I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.

Förra veckan släpptes samlingsskivan Svensk indie 1988 – 2006 med underrubriken En kärleks historia (sic.). Skivan sammanfattar utvecklingen från idag stora band som Cardigans och Kent till Göteborgsduon Tough Alliance, Malmöartisten Otur (Emma Bates) och andra nutida indiefavoriter. 

De flesta inblandade som intervjuats i samband med skivsläppet verkar överens om att begreppet indie luckrats upp och förlorat sin betydelse. Knappt någon vill längre identifiera sig vid ordet eller en scen som skulle kunna kopplas till det. Trots att det uppenbarligen, i alla fall från ett utländskt perspektiv, finns något som förenar.

Det här är inte unikt för den svenska indiescenen. Det ser exakt likadant ut inom klubbmusiken, hiphopen och andra vaga subkulturella grupperingar i Sverige. 2006 vill ingen framstå som en stereotyp. Det är det värsta som kan hända i en värld där allt finns tillgängligt. En stereotyp symboliserar ett trångsynt och inskränkt tänkande, någon som följer strömmen. Subkultur och grupptillhörighet har blivit skällsord. Det är inte vi mot dom längre utan ”jag” mot världen i någon sorts ansträngd individualism där ett öppet sinne bärs som en i av flera accessoarer i mängden.

Att definiera omgivningen är inga problem, men vi placerar alltid oss själva utanför alla sorters sammanhang. Vi skämtar om att ”de andra” stereotypt gör si och så. Själva är vi fritt tänkande varelser som inte går att trycka ner i en mall. Att vi i vår konsumtion förenas med likasinnade är bara tillfälligheter.

Jag har en kompis, vi kan kalla honom Oscar. Oscar gillar techno. För tillfället är det verkligen bara techno och minimalt dunkadunka som släpps fram i bruset. För att få lite input till den här texten testade jag mina tankegångar på honom i veckan.

– Alla lyssnar på minimal techno som de laddat ner från samma MP3-bloggar. Men ingen skulle idag beskriva sig själv som en blogtechnokille eller identifiera sig som en del av ett större subkulturellt sammanhang.

– Absolut så är det, sa Oscar.

– Det finns bara en person i Malmö som verkligen representerar stereotypen av en minimal techno-kille, fortsatte han och skrattade.

Jag skruvade lite på mig, fingrade på mitt kaffeglas och väntade på att han skulle smula sönder hela mitt resonemang och definiera sig själv som en stereotyp. 

– Ja, Andreas som gör klubben Different och bodde i Berlin. Han är den enda jag kan komma på faktiskt, eller hur?

Ja, eller hur.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-10-16.