De senaste åren har ekot från Gibbons hörts tydligare än någonsin i en till synes aldrig sinande flod av färska discomakeovers och klipp-och-klistraproduktioner. Därför är det passande av brittiska Strut att sammanfatta hans främsta arbete på Walter Gibbons Jungle Music – Mixed With Love: Essential & Unreleased remixes 1976–1986 som släpps nästa vecka.

Gibbons var den första att på allvar anpassa låtar för dansgolvet genom att transformera pop till musikaliskt uppåttjack vars enda mål var att sätta fyr på de homosexuella klubbar där discomusikens regnbågsfärgade hjärta pumpade som allra hårdast.

Med Gibbons vid mixerbordet skalades låtarna ner och arrangerades om. Trummorna och basen flyttades fram och placerades i produktionernas centrum. Tekniken adopterade den reggaetokiga Gibbons direkt från jamaicansk klubbmusik, så kallad dancehall, där dubinnovatörer som King Tubby och Lee Perry några år tidigare börjat skicka upp aktuella hits i rymden med samma metoder.

När Gibbons 1976 förvandlade phillysoulkvartetten Double Exposures singel Ten Per Cent till en närmare tio minuter lång orkestral slagverksworkout lade han grunden till den remixkultur som utgjort kärnan inom dansmusiken sedan dess.

Gibbons hade en förkärlek för utdragna rytmpartier, science fictionljud, spöklikna ekon och andra febriga studioeffekter. Oavsett om han tog sig an oborstad rå soul i form av Bettye LaVettes i Doin’ the Best that I Can eller Arthur Russells skeva avantgardedisco lät slutresultatet som om musikerna spelade i en blandning av lycko- och malariarus.

Walter Gibbons gick bort i aids-relaterade sjuk domar 1994. Men det räcker att kliva ut på dansgolvet för att bli påmind om att hans fusion av homosexuell disco och jamaicansk studioinnovation ständigt är lika aktuell.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-07-14

Perry håller låda. En papperslåda som han tuttat på för att demonstrera att han och elden - Papa Jah, världens ljus - backat upp varandra sen dag ett. Han låter lågorna kittla både de skinande vita Adidasskorna och handflatorna.

– Vi skakar hand med varandra. Han bränner inte mig, försäkrar Lee Perry.

– Han lever på sätt och vis i en annan dimension. Men är väldigt talangfull, försäkrar den finklädda damen.

De senaste månaderna har mycket av kulturdebatten handlat om genier, manliga sådana som tillåtits att böka med sina genitrynen både här där så länge de levererat konstnärligt. Genialitet som ursäkt för griseri.

Jag påstår inte att Lee Perry är mindre grisig. Har verkligen ingen aning. Att jobba för en snubbe som sägs ha grävt ner inspelningsbanden i jorden för att ge dem tid att mogna var förmodligen ingen dans på rosor. Men när andra genier bufflar fram som en hel hjord av alfahannar framstår Lee Perry mer som en blandning av en jamaicansk Yoda, Barbro Lindgrens ansvarslösa barnbokspappa Loranga och en gycklare från Kiviks marknad.

Han har aldrig gömt sig bakom sin genialitet för att ursäkta det orationella beteendet. Det är själva galenskapen, kampen mellan det och ostrukturerade och maniskt disciplinerade, klokhet och knasigheter, som är det genialiska.

Några klipp senare står Jools Holland på trottoaren utanför Lee Perrys hus. Perry röjer omkring som ett bokstavsbarn med halva alfabetet i diagnos. Längst upp på det höga staketet utanför huset har någon placerat en brödrost.

– Vad gör den där brödrosten (toaster) på staketet?, frågar Holland.

– Den betyder att jag är en toastare (reggaens motsvarighet till rappare), svarar Perry kvickt som om det vore den mest självklara sak i världen.

I kväll roastar Lee Perry dubreggaemackor på KB som firar Bob Marleys 65-årsdag.

Tre vägar till Lee Perrys underland

1. The Congos - Heart of the Congos 

Det kanske främsta reggaealbumet genom tiderna. Fullständigt makalös musik med en närmast religiös närvaro.

2. Bob Marley - The Complete Lee Perry Sessions 

110 låtar som garanterat tvingar även de största reggaeelisterna att kapitulera för en av musikvärldens mest folkliga artister.

3. George Faith - To Be A Lover 

Traditionellt lovers rock-album filtrerat genom Lee Perrys mörka ekokammare. Finns tyvärr inte på Spotify men knallar ni in till Musik & Konst lär de ta hem ett exemplar på tre röda.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-05