Visst finns det en poäng att i undvika vaggas in i en falsk bild av att kampen för jämställdhet är över och vunnen. Män sitter fortfarande på fler maktpositioner i världen. Men det betyder naturligtvis inte att det per automatik är fel att hylla och lyfta fram framgångsrika självständiga kvinnor i ledande positioner av samhället.

Ända sedan tiden i Destinys Child har Beyoncé använt popmusik som vapen för att stärka självkänslan och skapa en medvetenhet kring jämställdhet på liknande sätt som James Brown med flera gjorde under medborgarrättsrörelsen. Musiken, retoriken, tidseran och förpackningen är annorlunda. Målet det samma: mänsklig jämlikhet på alla plan.

På fjärde albumet ”4” ser det inledningsvis ut som om Beyoncé musikaliskt har tonat ner sin extravaganta Sasha Fierce-persona, bytt ut hotpantsen mot aftonklänning och vänt den klubbiga R&B som hon inledde karriären med ryggen. Det är bara sant till viss del. För vad som egentligen har hänt sedan förra skivan är att de mest intressanta delarna av hela R&B-genren lämnat dansgolven och landat på efterfesten.

På ”4” finns element från den produktionsmässigt minimala R&B som Drake och nu senast The Weeknd gjort succé med. Odd Futures Frank Ocean är inblandad i utmärkta ”I Miss You”.

”Rather Die Young” är en bombastisk elektroniskt ballad producerad av Luke Steele från electropopduon Empire of the Sun.

Även om balladerna dominerar till antalet är det de avslutande, mer klubbiga spåren som ”Countdown” som lämnar störst avtryck.

Precis som hos James Brown är det där, i gränslandet mellan popstjärna med medveten agenda och traditionell showande underhållare av Las Vegas-format, Beyoncé Knowles storhet är tydligast.

Bästa spår: “Countdown”

Lyssna också på:

Beyonce Billboard Awards 2011 Performance (youtube-klipp)

Destinys Child – Independent Women part 1 (låt)

Rihanna – Man Down (video)

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-22

Det första som slog mig när jag såg ”Beats, Rhymes & Life”, Michael Rapaports dokumentär om A Tribe Called Quest som hade premiär på amerikanska biografer i helgen, var just hur flippat nyskapande gruppen och deras kollektiv Native Tounges framstod i jämförelse med sina dåtida kollegor.

Samtidigt som västkustgrupper som N.W.A. pekade finger åt polisen målade Native Tounges färgglada prästkragar och lanserade en nyhippietagning av afroamerikansk medvetenhet. Stilmässigt såg de ut som en blandning av medlemmar i Afrika Bambaataas Zulu nation och fågelskrämman i Trollkarlen från OZ.

Istället för att återanvända James Browns frustande funk grävde A Tribe Called Quest fram tillbakalutade jazzartister som Roy Ayers, Cannonball Adderlay och Lonnie Smith. Resultatet blev en mjukare variant av hiphop som aldrig hörts tidigare och passade dåtidens (acid)jazztokiga hipsters perfekt.

Förmodligen blev det också till slut gruppens vilja att bryta ny mark som förhindrade dem från det breda genomslag som efterföljare som The Roots och Erykah Badu kom att få.

Efter splittringen 1998 har Way Out West-aktuella Q-Tip fortsatt en karriär som soloartist och producent. Ali Shaheed Muhammad startade Lucy Pearl tillsammans med Raphael Saadiq och Dawn Robertson från En Vogue. Phife Dawg har hållit låg profil, skolat om sig till talangscout inom basket och fortfarande inte blivit klar med uppföljaren till sin solodebut ”Ventilation Da: LP” från 2000.

A Tribe Called Quest har återförenats på scen ett antal gånger de senaste åren men inte släppt något gemensamt material sedan 1998.

De har fortfarande ett album kvar på sitt kontrakt med skivbolaget Jive.

Youtube-tipset:
För en uppdatering kring vad de trendmässigt vassaste hiphopkatterna bar i skarven mellan 80- och 90-tal rekommenderas debutvideon ”I Left My Wallet In El Segundo”.

Övrigt:

Shabazz Palaces – Black Up (album)
Nyskapande med Digable Planets-veteranen Ishmael ”Butterfly” Butler.

Motor City Drum Ensemble – DJ-Kicks (DJ-album)
Från Sun Ra till Larry Heard i housetakt.

Steve Mason & Dennis Bovell – Ghosts Outside (album)
En Beta Band-stjärna i dub.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-07-14

På scen har alla något av lära av den idag 43-åriga New York-rapparen Rakim. Som frontperson i Eric B & Rakim på var han en förebild till Nas, Jay-Z, Snoop Dogg och alla andra rappare som tio år senare växte till popstjärnor.

Det som imponerar allra mest på ett slutsålt Lille Vega är varken hans monotont malande rap eller raderna som återanvänts av allt och alla utan det starka framträdandet.

Med få undantag är dagens hiphopkonserter musikaliskt sämre versioner av det som hörs på skiva. Det Rakim gör tillsammans med Technician the DJ är att skapa något unikt i nuet. ”I Know You Got Soul”, en version av James Brown-kollegan Bobby Byrds låt med samma titel, hackas upp och sätts ihop på nytt med hjälp av skivspelare och en mikrofon. Rader som refererar till den före detta vapendragaren Eric B byts ut och aktualiseras.

Inom andra genrer är här-och-nu-känslan självklar men bland dagens amerikanska rapstjärnor är det sällsynt.

Rakim låter kanske inte lika hungrig som på de gamla inspelningarna. Men när han avslutar med 23 år gamla ”Follow The Leader” känns det aldrig som att han rider på gamla meriter utan som om halva rapvärlden åter borde följa hans fotspår.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-05-29

Liksom många av dagens hiphopproducenter klickar de hellre fram amerikansk rock och elektronisk pop på nätet än gräver efter James Brown-plattor i loppmarknadernas skivbackar.

Genombrottsingeln Oppotise of Adults bygger helt på Brooklynbandet MGMTs Kids. På All Things Go får de Sufjat Stevens att låta som animerade jordekorrarna Alvin & gänget.

Även om språngbrädorna till poppubliken låter tillmötesgående i europeiska öron undviker duon magplasken genom att aldrig förlita sig på det återanvända materialets kraft.

Lovande inför nästa års albumdebut.

Chiddy Bang
Titel: The Preview
Bolag: EMI
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-13

Michael Jacksons musik – i synnerhet den han släppte kring skarven mellan 70- och 80-tal – tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

James Brown hade förmodligen större betydelse för den afroamerikanska befolkningen. Tamla Motowns hitfabrik var troligen viktigare som brobryggare mellan svart och vit musikkultur i USA. Men det var Michael Jackson som gjorde afroamerikansk popmusik till en global företeelse: något som påverkade och fortfarande påverkar lokala musikscener över hela jordklotet.

När musikvideokanalen MTV startade 1981 spelades närmast uteslutande videor med vita artister. Ett av deras argument var att svart musik inte passade in i deras format. En annan (bort)förklaring som användes var att det helt enkelt fanns för få videor med afroamerikanska artister.

I efterhand låter det naturligtvis som dåliga undanflykter, men det är viktigt att poängtera att popvärlden, åtminstone den som dikterade agendan i USA, England och Europa, såg radikalt annorlunda ut i början av 80-talet. Rockens ­ställning inom populärkulturen var så självklar att en nystartad musikvideokanal inte ansåg sig behöva skylta med genren i sitt namn även om det var vad de tänkte spela.

Michael Jackson tvingade MTV att tänka om och helt ändra sitt koncept. Delvis gjorde han det genom att vända kanalens egna argument mot dem.

Beat It smyckades med Eddie Van Halens rockgitarriff. Paul McCartney bjöds in för duetten The Girl Is Mine. I musikvideotrilogin av just Beat It, Billie Jean och Thriller höjde kvalitetsribban till en helt ny nivå.

Michael Jackson begravde inte rocken (om vi tillåter oss att använda ordet som synonym för vit populärmusik) utan använde snarare genren för att bryta barriärer. Hans popularitet tvingade musikvärlden att integrera sig vilket bland annat resulterade i att videor med andra afroamerikanska artister – exempelvis en viss Prince – började rotera på MTV.

Framförallt revolutionerade han hela musikbranschen genom att sudda ut gränserna mellan vad som tidigare definierats som svart och vit musik. I Michael Jacksons fotspår förvandlades all musik till pop.

Justin Timberlake, Ne-Yo, Rihanna, Britney Spears, Robyn, Darin och Beyoncé. Listan på etniskt gränsöverskridande artister som idag för arvet från Michael Jackson och den afroamerikanska musikhistorien vidare kan göras hur lång som helst.

Det ironiska är förstås att samtidigt som hans tronföljare färgade topplistorna till en multikulturell Benetton-annons blev den lilla killen, som en gång i tiden sportade musikhistoriens tuffaste afro, själv bara blekare.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-27 i samband med Michael Jacksons bortgång. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Lunchtid i Lund. Sista lördagen innan julhelgen. På gator och torg rusar stressade människor runt på jakt efter inköp som kan glädja någon nära eller bara minska ett dåligt samvete.

Kaféer och lunchrestauranger är överfulla av lattesippande klapphandlare. I det hörn av Stortorget som tidigare inhyste betydelsefulla skivbutiken och mötesplatsen Folk & Rock är det numera en Hemtex-butik. Pålitliga livemusikställen som på nittiotalet hette Chrougen och Palladium heter idag Tegnérs och Basilika och fyller lokalerna med ett helt annat innehåll.

För tio år sen kunde Smålands Nation skryta med spännande internationella gäster som technolegenden Jeff Mills och Chemical Brothers. Den här lördagskvällen arrangerar man en maskeradfest med syndigt jultema.

Samma kväll i Malmö. Nypremiär för Skånes Ljudpark efter ägarbytet på Inkonst. På dansgolvet är det trångt. På scenen pumpar delar av Lundabandet Damn funkrytmer tillsammans med The Creeps Robert Jelinek och Titiyo som om nittiotalet aldrig passerat.

I Malmö pratas det högt om en klubbscen som aldrig mått bättre. Vad det inte pratas lika mycket om är att flera av människorna som styr Klubbmalmö är Lundabor som placerade universitetsstaden på musikkartan för drygt tio år sen.

Skånes Ljudpark med Jason ”Timbuktu” Diakité, Johanna Olofsson och Ariel Gomar – Johannas sambo samt barndomskompis till Timbuktu. Fredrik ”Sweet Fred” Nilssons The Rumble. Hemlig och alla dess syskonklubbar signerade Ionnis ”DJ Janniz” Antoniou.

Lundafunken har transformerats till nya isotoper, publiken har bytts ut och bortaplan är numera hemmaplan, men människorna som håller i trådarna är desamma.

– Många av oss som är aktiva nu har vuxit upp med samma influenser och ideal vilket ökar förståelsen sinsemellan. Det var ett väldigt öppet och hjärtligt klimat, säger Johanna Olofsson.

– Det fanns en stark vänsterrörelse i Lund. Föräldrar spelade i band, många sydamerikanska invandrare bidrog med sina influenser. Det är där man hittar rötterna till mycket av vänsterungarnas musik och tänkande, fortsätter hon.

Jason ”Timbuktu” Diakité växte upp på Östra Torn. Ett område som då var det närmaste man kunde komma en storstads mångfald av kulturer, människor och influenser i en stad av Lunds storlek.

– Jag tror det var det som var det unika med Lund då. Det var en trygg stad att växa upp i men man kunde finna lite av det stora i det lilla, säger Jason.

När han blev äldre drömde han varje tisdag om att komma in på Chrougens gratiskonserter. Digital Underground med en ung 2pac på scen och Gang Starr är två grupper han missade innan han var tillräckligt gammal för att slinka in.

– Jag var jävligt insnöad på hiphop vid den tiden men där var det lite motvind i början. I Lund har funk, soul, jazz och svart musik i allmänhet alltid varit rätt populärt. Hiphop var större i Malmö i början av nittiotalet, säger Jason.

Lunds största funk-, soul- och jazzmissionärer kallade sig själva Crazy Funk-gänget och inkluderade flertalet av de nuvarande medlemmarna i Damn. I tidningen Pop beklagade sig popsnörena Brainpools frontman Janne Kask över att det fanns en acid jazz-maffia som gick och inspekterade folks skivsamlingar.

– Jag tyckte verkligen hela indiegrejen var skitdålig, säger Måns Mernsten.

– Det är klart att vi kan sitta så här i efterhand och låtsas att vi levde i samexistens, men jag hatade det. Stå och kolla ner på skorna, vad är det? Idag vet vi ju att mycket verkligen var skit också.

Tillsammans med Svante Lodén, Erik Hjärpe och Måns Block tillhör Måns Mernsten den inre kärnan av Damn. Sen slutet av åttiotalet har de missionerat för afro- och latinamerikansk dansmusik i diverse olika band, skepnader och konstellationer.

Genom danskurser på Klostergårdens fritidsgård, Grandmaster Flashs The Message och filmer som Wild Style och Beatstreet hade de några år tidigare förälskat sig i hiphop.

– Jag var ingen bra hiphopkille, säger Svante Lodén och skrattar. Efter The Message gick det bara bakåt för mig. Man kollade in James Brown på Nattsudd på SVT. Jag var inte så kräsen. Jag minns att jag gillade den där Transfer Home Video-låten.

Erik Hjärpe och Måns Mernsten som sitter bredvid ser ut som lika stora frågetecken som jag.

– Vadå, kommer ni inte ihåg Transfer Home Video-låten? Scritti Politti-funk. Den kommer förmodligen fortfarande igen i allt jag spelar.

Damn-medlemmarna gigade sig genom i stort sett samtliga nationer och ställen med livescener i Lund, vilka var betydligt fler än idag.

Måns Mernsten hamrade keyboard i funk- och jazzgrupper som Persuaders och Circus Flabbergast. Erik Hjärpe gjorde knasig hiphopfunk i Poetized tillsammans med Oliver Hallqvist, Damn-basisten Gugge Lindroth, trummisen Clemens Mårtensson och gitarristen Mattias Nihlén.

Måns Block slog på slagverk ”i varenda latingrupp som fanns i Lund” innan han och Svante Lodén, via gruppen Sex Act, bildade Agurk Players tillsammans med Svantes basspelande bror Jens, saxofonisten Torbjörn Righard och diskjockeyn Nanok Bie.

Lokalt nådde Agurk Players närmast hjältestatus men utanför stadsgränsen fick Lundafunken aldrig samma respekt.

Ur en halvlyckad Agurk-spelning på Mejeriet 1995 växte konstellationen Damn fram. Tanken från början var att musikerna skulle jamma till delar av Svante Lodéns skivsamling. Men under förberedelserna blev skivorna stulna och Måns Mernsten fick springa hem och hämta sina dansgolvsfavoriter.

Året efter startade klubben Damn! på nu insomnade Fredmans i centrala Malmö. Gamla plattor med James Brown och salsakungen Bobby Valentin blandades med Björk och aktuella hiphophits.

– Vi var verkligen aningslösa icke-dj:ar, säger Erik Hjärpe. Vi spelade Woo hah! med Busta Rhymes varje helg i ett och ett halvt år och tyckte det lät lika bra varje gång.

Det kom att dröja ända till 2003 innan Damn! lämnade klubbformatet med dj:ar och jammande musiker, slog sig ihop med Timbuktu och gjorde succé land och rike runt som ett riktigt liveband.

Lundafunken hade slutligen fått upprättelse. Samtidigt hade en osannolikt stark musikscen i hemstaden efter ett decennium sakta men säkert vaggats in i dvala.

– Nu i efterhand inser jag hur bortskämda vi var och vilken tur vi hade, säger Måns Mernsten. Idag har Lund mer återgått till vad den borde vara: en stad med 100 000 invånare med Dressmankläder. Det var helt enkelt nittiotalet som var undantaget.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-12-23.

Distant Relatives är därför redan på papperet unik – en hiphopikon i samarbete med Bob Marleys yngsta och mest talangfulla avkomma. Tillsammans skapar duon ett intressant och svårdefinierat album som hämtar lika mycket från afrikansk, jamaicansk och afroamerikansk musikhistoria som från Nas och Damian Marleys egna karriärer.

Patience återanvänder de maliska superstjärnorna Amadou & Mariams Sabali från 2008. Land of Promise är en visionär nytolkning av rootsreggaelegenden Dennis Browns afrikahyllning Promised Land med musikaliska paralleller till Damian Marleys egna stora crossoverhit Welcome To Jamrock.

Målsättningen för Distant Relatives är allt annat än anspråkslös: att rikta strålkastarna mot den afrikanska kontinenten för att på så vis uppmärksamma omvärlden – och kanske framförallt afrikanerna själva – om dess historiska betydelse för populärmusiken i väst. Det är på alla sätt ett beundransvärt och viktigt projekt. Något så ovanligt inom dagens världsfrånvända popmusik som ett hiphopalbum med avsikt – och möjlighet – att göra avtryck utanför musikvärlden.

För samtidigt som hiphop och reggae spridit sig till Afrika och gjort genrernas största namn till lika stora stjärnor och förebilder där som i väst har intresset för de egna musikaliska rötterna gått i motsatt riktning. När Nas och Damian Marley placerar den etiopiska jazzlegenden Mulatu Astatke i rampljuset genom att återanvända hans Yègellé Tezeta inbillar jag mig därför att det betyder något helt annat än när skivsamlare och popsnören i väst dreglar över hans inspelningar.

Det är helt enkelt James Browns Say It Loud – I’m Black And I’m Proud tolkat med samplingsgenerationens främsta kommunikationsmedel.

Lyssna även på:

J.Period & K’Naan The Messengers: A Tribute to Fela Kuti, Bob Marley & Bob Dylan (mixtape)

Burning Spear Marcus Garvey (album)

Fela Kuti & Roy Ayers Music of Many Colors (album)

Publicerat i Sydsvenskan 2010-05-19

För fem-sex år rådde något av en inflation på återutgiven afrobeat – Nigerias hemkörda mix av hypnotisk jazz, brötig funk och traditionell västafrikansk high life. Det knådades funkburgare i sådan takt att det till slut kändes som att det släpptes mer afrobeat än under genrens verkliga storhetsperiod på 70-talet. Det fanns helt enkelt mer spännande saker att ägna sig åt – upptäcka den europeiska discohistorien exempelvis – än att dyka ner i ännu en låt där Tony Allen råkade sitta bakom trummorna.

Men i en tid då många discoentusiaster har kört fast i ett ändlöst rockbandsjammande har jag börjat återvända till de där artisterna som millennieskiftets tuffaste houseproducenter med varierad framgång försökte härma.

I dagarna ger pålitliga Soundway Records ut Nigeria Afrobeat Special. Samlingen tar avstamp i Fela Kutis slamriga Who’re You från 1971 för att direkt göra en avstickare till några av de namn som det kommande årtiondet kom att verka i kölvattnet av funkdiktatorn. Who’re You? är en typisk Kuti-känga till dem som var oförskämda att ifrågasätta den blivande afrobeatpresidentens storslagna planer på revolution.

När Jay-Z spelade upp Hard Knock Life för sitt skivbolag möttes han också av skepticism. En sådan barnslig sampling skulle förstöra hans trovärdighet. Men Jay-Z stod på sig och Hard Knock Life förvandlade Macy Projects rapkung till en av världens främsta popstjärnor.

Fela Kuti regerade aldrig topplistorna i väst på samma sätt som Jay-Z. Men som afrobeat-genrens oinskränkte konung kan hans musikaliska och politiska betydelse bara jämföras med James Brown och Bob Marley. Själv lyckades aldrig Fela Kuti leva upp till betydelsen av namnet “Anikulapo” (han som trotsade döden, ungefär). Men det var precis vad hans musik gjorde.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-17

I England surras det en del om folksoul-sångaren Jonathan Jeremiah. Det räcker att lyssna på singeln Happiness och i förbifarten notera att han samarbetat med bland andra ?uestlove från The Roots, blåslegenderna Pee Wee Ellis och Fred Wesley från James Browns band JB:s för att förstå varför. Ja, och då har jag inte ens nämnt de kommande remixerna signerade Metro Areas Morgan Geist och Quiet Village. Speciellt den först nämnda är fullständigt enastående (lyssna nedan), en av det senaste halvårets bästa faktiskt. 

Enligt Jonathan Jeremiahs myspacesida så ska EP:n What’s A Guy Got To Do vara ute nu men jag har inte lyckats fånga den någonstans så jag vet inte om det stämmer eller ej.

Jonathan Jeremiah - Happiness (Morgan Geist Remix)

Någon måste ha tänkt till.

The Sound of Philly. Philadelphia International Records. Världens bästa skivbolag. Allt jag någonsin gillat med popmusik samlat under samma paraply.

Jag minns fortfarande den första låt jag hörde från den vinröd-gula etiketten: O’Jays Give The People What They Want. Det måste ha varit i början av 90-talet. Jag ingen aning om vilka som låg bakom den, vad låten hette eller att jag tio år senare skulle trilla pladask för ett skivbolag som hade flera av sina största släpp bakom sig när jag föddes. Den bara råkade vara ursprungskällan till en av mina favorithiphoplåtar vid tillfället.

För oss sena 70-talister, som byggt vår musikaliska identitet av urban dansmusik, handlade 90-talet lika mycket om att återupptäcka gammal musik som att upptäcka ny. Samtida producenters förkärlek till brusiga samplingar gjorde varje nyinköpt house- eller hiphoptolva till en omedelbar referens bakåt i tiden.

Om hiphopen ledde oss till något bortglömt, James Brown-producerat funkalbum med en prislapp som en halv månadshyra pekade housekompassen ständigt spikrakt mot Philadelphia.

Tillsammans med artister som Harold Melvin & The Blue Notes och O’Jays förenade Kenny Gamble och Leon Huffs etikett politik med underhållning, soul med disco, klassisk musik och pop. Deras inspelningar omgavs ständigt av ett kärleksbudskap om jämlikhet och lika rättigheter oavsett kön, ras eller sexuell läggning.

Åtminstone var det så det kom att tolkas.

Love is the message.

Kärlek är det viktigaste.

Jag förväntade mig inte att bli påmind om det under Malmöfestivalen.

- - -

3 vägar till Philadelphias musikskatt:

1. Love Train – The Sound of Philadelphia (Sony)

Box från förra året som även inkluderar Philly-låtar som gavs ut på andra bolag. 71 låtar med fullständigt odödlig soul och disco.

2. Philadelphia Roots – The Sound of Philadelphia (Soul Jazz)

Fläckfri samling med mer obskyra soul- och R&B-spår från tiden före Philadelphia International.

3. Norman Jay presents: Philadelphia: The Underground Anthems of Philadelphia Soul (Harmless)

Ovärderlig guide från 90-talet som fortfarande står sig. Framförallt för låtar som Futures Ain’t No Time Fa Nothing och Jones Girls This Feelings Killing Me.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-08-21.

Se även: Intervju med Billy Paul.

Nära 6000 intervjuer med alla från James Brown till Tupac Shakur har gett honom legendstatus. För P3 Souls Mats Nileskär har historierna bakom musiken alltid varit viktigare än musiken i sig.

Om ni varit ute och dansat den senaste tiden och funnit er favoritlåt söndertrasad av intensiva baskaggar och stressade hiphoptrummor har ni förmodligen kommit i kontakt med Baltimore club. En snart tjugoårig blandning av house och hiphop som de senaste åren letat sig långt utanför Baltimores stadsgränser.

– Baltimore club innehåller allt som är roligt i hiphop, house och pop vilket gör det väldigt kul att spela som dj. Du kan spela musiken för närmast vilken publik som helst och de kan relatera till det, säger DJ Ayres, ursprungligen från Mississippi, men sedan några år hemmahörande i New York.

R’n’B-hits, gamla barnvisor, popanthems från åttiotalet, snuskiga hejaramsor eller aktuella hiphopspår från toppen av Billboardlistan. Det mesta går att skjuta i en injektion Baltimore och kasta ut på dansgolvet.

– Vad du gör är att du tar något som folk känner igen och så ökar du intensiteten bara, förklarar Ayres.

Tillsammans med andra New York-dj:ar som Diplo och Low Budget i duon Hollertronix har han introducerat Baltimore club för en vit hipp pop-publik vars tidigare erfarenheter av Baltimore sträckt sig till kriminalserien The Wire.

Även i USA var Baltimore club länge en högst lokal angelägenhet.

– Så nyligen som för två år sen hatade folk i DC Baltimore club, skriver Washington-producenten och discjockeyn Jesse Tittsworth i ett mail.

– Nu när jag spelar i städer som Dallas och Vancouver frågar de alltid om jag kan spela ÄNNU hårdare, fortsätter han.

Inledningsvis var Baltimore club inget annat än ett arbetsredskap för dj:ar. Enkla repetitivt smattrande produktioner – närmast alltid med en ryggrad av trummorna från Lyn Collins James Brown-producerade funkklassiker ”Think (About it)” – vars enda syfte var att höras i ett klubbsammanhang ihopmixat med annat liknande material.

Idag är variationen större och genren har delats upp i två grenar. En traditionell, mer autentisk afroamerikansk gren och en mer progressiv gren som inplanterat element från pop och därmed nått ut till en betydligt större publik.

För tillfället väntar många inblandade med spänning på vad som ska hända härnäst. Efter att dansgolven kapsejsat brukar ett logiskt nästa steg vara topplistorna.

– Jag tror inte en Baltimore club-låt kan slå sig in på listorna på egen hand, säger DJ Ayres.

– Det är möjligt att en Gwen Stefani- eller Rihanna-låt exempelvis med en sån produktion kan göra det, men folk kommer inte att reflektera över att det är en Baltimore club-låt.

Tittsworth är mer positiv.

– Jag tror absolut att en listetta är möjligt men för att det ska ske måste vi fokusera mindre på spexiga remixer och mer på släppbart material. Det är verkligen inget fel med att göra traditionell club, jag älskar det, men vi är några idag som försöker ta musiken i nya riktningar just för att den ska växa och blomstra.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-06-14

I begynnelsen var salsa pulserande storstadsmusik med djup kulturell betydelse. Något mycket större och viktigare än musik att vicka höfterna till. Salsans mix av traditionell latinamerikansk musik, jazz och afroamerikansk pop blev vardagens soundtrack för hundratusentals latinos i New York på sextio- och sjuttiotalet. Musik som talade till folket på gatan, precis på samma sätt som hiphop gjorde tio år senare.

Salsa var en lika viktigt del i byggandet av en latinamerikansk identitet som James Brown, soul och funk var för den svarta medborgarrättsrörelsen. Tyvärr är det en historia som ännu inte skrivits in i allmänna popkulturella medvetandet, vilket är förståeligt. Scenens främsta musikskatt – bolaget Fania Records samlade katalog, vars svåråtkomliga originalplattor fått DJs och skivnördar att salivera länge – har nämligen legat och samlat damm i en lagerlokal i New York ända tills nu.

Fania Records grundades 1964 och utvecklades till en latinamerikansk motsvarighet till Tamla Motown. De sålde mängder av skivor. Fania Allstars – en supergrupp som inkluderade de flesta av dåtidens största stjärnor – fyllde gigantiska Yankee stadium i New York. När Mohammed Ali besegrade George Foreman på The Rumble In The Jungle i Kinshasa 1974 var gruppen inbjuden för att spela tillsammans med bland andra James Brown och BB King.

Men i motsats till Motown som länge varit en respekterad och självklar del av musikhistorien glömdes Fania snabbt bort av den icke spansktalande publiken när discovågen sköljde över världen i slutet av sjuttiotalet.
 
Förra året köpte det Miamibaserade bolaget Emusica rättigheterna till Fanias hela katalog. Tidigare i sommar släpptes det första dussinet av 300(!) planerade återutgivningar från bolagets arkiv. Skivorna distribueras i Sverige av Bonnier Amigo och ska gå att finna i vanliga skivbutiker på stan eller på nätet.

För några månader sen avlutades även inspelningarna av El Cantante. En film om Hector Lavoe – den största salsasångaren genom tiderna – med Marc Anthony och Jennifer Lopez i huvudrollerna.

Hector Lavoe, ursprungligen från Puerto Rico, avled 1993 fyrtiosex år gammal. Troligen av Aidsrelaterade sjukdomar efter ett minst sagt hårt och turbulent liv.  El Cantante har premiär nästa vecka på filmfestivalen i Toronto.

I kombination med Fanias återutgivningar är det förhoppningsvis vad som krävs för att salsa till slut ska få sin definitiva upprättelse, bli av med den föga smickrande World Music-etiketten och placeras in i musikhistorien där genren hör hemma: bland soul, funk, jazz och annan odödlig urban popmusik.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-09-08.