

”Nothing But the Beat” är uppdelat på en skiva med R&B och hiphopsamarbeten och en utan sång. Som radio- och party­skval fungerar första delens uppumpade popfusioner skapligt. Men den som inbillar sig att den alternativa klubbscen som Guetta gärna refererar till låter som skiva två måste ha levt senaste åren med huvudet i en champagnehink.

Bästa spår: Where Them Girls At?

Artist: David Guetta
Titel: Nothing But The Beat
Bolag: EMI
Betyg: 2
Genre: Pop

Publicerat i Sydsvenskan 2011-09-07

Så länge de håller sig till ett traditionellt houseformat – hårda baskaggar, vassa highhats och androgyna sångare som sjunger och viskar obsceniteter om vartannat – fungerar det utmärkt, bland annat i nyinspelningen av genombrottssingeln ”Reckless (With Your Love)”. Men när de väl vågar sig utanför mallen (syntskräniga ”Undecided” exempelvis) faller tyvärr allt platt.

Bästa spår: Reckless (With Your Love)

Artist: Azari & III
Titel:  Azari & III
Bolag: Loose Lips Records
Genre: House
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-17

Länge höll Mark Es bearbetningar högre klass än hans egna produktioner. Men på albumdebuten hittar han till slut rätt.  Kompositionerna och arrangemangen har utvecklats. Den souliga disco som tidigare utgjorde kärnan är ersatt av mer utpräglat elektroniska ljudbilder och taktfasta trummaskinsrytmer.

Om housemusiken delat ut en bergspriströja hade den för tillfället burits av Mark E.

Bästa spår: Belvide Beat

Artist: Mark E
Titel: Stone Breaker
Bolag: Spectral Sound
Betyg: 4

På ”Dödsdansen” är jazzpianisten Jan Lundgren och stråkduon Pannacottas melankoliska och finstämda inramning utbytt mot Mellanösterninfluerade melodislingor och dubstepwobblande klubbrytmer. Tillsammans med houseproducenten Style of Eye och hiphopveteranen Patrik Collén tar Timbuktu en distopisk enkelexpress till Sodom och Gomorra, där lättsam underhållning blivit massornas valium.

Även om Jason Diakité gör sitt yttersta för att övertyga oss om att domedagen är nära utmärks den krampaktiga dansen mer av nyfiken vitalitet än doften av lik.

Artist: Timbuktu
Titel: “Dödsdansen”
Bolag: United Stage/EMI
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-20

Soul Claps första officiella dj-album inleds av ett regnoväder men deras välkammade house påminner mer om en somrig takterassfest. Stämningen är inledningsvis förväntansfullt avvaktande. Men två tredjedelar in – i övergången mellan egna Giorgio Moroder-flörten ”Fried Chicken” och Miguel Campbells spegelboll ”Kiss & Tell” – befinner sig samtliga festdeltagare på dansgolvet.

Bästa låt: Lee Foss ”Foxy”

Artist: Soul Clap
Titel: Social Experiment 002
Bolag: No. 19 Music
Format: DJ-album

Publicerat i Sydsvenskan 2011-03-09

Ny tolva med Todd Terje.

En av disco- och dansmusikhistoriens största röster lämnade oss igår efter en kort tids sjukdom. Som soloartist nådde Loleatta Holloway kanske aldrig samma genomslag som vissa av de låtar hon medverkade på. Men i en ofta ansiktslös dansmusikvärld där sångare och sångerskor sällan är mer än en ljudkälla i mängden var Loleatta Holloways röst en urkraft som gjorde avtryck i alla sammanhang. Den som upplevt henne waila loss på inspelningar med Salsoul Orchestra eller Dan Hartman lär inte glömma det. Knappast heller den som  hört henne  i omarbetningar av Black Box och Marky Mark.

När människor drar paralleller mellan dansgolv och kyrkor är det ofta Loleatta Holloway de tänker på. För kopplingen mellan gospel, house och disco var sällan tydligare än när Loleatta Holloway gläntade på pärleporten och tog ton.

Vila i frid, Loleatta.

Här nedan hittar ni en lista med några av mina största favoriter utan inbördes ordning. Kolla även in Throw Me Away där Kristofer Andersson bland annat visar vägen till några av Loleatta Holloways äldre soulinspelningar.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

1. Dan Hartman feat. Loleatta Holloway – Vertigo/Relight My Fire

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Salsoul Orchestra feat Loleatta Holloway – Seconds

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Loleatta Holloway – Love Sensation

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. Loleatta Holloway – We’re Getting Stronger

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Loleatta Holloway – The Greatest Performance of My Life (Larry Levan Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

6. Loleatta Holloway – Hit and Run

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

7. Salsoul Orchestra feat. Loleatta Hollway – Run Away

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

8. Loleatta Holloway – Catch Me On The Rebound (Walter Gibbons Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

9. Loleatta Holloway – All About The Paper

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

10. AgeHa feat Loleatta Holloway & Jocelyn Brown – A Better World (Blaze Vocal Mix)