Jonas Grönlund » Lil’ Wayne

Precis som många av er fastnade jag också framför Youtubeklippet med tre Uppsalastudenter som trummar på kesoburkar och sjunger Robyns ”Call Your Girlfriend” i stämmor. Det är knappast första eller sista gången någon filmar sin tolkning av en favoritlåt och sedan lägger ut den på nätet. Omåttligt populära tonårsstjärnan Justin Bieber fick sitt genombrott genom filmklipp där han sjöng covers av stora r&b- och poplåtar.

Några andra som nått en mångmiljonpublik på Youtube med hemsnickrade covers är Amy Heidemann och Nick Noonan i den påfrestande klämkäcka amerikanska popduon Karmin. Efter ett debutalbum som få brydde sig om började gruppen spela in egna akustiska versioner av populära hiphop-, pop- och r&b-låtar. Det senaste året har deras sparsmakat arrangerade tolkningar av bland andra Lil Wayne, Nicki Minaj och Chris Brown visats över 100 miljoner gånger på Youtube. Enbart klippet med ”Look at Me Now” har setts över 44 miljoner gånger. Det är mer än en tredjedel så många visningar som superstjärnorna Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes originalversion.

Hur kommer det sig att i sammanhanget okända musiker kan locka en miljonpublik med nyinspelningar av kända poplåtar? Vari ligger fascinationen?

För vissa av Karmins lyssnare handlar det förmodligen om identifikation. De har lättare att tilltalas av hiphop som arrangeras som traditionella poplåtar. Men populariteten kan också ses som ett tecken på att det musikaliska hantverket, själva spelandet, är på väg att återvinna sin status.

I flera år har gör-det-själv-ideal regerat i popvärlden. Obegränsad tillgång till lätthanterliga produktionsprogram har skapat ett oändligt antal lågbudgetproduktioner, piratremixer och hemgjorda omarbetningar av minst sagt skiftande kvalitet. I ett allt otåligare och tidseffektivare samhälle blir filmerna med Karmins hiphopcovers och Erato-trions kesoversion av Robyn en kontrast. Något exklusivt som tar tid att lära sig och faktiskt inte kan kopieras, klippas om och signeras av vilken hobby-dj som helst.

Musiken gör inte hela artisten

Jonas — Thu, 01 Sep 2011 11:16:55 +0000

Ett av mina första musikminnen är när pappa avfärdade min dåvarande favoritgrupp Kiss. Om de hade kunnat spela och varit bra ”på riktigt” hade de inte behövt sminka sig, resonerade han. Att hans egen favoritgrupp The Beatles lockat lika många lyssnare inte enbart med själva musiken utan också med sina yttre attribut, vad de stod för och representerade, besvärade honom inte.

Idag accepterar allt fler att avsändaren till ett budskap eller en låt och hur det presenteras är lika viktigt som vad som faktiskt sägs och hörs.

Hiphopstjärnan Lil Waynes karriär har beskrivits som om Ensam hemma-stjärnan Macaulay Culkin vuxit upp och blivit sin generations främsta skådespelare. Idag erkänner Wayne öppet att han inte längre är den bästa rapparen men att det inte heller har någon betydelse.

– Det som är bra med mig är att jag är en intressant jävel. Och det är vad mitt album kommer att handla om: om mig och hur intressant jag är, berättade Lil Wayne i senaste numret av hiphopmagasinet XXL.

Det låter kanske som hybris men är snarare ett tecken på stor självinsikt. Efter åtskilliga mixtapes och nio soloalbum – det senaste, ”Tha Carter IV”, släpptes i måndags – är artisten Lil Wayne mer spännande än hans musik.

Det finns klara likheter mellan Lil Wayne och Lady Gaga: deras musik är enbart en beståndsdel i ett större artistiskt koncept. Den stora skillnaden är att Lil Wayne aldrig drar någon skarp gräns mellan privatliv och sitt offentliga jag. För honom är den heltatuerade, hyperaktiva, ständigt producerade rapparen och skivbolagsbossen samma sak som den struliga privatpersonen med diamantglittrande tandrad.

När musikmagasinet The Fader för ett par år sedan frågade Lil Wayne om han aldrig kände sig överväldigad av det höga arbetstempot i studion tog han det närmast som en förolämpning.

– Det här är inget tempo. Det är så här jag lever. Jag vaknar, röker gräs, knullar brudar, blir avsugen, dricker min hostmedicin och kommer hit och gör min grej. Vad ska jag göra annars, ta semester? Det här är semester. Det du gör är ett jobb, säger Lil Wayne och tillägger:

– Jag kan dock inte ta åt mig äran för den sista raden. Den snodde jag från den där snubben i Kiss.

- - -

Youtube-tipset:
Senaste videon ”How To Love” är pinsam men ”6 Foot 7 Foot”, första singeln från ”Tha Carter IV”, är ett lyckat försök att återanvända framgångsreceptet till ”A Milli” från 2008.

Sökord: Lil Wayne + 6 Foot 7 Foot

Övrigt:
Big K.R.I.T.– ”Last King 2 (God’s Machine)” (mixtape)
Ännu en aptitretare innan officiella albumdebuten i höst.

Diverse artister – Americana: Rock Your Soul (samling)
Brittiska BBE samlar blåögda soul- och rockfavoriter.

The Soularks – My Man (singel)
Ljuv combo av pop och reggae från lokala vinylentreprenörer.

Rick Ross, Store Vega, Köpenhamn 2011-06-21

Jonas — Thu, 23 Jun 2011 10:09:28 +0000

I höstas utsåg MTV Rick Ross till världens femte bästa rappare. Som artist befinner han sig på den nivån, åtminstone på skiva. Live kan jag komma på minst fem svenska hiphopakter som är bättre.

Den väldige Miamirapparen har en karismatisk och omisskännlig röst som han använder för att berätta framgångshistorier. Berättelserna är hämtade från liknande miljöer som Oliver Stone och Al Pacinos porträtterade i maffiafilmklassikern Scarface, men kan lätt förflyttas därifrån och bli symboler för hårt arbete som ger utdelning, stret och gnet i allmänhet.

”Hustlin’”, Rick Ross stora genombrottshit från 2006, känns verkligen som en pärs när han flåsar sig mellan verserna. Det är kvällens tredje låt.

Några minuter tidigare har han skruvat upp stämningen med senaste singeln ”9 Piece” och ”If I Die Today”, båda är samarbeten med Lil Wayne.

– Roooo-s-iiiiiiiiiiiiii, skriker snubben bredvid mig i mitt öra av testosteronstinn upphetsning.

– I got a chopper in the car, rappar Rick Ross.

Eget material blandas med gästinhopp på andra artisters låtar. Rick Ross utnyttjar effektivt kollegornas verser till att hämta andan.

”MC Hammer” är en charmig hyllning till livets goda där den gamla 90-talshjälten som gick i personlig konkurs på grund av sitt frikostiga leverne får agera framgångssymbol.

– I got 30 cars, a whole lot of dancers. I take them everywhere – I’m MC Hammer, skryter Rick Ross.

När han lunkar av och an över scenen ackompanjerad av en dj, en säkerhetsvakt, en filmare och en handdukshållare påminner han mer om en Barbapapa med lösskägg.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-23

Lil Wayne – I Am Not A Human Being (LLL)

Jonas — Tue, 04 Jan 2011 08:34:06 +0000

Tidigare i år tvingades de senaste årens största och mest produktiva rappare att slå av på takten. I mars började Lil Wayne avtjäna ett åtta månader långt fängelsestraff. Brottet han dömdes för var dock inte den då nyligen släppta rockmassakern Rebirth utan olaga vapeninnehav.

New Orleans-rapparens åttonde fullängdare består av inspelningar gjorda innan han hamnade i finkan och är en välkommen tillbakagång till den hiphop som under 00-talets andra hälft gjorde Lil Wayne till nummer ett.

Produktionerna lider av viss variationsbrist. Men det kompenseras av Lil Waynes surrealistiska spegling av populärkulturvärlden och karaktäristiskt skruvade ordlekar som fortfarande är klart underhållande.

Lil Wayne
Titel: I Am Not A Human Being
Bolag: UniversalMotown
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-06

Utanför beatboxen

Jonas — Sun, 21 Mar 2010 16:54:12 +0000

I USA har världens största rappare precis släppt ett rockalbum. Här hemma låg Latin Kings-bröderna Salazar bakom förra årets mest framgångsrika svenska rockexport. Har 10-talets hiphoppare förlorat tron på den egna genren eller är de som vanligt bara på jakt efter något nytt och fräscht?

Den 7 februari i år framträder Brooklynrapparen Talib Kweli på ett fullsatt Mejeriet i Lund. Likt många andra amerikanska hiphopnamn, som inte är tillräckligt stora för att ha råd att ignorera Sverige, hälsar han på publiken med den obligatoriska tiotusenkronorsfrågan:

– Are you ready to hear some real hiphop?

Det är alla, förstås.

Det motsägelsefulla är att Talib Kweli inte är någon bra representant för hur real hiphop låter 2010. I alla fall inte om man med ”riktig hiphop” refererar till rapmusiken som hörs på klubbar eller blöder ur radioapparater och mobiltelefoner på bussar och skolgårdar just nu. Med knixiga orddribblingar över traditionsbundna produktioner är Talib Kweli snarare ett exotiskt inslag.

Kanske är det därför han känner sig tvungen att påminna sig själv och publiken på Mejeriet om att det han gör är på riktigt. Det ironiska är att han genom att göra det bara positionerar sig ännu längre från den genre han utger sig för att representera.

2010 finns nämligen inget mer oäkta inom hiphop än att försöka vara äkta.

– Häromdagen pratade vi om vad man skulle behöva göra idag för att betraktas som en sell out, säger Magnus Bergqvist, mer känd under sitt producentnamn Embee. Men det går knappast att göra något. Ju mer galna samarbeten och ju mer man experimenterar med grejer utanför genren , desto mer kredd får man.

När jag ringer upp befinner sig Embee i Thailand tillsammans med Looptroop Rockers-kollegorna Mårten ”Promoe” Edh och Mathias Lundh Isén, alias Supreme. I låten Heads Or Tails från 1998 frågade Looptroop retoriskt sina kollegor om de föredrog att ”the real b-boys”, de riktiga hiphopparna, nickade till deras musik eller att massorna viftade på svansen. Tio år senare gör de en cover på Bon Jovis hårdpermanentade rocklåt Living On A Prayer.

– Förut var allt mer hardcore, säger Embee. Det var ovanligt att hiphopartister bjöd in sångare eller gjorde samarbeten med någon som inte var förknippad med genren.

För ett par veckor sedan släppte Embee sitt andra soloalbum. På The Mellow Turning Moment var alla rappare utslängda från studion. Istället hade han valt att samarbeta med vokalister som Annika ”Säkert/Hello Saferide” Norlin, Daniel Lemma och Nikola Sarcevic från skatepunkarna Millencollin.

– Jag tror att plattan speglar mitt musiklyssnande idag, fortsätter Embee. Jag lyssnar på väldigt mycket olika musik. Att röra sig bort från hiphop handlar för mig som producent om ren och skär nyfikenhet. Sedan finns det säkert andra som har mer kommersiella motiv. Det blir en kombination av upptäckarlust och att man vill skruva till det för att lyssnarna ska haja till och reagera.

Keep it real. Var äkta. Vid sidan av trendmedvetna svenska livsmedelskonsumenter har få värnat om de äkta och genuina råvarorna med samma benfasta övertygelse som hiphoppen . Autenticitetsbegreppet och den förvirrade diskussionen om vad som är äkta eller inte är lika gammal som genren i sig.

För en musikstil som i grunden byggde på att norpa element från andra genrer blir strävan efter och föreställningen om något äkta och genuint lika diffust och motsägelsefullt som hemlagade halvfabrikat.

Trots det fanns det under lång tid en överenskommelse om att inte röra sig allt för långt utanför ramarna. Även om skivorna som producenterna använde för att skapa musiken härstammade från vitt skilda genrer följde hiphoplåtar en fast mall. Identiteten var viktig. Att definiera något som att det inte var hiphop var det samma som att säga att det var wack, kasst.

Samtidigt – och det är här genren fullständigt slår knut på sig själv – har det hela tiden funnits ett krav på att göra det oväntade, röra sig framåt och inte fastna i det förgångna. Inget låter lika mossigt som ljudet av förra årets hiphophits.

Länge var hiphop en upprorsgenre, ett finger i ögat och en revolterande röst mot etablissemanget. Men i takt med allt större kommersiella framgångar har det förhållandet förändrats. I förra numret av amerikanska magasinet Interview menar Jay-Z – rapparen och företagsledaren som med sitt senaste album The Blueprint 3 gick om Elvis Presley i antal ettor på USA-listan – att genren nått punkten då provokationerna blivit verkningslösa.

– Rap är inte den där nya grejen längre. Det kan inte längre bara handla om att chocka. Tidigare handlade allt om den där rebelliska energin. Idag är det inte chockande längre för vi kan se smockorna komma. Vi måste komma på något nytt, skärpa oss och komma in i matchen.

För många har det nya blivit att närma och förena sig med andra delar av populärmusiken. Tidigare i år gjorde Lil Wayne – de senaste årens största hiphopstjärna – debut som rocksångare på albumet Rebirth.

– Allt handlar om att think outside the box, säger Malmörapparen Mawuli Kulego, lika känd under sitt alias Lazee som för sin vana att blanda engelska och svenska huller om buller när han pratar.

– Innan ville jag bara göra sådant som lät fett för the hiphop heads. Nu vill jag bara vara en artist och göra bra musik. Jag har gått från att vara Lazee the Rapper till Lazee the Artist.

Kan hiphop vara begränsande?

– Ja, faktiskt. Om du håller dig till en genre kommer du bara att tillfredsställa den publiken. Allt handlar om att utvecklas och bli bättre och bättre. Tidigare ville jag bli bäst inom hiphop, sedan inom all urban musik. Nu vill jag vara den största artisten i allmänhet.

Viljan att röra sig utanför hiphopens ramverk behöver inte nödvändigtvis handla om en strävan efter att bli störst och vackrast. För vissa är det viktigare att få ett erkännande och att bli respekterade som musiker och producenter. Att visa att man kan konkurrera med de främsta.

Inom hiphop-Sverige har få haft större betydelse än Stockholmsbröderna Salazar. Chepe och Salla utgjorde tillsammans med Dogge Doggelito Latin Kings. Gruppen som mer eller mindre på egen hand översatte amerikansk hiphop till svenska i början av 1990-talet.

Under 00-talet levererade minsta brodern Masse så mycket beats och produktioner till Petter, Ison & Fille och andra svenska rappare att det ett tag kändes som att det inte fanns några andra producenter, i alla fall inte i Stockholm.

I mitten av 00-talet splittrades Latin Kings. När bröderna Salazar bestämde sig för att starta om från noll och göra musik under namnet The Salazar Brothers höjde ingen på ögonbrynen. Desto fler gjorde det när det kom fram att ett av deras första stora projekt i Sverige var att producera Borlänges framgångsrika rockexport Mando Diao.

Salla Salazar berättar att de även själva var tveksamma till en början.

– Vi var lite oroliga för Mando Diaos skull. Att folk skulle klaga och tycka att det var korkat att de samarbetade med oss. ”Folk kommer tro att ni ska göra hiphop.” Men det funkade för att Mando Diao är stora i Tyskland. Där skiter folk fullständigt i vilka vi är.

Samarbetet är svårt att beskriva som något annat än en succé. Albumet Give Me Fire har idag sålt platina i Tyskland. Singeln Dance With Somebody utsågs till årets låt på P3 förra året och Mando Diao belönades med regeringens musikexportpris 2009.

En tydligare bekräftelse på att bröderna idag tillhör några av landets främsta hitmakare överhuvudtaget går knappast att få. Trots det ser de flesta dem fortfarande bara som hiphopproducenter.

– Vi blir glada när Mando Diao vinner priser för att vi är en del av det, berättar Salla Salazar. Men ibland tycker inte jag att vi får det erkännandet och den responsen som vi kanske förtjänar. Hiphop är fortfarande lite av den utstötta musikstilen.

– Det spelar ingen roll om du gör årets svenska hiphopskiva för den kommer varken att sälja eller spelas på radion, fortsätter han. Den som vill bli utnämnd till årets producent och få jobb och uppdrag ska satsa på något annat än hiphop. Det är också det många gör idag.

* * *

Kända och ökända experiment utanför hiphopgenrens ramar

Bodycount – Copkiller (1992)
Gangstarapparen Ice-T drar paralleller mellan hårt liv på gatorna i L A och hård rockmusik och lyckas reta sådan gallfeber på ordningsmakten i landet att skivan dras in.

N.E.R.D – In Search of N.E.R.D. (2002)
Producentduo bildar band och spelar in ett album som höjs till skyarna. Frontpersonen Pharrell Williams tycker det rockar för lite, drar in skivan, för att året efter ge ut en ny version uppbackad av en tveksam amerikansk rockgrupp.

Kanye West – 808s & Heartbreak (2008)
Hjärtbruten rapstjärna förälskar sig i tonartreglerarprogrammet Autotune och bestämmer sig för att göra upp med både expartner och genren som fostrat honom.

Everlast – Whitey Ford Sings The Blues (1998)
Frontperson i gruppen House of Pain inser att det är lättare att åldras som singer/songwriter än inom irländsk pubrap. Speciellt om man som Everlast (Whitey Ford) inte alls har irländskt blod i sina ådror utan lettiskt.

Whale – Hobo Humpin’ Slobo Babe (1993)
Svenska hiphoppionjären Gordon Cyrus rockar framgångsrikt med Henrik Schyffert och Cia Soro (tidigare Berg). Fortfarande inte klarlagt om bandet och låten var ett ironiskt skämt eller inte.

Run DMC – Walk This Way (1986)
Queenstrion Run DMC spelar in en cover av Aerosmiths Walk This Way och hittar en genväg till den då rockdominerande musikvideokanalen MTV.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-20.

Hiphop lever i provinsen

Jonas — Sun, 07 Feb 2010 11:58:49 +0000

Den sista tiden har jag känt mig allt mer avtänd av storbolagshiphop som siktar mot Billboardlistans topp. Rent principiellt är det inget fel med skamlöst kommersiell musik – det är den gemensamma nämnaren för mycket av historiens bästa pop. Men nu senast, när Lil Wayne lanserade ännu en reklamfilm för Cheap Mondays rockbyxor i form av videon On Fire, fick det vara nog.

Vi kan tjata om Tamla Motown och Berry Gordys utstuderade anpassning till den breda vita poppubliken. Dra paralleller mellan lillkillens rockposer och Grandmaster Flash utnötta exemplar av AC/DC:s Back In Black. Men det förändrar inget. On Fire är så usel att jag tvångsmässigt undvikit allt som världens största rappare befattat sig med senaste månaden. Vänt ryggen till och tittat åt ett annat håll.

Med hjälp av bloggar som Southern Hospitality har jag istället irrat bort från metropolerna på hiphopkartan, till små hålor i Indiana och städer som Huntsville i Alabama. Staden som mest är känd för rymdforskning har visat sig inhysa en spirande hiphopscen med lokala grupperingar som musikaliskt för tankarna till Dungeon Family, det löst sammansatta, halvt insomnande, sydstastskollektiv som bland annat Outkast, Gnarls Barkleys Cee-Lo och hans nyligen återförenade grupp Goodie Mob, ingår i.

När Diplo och DJ Benzi 2008 samlade en bunt rappare från Paper Route Recordz på albumet Fear And Loathing In Huntsvegas var första intrycket att de snubblat på en okänd hiphopskatt. I efterhand – i synnerhet efter G-Sides fullständigt oemotståndliga gratisalbum Huntsville International från november förra året – framstår det mer som att de öppnat portarna till en hel skattkammare.

Utmärkande för den lojt tillbakalutade Huntsville-rappen är blandningen av stolliga samplingar – man slänger in allt från europeisk trance till reklamjinglar från gamla Eddie Murphy-filmer – och en sylvass fingertoppskänsla för lättuggade popslingor. Det mest tilltalande är att allt utmärks av en charmig hunger efter att lyckas.

Till skillnad från Lil Wayne och andra stora hiphopnamn fantiserar Huntsvilles raphjältar ännu inte om Billboardlistans topplaceringar. De är fullt upptagna med att drömma om att bryta sig fria från småstadsvardagens trista ekorrhjul.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-01-27

Lil Wayne – On Fire (Video)

Jonas — Thu, 07 Jan 2010 13:25:39 +0000

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Lil Wayne tar JC-rocken in i 2010-talet. Drygt två minuter in i klippet får han sådan feeling att han tinar upp ett par nedfrysta grungetomtar från tidigt 90-talet och börjar yra om att spruta eld och plocka fjädrarna från helvetesänglar. Antingen är det stor konst… eller något annat.

Gucci Mane – The State vs Radric Davis (LLL)

Jonas — Wed, 16 Dec 2009 09:57:35 +0000

De som tillbringade helgens frukost med International Herald Tribune fann Gucci Mane utvikt över halva köksbordet. I en intervju berättar Atlantarapparen om kampen med att ta karriären till nästa nivå. Vid tiden för publiceringen hade Gucci Mane avverkat en månad av ett tolv månader långt fängelsestraff, resultatet av en misskött villkorlig frigivning från en tidigare runda som avslutades i mars i år.

Trots att han bara tillbringade drygt ett halvår på fri fot har Gucci Mane spelat in mer än 150 låtar, spridda över 40 mixtapes och album med olika artister. I år. Det är också främst hans produktivitet som gjort honom till en potentiell tronarvinge till Lil Wayne.

Det som talar mot Gucci Mane är att hans sluddriga stil inte är unik. Det som talar för honom är att The State vs Radric Davis innehåller ett par potentiella hits, bland annat barnförbjudna Sex In Crazy Places. Just bristen på hits har varit Radric Davis största hinder sedan genombrottet med fyra år gamla Young Jeezy-samarbetet Icy.

Gucci Mane
Titel: The State vs Radric Davis
Bolag: Asylum/Warner
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-12-16.

Större än hiphop

Jonas — Tue, 29 Sep 2009 18:17:04 +0000

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån. För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år. Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

Major Lazer

Jonas — Wed, 22 Jul 2009 07:26:13 +0000

Förmågan att blanda hiphop med pop och dansmusik från hela världen har gett Diplo mängder av följeslagare. Med hjälp av en major med laserkanon försöker han nu kränga dancehall till poppubliken.

Roskilde. Inramningen är rätt lustig. På scenen: en DJ som pumpar hård house dekorerad med jamaicanska stridsrop och laserskott. Vid hans sida: två dansare utklädda till mumier.

Närmast mig utspelar sig ett ännu knasigare skådespel. Tre tribaltatuerade muskelbyggare i shorts och bar överkropp har bildat en mosh pit – en slags testosteronstinn dansring normalt hemmahörande på aggressiva rockkonserter. Nu försöker en medelålders rejvare med pupiller stora som femtioöringar förgäves förklara för dem att sådant stök och bök inte hör hemma på ett dansgolv. ´

Det ser väldigt roligt ut men är rätt illustrerande för hur mannen på scen – Wesley Pentz, mer känd som Diplo – byggt broar mellan den urbana underjordens ytterligheter och popmusikens motorvägar.

Diplo ligger bland annat bakom brittiska M.I.A:s hitsingel Paper Planes. Låten adopterades förra året av världens fyra största rappare – T.I., Jay-Z, Kanye West och Lil’ Wayne – på Grammyprisade singeln Swagga Like Us.

Men det är inte därför jag kastat mig på tåget till Roskilde. Orsaken till det heter Major Lazer, en uppumpad superhjälte beväpnad med laserkanon och hyperaktiv europeisk klubbmusik. Det är ett dancehallprojekt signerat Diplo och brittiska houseveteranen Dave Taylor, också känd under namnet Switch.

– Ambitionen var aldrig att försökta göra ett äkta dancehallalbum. Skivan är roligare och mer galen än så, säger Diplo när jag möter honom bakom scenen efter spelningen.

– Vi ville göra något ovanligt.

I slutet av juni släppte de Guns Don’t Kill People… Lazers Do. På albumet medverkar Mr. Vegas, T.O.K., Vybz Kartel och ytterligare några av den jamaicanska musikvärldens största namn.

– Jamaicanska MC:s är så långt före det som händer inom hiphopen just nu. Ibland har jag svårt att fatta hur mycket bättre och mer kreativa de är på Jamaica. Problemet är att de inte får någon exponering, säger Diplo.

För trots att artister som Sean Paul slagit långt utanför dancehallvärlden är jamaicansk musik fortfarande i mångt och mycket en intern företeelse.

– Det är svårt att få jamaicanska artister att se utanför Jamaica eller de jamaicanska scenerna i New York och Japan. De flesta bryr sig inte. De har svårt att se att musiken är tillräckligt stark för att nå utanför de kretsarna, säger Diplo.

Med Major Lazer har Diplo en förhoppning om att ändra på det.

– Alla yngre kids från England och Amerika kan lite om både hiphop och dancehall. De är mycket smartare än den äldre generationen som antingen var inne på rock, klubbmusik eller hiphop. Idag verkar alla ha en mycket öppnare musikpalett.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-22.

Mer: recension av Guns Don’t Kill People… Lazers Do.