I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.

I Super Size Me, Morgan Spurlocks dokumentär om den amerikanska snabbmatsindustrin, finns en scen där han på den retoriska frågan i kassan om han vill ha ”Super size”, plusmeny, svarar ”You Bet!”. Ett par klipp senare ligger han dubbelvikt på parkeringen utanför och kräks efter att ha tvingat i sig skrämmande mängder skräpmat.

Malmös nattklubbsliv har reagerat lite på samma sätt de senaste månaderna. Är ni peppade inför helgen? Kommer det att bli galet maxat? You bet!

Redan på skiva är albumaktuella Stockholmsproducenten Andreas Kleerups melankoliska tv-spelspop därför ett efterlängtat avbrott från slentrianmässiga plusmenyer. Lägg till löningslördag och kontrasten blir ännu tydligare. I slitna jeans och svart rockbandst-shirt dansar Kleerup in på scenen framför några retrofuturistiska projektioner. Han öppnar öl med tänderna, spexar och piskar upp stämningen med en maracas i handen. I sitt stripiga hår och stora mustasch är han faktiskt väldigt lik komikern Fredde Granberg.

Till en början är det avvaktande men när Marit Bergman dyker upp som oannonserad gäst på 3 AM höjs stämningen för att omedelbart återfalla i vardagslunk efter att hon lämnat scenen. Samma sak när Titiyo framför den makalösa moderna discoballaden Longing for Lullabies.

Precis som mycket annan elektronisk musik som framförs ”live” blir det många transportsträckor rent visuellt. I och med att ingen spelar i traditionell bemärkelse är det mycket svårare att motivera sin närvaro på scenen.

Samtidigt ska man aldrig glömma att det precis som en roadtrip genom ett försommarvackert Sverige ibland är själva transportsträckorna man minns bäst och inte resmålet i sig.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-05-26.