Den mest spelade låten på Spotify just nu är ”Äckligt” med Ansiktet, en soulduo bestående av Erik Nordström och Herbert ”Afasi” Munkhammar från köttiga electroduon Maskinen.

Kaah var inte först med att göra blågul soul. Men han var först med att göra det med avstamp i hiphop och den 70-talsmusik som genrens producenter grävde fram från skivbackarna.

Ansiktet, förra årets succédebutant Aleks och Malmös Albin Gromer är en del av samma tradition. Tillsammans bildar de ett trovärdigt argument för en svensk soulrenässans.

Ännu har inget svenskt soulalbum överträffat Kaahs andra skiva ”Soul Rebell”. Det gör inte Albin Gromer på debuten heller. Men i flera enskilda låtar befinner han sig definitivt på samma nivå.

Gromer har gjort ett temaalbum om möten och relationer, om kärlek, förälskelser, flörtar och uppbrott. Bortsett från Salem Al-Fakir och Saska Becker-samarbetet ”Tillsammans” har han skrivit och producerat rubbet själv. Musikaliskt är det imponerande välgjort med en fot i modern pop och den andra i hiphopinfluerad elektronisk Detroit-soul välsignad av J Dilla.

”Än så länge” pulserar av en basdriven raketmotor i fyrafjärdedelstakt. ”Jag tror på dig” startar med att en grusig trumloop förenas med ett piano. Efter drygt en minut ändras stämningen när ett stråkarrangemang skickar låten rakt upp i soulhimlen. Det är ruggigt snyggt, så snyggt att Kanye West förmodligen hade offrat en praktikplats på Acne för att göra något liknande.

Där Ansiktet använder en skruvad närmast R-Kellyansk humor i sina texter är 21-åriga Gromer mer allvarsam och rakare i sitt berättande. Ibland är det en nackdel. För många liknande historier riskerar att förminska betydelsen av dem.

Det unika med Kaah som sångare är att han kan få den mest banala och vardagliga berättelsen att låta som en känslomässig tsunami. Där är inte Gromer ännu. Men även om historierna inte berör lika mycket som musiken går det inte annat än att beundra hans mod som vågar.

För ”Album” är en starkare och mer sammanhållen debut än både Kaah och Timbuktus första skivor. Det säger en del om Albin Gromers potential.

Lyssna även på:

Kaah – Soul Rebell (album)
Timbuktu & Albin Gromer ”Ord och flera visor” (låt)
Aleks – Inte längre fiender (album)

Artist: Albin Gromer
Titel: Album
Bolag: Universal
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-23

Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

1. Gil Scott-Heron & Jamie xx – I’ll Take Care Of U

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Tyler, The Creator – Yonkers

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Veronica Maggio – Kommer (Mash Up International Remix ft Kakan)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. A$AP Rocky – Peso

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot’s Classic Vocal Refix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

6. Azealia Banks – 212

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

7. Adele – Someone Like You

8. Sbtrkt – Wildfire (feat. Little Dragon)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

9. Burial – Stolen Dog

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

10. Adele – Rolling In The Deep (Jamie XX Remix)

Utan inbördes ordning:

Peaking Lights – Hey Sparrow

The Weeknd – Rolling Stone

Mohammed Ali – Svartskalle och kriminell

Virgo Four – It’s A Crime (Caribou Remix)

Jamie Woon – Night Air

Rihanna – Man Down

Michael Kiwanuka – Tell Me a Tale

The Internet featuring Left Brain – Cocaine - Explicit Album Version

Wiz Khalifa – Black And Yellow (G-mix feat. Juicy J, Snoop Dogg & T-Pain)

Sbtrkt – Hold On (feat. Sampha)

Fatoumata Diawara – Sonkolon

Bibio – Lovers Carvings (Catz n Dogz Re-edit)

Ison & Fille – Sena Nätter, Tomma Glas (feat. Veronica Maggio)

Zomby – Natalia’s Song

Roffe Ruff – Fröken Anderberg

Colonel Abrams, Omar S – Who Wrote The Rules of Love (Shadow Ray Remix)

Labyrint – Ortens favoriter

Axel Boman – ABBA 002

Black Rose – Anthem - Original

Todd Terje – Ragysh - Original Mix

James Blake – Limit To Your Love

Gnucci Banana – Famalam Jam - Prod. Schlachthofbronx

Albin Gromer – Här inne hos mig

J Cole – Lost Ones - Explicit Version

Beyoncé – Countdown

Jay Z & Kanye West – Gotta Have It

G-Side Feat. S.L.A.S.H.– Came Up

Genius Of Time – Houston We Have a Problem

Mr. Lexx – Diggy

Anthony Shake Shakir – Anthony Shake Shakir Meets BBC

Isolée – Celeste

Brawther – Do It Yourself - Alternative Mix

John Talabot – A. Party Girl (JT edit)

The Weeknd – What You Need

ASAP Rocky – Purple Swag

DRC Music – Hallo (feat. Tout Puissant Mukalo and Nelly Liyemge)

Mohammed Ali – Postkodsmiljonär

Mac Miller – Donald Trump

J Cole featuring Trey Songz – Can’t Get Enough

Midnight Magic – Beam Me Up - Jacques Renault Remix

Victor Uwaifo – Ohue - Frankie Francis & Simbad Edit

Stylo G. – Call Mi A Yardie

Johanna Knutsson – Heavy Baby - Original Mix

Labyrint – Fortfarande ont

Burial & Four Tet & Thom Yorke – Ego

Kreayshawn – Gucci Gucci

Hercules & Love Affair Featuring Shaun J. Wright – My House

DJ Asparagus – A Tribe Called Milli

Rye Rye feat Robyn – Never Will Be Mine

Oliver Def & Bjarne B – STHLM Jumanji ft. Leafnuts, Simon Soold, Point Five, Maddix, Dirty Jens, Buju Anton, O.P., Penga Per, Sea Da Rhythm, Acke Diggi Dave, Toffer, Mc Habit

Incarnations – Make You Mine (Barck + Prommer Remix)

Lil Wayne – 6 Foot 7 Foot (ft Cory Gunz)

Ashley Wild – Riding In The Red

Danças Ocultas – Héptimo

Tiedye – Fishermans Bend

Tyler, The Creator – She (Featuring Frank Ocean)

Jamie xx – Far Nearer

James Blake – The Wilhelm Scream

Shakarchi & Straneus – Clinton Hill

Kid Creole – I Do Believe - Faze Action Mix

Wild Geese – The Runner

Shlohmo – Places

Locussolus – Gunship - Andrew Weatherall Dub

Psychemagik – Carnaval de Trancoso

Kornél Kovács – Down Since ‘92

White Elephant – Sir John - Mark E Remix

Bryan Ferry – Alphaville (Todd Terje Remix)

Aleks – Meningen (feat. Ison)

Slim Thug – Creepin f. Bun B & Paul Wall

Michael Kiwanuka – Any Day Will Do Fine

Jacques Greene – Another Girl

Rebecca & Fiona – Dance

Öris – Hur Många (med Organismen)

Wiz Khalifa – Roll Up

Schlachthofbronx – Chambacu

Larse – For Real

Frank Ocean – Swim Good

Ansiktet – X

Anthony Collins – Don’t Look Down Now - Roman Flügel Remix

Maceo Plex – Can’t Leave You

Maxxi Soundsystem – Criticize

Frank Ocean – Novacane

Lykke Li - Sadness Is A Blessing

Djuma Soundsystem & Diskjokke – Maneter

Aleks – Fruängen

Jay-Z & Kanye West – Ni**as In Paris

Shlohmo – Just Us

Tinariwen – Tenere Taqqim Tossam

Joe Goddard – Gabriel (ft Valentina)

Mind Fair – Kerry’s Scene

77 av låtarna finns samlade på en Spotify-lista.

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

När Mohammed Ali gav ut ”Vi” i våras hade de redan uppmärksammats för gratisalbumet/mixtapet ”Processen” från 2009. 19-åriga Mac Millers debut ”Blue Slide Park” släpps senare i höst. Men hans låtar från de senaste årens gratissläpp har redan spelats mer än 130 miljoner gånger på Youtube. Det motsvarar nästan lika många visningar som samtliga singlar från Kanye West senaste soloplatta.

Få hiphopstäder brukar visa lika mycket kärlek som Köpenhamn. Trots förutsättningarna har Mohammed Ali svårt att göra avtryck. Även om de flörtar med välkända beats från Kanye West och gamla 90-talsklassiker har publiken svårt att ta till sig låtarna.

Som liveakt har Mohammed Ali vuxit. De visar en helt annan pondus och självförtroende idag jämfört med när jag första gången såg dem 2009. Tyvärr verkar ointresset för varandras hiphopscener vara ömsesidigt i Danmark och Sverige.

Mac Miller är född så sent som 1992 och kommer precis som skivbolagskollegan Wiz Khalifa från Pittsburgh. Trots det bär hans Nike-skor tydliga spår av den hiphop- och skateboardscen som blomstrade i New York innan han lämnade dagis. DJ Moneys blixtsnabba mix mellan gammal A Tribe Called Quest, Tyler, the Creators ”Yonkers” från i år och en Leo Fitzpatrick-monolog samplad ur Larry Clarks smutsiga skatedrama ”Kids” som inleder konserten sammanfattar sammanhanget rätt bra.

Mac Millers anspråkslösa och lätt aningslösa partyrap om ”girls, weed and alcohol” har även paralleller till Beastie Boys genombrottsalbum ”Licence To Ill” från 1986. Inte så mycket musikaliskt som i attityd och utryck. Det finns hela tiden ett punkelement i framträdandet som påminner om en hedonistisk studentfest timmen innan allt spårar ur fullständigt.

På Vega går det aldrig längre än att ett par entusiastiska fans framför mig bildar en så kallad mosh pit (frivilligt läktarvåld med rötter inom hårda metal- och hardcore-kretsar) på ”Frick Park Market”.

Som rappare är Mac Miller är inte märkvärdig men han har heller inget att be om ursäkt för. I familjehyllningarna ”I’ll Be There” och ”Poppy” visar han att det även finns substans under festfasaden.

Utmärkande för Millers artisteri är att han redan har fler stora låtar och hits än många av sina mer etablerade kollegor.

”I’m only 19 but I got skillz though/…/You been rapping 25 years and you still broke?” frågar han retoriskt på ”She Said”.

Med föräldrar som jobbar som arkitekt respektive fotograf har Mac Miller troligen inte behövt oroa sig för att vara fattig. Men om den framgångsvind han beskriver i kvällens avslutande hitsingeln ”Donald Trump” håller i sig återstår att se.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-16

Vem eller vilka som låg bakom The Weeknd var till en början dolt i ett mystiskt skimmer. Och musiken: ångestfylld R&B-sång över mörka atmosfäriskt svävande produktioner och långsamma distade beats, lät inte som något annat.

När dimmorna skingrade sig identifierades den änglalika stämman som 21-åriga sångaren Abel Tesfay.

The Weeknd kritiserades tidigt för att vara ännu en indiehype, ett försök av vita, trendmedvetna akademiker att rättfärdiga en genre de annars avfärdar per automatik. R&B som vände bort blicken från genrens tidigare kärnpublik.

Kritiken är förutsägbar och ihålig. Framförallt för att den bortser från att R&B för länge sedan vuxit från balladformatet till att inkludera all afroamerikansk pop. Den ignorerar även det genomslag som Weeknd-föregångare som Drake idag har inom genrens traditionella målgrupp.

På 90-talet drömde Sean ”P Diddy” Combs och andra R&B- visionärer om rikedom och exklusiva fester. På 00-talet levde de i den drömmen på VIP-klubbar och jetsetbarer. The Weeknd är ljudet av en dekadent efterfest, destruktivt sex, en begynnande bakfylla och ångest över att även de vackraste ögonblick alltid har ett slut.

”Thursday” dök upp på nätet i torsdags och är andra delen i den mixtapetrilogi som inleddes med ”House of Balloons”. I jämförelse med föregångaren bjuder de nio låtarna inte på några radikala förändringar. Tempot är fortfarande långsamt och Abel Tesfays ylar lika desperat över elgitarrmattor och dramatiska produktioner.

Det som skiljer The Weeknd från föregångare inom genren är fokuseringen på sinnesstämningar och ljudbilder istället för starka singlar. Bortsett från den sparsmakade akustiska ”Rolling Stone” låter få låtar som omedelbara radiohits.

I ångestladdade ”The Zone” dröjer det över fem minuter – en evighet på radio – innan Drake bryter av med några rapverser om strippor och brustna hjärtan.

Det går att dra paralleller till hur Motown-producenten Norman Whitfield i slutet av 60-talet lämnade den traditionella soulpopmallen och började experimentera med mer utdragna, mörka psykedeliska rockproduktioner.

För precis som Kanye West epos ”My Beautiful Dark Twisted Fantasy” är ”Thursday” och ”House of Balloons” framförallt inviter till ett personligt musikuniversum. Två dörrar till en unik ljudvärld som har potential att göra ett tydligare långsiktigt avtryck än flyktiga singelhits.

- - -

Bästa spår: Rolling Stone

Lyssna också på:

The Weeknd ”House of Balloons” (mixtape)

The Weeknd ”What You Need” (video)

Drake ”So Far Gone” (mixtape)

- - -

Fakta The Weeknd
Kanadensiskt R&B-projekt centrerat kring 21-åriga sångaren Abel Tesfay. Både debutsläppet ”House of Balloons” och uppföljaren ”Thursday” är helt producerat av den välrenommerade men i relativt okända duon Illangelo och Doc Mckinney.

- - -

Artist: The Weeknd
Titel: Thursday
Bolag: XO
Genre: R&B
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-24

Inga extranummer. Ingen fyllekåt sidekick som gapar om efterfest. Inget tjat om var det går att köpa t-shirts eller andra tröttsamma inslag som är obligatoriska på hiphopshower från fritidsgårdar till stora scener. Men så är också en konsert med Kanye West 2011 närmare ett storslaget musikaldrama än en spontan gatufest.

Ingen borde vara överraskad. De senaste åren har Kanye West distanserat sig allt mer från hiphopens traditionella normer. På egen hand har han skapat ett eget populärkulturellt universum som har mer gemensamt med popikoner som Michael Jackson och Madonna än föregångare inom den egna genren.

Med Kanye West får vi aldrig bara musiken. Vi får även ett sammanhang och en visuell inramning där varje liten detalj verkar ha regisserats av honom själv.

I inledningen av autotuneballaden ”Say You Will” rättar han försynt ljusteknikern som missat att scenljuset ska vara rött. Andra gånger är det bandet som dirigeras om i realtid.

I frånvaro av originalversions stjärnspäckade gästlista förvandlas singeln “Monster” till ett utdraget försvarstal i autotune, ackompanjerat av ett ensamt piano. På skiva kan de känslosamma och svulstiga ögonblicken bli för mycket. Förflyttade till en stor livescen fungerar bombastiska nummer som ”All of The Lights” mycket bättre än intressanta produktioner som ”Hell of A Life”.

Kanye West har länge haft höga tankar om sig själv. Men det är först de senaste åren som musiken stämningsmässigt matchat hans uppblåsta ego. Inramad av lasrar, pyroteknik, scenografi och balettdansöser blir det tydligt att han numera också har resurser att iscensätta sina storslagna skruvade visioner.

Det imponerar men fortfarande har Kanye West en bit kvar innan han lärt sig utnyttja sina inre kreativa demoner till fullo.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-13

– Jean-Michel Basquiat

Som om autotune-massakern 808s & Heartbreak inte var nog. 13 september förra året stormade Kanye West scenen till MTV Video Music Awards i New York. Taylor Swift hade precis tilldelats priset för årets bästa kvinnliga video. Men den 19-åriga countrypopsångerskan hann aldrig avsluta tacktalet innan hon blev avbruten av den tretton år äldre rapstjärnan. Inför åtskilliga miljoner tittare som följer kanalens första galaföreställning sedan Michael Jacksons bortgång var Kanye West tvungen att berätta att en annan nominerad – Beyoncé – istället borde ha vunnit.

Sedan tidigare var West känd för sitt ego, sina utspel och bristande självinsikt. Nu hade han ofrivilligt anmält sig själv till mediarollen som popvärldens främsta praktarsle.

Redan samma kväll gav kollegan Mos Def West rådet att omedelbart lämna landet. Det skulle dröja fyra månader innan han kom tillbaka och inledde arbetet med femte albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som släpps på måndag.

En av omslagsbilderna föreställer en halshuggen svart kung. Kanye West använder det som profilbild på Twitter.

Redan på albumets första singlar visade West att han lämnat electro och autotune och istället fortsatt utveckla den samplingsbaserade hiphop han slog genom med i början av 00-talet. Första gången jag hörde dem trillade jag inte baklänges. Inte som när jag hör dem i det här sammanhanget.

För My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inget annat än ett mästerverk. Det är ett album som inte bara återupprättar och stärker West ställning inom genren. Det är ett album som åter placerar hiphop i popkulturens kreativa framkant.

Precis som Jean-Michel Basquait tolkade verk av Da Vinci och Picasso använder West hiphop som pallett för att blanda influenser från musikhistorien. Det är inte själva ingredienserna som är nya utan sättet de används på. Med förbluffande självklarhet förenar West pompösa orkestrala stråkarrangemang, skev gospel, radiopop, rock, distad rap och grusiga hiphopproduktioner.

Verkar det skruvat? Det är det också. Framförallt är det ett verk av en maniskt skapande neurotiker som varken tillåter sig att förlora tron på att popmusik av vikt hör hemma inom den samtida kulturens kreativa framkant eller att han själv är dess mest självklara regent.

Kanye West
Titel: My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Bolag: Universal
Betyg: 5

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-17

Texterna är dystrare och mer självreflekterande medan produktionerna åter är sparsmakat arrangerade. Undantaget är hitdesperata collegerockiga förstasingeln Erase Me.

Viljan och modet att fortsätta ta hiphopen och popmusiken i nya riktningar är positiv. Men visionerna är fortfarande större än utförandet och Cudi lyckats inte alltid förmedla det djup ansatsen ger sken av.

Kid Cudi
Titel: Man On The Moon II – The Legend of Mr Rager
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-11-10

Ryan Leslie är en upptagen man. Vid hans första Malmöbesök för fyra år sedan kom jag aldrig närmare än flera dagars inställda intervjutider. Med tanke på att han då precis varit involverad i albumdebuten för Cassie – en R&B-sångerska som Ryan Leslie upptäckt, kontrakterat och producerat jättehiten Me & U till – var det kanske inte så förvånande.

Den här gången går det lättare. Men det innebär inte att Ryan Leslies kalender blivit mindre fulltecknad.

– De senaste veckorna har jag jobbat med 50 Cent. Som du säkert har sett på internet medverkar jag på Christian Dior Denim Flow, en låt jag gjorde med Kanye (West). Jag har en Ne-Yo-låt på gång som heter Crazy Love. Jag har även varit i studion med Mary J Blige, Keri Hilson och Asher Roth …

Innan han talat till punkt har Leslie berättat att han jobbar på sitt tredje album L.E.S. Is More och att han precis gett sig in i filmbranschen. Han överväger även att bli partner i ett företag som verkar i gränslandet mellan musik- och reklambranschen, vars vinstkurva ser betydligt mer lovande ut än de traditionella skivbolagen.

Jorå, 32-årige Ryan Leslie titulerar sig lika gärna entreprenör som sångare, musikproducent och multiinstrumentalist. Som 15-åring blev han antagen till prestigefulla Harvard University. Fyra år senare tog han sin examen.

Ryan Leslie var en av de första i hiphop- och R&B-världen att utnyttja nätets PR-möjligheter på det sätt som idag är standard. Redan för fem år sedan lät han assistenter videodokumentera varje steg mot musikindustrins topp.

Många gillar att följa en underdogs kamp men går det att behålla samma öppenhet och tonfall i takt med att populariteten växer?

– Det är en intressant fråga men låt oss vara krassa. Sett till siffrorna har jag fortfarande så långt kvar att det inte finns anledning att oroa sig. I och med att jag inte får mycket tv-tid har jag inget val. Mina kanaler på Youtube, Facebook och Twitter är mitt enda sätt att nå ut.

Ryan Leslie albumdebuterade i februari 2009. Redan nio månader senare släppte han uppföljaren Transition. Leslies sofistikerade och mogna R&B, en slags uppdatering av den lyxiga 80-talssoul som P Diddy gärna återanvände under Bad Boy Records tidiga år, nominerades till flera musikpris. Samtidigt var skivorna långt från den försäljningssuccé han tidigare upplevt med Cassies Me & U.

Ryan Leslie säger sig ändå vara mer än nöjd och ser skivorna som en framgång.

– I jämförelse med de hundra, tusen, kanske miljontals människor som gör album varje år har jag varit extremt lyckosam. Enda anledningen till att jag började med musik var faktiskt att jag ville få de grymmaste tjejerna. Jag är inte direkt någon fotomodell. Tanken var att de skulle bortse från hur bortkommen och tafatt jag såg ut i verkligheten om jag sjöng och uppträdde. Jag vet inte om du sett vilka tjejer jag kopplats samman med men de har alla varit lite av arketypen för den vackra tjejen som alla vill ha.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-15

För ett och ett halvt år sedan var Drake mer eller mindre okänd. När 23-åringen nu släpper sitt första album gör han det som den mest uppskrivna hiphopdebutanten sedan 50 Cent.

Drake är unik på flera sätt. Han är en rappare som inte är rädd för att sjunga. En vanlig snubbe från avkroken Toronto som helt saknar den streetcred som länge var obligatoriskt för större framgång inom genren.

Om många hiphopartister tidigare har eftersträvat att skapa ett samtida soundtrack till maffiaklassiker som Scarface passar Drakes entreprenörsrap bättre i tv-serier som Draknästet eller Entourage. I The Resistance rappar han om att han föredrar sponsorskontrakt med Coca-Cola Company framför gathörnens kokainaffärer. Drake gör hiphop för karriärister som drömmer om en fullbokad fickdatakalender.

Produktionerna har paralleller till Kanye Wests lika tveksamma som djärva 808s & Heartbreak. Låtarna är starkare men ljudbilderna är mestadels lika karga och dramatiskt melankoliska. Producenter som stjärnskottet Boi-1da förlitar sig tryggt på att Drakes röst och rimflöde ska vara tillräckligt, vilket det också är.

Karaoke är skinande minimal robotfunk om att vistas i rampljuset till priset av förlorad kärlek. Klubbiga Fancy är något för genren så ovanligt som en hyllning till självständiga kvinnor som både hinner med karriär, frissan och manikyr och aldrig skulle tillåta sig att bli bjudna på drinkar.

Individuellt lever inte samtliga låtar upp till de högt ställda förväntningarna men helheten gör det svårt att vänta med tacksamhetsförklaringarna.

Frälsare? Nja. Framtida regent? Inte omöjligt om Drake får tillstånd att dela tronen med bolagskollegan och blivande drottningen Nicki Minaj.

Drake
Titel: Thank Me Later
Bolag: Young Money/Universal
Betyg: 4

Lyssna även på:

Drake Best I Ever Had (singel)
Drake So Far Gone (Mixtape/EP)
Kanye West 808s & Heartbreak

Publicerat i Sydsvenskan 2010-06-16

När fyrtioåriga Jay-Z förra året släppte The Blue­print 3 fanns inget att jämföra med eller relatera till. Ingen hade gjort något liknande tidigare, åtminstone ingen i samma ålder och position. Till skillnad från andra genrer finns det ännu ingen mall för hur en rappare mognar och växer upp med värdighet. Det samma gäller svensk hiphop.

Petter har aldrig varit rädd för att testa nya vägar och experimentera med produktioner från andra delar av genren för att komma vidare och utvecklas. På sjunde albumet En räddare i nöden återvänder han till hiphoprötterna, men inte som i bakåtsträvande oldschoolrap utan som i soul från 1960- och 1970-talet.

Flitigt anlitade studioveteranerna Collén & Webb har skapat en snygg ljudbild med paralleller till den kombination av uppsnabbade soulkrokar och skitigt råa trumrytmer som framförallt Kanye West presenterade i början av 00-talet. Bäst illustreras det i utmärkt självreflekterande Livet är en bitch där Petter krasst konstaterar att ”Det är lång bit kvar / nu är jag trebarnsfar / sanningen idag / jag har inte råd att falla av.”

Andra gånger, exempelvis Timbuktu-samarbetet Älskar din stil och Gör min dag (tillsammans med Magnus Carlson), närmar de sig skranglig rhythm & blues och fartblind 1960-talssoul. Uppbackade av ett starkt band, Stockholms Club Killers exempelvis, har dessa låtar alla förutsättningar att lyfta till en ännu högre nivå live.

Bäst är Petter när han blir känslosam och reflekterar kring kärlek och personliga relationer. Som i tacksamhetsförklaringen till familjen i Vad vi tänker på och pianoballaden Länge sen (med Veronica Maggio), om en slumpmässig återträff med en passionerad relation som aldrig fick möjlighet att brinna ut.

Då, när Petter vågar blotta sin livserfarenhet på samma sätt som de soulsångare han själv förälskat sig i de senaste åren, närmar han sig ett artistiskt uttryck som helt saknar bästföredatum.

Petter
Titel: En räddare i nöden
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-07

Den nya bloggversionen av Kanye West ser ut att vara i samma goda populärkulturella form som den gamla.

Det låter som ett vansinnesprojekt och skulle också kunna vara det. Producenten Richard Russell – boss för brittiska indiegiganten XL (Vampire Weekend, Badly Drawn Boy, M.I.A.) – besöker en gammal soulhjälte i fängelset och bestämmer sig för att spela in en skiva med honom.

Istället för att återvända till rötter och åberopa en krystad musikalisk autenticitet – vad är mer konstgjort än att försöka återskapa det förgångna? – gör de ett album som plockar lika mycket från modern brittisk dubstep som traditionell blues och uråldrig folkmusik.

Det fungerar anmärkningsvärt bra även om längden (drygt 28 minuter) och innehållet (bland annat fyra covers och en handfull mellanspår) skvallrar om att det varken är någon storslagen comeback eller att Gil Scott-Heron – uppenbart sargad efter ett långvarig crackmissbruk – återvänt från skugglandet för gott. Men så har heller aldrig mannen som blivit kallad en svart Bob Dylan varit mycket för stora gester.

Många återuppståndna hjältar har raserat bilden man en gång hade av dem. Gil Scott-Heron gör det motsatta och levererar ett album som strålar av värdighet och framtidshopp. Musiken är mörk. Texterna reflektioner från en man som levt hårdare och har tagit mer stryk än de allra flesta.

Men Gil Scott-Heron låter aldrig bitter, uppgiven eller beklagande. Inledande On Coming From A Broken Home – där en av Kanye Wests mörkaste passager sätts i ett nytt sammanhang – är en tacksamhetsförklaring till livet och de nära och kära som alltid funnits där. Me And The Devil – en tolkning av blueslegenden Robert Johnson – låter som den framförs av en hemlös i södra London.

Det har redan dragits paralleller mellan I’m New Here och American Recordings. Inspelningarna Johnny Cash gjorde med producenten Rick Rubin 1994. Titelspåret – en tolkning av singer-songwritern Bill Callahans grupp Smog påminner också om musiken Rubin bandade i Cashs vardagsrum. I övrigt har I’m New Here närmare till Massive Attacks samarbeten med reggaeveteranen Horace Andy i början av 90-talet eller klubbvärldens återupptäckt av den gamla folksoulsångaren Terry Callier ett par år senare.

Vansinnigt eller inte. I’m New Here är ett angeläget livstecken från av musikhistoriens starkaste personligheter.

Gil Scott-Heron
Titel: I’m New Here
Bolag:  XL/Playground
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-10.

Lyssna på I’m New Here och Gil Scott-Heron gamla material (lämpligast It’s Your World och Pieces of a Man) på Spotify.

Kid Sister tar en nypa Salt-N-Pepa och blandar med poppig dansmusik med ena foten i 80-talet och den andra i nutid. I producentstallet ingår bland annat svenska housemaffian Steve Angelo och Sebastian Ingrosso samt Kanye Wests DJ A-Trak, som även översett hela albumet.

Riktigt roligt blir det när hon förenas med DJ Gant Man på Switch Board för en dos juke, hemstaden Chicagos egen ghettomix av fartsyndartechno och hiphop.

De som förväntat sig ett en rapport från de mest framåtblickande klubbarna lär bli besvikna. Framtiden lät mer spännande redan för två år sedan när debutsingeln Pro Nails släpptes. Men som radiopop betraktad är Kid Sister faktiskt roligare än både Lady Gaga och David Guetta.

Kid Sister
Titel: Ultraviolet
Bolag: Fools Gold/Down Town
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-25. 

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån.  För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år.  Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

Kid Cudi tillhörde Kanye West entourage redan innan italienska nyelectroduon Crookers förvandlade hans Day ’N’ Nite till en internationell jättehit. På debutalbumet håller sig Cleveland-rapparen för det mesta långt från dansgolvet. Istället försöker han limma ihop de spruckna emo-produktioner Kayne West introducerade på komiskt omdömeslösa 808s & Heartbreak.

Den uppgiften klarar han hyfsat med hjälp av bland andra Brooklyns rockande electronicaduo Ratatat. Men när texterna som gör anspråk på att beröra är så pinsamt banala som här blir det lika finkänsligt som Kanye West på MTV-gala.

Kid Cudi
Titel: Man On The Moon: The End of Day
Bolag: Universal
Betyg: 2 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-23.

Läs mer: Kid Cudi

Jay-Z har gjort den resan från gathörnen i Marcy City Housing Projects till rappande mångmiljonär och företagsledare. I somras toppade han finanstidningen Forbes lista över de bäst betalda rapparna med en uppskattad årsinkomst på 245 miljoner kronor.

Om han rent affärsmässigt fortfarande befinner sig i toppen är hans musikaliska ställning inte lika självklar idag som när han 2001 släppte första delen i albumserien Blueprint.

Hiphopens hjärta har för länge sedan lämnat det stora äpplet. En ny generation rappare står idag redo att ta över samtidigt som allt fler stora stjärnor söker sig utanför genrens traditionella ramar för att flörta med lyssnare från hela det samtida popspektrat.

För många är därför The Blueprint 3 mer än bara det elfte studioalbumet med Jay-Z – det är ett släpp som skulle kunna säga något om genren i stort.

Traditionalister hoppas på att den kanske främsta rapparen genom tiderna ska ställa allt till rätta. Lika många ser förmodligen fram mot att den snart 40-åriga Jay-Z misslyckas så att han kan pensionera sig för gott.

Precis som föregångarna innehåller The Blueprint 3 i sedvanlig ordning flera starka, men knappast oöverträffliga låtar. Merparten är producerade av Kanye West och hans gamla läromästare No I.d.

Singlarna D.O.A (Death of Auto Tune) – en hatattack på det populära röstmanipuleringprogram som fullständigt dominerat topplistorna det senaste året – och Run This Town tillhör höjdpunkterna.

Reminder – en medelålders mans försök att cementera sin ställning i raphierarkin genom att åberopa gamla meriter – är inte lika kul.

De som hoppades att The Blueprint 3 skulle berätta något mer övergripande går bet. Albumet säger varken något om vare sig Jay-Z:s ställning, hiphopens allmänna hälsostatus just nu eller vart genren är på väg.

Det enda The Blueprint 3 visar är att det fortfarande går att göra sammanhållna hiphopalbum utan att det för den skulle behöver bli bakåtsträvande traditionellt eller ansträngt vidsynt.

Jag väljer att se det som ett gott tecken.

Lyssna också på:

Jay-Z: Reasonable Doubt (album, 1996)

Jay-Z: The Blueprint (album, 2001)

Menahan Street Band: Make The Road By Walking (singel, 2007)

Lyssna på “Blueprint 3” via Spotify.

Jay-Z
Titel: The Blueprint 3
Bolag: Roc-A-Fella/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2009-09-16.

Roskilde. Inramningen är rätt lustig. På scenen: en DJ som pumpar hård house dekorerad med jamaicanska stridsrop och laserskott. Vid hans sida: två dansare utklädda till mumier.

Närmast mig utspelar sig ett ännu knasigare skådespel. Tre tribaltatuerade muskelbyggare i shorts och bar överkropp har bildat en mosh pit – en slags testosteronstinn dansring normalt hemmahörande på aggressiva rockkonserter. Nu försöker en medelålders rejvare med pupiller stora som femtioöringar förgäves förklara för dem att sådant stök och bök inte hör hemma på ett dansgolv. ´

Det ser väldigt roligt ut men är rätt illustrerande för hur mannen på scen – Wesley Pentz, mer känd som Diplo – byggt broar mellan den urbana underjordens ytterligheter och popmusikens motorvägar.

Diplo ligger bland annat bakom brittiska M.I.A:s hitsingel Paper Planes. Låten adopterades förra året av världens fyra största rappare – T.I., Jay-Z, Kanye West och Lil’ Wayne – på Grammyprisade singeln Swagga Like Us.

Men det är inte därför jag kastat mig på tåget till Roskilde. Orsaken till det heter Major Lazer, en uppumpad superhjälte beväpnad med laserkanon och hyperaktiv europeisk klubbmusik. Det är ett dancehallprojekt signerat Diplo och brittiska houseveteranen Dave Taylor, också känd under namnet Switch.

– Ambitionen var aldrig att försökta göra ett äkta dancehallalbum. Skivan är roligare och mer galen än så, säger Diplo när jag möter honom bakom scenen efter spelningen.

– Vi ville göra något ovanligt.

I slutet av juni släppte de Guns Don’t Kill People… Lazers Do. På albumet medverkar Mr. Vegas, T.O.K., Vybz Kartel och ytterligare några av den jamaicanska musikvärldens största namn.

– Jamaicanska MC:s är så långt före det som händer inom hiphopen just nu. Ibland har jag svårt att fatta hur mycket bättre och mer kreativa de är på Jamaica. Problemet är att de inte får någon exponering, säger Diplo.

För trots att artister som Sean Paul slagit långt utanför dancehallvärlden är jamaicansk musik fortfarande i mångt och mycket en intern företeelse.

– Det är svårt att få jamaicanska artister att se utanför Jamaica eller de jamaicanska scenerna i New York och Japan. De flesta bryr sig inte. De har svårt att se att musiken är tillräckligt stark för att nå utanför de kretsarna, säger Diplo.

Med Major Lazer har Diplo en förhoppning om att ändra på det.

– Alla yngre kids från England och Amerika kan lite om både hiphop och dancehall. De är mycket smartare än den äldre generationen som antingen var inne på rock, klubbmusik eller hiphop. Idag verkar alla ha en mycket öppnare musikpalett.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-22.

Mer: recension av Guns Don’t Kill People… Lazers Do.

Han kommer ursprungligen från Cleveland men har det senaste åren haft sin bas i New York. Uppbackad av bland andra Kanye West har Kid Cudi lyfts fram som en av de mest lovande nya hiphopnamnen. Mycket tack vare Day ’N’ Nite, singeln som via en remix av italienska nyelectroduon Crookers gick från trendmedvetna bloggar och klubbar till toppen av Englandslistan.

I ursprungsversionen är singeln en långsam hiphoplåt om en gräsrökande enstörning som bedövar sina inre tankar och känslor med att blomma ut på nätterna.

– Jag har alltid varit en ensamvarg. Det är en vana jag haft sedan jag var liten. Mina syskon var mycket äldre än jag. Under en stor del av min uppväxt var det bara min mamma och jag så jag var tvungen att underhålla mig själv, säger Kid Cudi.

Crookers förvandlade låten till ett fräsande electrohousemonster som satte fyr på varenda klubb som spelade den förra året.

– Hela electrogrejen inspirerade mig till att vilja göra något nytt och utmanande. De kids som är inne på electro är väldigt öppensinnade och Crookers remix på Day ’N’ Nite var något de aldrig hört förut.

För en rappare som vuxit upp i USA, ständigt omgiven av de största hiphopsinglarna, låter europeisk dansmusik kanske som något nytt och revolutionerande. För oss européer, som redan för tio år sedan blev itutade att gud var en dj, är Crookers omarbetning av Day ’N’ Nite mest en genialisk poplåt i rakt nedstigande led från Stardust Music Sounds Better With You från 1998 och Eric Prydz Call On Me från 2005.

Att positionera sig som annorlunda jämfört med sina föregångare är en rätt självklar strategi för en debutant. Men Kid Cudi är inte ensam om att se sig själv som någon som verkar utanför hiphopens ramar. Tidigare tävlade rapstjärnorna om att vara så äkta som möjligt. Idag pratar flera av de största namnen öppet om att de lämnat genren bakom sig.

– Det är viktigt att folk förstår att världen behöver förändras och utvecklas. Att vara annorlunda är att försöka hitta sin grej som individ. Annorlunda betyder att ha självförtroende att vara sig själv.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-07-15.