Att hitta producenter och dj:ar som talar varmt om 70- och 80-talens klubbscener är inte särskilt svårt nuförtiden. Oavsett om det handlar om gaydisco från New York och Chicago eller ljudet av italienskt jetsetliv – den scen som dagens elektroniska dansmusikproducenter refererar till när de beskriver sin musik som kosmisk. Men att de mest högljudda rösterna i hyllningskörerna faktiskt upplevt klubbarna och musiken de romantiserar är desto ovanligare.

Producenten Sasha Crnobrnja och skivsamlande formgivaren Alex Gloor har varit med närmast från start. I början av 80-talet tog Crnobrnja bilen från Schweiz till Italien för att dansa till eklektiska diskjockeyn Daniele Baldellis flummigt långsamma musikmix. Vid ungefär samma tid firade Alex Gloor gatukonstnären Keith Harrings födelsedag på Paradise Garage i New York med Larry Levan bakom skivspelarna och en ung Madonna på scen.

Idag återupplever de sina första möten med dansmusiken i projektet In Flagranti.

– På sätt och vis stannar de första intrycken kvar hos dig för alltid, säger Sasha Crnobrnja. På den tiden var allt så mycket mer uppblandat. Det fanns inte bara en sorts stil. Om du spelade ute var du mer eller mindre tvungen att ha all sorts musik i skivväskan. Till och med popmusiken var mer varierad. Just den variationen kan jag sakna idag.

In Flagranti bildades 2002 men idén till projektet föddes redan i början av 90-talet när Sasha Crnobrnja lämnade Schweiz för New York. Då hade Alex Gloor redan bott i staden sedan 1984.

– Mycket av det vi gör idag utvecklades under tiden vi bodde ihop i New York, säger Sasha Crnobrnja. Vi hade många idéer, men varken teknik eller erfarenhet att genomföra dem förrän tio år senare. Jag minns att Alex till och med ville göra en discodokumentär 1992. Han hade ett radiomanus och allt men det var ingen som var intresserad av det då. Det var för tidigt. Det hade inte blivit tillräckligt begagnat ännu.

Idag är intresset för återupptäckt disco, postpunk, new wave och annan elektronisk dansmusik från början av 80-talet större än på länge. Det senaste årtiondets teknikutveckling har gjort det enkelt att klippa ihop såväl loppisfynd som återuppväckta minnesbilder från ungdomen till nya sammanhang. Hos In Flagranti visar det sig i en kollageaktig estetik som upprepas i både musiken och i Alex Gloors mjukpornografiska visuella inramning.

– Om du jobbar digitalt med mjukvaruprogram idag återkommer du alltid till samma sak, berättar Sasha Crnobrnja. Oavsett om du arbetar med musik eller grafik handlar det om klipp- och klistra.

Att de hämtar sina influenser från musiken de växte upp med har inte enbart med nostalgi att göra menar Sasha Crnobrnja.

– Jag upptäcker nya saker och lär mig fortfarande. Men det är från den perioden i musikhistorien jag vill lära mig.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-15

Ungefär samtidigt hade de tidigare motpolerna punk och disco möts i en postmodern gryta som inte hade en susning om vad den ville eller åt vilket håll den skulle röra sig musikaliskt. Det enda som var klart var att allt måste framåt – bort från det förgångna, vidare till något nytt och outforskat.

Compass Point Studios byggdes redan 1977. Men det var först några år senare när Chris Blackwell satte samman ett allstar-team av jamaicanska och europeiska studiomusiker och tvingade dem att spela elektronisk punkdisco som det verkligen började hända spännande saker.

Med hundratals, kanske tusentals, inspelningar tillsammans med Jamaicas största sångare hade Sly & Robbie – trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare – under 70-talet etablerat sig som en av södra halvklotets svängigaste och mest pålitliga rytmmotorer. Nu utgjorde de ryggraden i den brokiga skara musiker som Chris Blackwell förenade i Compass Point Studios.

Med ett sound lika unikt som Abbey Road på 60-talet eller Max Martin och Denniz Pops välpolerade popexporter från Cheiron-studion på 90-talet kom Compass Point under de kommande sex åren att etablera sig som en av de hetaste musikaliska mötesplatserna i världen.

Bara en titt på namnen som figurerar på utmärkta samlingen Funky Nassau – The Compass Point Story 1980-1986 från tidigare i våras lär få samtliga som är intresserade av dansmusik och populärkultur från 80-talet att gå i taket.

Ian Dury & The Blockheads, David Byrne och Talking Heads. Dj:ar som Larry Levan – av många kallad världens genom tiderna bästa dj – och François Kevorkian. Galenpannorna i färgglada popkonstellationen Tom Tom Club. Discodivan och bondbruden Grace Jones samt diverse annat löst folk från New Yorks hippaste klubbar och gallerier – alla möttes de i Compass Point.

Bolaget var så hett att en svensk rocksångare som heter Mikael Rickfors skickade en av sina bästa inspelningar – discosingeln Turn to Me till Bahamas för en makeover.

Musikhistoriskt exemplifierade Compass Point bättre än något annat krocken mellan punkens uppkäftighet, discons hedonism och hiphopens nyfikenhet. Allt det som band samman den bästa popmusikens under 80-talets första halva.

Drygt 20 år senare visar de musikaliska sammandrabbningarna på Bahamas framförallt att det sällan är likasinnade människor i samförstånd som driver utvecklingen framåt utan oliktänkare förenade i en benhård vilja att göra upp med det förgångna.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-05-15.