Hans nyligen utkomna bok Decoded är lika mycket en självbiografi och djupgående analys av de egna låttexterna som en historia om hiphopens resa från drogförsäljarnas gathörn i New York till National Mall och Vita huset i Washington.

Det finns de som hävdar att det bästa sättet att komma Jay-Z och andra stora rapstjärnor nära är att lyssna på deras musik. Texterna är ofta mer öppna och personliga än intervjusvaren och rollerna de gestaltar i media. Det är inte något unikt för hiphopgenren. Skillnaden är att få utomstående har förmåga att förstå raptexternas ofta komplexa växlingar mellan ordlekar, gatuslang och subtila referenser till populärkultur, sport, politik, droger, våld och framförallt andra raptexter.

Artistnamnet Jay-Z är ett bra exempel. Namnet är en ordlek i sig. På amerikansk engelska uttalas ibland bokstaven ”z” på samma sätt som bokstaven ”c”. Ordet Jay-Z kan alltså även vara det samma som en verbal återgivning av bokstäverna ”j” och ”c”. ”J.C.” är en förkortning av Jesus Christ, guds frälsare. Gud benämns ibland som Jehova vilket också Jay-Z kallar sig för i sina låtar: ”H.O.V.A.”.

Det finns en klar parallell mellan hiphopens internt kodade texter och konstvärlden där den som saknar redskapen och kunskapen att tolka och förstå ett verk aldrig har möjlighet att uppskatta det fullt ut. Det språkliga och kulturella avståndet är förmodligen också en av orsakerna till att hiphop ännu inte fått samma respekt i litteraturvärlden som exempelvis Bob Dylan och textförfattare från andra musikgenrer. Litterärt träffar många rappare helt enkelt skyhögt över huvudet på lyssnare med andra referensramar än dem själva. Även om lyssnarna själva inte alltid inser eller vill erkänna det.

I Decoded bryter Jay-Z ner texter och historier från hela sin karriär för att i mening för mening, ord för ord, fotnot efter fotnot, förklara innebörden när han skrev dem. Ibland ger han intryck av att vara lika angelägen om att skapa en förståelse för det arbete som ligger bakom som en förståelse för texterna i sig. För rappare är textförfattandet och förmågan att återge dessa rader allt då de flesta av dem har en passiv roll i musikskapandet.

I epilogen skriver Jay-Z att det främsta målet med boken är att visa att hiphoptexter är poesi om du tittar på dem tillräckligt nära. Decoded är på så vis ett förstoringsglas. Nu är det upp till alla utomstående om de vill läsa det finstilta för att i framtiden inse att Shawn Carter inte är en mindre sannolik (eller mer osannolik) Nobelpriskandidat än Robert Zimmerman.

Det var första gången jag träffade Ingvar Kamprad. Andra gången var något år senare på tåget mellan Älmhult och Malmö. Vi var många som pendlade sträckan varje dag och därför var det ont om sittplatser. Speciellt för oss som använde Skånetrafikens månadskort och till skillnad från tillfälliga resenärer aldrig kunde boka sittplats.

Ingvar Kamprad var en sådan tillfällig resenär den dagen. Jag vet inte vad han gjorde på tåget. Kanske var han på väg till Kastrup för att flyga hem till Schweiz där han är skriven sedan många år tillbaka. Han verkade dock inte ha unnat sig att betala extra för en sittplatsbiljett för det dröjde inte många stationer innan han också trängdes i gångarna mellan sätena.

Jag ska erkänna att jag inte vet vad Ingvar, som alla säger i Ikea-världen, hade för sorts biljett. Kanske var han bara var på väg till toaletten. Men det är precis den här typen av snålhetsskrönor som enligt Johan Stenebo är av yttersta vikt för att upprätthålla omvärldens och de egna medarbetarnas positiva bild av den blågula möbeljätten som det goda företaget som hellre gör nytta än att tjäna pengar i multum.

Stenebo – före detta avdelnings- och regionschef samt assistent till Ingvar Kamprad med tjugo år bakom sig inom koncernen – är inte den första att ifrågasätta den bilden. Däremot är han en av de första från Kamprads hov som lossar på munkaveln.

Istället för den allmänna bilden av Ikea som en lokal postorderfirma som på drygt 65 år vuxit till en global möbelgigant med omkring 130 000 anställda beskriver Stenebo i sin bok Sanningen om Ikea (ICA Bokförlag) ett företag som köper skövlad rysk urskog med tunga miljöorganisationers goda minne. Ett företag där kön och härkomst, inte bara nationell utan även regional, spelar in i rekryteringen av chefer. Framförallt berättar Stenebo om en koncern som genom sin komplexa företagsstruktur av stiftelser och holdingbolag i Västindien gjort sitt yttersta för att undvika all form av insyn i verksamheten, inte bara från allmänheten och skattmasen utan även från de egna medarbetarna.

Under de tre år och två somrar jag jobbade på Ikea skrattade vi alltid när Ingvar Kamprad gång på gång landade i toppen av ekonomitidningarnas lista över världens rikaste människor. Internt var Ikeas pengar självklart inte det samma som Ingvar Kamprads pengar. Media hade inte koll.

Vad vi aldrig brydde oss om var att få ett svar på frågan var de hundratals miljarder som Ikea omsätter varje år tar vägen och vem eller vilka som disponerar över dem via dessa stiftelser och utländska bolag. Och varför någon bestämt vill dölja det.

Jag antar det berodde på att det var mycket bekvämare att acceptera en ersättning långt under marknadsnivå för en god sak, Ikea, än om det kom fram att vi bara gjorde det för att fylla en redan överfull plånbok hos en mångmiljardär och hans familj.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-02.

Vi journalister är ett släkte som mer än några andra gillar att dra raka linjer mellan en artists miljö och ursprung och vad artisten skapar. Om någon är uppvuxen i skröpliga förhållanden är det dessa som syns i musiken och konsten, inte artistens personliga smak för lågbudgetproduktioner.

På samma sätt förväntas en afroamerikansk skivköpare från Los Angeles fattigare delar köpa gangsterrapparen The Games skiva för att han eller hon kan identifiera sig med honom. Det en svensk konsument däremot tros falla för är en exotisk romantisering av livet i ghettot. Enkla och betydligt mer logiska förklaringar, som att de båda med största sannolikhet närmat sig The Game för att de gillar musiken och tycker han är en bra rappare och därför vill se ut som honom, tar vi inte hänsyn till.

Hur fungerar kulturell identifikation i en värld som blivit allt mer global? När geografiska och sociala avstånd inte längre är ett hinder för att handlöst kasta sig in i vilken subkultur som helst? Är människors musikaliska identitet smart paketerade popprodukter eller ett uttryck för något mycket större, närmast religiöst, i livet?

Det är frågor som de ovanstående som dras till sin spets i fotografen Kalle Assring och journalisten Nils Åkessons bok Outernational, en berättelse om det svensk-västindiska ambulerande reggaediskoteket Trinity.

Under fem respektive två år har de båda författarna följt den kringflyttande skivspelarorkestern och dess medlemmar Fabulous, Isa, Flash och Daddy Boastin. Från fabriks- och byggjobb i Stockholm till fester på lunchrestauranger i skuggan av Globen. Från barnafödande och familjeliv till spelningar på motorcykelträffar och Jamaicaklubbar i mellanstora tyska städer som jag aldrig tidigare har hört talas om.

Resultatet är en initierad introduktion till en musikvärld som ofta fått finna sig i att verka utanför svenska mediers förstoringsglas. Det är också en närgången berättelse om fyra människor från tre olika nationer som förenats i en kärlek till ett land som inte någon kan kalla sitt hemland.

Ingen av Trinitys medlemmar har nämligen rötter på Jamaica. Fabulous och Isa är från Grenada i Västindien, Boastin kommer från S:t Vincent medan Flash är född och uppvuxen i Rotebro. Ändå har de alla fallit pladask, inte bara för jamaicansk musik och kulturen kring de kringflackande discosystemen utan även för dess kultur och religion.

I sin ambition att ”go outernational” för att fånga något exotiskt och avvikande i Sverige gör författarna istället det motsatta: de sammanfattar kärnan i allt svenskt halvideellt kulturarbete på gräsrotsnivå.

Outernational är därför inte bara en bok om reggae, sound systemkultur och en grupp vänner som bestämt sig för att göra Sverige lite mer Jamaica. Det är en bok som faktiskt beskriver vardagen för en betydligt större grupp svenska aktivister och idealister. Och den gör det mycket bra.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-07-05.