Om de båda nysoulikonerna låter som de gjorde när de var som bäst, det vill säga något som för 12-13 år sedan var relevant och låg i fas med dåtidens populärmusik – är de bra då? Eller vore det bättre om Hill och D’Angelo omarbetade sina idag närmast legendariska inspelningar och anpassade dessa till en samtida musikvärld de – och många av deras lyssnare – länge varit frånvarande från? Eller borde de vädra ut, avfärda sitt millenniumjag som gammal skåpmat och utelämna det materialet helt? Hejdå 90-talet. Hej 2012.

När Lauryn Hill kliver in på Falconer Salens scen i Köpenhamn två timmar efter avsatt speltid inser jag snabbt att hon som så många gånger förr valt en helt egen väg.

För tio-femton år sedan, när inflytelserika mediala röster gjorde upp med den rockhegemoni som präglat svensk musikindustri i årtionden kallades Lauryn Hills grupp Fugees provocerande för 90-talets främsta rockband. Jag är säker på att det inte var den här förvirrade nöjesmassakern de rösterna syftade på.

Om Fugees dödade rocken gör dagens version av Lauryn Hill och hennes band sitt bästa för att väcka liket till liv. ”Everything Is Everything” skövlas med buffliga elgitarriff och fläskig funkfusion. Fugees-numret ”How Many Mics” låter som om den arrangerats om av Rage Against the Machine. Stevie Wonders reggaeflört ”Master Blaster (Jammin’)” från 1980 är ett smakfullt val av cover men stressas som mycket annat den här kvällen förbi i ett omotiverat flåsigt tempo.

”Ready Or Not” låter faktiskt helt okej och relativt trogen Fugees originalversion. Den fungerar så pass bra att några av dem som tidigare gått och hämtat ut sina jackor av besvikelse återvänder till konsertsalen.

Att inte försöka imitera Carlos Santanas karaktäristiska gitarrspel i gospelballaden ”To Zion”, en av musikhistoriens starkaste hyllningar till havandeskap, är klokt. Att ersätta det med ett distinkt huggande discofunkkomp är inget annat än vansinne.

Om inte Lauryn Hill var känd som en kontrollmänniska hade hon kunnat skylla misslyckandet på sina medmusiker. För trots att sången genomgående tampats med både bandets tjocka ljudmattor och en irriterande förkylning är det tydligt att Lauryn Hill fortfarande har rösten intakt. Fraseringarna sitter där de ska. Karisman och den inre inspirerande kraften och glöden finns där någonstans bakom bandets distade gitarrer och plastiga 80-talssyntar.

När hon för andra gången framför Fugees och Roberta Flacks soulklassiker ”Killing Me Softly” ackompanjeras hon inledningsvis bara av en orgel. I efterhand framstår det som ett befriande lågmält och känslosamt ögonblick som i övrigt saknades helt.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-01

I de bästa ögonblicken, bland annat på Showin’ Love och akustiska gitarrballaden Come With Me, är det aldrig långt till föregångare som Lauryn Hill. Men likt många europeiska kollegor har Nneka en ovana att emellanåt spä ut sin EU-soul med ska, rock och afrikansk pop. Det låter kanske aptitligt men är ungefär lika vettigt som att argumentera för skåpmat bara för att det råkar vara närodlat.

Concrete Jungle är en bra skiva. Men den innehåller inget som motiverar att välja den framför den J.Period-producerade aptitretaren som fortfarande går att ladda ner helt gratis på nätet.

Nneka
Titel: Concrete Jungle
Bolag: Decon Inc
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-03

Mer: Recension av J.Period & Nneka - The Madness (Onye-Ala)

Med J.Periods välsignelse förvandlas Nnekas lätt allergiframkallande originalmaterial till oemotståndlig medveten gatusoul som den kunde låta i New York i mitten av 90-talet när rappare, västindiska gaphalsar och R&B-vokalister samsades om samma beats.

Gratisdistribuerade mixskivan The Madness (Onye-Ala) är lika mycket ett viktigt upprop för Afrika – och kritik mot vår onyanserade bild av kontinenten – som ett musikaliskt Här är ditt liv där afrobeatmästaren Fela Kuti är en lika självklar influens som Notorious B.I.G. och 2Pac.

J.Period & Nneka
Titel: The Madness
Bolag: www.jperiod.com
Betyg: 4 

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-13

Mer: Recension av J.Period & K’Naan presents The Messangers – A Tribute To Fela Kuti, Bob Marley & Bob Dylan

För någon som vuxit upp i en artistfamilj där soulmusiken för länge sedan lämnat gathörnen i en galaklänning är det högst naturligt.

2009 har Whitney Houston hunnit fylla 46 år. Bakom sig har hon ett kolsvart decennium av missbruk och tragedier som motsats till den helylleimage som förknippas med hennes tidiga karriär.

Nu har hon återfått fotfästet. Åtminstone är det den bilden som benhårt förmedlas på I Look to You, hennes sjätte fullängdsalbum, det första på sju år. Människorna vid hennes sida tillhör alla gräddan av dagens urbana popproducenter och låtskrivare: R Kelly, Alicia Keys, Akon, R&B-geniet Christopher ”Tricky” Stewart med flera.

Men. Den som tror att det innebär skvalig tonårspop misstar sig. Samtliga verkar ha gjort sitt yttersta för att erbjuda Houston, som banade väg för deras egna karriärer, en respektfull och passande inramning.

Det låter modernt utan att verka krystat, moget och erfaret utan att bli mossigt.

Enastående första singeln Million Dollar Bill – en diskobollsglittrande, modern soulpärla med klara referenser till Mary J Bliges och Faith Evans största ögonblick – växer fortfarande. I sammanhanget är den bara en av flera riktigt starka låtar med otvetydig hitpotential.

På tillbakablickande Nothin’ But Love trycker Timbalands högra hand Nathaniel ”Danja” Hills igång en filtrerad, långsam houseproduktion medan Whitney Houston vänder andra kinden till. Salute är en snygg uppbrottsballad skriven av R Kelly med ett klassiskt tema om att gå vidare med höjt huvud. I Got You låter som en självklar uppföljare till Houstons karibiska soulballad My Love Is Your Love och kan mycket väl vara den bästa låt Akon varit inblandad i.

Bortsett från banala klubbspåret For The Lovers är I Look To You en comeback som bara kan beskrivas med ett ord: värdighet.

Om verkligheten ser annorlunda ut har Whitney Houston och hennes entourage lyckats dölja det väldigt väl.

Whitney Houston
Titel: I Look To You
Bolag: Sony BMG/Arista
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2009-08-28. Återpublicerat med tillåtelse av Sydsvenskan. 

På videosajten Youtube finns ett tio år gammalt klipp från legendariska Apollo Theater i Harlem där en minst sagt nördig tjej i bakvänd leopard- och zebramönstrad keps, matchande väst och runda glasögon framför en gospel som heter Accept What God Allows.