– Basen blir beroendeframkallande. Jag får lätt abstinens efter ett tag.

Det är lördagskväll. Joakim Starkenberg sitter på en falafelrestaurang i närheten av Möllevångstorget med Mikael ”Sillen” Sundström och pustar ut. De senaste timmarna har de släpat högtalare, dragit sladdar och roddat inför kvällens spelning på Inkonst i Malmö.

– Jag ser fram emot spelningarna på samma sätt som andra ser fram mot konserter med sin favoritartist, fortsätter Joakim Starkenberg mellan pirogtuggorna.

Tillsammans med Daniel Gabrielsson, även känd som reggaesångaren Dan-I-Locks, kallar sig Joakim Starkenberg och Mikael Sundström för Deng Deng Hifi. Det Malmöbaserade klubbkollektivet har specialiserat sig på en typ av reggae som sedan 1980-talet främst har haft England som bas. Förankringen till de brittiska öarna har gjort att musiken även brukar kallas UK roots eller UK dub.

– För den som gillar den grejen finns det ofta inte många andra möjligheter att höra musiken än att göra det själv, menar Mikael Sundström.

Till skillnad från dancehall och annan jamaicansk musik som idag hittat till både vanliga nattklubbar och radio, håller många inom rootsscenen fast vid en tradition som innebär att skivspelarkollektiven inte bara förväntas välja musiken. Dj:n är även ljudtekniker, roddare, dekoratör, konferencier, sångare och ansvarig för allt som är nödvändigt på ett mobilt diskotek där status mäts i ljudvolym och störst bashögtalare.

Deng Deng började spela ihop i Malmö 2005. När de några år senare investerade i sitt första egna sound – ljudsystem – adderade de ”Hifi” till namnet. Ursprungligen arrangerade Hifi-gänget fester utanför de etablerade institutionerna, men sedan i höstas är de ett fast återkommande inslag på det alternativa dansgolvet under tyska technoklubben Berghains kvällar på Inkonst.

– Det känns nästan som vi är pressade till att verka på en undergroundscen i och med att alla ställen har egna stora ljudanläggningar idag. De vill inte betala extra för någon som släpar med sig egna grejer, säger Daniel Gabrielsson.

Hur mycket pengar Deng Deng Hifi lagt ut på sitt ljudsystem kan de inte säga. De vet helt enkelt inte.

– Det är säkert mer än 100 000 kronor, säger Joakim Starkenberg.

Enligt honom är det inte heller självklart att personalen på en vanlig nattklubb har förståelse för det Deng Deng gör.

– Barpersonalen var inte jättenöjda förra gången vi spelade på Inkonst.

Varför inte?

– För att glasen och allt annat som stod på hyllorna ramlade ner. De tyckte att vi var sjuka och att vi borde sänka volymen, fortsätter han samtidigt som han försöker räta ut ett ormbo av sladdar och kablar.

– Man är alltid noggrann när man lägger ner skiten men ändå blir det trassel när man ska ta upp det.

Inom västerländsk pop är melodierna ofta centrala. I jamaicansk musik handlar det mesta om bas. Det är den mullrande, lågfrekventa subbasen som Joakim Starkenberg menar är beroendeframkallande.

På ett stort ljudsystem kan trycket från de låga basfrekvenserna närmast jämföras med upplevelsen av en kraftig turbo på en bil. Det känns så mycket i kroppen att vi som har samlat på oss för mycket underhudsfett direkt blir påminda om det.

– Vi kör Transformers-soundet idag.

Först förstår jag inte vad Joakim Starkenberg menar. Men när fler högtalare, totalt sju i varje stack, bärs upp från Inkonsts källare och kommer på plats fattar jag. Varje högtalarformation bildar ett nära tre meter högt kors. De påminner faktiskt om Transformers-robotar med armar, huvud och kropp.

På väggen bakom det provisoriska dj-båset hänger ett skynke med en bild på ett lejon och texten ”Deng Deng – Defending Radical Roots”.

Kontrollrattarna till cd-spelaren pryds av en bild av den etiopiska kejsaren Haile Selassie. Vissa troende rastafaris ser honom som Messias men för de flesta sekulariserade rootsreggaefans är han lika mycket en populärkulturell ikon.

Rootsanhängarnas ointresse för dancehall och annan samtida jamaicansk musik skapar lätt en distans till den övriga reggaevärlden.

– När folk hittat till rootsspelningar brukar de vara lojala. Det blir som en familj som folk inte kan slita sig från. Det är lite sektliknande, säger Joakim Starkenberg.

Han fortsätter:

– Jag tror att folk inom rootsscenen är lite avundsjuka och bittra för att de som sysslar med dancehall spelas på radion och får mycket uppmärksamhet.

Vi skiljs åt och bestämmer att vi ska ses igen senare när klubben har öppnat. Hemma vid datorn läser jag på Facebook att en etablerad malmö-dj frågar vilka cd-spelare som används på Moriska paviljongen.

”Någon här som spelat på Moriskans bistro och kommer ihåg vilka cdj-spelare de har? Nya/gamla? (usb eller ej…)”.

Idag kan de senaste modellerna av dj-skivspelare spela upp musiken direkt från en digital usb-minnessticka. Det innebär alltså i praktiken att en discjockey inte behöver bära med sig tyngre packning än en cigarettändare.

Med tanke på det och att en övervägande majoritet av alla nattklubbar har egna fasta ljudsystem kan man undra varför någon väljer att bygga egna högtalare och släpa med sig hundratals kilo utrustning för hundratusentals kronor.

Deng Deng erkänner att det inte bara handlar om att de är bastorskar med höga krav på autenticitet och ljudkvalité.

– Det är kul att bara hänga ihop och göra saker tillsammans, säger Mikael Sundström.

– Det är lite som att hålla på med bilar. Det blir aldrig klart. Det finns alltid något ytterligare som kan läggas till ljudsystemet, säger Daniel Gabrielsson.

- - -

Fakta Deng Deng Hifi
Dj-kollektiv från Malmö med inriktning på rootsreggae, dub och stora högtalare. Består av Joakim Starkenberg, Mikael ”Sillen” Sundström och Daniel Gabrielsson som även släpper musik under namnet Dan-I-Locks. Spelar bland annat på Inkonst fredag 9 december 23-04 tillsammans med brittiska Indica Dubs.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-12-02

Inga konstigheter. Bara en Spotifylista med mina 100 främsta reggae- och dancehall-favoriter från 90-talet. Som vanligt när det handlar om jamaicansk musik är det inte skitlätt att hålla reda på när låtar verkligen släpptes första gången. Saker återutges och spelas in på nytt om vartannat. Det är säkert en eller ett par låtar som hamnar utanför intervallet 1990-1999.

Sedan har jag medvetet valt bort ett par stora hits på populära riddims, musikbakgrunder, som Joyride, Lecture och Bookshelf då det blir något tradigt och enformigt att lyssna på fyra-fem hela låtar på samma rytm.

Allt finns naturligtvis inte på Spotify (själv saknar jag den här) och jag har garanterat glömt en massa låtar så känn er fria att flagga för era egna favoriter här i kommentatorfältet.

Jonas From Falun 100 dancehall/reggaefavoriter 1990-1999 (Spotify-länk)

Det måste ha börjat med att Johanna Karlsson tipsade om en DJ som hette Queen Majesty. Queen Majesty representerade ett reggaesound från New York som kallade sig Deadly Dragon Sound och hade sammanställt ett mixtape enbart bestående av gamla reggaecovers på gigantiska pophits från 80-talet. Chris de Burghs Lady In Red, Tina Turners What’s Love, George Michaels Faith och så vidare tolkade av ett gäng entusiastiska jamaicanska deejays och sångare. Vissa av dem, som Shineheads klassiska tagning på Michael Jacksons Billie Jean, kände jag till sedan tidigare medan andra var totala nyheter.

Jag minns att jag spelade Queen Majestys Trilla oavbrutet det året. Egentligen har jag aldrig slutat spela den sedan dess. Den låter fortfarande lika bra i all sin geniala enkelhet.

För någon som är såld på covers är jamaicansk musik en aldrig sinande källa. Det finns inga som älskar att göra covers på hits mer än jamaicaner. Jag vågar hävda att det inte finns en hit som inte tolkats av en gapande jamaicansk deejay eller skönsjungande smörsångare. Det finns de som menar att en hit inte är en hit förrän den tolkats på nytt på Jamaica. Det ligger något i det påståendet.

Sedan man började producera egen musik och ge ut egna på skivor på Jamaiva har det släppt hundratals, eller snarare tusentals covers på både aktuella hits och förbisedda albumspår som är förmodligen är totalt bortglömda överallt förutom på Jamaica.

Det är den outtömliga källan på låtmaterial som gör  Trilla var så genialisk. Skivan fungerar närmast som en stående inbjudan till alla som någonsin förälskat sig i reggae och dancehall för att göra en egen uppföljare. Så fungerade den för mig i alla fall.

Som oftast när det handlar om reggae luftade jag idén för min kompis Eric Ahlström, i reggaesverige mer känd som Will Jam från Malmösoundet Million Vibes. Han tyckte det lät som en skitbra idé… och återkom mer eller mindre dagen efter med ett färdiginspelat mix med femtiotalet låtar. Klappat och klart.

För att inte känna mig som fullständigt överflödig tog jag på mig ansvaret för att finkorrigera mixen och addera lite ljudeffekter. Lätt som en plätt, tänkte jag och sköt saken på framtiden. Det var det väl också, men ni vet hur det är med projekt som saknar deadline. De tenderar att bli liggande. Så blev det även i detta fall. Inte ens ett färdigdesignat omslag till mixtapet som Eric fixat fungerade som spark i baken. Jag började. Men klart blev det aldrig.

Tre-fyra år, några barn och en crashad hårddisk senare fick jag ett meddelande på facebook från en bekant. Han hade blivit besatt av reggaecovers och undrade om inte jag kunde vägleda honom i rätt riktning. I samband med att jag började sammanställa en låtlista på Spotify blev jag påmind om mitt oavslutade (och efter hårddiskcrashen omöjliga) uppdrag. Fick dåligt samvete. Och bestämde mig för att göra något åt saken. Jag fann det mesta av det tidigare grundmaterialet på en extern hårddisk, uppdaterade med ytterligare några favoriter som tillkommit sedan dess och satte mig på baren Belle Epoque i sällskap av ett par glas vin för att välja ut låtar.

Det var i onsdags och resultatet ser ni nedan. Jag har verkligen inte mage att påstå att uppdraget är slutfört men det är det närmaste målsnöret jag kommer. Även om Eric inte praktiskt hade ett finger med i just den här mixen kommer många av låtarna ursprungligen från hans gigantiska reggaesamling. Garanterat de som eventuellt får finsmakarna att lyfta på ett ögonbryn.

JAH SAVE THE QUEEN – REGGAE COVERS & VERSIONS

1. Let It Be Soundclash – Lukie D & Frankie Paul (The Beatles Let It Be)

2. I Belive I Can Fly – Sanchez (R Kelly I Belive I Can Fly)

3. I Want You Back – Singing Melody (Take That Back For Good)

4. Waiting For You – Ghost (Céline Dion To Love You More)

5. I Will Always Love You – Pam Hall (Dolly Parton I Will Always Love You)

6. Lately – Bitty McLean (Stevie Wonder Lately)

7. Junior Nature – Junior Reid (Michael Jackson Human Nature)

8. Won’t Do For Love – Wayne Chin (Bobby Caldwell What You Won’t Do For Love)

9. Heal the World – Little Kirk (Michael Jackson Heal The World)

10. Upside Down – Carol Cool (Diana Ross Upside Down)

11. All The Woman I Need – Garnet Silk (Whitney Houston All The Man That I Need)

12. Taking Control – Duppy Conquerors (Ray Parker Jr Ghostbusters)

13. Baby One More Time – A.R.P (Britney Spears …Baby One More Time)

14. No Scrubbs – Sandra Melody (TLC No Scrubs)

15. Legalize Ganja – Wayne Marshall (Outkast The Whole World)

16. Tom’s Diner Michigan & Smiley (Suzanne Vega Tom’s Diner)

17. The World’s Greatest – Terry Linen (R Kelly The World’s Greatest)

Lyssna här.

“Three years in the making, Better Mus’ Come brilliantly captures the deep rooted conflict at the heart of Jamaican politics as seen in violent images in news reports and recent explosive political headlines all over the world in the international manhunt for alleged Jamaican “Don”, Christopher “Dudus” Coke, leaving over 79 civilians dead and a government-mandated State of Emergency in its aftermath. In a timely and provocative production, Better Mus’ Come traces the origins of the use of street gangs by political parties in their violent struggle to win the national election.

Läs mer på Bettermuscom.com.

Efter temanedslag i Brasilien, rockvärlden, Afrika har turen nu kommit för Jamaica att bli utforskad av vinylarkeologerna på amerikanska magasinet Wax Poetics. Omslagsartiklar med Gregory Isaacs och Augustos Pablo, plus historien om Chris Blackwells Island Records och legender som Beres Hammond. I Sverige hittar ni lättast Wax Poetics på Paper Cut eller Record Mania i Stockholm.

Gyptian är en av de artister som då och då övertygar mig om att vår tids bästa pop görs på Jamaica. De senaste månaderna har orsakerna varit Hold You – årets största karibiska crossoverlåt – och uppföljaren Nah Let Go, en smittsam poprefräng över en retrodigital dancehallproduktion. Båda finns med på reggaecroonerns tredje fullängdsalbum. Det gör även fem år gamla Beautiful Lady, 00-talets kanske främsta reggaeballad, som med jamaicansk logik återanvänds på nytt.

Placera ovanstående i en spellista. Komplettera med ännu äldre akustiska hits som Serious Times och Mama, Don’t Cry och ni har en utmärkt grund till den best-of-samling som är att föredra framför det övriga dussinmaterialet som finns inkluderat här.

Gyptian
Titel: Hold You
Bolag: VP
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-08-11

Al Campbell på gamla Studio One-rytmen “Truths & Rights”. Fin start på en lördag som i och för sig ser ganska mulen ut just nu.

Samtidigt som reggaecroonern Gyptians Hold You eller Hold Yuh som den också kallas klättrar på USA-listan sprider Nicki Minaj – den kanske mest spännande rapparen just nu – sin tolkning av låten på internet.

Men det är varken Gyptian eller Nicki Minajs verser som klibbar sig fast utan den lika skröpliga som oemotståndliga pianomelodin, signerad unga Brooklynproducenten Ricky Blaze.

Bli inte förvånade om det här blir en av sommarens största urbana crossoverhits.

Gyptian
Hold You
Bolag: VP Records
Betyg: 5

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-21

Det finns mycket att säga om kultursponsring och reklamsamarbeten mellan musiker och företag som kränger säg – tomatsoppa eller folkhemsglamour. Jag tänker inte göra det nu utan nöjer mig med att konstatera att nedanstående är en av de bästa tropiska rave highlife dancehall-remixer jag hört. Inte för att det kommit så många andra. Men ändå. 

Källa:  The Fader via Ghetto Bassquake. Reklamfilmen som originalversionen är hämtad ifrån hittar ni i klippet ovan. 

Tinny – Zingolo (South Rakkas Crew Remix)

Sedan mitten av 90-talet har gayaktivister och Jamaicas musikindustri befunnit sig i ett skyttegravskrig. Bakgrunden är naturligtvis den utbredda homofobin i landet och, kanske framför allt, att många stora artister tidigt i sina karriärer profiterat på detta avskyvärda hat.

När dancehall- och reggaeartisten Buju Banton mötte representanter för San Franciscos gayrörelse förra helgen blev det tydligt att avståndet mellan dem fortfarande är gigantiskt. Men viljan att mötas för att samtala om ett komplext problem måste ändå ses som positiv.

Från ett svenskt perspektiv är det förstås svårt att se det komplexa i frågan. Ska det vara så svårt att ta avstånd från låtar som ordagrant uppmanar till att gå ut och ”knacka bög” och i stället tala för alla människors lika värde?

Homosexualitet är fortfarande olagligt på Jamaica. Även om hatlåtar mot homosexuella är sällsynta idag är homofobin utbredd. Kombinera det med en musiktradition som helt går ut på att tillmötesgå folket på gatan och vi närmar oss inte en ursäkt men en förklaring till många artisters ovilja – och kanske också oförmåga – att gå gayrörelsens krav till mötes.

Tar de avstånd från homofobin skjuter de karriären i sank på Jamaica. Gör de det inte får de stora problem att turnera utomlands, eftersom gayaktivisterna framgångsrikt arbetar med att hindra dem från att uppträda.

En bojkott sänder visserligen ut viktiga och tydliga signaler till både artister och homosexuella på Jamaica. Men indirekt innebär det också en isolering av problemen, eftersom man hindrar stora potentiella opinionsbildare från att ta intryck från samhällen med mer liberala värderingar.

Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-16.

- - -

Staffan Lindberg, Malmö-dj och skribent, kommenterade krönikan på kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

I Jonas Grönlunds nöjeskrönika i fredagens Sydsvenskan kunde vi läsa om hur ett steg togs mot en lösning på en femtonårig konflikt inom popkulturen i och med att dancehallartisten Buju Banton mötte representanter från San Fransiscos gayrörelse förra helgen. En konflikt som enligt Grönlund grundar sig i ”ett komplext problem” – att homofobin är utbredd på Jamaica och att detta leder till problem när jamaicanska artister som gjort sig kända för homofobiska låttexter turnerar utanför sitt hemland. 

Att formulera problemet som komplext och att som Grönlund uppmana gayrörelsen till att sluta kräva att artisterna i fråga tar avstånd från tidigare homofoba uttalanden är inget annat än förminskande av ett enormt problem. “I’m dreaming of a new Jamaica, come execute all the gays” är en rad ur Beenie Mans låt Damn och att tycka att man som vettig människa inte ska bojkotta en sådan artist är befängt.

Ersätt gay i Beenie Mans text med vilken annan folkgrupp som helst så hade ingen kommit på tanken att öppna upp för diskussion.

- - - 

Mitt svar till Staffan Lindbergs kommentar, också från kultursidorna i Sydsvenskan 2009-10-20:

En olycklig redigeringsmiss gjorde att sista stycket i min krönika föll bort. Raden ”Om målet är att vidga perspektiven och skapa förståelse på Jamaica och därmed förbättra situationen för landets homosexuella är ett samtal med artisterna i fråga en betydligt klokare metod än låta dem härja fritt på hemmaplan”. Ditt påstående att jamaicanska artister gjort sig kända för homofobiska låttexter är felaktigt. Dessa låtar är en ytterst liten del av gigantiska diskografier. Homohat är alltså ett sällsynt förekommande ämne inom jamaicansk musik idag. Jag uppmanar aldrig gayrörelsen att ta tillbaka sina krav. Jag skriver att jag inte tror att en bojkott av artister förbättrar situationen för de homosexuella på Jamaica.

- - -

Kommentar: Både på webben och i den tryckta versionen av Sydsvenskan föll sista stycket i min krönika bort på grund av en olycklig redigeringsmiss på tidningen. Versionen ovan är så texten såg ut när jag skickade den till Sydsvenskan.

Roskilde. Inramningen är rätt lustig. På scenen: en DJ som pumpar hård house dekorerad med jamaicanska stridsrop och laserskott. Vid hans sida: två dansare utklädda till mumier.

Närmast mig utspelar sig ett ännu knasigare skådespel. Tre tribaltatuerade muskelbyggare i shorts och bar överkropp har bildat en mosh pit – en slags testosteronstinn dansring normalt hemmahörande på aggressiva rockkonserter. Nu försöker en medelålders rejvare med pupiller stora som femtioöringar förgäves förklara för dem att sådant stök och bök inte hör hemma på ett dansgolv. ´

Det ser väldigt roligt ut men är rätt illustrerande för hur mannen på scen – Wesley Pentz, mer känd som Diplo – byggt broar mellan den urbana underjordens ytterligheter och popmusikens motorvägar.

Diplo ligger bland annat bakom brittiska M.I.A:s hitsingel Paper Planes. Låten adopterades förra året av världens fyra största rappare – T.I., Jay-Z, Kanye West och Lil’ Wayne – på Grammyprisade singeln Swagga Like Us.

Men det är inte därför jag kastat mig på tåget till Roskilde. Orsaken till det heter Major Lazer, en uppumpad superhjälte beväpnad med laserkanon och hyperaktiv europeisk klubbmusik. Det är ett dancehallprojekt signerat Diplo och brittiska houseveteranen Dave Taylor, också känd under namnet Switch.

– Ambitionen var aldrig att försökta göra ett äkta dancehallalbum. Skivan är roligare och mer galen än så, säger Diplo när jag möter honom bakom scenen efter spelningen.

– Vi ville göra något ovanligt.

I slutet av juni släppte de Guns Don’t Kill People… Lazers Do. På albumet medverkar Mr. Vegas, T.O.K., Vybz Kartel och ytterligare några av den jamaicanska musikvärldens största namn.

– Jamaicanska MC:s är så långt före det som händer inom hiphopen just nu. Ibland har jag svårt att fatta hur mycket bättre och mer kreativa de är på Jamaica. Problemet är att de inte får någon exponering, säger Diplo.

För trots att artister som Sean Paul slagit långt utanför dancehallvärlden är jamaicansk musik fortfarande i mångt och mycket en intern företeelse.

– Det är svårt att få jamaicanska artister att se utanför Jamaica eller de jamaicanska scenerna i New York och Japan. De flesta bryr sig inte. De har svårt att se att musiken är tillräckligt stark för att nå utanför de kretsarna, säger Diplo.

Med Major Lazer har Diplo en förhoppning om att ändra på det.

– Alla yngre kids från England och Amerika kan lite om både hiphop och dancehall. De är mycket smartare än den äldre generationen som antingen var inne på rock, klubbmusik eller hiphop. Idag verkar alla ha en mycket öppnare musikpalett.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-22.

Mer: recension av Guns Don’t Kill People… Lazers Do.

Debatten har istället handlat om att landets motsvarighet till Radionämnden totalförbjudit låten – vid tillfället en av de mest spelade i landet – i radio och tv. Ja, inte bara den utan samtliga låtar med sexuellt eller våldsamt innehåll. Tidigare har Jamaica använt ett liknande system som USA där olämpliga ord censureras bort med ett pip. Men sedan i februari i år är alltså inte det tillräckligt.

Bakgrunden är en eskalerande trend av snusk inom dancehall. De senaste åren har detta kulminerat i en dansstil som kallas daggering. Daggering har inget med dolkar att göra utan är en metafor för själva penetreringen i ett samlag. Utmärkande är iscensättning av sexakter, ofta så våldsamma att det med västerländska glasögon mer ser ut som påklädda massvåldtäkter.

Debatten som rasat har varit av klassiskt slag. Ena sidan slungar argument om yttrandefrihet och konst som en reflektion av samhället omkring. Den andra oroar sig för moraliskt förfall och unga som exponeras för synd och dekadens.

Spontant är det lätt att fnysa åt censurförsöken. Speciellt när dessa ofta bara lär ha motsatt effekt och bidrar till att popularisera låtarna ytterligare. Men när fenomenet blivit så populärt att lågstadiebarn leker hårdporr på dansgolvet är det inte lika lätt att ta ställning.

Som alla större händelser på Jamaica genererade censuren direkt ett flertal musikaliska kommentarer. Tveklöst bäst är formstarka Busy Signals akustiska reggaelåt Beep. På söndag gästar han klubben Rub-a-dub i Köpenhamn.

Beep är garanterat inte det sista inlägget i debatten. Men folket på dansgolven och på gatan lär garanterat få sista ordet.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-06-02.

Det spelar ingen roll var inom den moderna dansmusiken man börjar. Den som nystar tillräckligt länge hamnar förr eller senare alltid på ett jamaicanskt utomhusdiskotek i slutet av 60-talet.

Då lockade han endast ett hundratal entusiaster till Tangopalatset och livescenen för jamaicansk popkultur i regionen kändes hopplös. Ett år senare ringlar kön längs Bergsgatan lång redan innan dörrarna öppnas.

Anstormad av den största och mest entusiastiska publik jag upplevt i samband med ett enskilt reggaearrangemang i regionen är det bara för Collie Buddz inkassera storvinsten genom att ställa sig på scen.

Det förändrar inte det faktum att den 27-åriga Bermudassångaren som liveartist är relativt blek, om ni tillåter en oavsiktlig ordvits. Hans kärlek till röka verkar ha påverkat konditionen och bitvis har han svårt att hänga med i det tempo som stämningen piskat upp.

Men vad han har är en hel arsenal av potentiella reklamradiohits. Naturligtvis är det exakt vad R&B-entusiasterna som klättrar längs väggarna vill ha.

När han i extranumret Blind To You ber det knökfulla dansgolvet trycka upp ett långfinger i ansiktet på alla hatare – halvrasistiska krögare som kategoriskt vägrat reggaepubliken tillgång till sina lokaler, media som hånfullt konstaterat att dancehallscenen är död – är det svårt att inte uppfatta det som en symbolisk seger för jamaicansk popkultur i regionen.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-29

Varje generation har sitt eget soundtrack och varje era i musikhistorien har ett dominerande musikformat som i efterhand gärna dekoreras med ett romantiskt skimmer. Ända sedan 1960-talet har vinylsinglar varit det dominerande musikformatet på Jamaica. Men de senaste åren har produktionen minskat kraftigt. I en artikel i brittiska Guardian förra veckan berättar Dave Stelfox om att den jamaicanska publiken vänt singlarna ryggen till förmån för betydligt billigare format, piratbrända cd-samlingar från populära musik- och dj-kollektiv och illegal nedladdning.

De enda som fortfarande köper sjutumssinglar är ironiskt nog skivsamlande amerikaner och européer likt mig själv som genom vår konsumtion inbillar oss att vi behåller någon sorts kontakt med musikens kulturella ursprung och rötter.

Att förlegade musikformat bytts ut är inget unikt för jamaicansk musik. Skillnaden är att övergången och de problem som kan tänkas uppstå även i andra genrer blir så mycket tydligare.

Ända sedan det började släppas skivor på Jamaica har musikindustrin helt styrts av producenter. Till skillnad från andra delar av musikvärlden har den jamaicanska producenten i många fall även varit projektledare, låtskrivare, skivbolag, musikproducent och riskkapitalist. De har varit ett storbolags hela lönelista i en och samma person. Artisterna har hyrts in per inspelning och betalas en engångssumma istället för att få royalties från skivförsäljningen. Överenskommelsen har varit att producenterna tjänar pengar på skivförsäljningen och artisterna på liveframträdanden och dubplates, specialbeställda hyllningsinspelningar till olika dj:s och skivspelarkollektiv världen över som blivit en industri i sig.

För artisterna har den dimpande skivförsäljningen alltså inte haft någon större betydelse. Men många producenter och låtskrivare – de som i alla år sett till att det kontinuerligt flödat ut musik och singlar i floder från ön – har tvingats se sina inkomstmöjligheter försvinna.

Det här är en del av fildelningsproblematiken som sällan diskuteras. På västvärldens topplistor kan producentstjärnor och låtskrivare som svenska Bloodshy & Avant exempelvis fortfarande leva gott på att förse popstjärnor som Britney Spears med potentiella hits. Men kommer de att kunna göra det i framtiden på en marknad där ingen konsument vill betala för musik?

Sedan 90-talet har mängder av stora producentnamn inom hiphoppen tagit steget upp ur studiomörkret för att satsa på en artistkarriär. Sean ”P Diddy” Combs, Timbaland, Pharrell Williams och nu senast The-Dream, mannen bakom bland annat Rihannas radiohit Umbrella, är bara några. Frågan är om det enbart beror på ett bekräftelsebehov eller om de tidigt insåg att studiomullvadarnas dagar är lika lätträknande som repiga jamaicanska singlar.

Publicerad i Sydsvenskan 2008-01-25. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Det vore väldigt enkelt att skriva något dräpande elakt om Emma Andersson. Just därför tänker jag låta bli. När hon i en bumpig bilfärd irriterat frågar sig varför u-landet Jamaica inte bara bygger nya vägar när de gamla är dåliga representerar hon inte någon korkad bimbo utan en stor del av svenska folket. Deras bild av Jamaica är en paradisö med paraplydrinkar, bad i vattenfall, Bob Marley och sommartrevlig reggae.

I början av juni lät SvD två andra representanter för svensk skräpkultur – Nic Schröder och Jonas ”Basshunter” Altberg – recensera sommarens potentiella radioplågor. Precis som rikspajasen Markoolio är Jonas Altberg övertygad om att reggae hör sommaren till.

– Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break My Stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal.

Elitisten i mig vill förstås bara hånskratta honom rakt i ansiktet. Att gå i ed för att aldrig beblanda sig med hans dumstrutiga Absolut Reggae-bild av en av världens främsta musikskatter vore lätt som en plätt. Men musiksamariten i mig säger tvärt om. Det är knappast Basshunters fel att han och många andra associerar reggae med charter-umba-bumba i baktakt. Det är den svenska musikjournalistkårens fel.

Hur ska allmänheten kunna få en nyanserad bild av jamaicansk musik när vi journalister, mer än 30 år efter att musiken på allvar började spridas utanför Jamaica, fortfarande behandlar den som ett exotiskt inslag i en sorts utopisk blågul musikflora?

Hur kan man bo i Sverige och syssla med reggae? Frågan surrar ständigt mellan raderna så fort jamaicansk musik kommer på tal i svensk press på ett vis som vore fullständigt otänkbart om det gällde rock, punk, country eller någon annan musikgenre vi importerat.

Den mest upphaussade nykomlingen på Jamaicascenen den senaste tiden är Mavado. Hans debutalbum Gangsta For Life – The Symphony of David Brooks som släpps nästa vecka har föregåtts av en handfull singlar som blivit stora favoriter på dansgolven men även resulterat i att debatten om våldsromantisering inom dancehallgenren åter blossat upp.

Det intressanta med Mavado är inte att han representerar den del av Jamaica som svennepöblen vill blunda för. En misär svår att romantisera för att den till skillnad från hiphoppens gangsterklichéer enbart väcker obehag. Det intressanta är att han vunnit den hårda machopublikens hjärtan med samma metod som Basshunter, Markoolio och Nic Schröder: catchy sjunga-med-refränger ingen kan värja sig för.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-07-07.

Strax efter att säkerhetsvaktens tv visat hur Manchesters Uniteds Wayne Rooney avgjort matchen mot italienska Milan i Champions League ramlar BBC 1Xtras reggaeprofil Robbo Ranx in genom den stora trädörren med famnen full av cd-skivor. Det är tjugo minuter kvar till sändning och han kommer direkt från flygplatsen efter spelningar i USA.

Ändå sedan BBC för fem år sen bestämde sig för att starta en radiokanal helt inriktad på svart musik har Robbo Ranx hållit den Jamaicanska facklan brinnande på 1Xtra. Idag är hans program Dancehall Splurt ett av de mest populära, om inte det populäraste, radioprogrammen i världen inom jamaicansk musik med hundratusentals lyssnare långt utanför Englands gränser.

För många av dem som inte är uppvuxna med dancehall och reggae direkt utanför dörren är programmet den viktigaste och enda länken till Jamaicansk kultur.

– Ibland känner jag mig som en grindvakt mellan reggaevärlden och den övriga världen. Den som ser till vad som sipprar genom och vad som inte gör det, berättar Robbo Ranx eller Roger Robinson som han egentligen heter.

– Något inom mig är väldigt beskyddande när det gäller vår musik och kultur. Vissa element inom musiken är väldigt destruktiva och de tillåter jag inte helt att komma ut på min show. Jag vill inte bidra till att människor får en felaktig bild av vad allt handlar om.

Trots att det bara är minuter kvar till sändning verkar Robbo ta det cool. Han ber sin assistent att bränna några cd:ar, pratar lite i telefon (uppenbarligen med någon Jamaican då hans brittiska accent snabbt slår om till brötig patois) innan han 21.58 stänger av mobilen och kliver in i studion för att börja den första av veckans två sändningar.

Några jinglar och ljudeffekter signalerar för lyssnarna att det är dags att lämna det smattrande drum’n’bass-London och dra till Jamaica under två timmar.

I ett vansinnigt tempo avverkar Robbo Ranx några av de hetaste dancehallrytmerna för tillfället. Händerna vandrar snabbt och säkert mellan cd-spelare, mixer och dataskärmen på väggen där han väljer mellan olika samplingar att hysteriskt dekorera musiken med. Han gormar i micken, dansar och klappar händerna entusiastiskt.

Om man sluter ögonen dröjer det inte länge innan man förflyttats till ett basdrypande dansgolv. Så här brukar det låta varje tisdag medan sändningarna på torsdagar är mer traditionell radio med genomgång av topplistor och exklusiva intervjuer med allt och alla från reggae- och dancehallvärlden.

– Ibland måste man närma sig musiken från ett mer journalistiskt perspektiv i radio för att ge den mer liv. Radio är ett medium där folk bara kan ”se” musiken genom det de hör. Därför måste du måla bilder, berätta historier, förklara och ge människor möjlighet att skapa sig en egen inre drömbild av musiken.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-04-27.