Precis som den legendariska nigerianska bandledaren Fela Kuti vidareutvecklade dåtidens afroamerikanska populärmusik skapar artisterna på ”Afrobeats Mix Vol. 1” nya rätter av välbekanta ingredienser. Allt är inte lika vällagat men de som inte hälsat på sångaren D’Banj eller rapparen Atumpan tidigare lär fastna framför youtube de närmaste dagarna.

DJ Abrantee
Titel: Afrobeats Mix vol. 1
Bolag: www.abrantee.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Produktionernas mörka blandning av psykrock- och jazzinfluenser är intressanta, framförallt i ”Black Shadow”, Dungen-samplande ”Wild Orchid” och avslutande boombapnumret ”The Outro”. Men i kombination med framförallt Rusiaks stela rap låter det ofta som något tveksamt posttriphopprojekt vi har förträngt att vi en gång gillade.

När DJ Viet-Naams scratch återkommer för åttonde låten i rad på ”Slap That Deejay” är det precis vad jag får lust att göra.

Bästa spår: The Outro

Artist: Still Pee & Ru
Titel: Still Pee & Ru
Bolag: Cosmos Music Group
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-19

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Jag satte ihop ett collage med några låtar som jag gillar just nu. Blandat nytt och gammalt från skivhyllan, bloggar och aktuella släpp.

1. Phil Cohran and Legacy — Blue Nile

2. Incarnations — Let Love Find You

3. Jonathan Jeremiah — Happiness (Quiet Village Remix)

4. Salma Agha — Come Closer (from Kasam Paida Karne Wale Ki)

5. Kolbe-Illenberger-Dauner — Fun Tango

6. Parlour — The City

7. Al Kent — Reverb Is Your Friend

8. Yellow Magic Orchestra — Perspective

9. Mohamed Rouicha — Bismillah (Joystick Jay Edit)

10. Basso — Burning

11. Kool DJ Dust — Arpanet

12. Loredana Berté — En Alto Mare (Basso’s Maxi Edit)

13. Number One Ensemble — Back To Heaven

14. Rim Kwaku Obeng and Kasa — Love Me For Real

Lyssna på Let’s Mix.

Därför är det inte förvånande att duons Sebastian Mullaert på dj-mixdubbeln WaWuWe utnyttjar två hela fullängdsskivor. Stommen består av långsamt stämningsbyggande house och techno med inslag av bland annat jazz, folkmusik, dub och latinamerikanska slagverk.

Att kräva lyssnarens koncentration i närmare 160 minuter är mycket begärt. Men variationsrikedomen av smygande, oidentifierbara ljud är så stor att lyssningen blir lika spännande som att sakta invänta gryningens djurliv genom en nattkikare.

Sebastian Mullaert aka Minilogue
Titel: WaWuWe
Bolag: Mule Electronic
Betyg: 3

Fin liten Lovefingers-favorit som nyligen pressats upp i en editerad version av Jimi Bazzouka. Hammer är även känd som upphovsmannen till den i balearicvärlden smått klassiska Miami Vice-signaturen Crockett’s Theme.

Någon jazztraditionalist, jag minns inte vem idag, menade att det var motsägelsefullt att dra paralleller mellan elektronisk musik och jazz då den senare byggde på improvisation och den tidigare på repetition: slingor och rytmer som mekaniskt upprepades om och om igen.

Svenska duon Midaircondo är ett av de främsta bevisen för att det argumentet inte håller. För vad är det som säger att repetitiv musik inte kan vara improviserad?

Inledningen av framträdandet på Hedmanska gården på onsdagskvällen är närmast demonstrativt pedagogisk.

På varsin stol, med varsin sommargräsgrön ekoeffektbox i sina knän, väver Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve tålmodigt ihop rytmmattor bestående av lager på lager av loopade ljud – återupprepade ljud – skapade i realtid.

Ibland använder de sina egna röster. Ibland finns musiken lagrad digitalt på en sampler. Andra gånger får små klockspel, handcymbaler, en påse stenkulor eller en simpel plåtburk utgöra ljudkällor.

De mer traditionella instrumenten – Lisa Nordström är klassiskt skolad flöjtist och Lisen Rylander Löve jazzsaxofonist – är sällan mer än en ljudkälla i mängden. Men dessa inslag skapar ändå en välkommen mjuk kontrast till de repetitiva maskinella ljudslingorna.

Musikaliskt befinner de sig i gränslandet mellan electronica, ambient ljudkonst och jazz. Samtidigt finns det hela tiden brusiga korn av vemodig pop i melodierna.

Elektronisk musik stöter ofta på problem när den ska framföras live. Dagar, veckor och ibland månaders skruvande i studion är svårt att återskapa i nuet. Antingen låter det som en dålig efterapning eller som en identisk kopia då musiken som framförs helt enkelt är förinspelad.

Midaircondo inte bara återskapar musiken smärtfritt. De tillför ytterligare dimensioner genom att faktiskt illustrera hur musiken ursprungligen skapades.

Det kanske låter banalt. Men för den som upplevt åtskilliga elektroniska liveakter som gömt både sig själva och musiken bakom en laptop är motsatsen helt klart befriande.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-07-30

Nionde skivan är gruppens mest liveinfluerade studioalbum hittills. Men tro inte att det innebär onödiga utsvävningar i sömnig musikermuzak. How I Got Over är den totala motsatsen. Drygt 42 minuter upplyftande musik där gruppen förfinat och skalat ner tills inte en ton eller trumslag känns omotiverad.

Även om de får assistans av pop/rock-sångare som Joanna Newson och Monsters of Folk är rötterna fast förankrade i afroamerikansk musiktradition. Och som förvaltare av den finkänsliga blandningen av politiskt allvar och underhållning är The Roots oslagbara.

The Roots
Titel: How I Got Over
Bolag: Def Jam/Universal
Betyg: 5

– Som DJ försöker jag göra mig osynlig. Visst, jag kan mixa skivor hyfsat men uppenbarligen är inte det viktigast för folk. Det är musiken.

För att personifiera en internationell superstar-DJ har engelsmannen Norman Jay en väldigt ödmjuk inställning sitt skivspelande.

– Att spela skivor handlar om att välja rätt låtar. Musik för mig är som att lägga pussel. Det finns bara ett rätt sätt att göra det på men miljoner felaktiga.

Grejen är att Norman Jay lägger musikpussel bättre än de flesta. I 25 år har han dragit trådar mellan soul, house, reggae, jazz och hiphop. Han har slutit cirklar mellan dåtid och framtid, mellan obskyrt och kommersiellt.

Som en svart motsvarighet till brittiska radiolegenden John Peel har han lättillgängligt och underhållande presenterat svart dansmusik för de breda massorna, alltid med ett leende på läpparna.

– För det första är jag underhållare. Jag undervisar inte. Musik är något som man ska njuta av och ha roligt till. Men när människor har roligt är de ofta mer öppna för att ta till sig och lära sig nya saker.

Att närma sig Norman Jay är som att dyka ner i tre decennier modern brittisk klubbmusikhistoria. Med en osannolik förmåga har han alltid lyckats befinna sig i händelsernas centrum oavsett om vad som varit månadens smak på dansgolven. 2002 tilldelades han som första svarta brittiska DJ en hedersmedalj av drottning Elizabeth II för sina insatser för svart musik i England.

Den största delen av sin karriär har Norman Jay tillbringat på radion. I mitten av 80-talet var han med och startade upp den inflytelserika piratradiostationen Kiss FM – Londons första renodlade dansmusikstation.

De senaste åren hade han två egna program på statliga BBC. Men i februari i år, när ledningen ville flytta hans söndagssändning ”Giant 45” till lördagskvällar, tvingades han lämna radion för att det krockade med hans internationella DJ-uppdrag.

Den idag 50-åriga Norman Jay är född och uppvuxen i Notting Hill i västra London. Hans spelningar med brodern Joey Jay och deras mobila diskotek Good Times på Notting Hill-karnevalen sista helgen i augusti varje år är sedan länge legendariska.

I år spelar de där för 29:e året i rad (nästa år lär bli sista gången). Men det är fortfarande känslosamt.

– För mig är det ett sätt att återvända till mina rötter för att tacka alla dem som har stöttat Norman Jay under åren och påminna folk om att världen kanske inte är ett sådant hemskt ställe i alla fall.

* * *

Fem Norman Jay-favoriter juli 2008

1. Lisa Shaw – All Night High

2. Ella Fitzgerald – Get Ready

3. Dennis Brown – Some Like It Hot

4. Maynard Ferguson – Invitations

5. Jet Tricks – Free

* * *

Publicerad i Sydsvenskan 2008-07-10. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

DJ Nuts är något av Brasiliens motsvarighet till Kaliforniens DJ Shadow. En DJ och skivsamlare som bland annat varit inblandade i arbetet med dokumentärfilmen Brasilintime – Batucada Com Discos. Här tillägnar han ett helt mixtape till legendariska kompositören, arrangören, gitarristen och sångaren Arthur Verocai.

Verocai självbetitlade debut var fram till att det återutgavs 2003 en av de mest eftertraktade albumen på andrahandsmarknaden inom brasiliansk musik. Finns tyvärr inte på Spotify men går att finna på youtube bland annat.

DJ Nuts - Arthur Verocai Mix

Foto: Gabriele Stabile

Det här är helt genialiskt. Gil Scott-Heron får hjälp av Nas för att beskriva undergångens New York.

Gil Scott-Heron feat Nas New York Is Killing Me (1200squad Remix) direktlänk via The Fader.

De som inte kan få nog av Nas rekommenderas att kolla in Hasan Ramic och Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis genomgång av Nas främsta låtar på Annika Flynner-bloggen.

De som inte kan få nog av Gil Scott-Heron beger sig lämpligast till Vega i Köpenhamn eller till Göta källare i Stockholm 18 respektive 20 maj.

För fem-sex år rådde något av en inflation på återutgiven afrobeat – Nigerias hemkörda mix av hypnotisk jazz, brötig funk och traditionell västafrikansk high life. Det knådades funkburgare i sådan takt att det till slut kändes som att det släpptes mer afrobeat än under genrens verkliga storhetsperiod på 70-talet. Det fanns helt enkelt mer spännande saker att ägna sig åt – upptäcka den europeiska discohistorien exempelvis – än att dyka ner i ännu en låt där Tony Allen råkade sitta bakom trummorna.

Men i en tid då många discoentusiaster har kört fast i ett ändlöst rockbandsjammande har jag börjat återvända till de där artisterna som millennieskiftets tuffaste houseproducenter med varierad framgång försökte härma.

I dagarna ger pålitliga Soundway Records ut Nigeria Afrobeat Special. Samlingen tar avstamp i Fela Kutis slamriga Who’re You från 1971 för att direkt göra en avstickare till några av de namn som det kommande årtiondet kom att verka i kölvattnet av funkdiktatorn. Who’re You? är en typisk Kuti-känga till dem som var oförskämda att ifrågasätta den blivande afrobeatpresidentens storslagna planer på revolution.

När Jay-Z spelade upp Hard Knock Life för sitt skivbolag möttes han också av skepticism. En sådan barnslig sampling skulle förstöra hans trovärdighet. Men Jay-Z stod på sig och Hard Knock Life förvandlade Macy Projects rapkung till en av världens främsta popstjärnor.

Fela Kuti regerade aldrig topplistorna i väst på samma sätt som Jay-Z. Men som afrobeat-genrens oinskränkte konung kan hans musikaliska och politiska betydelse bara jämföras med James Brown och Bob Marley. Själv lyckades aldrig Fela Kuti leva upp till betydelsen av namnet “Anikulapo” (han som trotsade döden, ungefär). Men det var precis vad hans musik gjorde.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-17

De senaste åren har brittiska Soundway utvecklats till ett av de mest pålitliga återutgivningsbolagen. Under ledning av etnologen, diskjockeyn och outtröttliga skivsamlaren Miles Cleret har etiketten vaskat guld i både Sydamerika och Afrika. Ständigt med ett öra för vad som händer på samtida dansgolv.

Att bolaget här återvänder till Ghana för att lyfta fram rötterna till den inhemska hiphophybriden hiplife, som uppmärksammats den senaste tiden, får därför ses som helt naturligt.

Detta dubbelalbum tar avstamp i en period av Ghanas historia då militärkupperna avlöste varandra och ekonomin befann sig i fritt fall. Det må vara en sliten klyscha, men bristande ekonomiska förutsättningar har upprepade gånger visat sig resultera i ett blomstrande musikliv. Om någon är tveksam är det bara att lyssna på de 33 enastående spår som Miles Cleret här grävt fram och samlat i ett föredömligt snyggt och ambitiös paket.

För Ghana innebar den turbulenta tiden stora förändringar inte bara i samhället utan även inom musiken. Landets traditionella populärmusik highlife – en lokal mix av jazz samt karibisk och kubansk musiktradition – blandades med västafrikansk blues och folkmusik, tankar om afrikansk självmedvetenhet, västerländsk pop, soul och funk.

Resultatet blev en skramlig gör-det-själv-mix av stilar och ljudbilder som här sträcker sig från Christy Azumas tropiska soulpärla Din Ya Sugri och karnevalrytmer med Kyeremateng Atwede till hypnotisk, latinjazz och afrobeat signerad bland andra Ebo Taylor och K. Frimpong & His Cubanos Fiestas.

Som helhet handlar det om fullständigt oemotståndlig musik som sprudlar av upptäckarlust, nyfikenhet och vilja till förändring.

Diverse Artister
Titel: Ghana Special – Modern Highlife, Afro-Sounds & Ghanaian Blues 1968-81
Bolag: Soundway
Betyg: 5

Publicerad i Sydsvenskan 2009-11-11. 

Att dödsförklara populärkulturella fenomen och rörelser innebär alltid en risk, eftersom det kräver att man gör anspråk på att se in i framtiden. Visionerna innebär också en feg brasklapp i och med att den som uttalar profetian alltid kommer att kunna hävda att fenomenet eller genren han eller hon pratar om började somna in just vid denna tidpunkt.

The New Yorkers Sasha Frere-Jones konstaterade nyligen att det blivit dags för hiphopen att packa ihop och kasta in handduken. Enligt Frere-Jones har vi 2009 passerat den brytpunkt då hiphop slutat vara stilbildande för samtida pop och därför hör hemma på samma kyrkogårdar som jazz, rock, disco och andra genrer som gått från att vara betydelsefulla till betydelselösa för musikutvecklingen.

Han har en poäng, och är inte den enda som menar att hiphopen just nu befinner sig mitt i ett paradigmskifte. Men till skillnad från vad Frere-Jones hävdar handlar det inte om att hiphopen i sin vilja att omfamna rock och klubbig europeisk pop förlorat kopplingen till afroamerikansk blues och soul. Att plocka influenser från anglosaxisk musiktradition är varken nytt eller något som nödvändigtvis innebär ett avståndstagande från de egna rötterna.

Vad som håller på att hända är istället att en tidigare homogen genre är på väg att smulas sönder i så många små beståndsdelar att den ljudbild som varit central i afroamerikansk pop sedan 80-talet helt krackelerat. Lägg till att allt fler stora rapstjärnor slutat skriva rim för att istället satsa på en sångkarriär och det blir än svårare att definiera vad som särskiljer hiphop från annan samtida pop.

Precis som rock och punk har hiphop helt enkelt blivit en del av samma etablissemang man en gång ville revoltera mot.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-10-28