När Mohammed Ali gav ut ”Vi” i våras hade de redan uppmärksammats för gratisalbumet/mixtapet ”Processen” från 2009. 19-åriga Mac Millers debut ”Blue Slide Park” släpps senare i höst. Men hans låtar från de senaste årens gratissläpp har redan spelats mer än 130 miljoner gånger på Youtube. Det motsvarar nästan lika många visningar som samtliga singlar från Kanye West senaste soloplatta.

Få hiphopstäder brukar visa lika mycket kärlek som Köpenhamn. Trots förutsättningarna har Mohammed Ali svårt att göra avtryck. Även om de flörtar med välkända beats från Kanye West och gamla 90-talsklassiker har publiken svårt att ta till sig låtarna.

Som liveakt har Mohammed Ali vuxit. De visar en helt annan pondus och självförtroende idag jämfört med när jag första gången såg dem 2009. Tyvärr verkar ointresset för varandras hiphopscener vara ömsesidigt i Danmark och Sverige.

Mac Miller är född så sent som 1992 och kommer precis som skivbolagskollegan Wiz Khalifa från Pittsburgh. Trots det bär hans Nike-skor tydliga spår av den hiphop- och skateboardscen som blomstrade i New York innan han lämnade dagis. DJ Moneys blixtsnabba mix mellan gammal A Tribe Called Quest, Tyler, the Creators ”Yonkers” från i år och en Leo Fitzpatrick-monolog samplad ur Larry Clarks smutsiga skatedrama ”Kids” som inleder konserten sammanfattar sammanhanget rätt bra.

Mac Millers anspråkslösa och lätt aningslösa partyrap om ”girls, weed and alcohol” har även paralleller till Beastie Boys genombrottsalbum ”Licence To Ill” från 1986. Inte så mycket musikaliskt som i attityd och utryck. Det finns hela tiden ett punkelement i framträdandet som påminner om en hedonistisk studentfest timmen innan allt spårar ur fullständigt.

På Vega går det aldrig längre än att ett par entusiastiska fans framför mig bildar en så kallad mosh pit (frivilligt läktarvåld med rötter inom hårda metal- och hardcore-kretsar) på ”Frick Park Market”.

Som rappare är Mac Miller är inte märkvärdig men han har heller inget att be om ursäkt för. I familjehyllningarna ”I’ll Be There” och ”Poppy” visar han att det även finns substans under festfasaden.

Utmärkande för Millers artisteri är att han redan har fler stora låtar och hits än många av sina mer etablerade kollegor.

”I’m only 19 but I got skillz though/…/You been rapping 25 years and you still broke?” frågar han retoriskt på ”She Said”.

Med föräldrar som jobbar som arkitekt respektive fotograf har Mac Miller troligen inte behövt oroa sig för att vara fattig. Men om den framgångsvind han beskriver i kvällens avslutande hitsingeln ”Donald Trump” håller i sig återstår att se.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-16

Även om det knappast går att undvika fyller åldrande rapartister en funktion. Framförallt som en påminnelse om hur bra hiphop kan vara live när artisterna tillbringat mer tid i replokalen än på Twitter.

Public Enemys frontperson Chuck D kallade nyligen gruppen för hiphopens Rolling Stones. Med tanke på att de 24 år efter sin första spelning i Öresundsregionen uppträder på ett icke slutsålt KB svajar jämförelsen något. Men med ett fullt band i ryggen, en imponerande tight liveshow och fickorna fulla av rockklichéer är de åtminstone en bra bit på väg till att bli invalda i rockhistoriens Hall of Fame. Andremannen Flavor Flav, som de senaste åren främst varit känd som dokusåpastjärna, hoppas att det ska verklighet inom ett par år.

Förutom samspelta duon Chuck D och Flavor Flav är bara dansarna/prydnadssoldaterna S1Ws kvar från originaluppsättningen. I andra sammanhang hade det varit ett minus men frånvarande medlemmar som Professor Griff och Terminator X saknas mer på papperet än på scen.

Innan Public Enemy avslutar frågar Flavor Flav om det är någon som känner att de inte fått valuta för pengarna. Då har de under två och en halv timme bjudit på samtliga höjdpunkter från sina tio första och mest vitala artistår samt brutit av med plankade rockklassiker och rapimprovisationer från publiken. Flavor Flav har till och med bidragit med överraskande inhopp på både bas och trummor.

I sin vilja att ge besökarna extra allt och lite till spelar Public Enemy bitvis över. Men med sin entusiasm, energi och tacksamhet gentemot publiken har femtioåringarna ändå funnit ett befriande sätt att göra avtryck i ett sammanhang där alldeles för många artister tar fansens uppskattning förgiven.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-07-22

Den delvis Malmöbaserade Västeråskvartetten Looptroop Rockers är undantaget som gjort sig kända som en pålitlig livemaskin. Så pålitlig att de faktiskt kan räknas till en av de främsta liveakterna överhuvudtaget inom genren.

Under sin karriär har de gradvis höjt ambitionsnivån och utvecklat sina scenframträdanden. När kollegorna nöjer sig med en loj dj placerar Looptroop producenten Embee bakom ett trumset. De tar in en tjugomannakör under ledning av Damns Erik Hjärpe och toppar laguppställningen med inhopp från lokala profiler som Timbuktu och Gnucci Banana.

Jag har sett Looptroop i olika konstellationer ett tiotal gånger sedan slutet av 90-talet. De har aldrig låtit bättre än framför den knallröda fanan på ett kokande Babel. Det är ruggigt tight och genom åren har de byggt upp en sådan arsenal av låtar att de utan problem kan kasta sig mellan gammalt och nytt, svenska och engelska, solomaterial, covers och egna låtar.

”Vaktbolagen kommer snart/då blir det en jävla fart/de har betalt för att jaga unga” sjunger Promoe i deras numera klassiska tolkning av Nationalteaterns ”Barn av vår tid”.

I den här formen behöver Looptroop-veteranerna varken oroa sig för vaktbolag eller att yngre rappare flåsar dem i nacken.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-16

Då har trion i fem timmar ömsom byggt upp, ömsom brutit ner stämningen i en välregisserad improviserad dansmusikodyssé. Från ambienta ljudmiljöer – det dröjer över fyrtio minuter innan någon form av trumrytm hörs – till distinkt house och drivig techno som dekoreras med de funkiga och lekfullt förvridna melodislingor som blivit Minilogues signum.

Den främsta skillnaden mellan den ofta romantiserade dansmusikscenen i Berlin och den i Sverige är varken klubbarna, musiken, drogerna eller människorna. Det är öppettiderna. Vad som i Berlin och andra klubbmetropoler är ett finstämt känslospel mellan dj:s, artister och lyssnare som kan pågå i åtskilliga timmar – ja, i vissa fall i dygn – måste i nattlivssverige normalt ske mellan de magiska klockslagen 01 och 03.

Inom en mer komprimerad tidsrymd är stämningen dramaturgiskt tvingad att följa en tvär och linjär kurva som lätt blir förutsägbar. Med fem timmar att förfoga över är marionettrådarna mellan scen och dansgolv fler och känsligare vilket också Jonson och Minilogue utnyttjar till fullo.

Visuellt är det inte helt enkelt att uppfatta vem som gör vad på scen. Musikaliskt är det lättare att höra hur Minilogues mjukt trippande rytmer och melodier effektfullt skitas ner och förstärks av kanadensarens hårdare, mer industriella ljud.

Som helhet är det imponerande. Och att den unika konstellationen Minilogue-Jonson lär göra avtryck i dansmusikvärlden om de fortsätter framträda ihop råder det inga tvivel om.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-08

Någon jazztraditionalist, jag minns inte vem idag, menade att det var motsägelsefullt att dra paralleller mellan elektronisk musik och jazz då den senare byggde på improvisation och den tidigare på repetition: slingor och rytmer som mekaniskt upprepades om och om igen.

Svenska duon Midaircondo är ett av de främsta bevisen för att det argumentet inte håller. För vad är det som säger att repetitiv musik inte kan vara improviserad?

Inledningen av framträdandet på Hedmanska gården på onsdagskvällen är närmast demonstrativt pedagogisk.

På varsin stol, med varsin sommargräsgrön ekoeffektbox i sina knän, väver Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve tålmodigt ihop rytmmattor bestående av lager på lager av loopade ljud – återupprepade ljud – skapade i realtid.

Ibland använder de sina egna röster. Ibland finns musiken lagrad digitalt på en sampler. Andra gånger får små klockspel, handcymbaler, en påse stenkulor eller en simpel plåtburk utgöra ljudkällor.

De mer traditionella instrumenten – Lisa Nordström är klassiskt skolad flöjtist och Lisen Rylander Löve jazzsaxofonist – är sällan mer än en ljudkälla i mängden. Men dessa inslag skapar ändå en välkommen mjuk kontrast till de repetitiva maskinella ljudslingorna.

Musikaliskt befinner de sig i gränslandet mellan electronica, ambient ljudkonst och jazz. Samtidigt finns det hela tiden brusiga korn av vemodig pop i melodierna.

Elektronisk musik stöter ofta på problem när den ska framföras live. Dagar, veckor och ibland månaders skruvande i studion är svårt att återskapa i nuet. Antingen låter det som en dålig efterapning eller som en identisk kopia då musiken som framförs helt enkelt är förinspelad.

Midaircondo inte bara återskapar musiken smärtfritt. De tillför ytterligare dimensioner genom att faktiskt illustrera hur musiken ursprungligen skapades.

Det kanske låter banalt. Men för den som upplevt åtskilliga elektroniska liveakter som gömt både sig själva och musiken bakom en laptop är motsatsen helt klart befriande.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-07-30

Tillsammans med studiokollegan Timbaland visade hon i slutet av 90-talet att framtid och historia kan gå hand i hand med samma självklarhet som i en terminator-film.

På Vega är hennes gamla material i fokus. Det är oundvikligt i och med att hon inte släppt ett album på mer än fem år.

Uppbackad av dj och en rappande vapendragare förvandlas kvällen snabbt till en flåsig hitkavalkad. Uppskattningsvis en fjärdedel av materialet består av andra artisters partyörhängen som discjockeyn kastar ut utan att skämmas.

Missy Elliot koncentrerar sig på att jaga mellan scen, läktare, omklädningsrum och trollerilådor för att visa hur mycket hon älskar sina fans.

Till skillnad från många kollegor har hon föredömligt nog inte släpat med sig femton gratisdrickande polare på scen utan nio skickliga dansare som tillåts ta rejält med plats. Missy Elliot skiftar mellan rollen som ödmjuk hejaklacksledare och karaokesångare.

Stundtals, blir Missy Elliot helt överröstad av den dåligt mixade bakgrundsmusiken. Andra gånger, bland annat i Work It, bryr hon sig inte ens om att rappa med till den förinspelade musiken.

Ur ett rent dansperspektiv och som klubbakt fungerar det. Som konsert är det inte lika lyckat. Det påminner mer om den dyraste skoldansen i mannaminne.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-07-24

Inför konserten på Vega verkar Method Man ha fått tag på riktiga dunderkarameller. Han studsar och gör piruetter med ett finurligt leende på läpparna. Av bara farten råkar han joddla de första stavelserna till sin egen signaturmelodi Method Man för att sedan kasta sig ut från scenen och öva snöänglar på publikens uppsträckta händer. Det är kvällens andra låt.

Resten av konserten fortsätter i ungefär samma anda. Wu-Tang-klassiker varvas med sololåtar och material från Method Man och Redmans samarbetsalbum i en välavvägd mix. Duons How High framförs i båda sina delar. Den senare, kort och gott titulerad Part II, är en omarbetning av Toni Braxtons sensuella sexfantasi You’re Makin’ Me High. Storrökaren Method Man har förstås allt annat än sex i huvudet.

Nyansskillnaderna och variationerna i uttryck är inte stora, det är de sällan i dessa sammanhang. Men Method Man visar att han tillhör toppskiktet i en del av underhållningsbranschen där prestationskraven sällan är högre än ett tillmötesgående humör, partypepp och att merparten av låtarna som framförs bör vara släppta före år 2000.

– Jag gillar att spela nya grejer men vet att ni kommit för att höra de gamla. Det spelar ingen roll var jag befinner mig. Det är samma visa överallt, säger Method Man och drar igång buffligt testosteronstinna Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta F’ Wit från 1993.

En kvart senare befinner han sig åter framför scenen. Med risk för att kraschlanda rakt ner på parketten avslutar Meth od Man klubbalarmet Da Rockwilder stående på publikens axlar.

Ett enkelt trick måhända men jag har svårt att inte låta mig charmas.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-26.

Det är också som lyriker och textförfattare Talib Kweli har gjort störst avtryck. Sådant avtryck att kommersiellt överlägsna kollegor som Jay-Z respektfullt refererar till honom i sina texter. Med en bakgrund på Rawkus, det sena 90-talet mest framgångsrika indiehiphopbolag, ses Talib Kweli av många som en reaktion mot hiphopens förvandling till pop. Själv har han aldrig köpt den bilden av sig själv. Vilket man kan förstå. Det är en förminskning av ett betydligt bredare artisteri som inkluderar samarbeten med kollegor från alla delar av hiphopvärlden.

På ett närmast utsålt Mejeriet i Lund gör han sitt yttersta för att förvandla den förväntade rimstugan till en fest. DJ:n spelar låtar tillägnade födelsedagsbarnen Bob Marley och producentgeniet J Dilla. Lokala rapveteranen J-Ro från Tha Alkaholiks bjuds in för några snapsvisor.

Rappare som lägger mer energi på att skriva rim än på att välja beats får ofta problem när musiken förflyttas till en scen. De språkliga kullerbyttorna är helt enkelt svåra att uppfatta live. Talib Kweli verkar medveten om problemet och löser det genom att blanda eget material med referenser till andra delar av musikhistorien.

Skolgårdsnostalgiska Definition, från hans och Mos Defs Blackstar-projekt, följs upp av Sound of Da Police av rapveteranen KRS One. Radiovänliga Hot Thing inleds med en blinkning till soulesset Eddie Kendricks sängskammarklassiker Intimate Friends. We Got The Beat – electroinfluerad uptemporap som lät som dagens version av Black Eyed Peas redan för fem år sedan – avlöses av Sly & The Family Stones Dance To The Music.

Som konstrast till Kwelis lunkande originalmaterial fungerar det förvånansvärt bra. Men det är främst med variationen inom det egna materialet, mellan själfulla låtar som Get By och Too Late och stenhårda Say Somethin’, som storheten i hans artisteri blir tydligt.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-08

När de kliver in på Inkonst scen natten till lördagen kan jag inte bestämma mig för om jag grämer mig över det eller inte. Money 2 Burn – genrens motsvarighet till Ugglas Kung i baren – och larvigt radiovänliga She’s Hotter hör definitivt hemma på de största popscenerna. Framträdandet och sättningen med två deejays (rappare) och två sångare med förinspelad bakgrundsmusik i ryggen gör sig bättre på en intim klubb.

Utmärkande för T.O.K.är samspelet mellan hård, energisk dancehall och söt R&B. När Craig T och basrösten Bay C kastar rim mellan varandra är det också fånigt tight, trots utdraget mikrofonstrul. Det samma går inte att säga om sångarna Flexx och Alex, vars karaktäristiska falsett bitvis låter olovligt falsk.

Charmigt lekfullt, men inte övertygande. Som att bevittna ett gäng åldrande fotbollstalanger som aldrig blommat ut.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-06