Jämfört med Ruskos debutalbum från 2010 lyser de influenserna ännu tydligare idag. Bland annat på ”Be Free” och tillbakablickande junglehyllningen ”Roll Da Beats”.

När inte det västindiska musikarvet hörs mellan basutbrotten blinkar Rusko åt det tidiga 90-talets kommersiella rejvkultur.

”Somebody To Love” låter som en nyinspelning av Baby Ds ”Let Me Be Your Fantasy”. Det är också där, i gränslandet mellan underjord och topplistorna, Rusko uppenbart fyller en roll.

Bästa spår: Be Free

Artist: Rusko
Titel: Songs
Bolag: Mad Decent
Betyg: 3

När amerikanska rapstjärnor började intressera sig för elektronisk dansmusik dröjde det inte länge innan svenskarna följde efter. Därför är det ingen överraskning att den spretiga mångfald – både när det gäller uttryck och kvalité – som är representativt för dagens internationella hiphop även återspeglar sig i den lägesrapport från dess svenska motsvarighet som släpps nästa vecka.

Dubbel-cd:n Evolution är sammanställd av musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan tillsammans med Latin Kings-bröderna Salazar. Precis som föregångare som Sidewalk Headliners (1998) och nu nedlagda Malmötidningen Gidappas samling Ordkrig (2001) är Evolution ett bra samtidsdokument över den svenska hiphopscenen. Från rutinerade Gonza Blatteskånska och Organismen till nyetablerade namn som omskrivna gangsterrapparna Kartellen, fräsiga electrostollarna Maskinen och Ayla-kollektivets Mohammed Ali och Stor.

Även om det utan tvekan finns rent kvalitetsmässiga behållningar ger Evolution trots titeln ett visst bakåtsträvande intryck. På 27 låtar medverkar endast en (1) kvinna vilket förmodligen är representativt för hur scenen ser ut just nu. Men det är inte framtiden, snarare ett tecken på att de inblandade måste lyfta blicken ännu högre och börja tänka i nya banor.

Några som verkar göra det är Carli Löf och Måns Glaeser i duon Savage Skulls. Nyligen släppte de Robyn-samarbetet Bad Gal på M.I.A.-producenten Diplos skivbolag Mad Decent.

Precis som flera av landets mest framgångsrika popkvinnor verkar Savage Skulls inte se någon mening i att enbart satsa på Sverige när de lika gärna kan ta en bakväg till den internationella marknaden.

Jag påstår absolut inte att det är lösningen för alla. Men det är ett sätt att bryta invanda mönster.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-15

På senaste singeln Born Free skickar M.I.A. en hälsning till Rusko och alla andra ”gingers”, rödtoppar, i producentteamet. I den omskrivna videon kidnappar och massakrerar amerikanska säkerhetsstyrkor en grupp rödhåriga ungdomar.

Rusko berättade nyligen att idén till videon startat som ett internt skämt. Men skrattet fastnar lätt i halsen när bortsprängda kroppsdelar slungas mot en genom videospelarens fönster.

Ruskos dubstep – en hybrid av några delar digital rootsreggae samt några delar drum & bass och diverse andra urbrittiska dansmusikgenrer – blandar på samma sätt allvar med en skämtsam fyndighet. Och om det är något som Rusko kan tillskrivas ansvaret för är det att han tillfört humor till en fullständigt humorbefriad genre.

Att Rusko släpper sitt debutalbum O.M.G.! på mångåriga M.I.A.-samarbetspartnern Diplos skivbolag Mad Decent är träffande för hur han nyfiket lyft blicken och skådat en framtid utanför genrens stundtals plågsamt slutna ramverk.

Rusko, eller Christopher Mercer som han egentligen heter, har en bakgrund som producent till hemstaden Leeds smått legendariska dubkollektiv Iration Steppas. Rötterna klipps aldrig helt på O.M.G.!. Men bortsett från snygga Rubadub Shakedown, en varsam uppdatering av den 80-talsdigitala dancehall som engelsmännen gjort till sin egen, är de mest uppenbara reggaeinfluenserna nedtonade. Istället kryddar han de bastunga produktionerna med element från 90-talets inhemska klubbmusik.

Kumon Kumon kombinerar huggande raveackord och gammal smattrande jungle. I Dial My Number och Feel So Real är det snarare pulserande subbasgångar och garagehouse som spökar i bakgrunden.

Albumtiteln O.M.G.! är förstås en chat och sms-förkortning av uttrycket ”oh, my god!” Och det är ganska precis så det känns när någon av Ruskos basgångar träffar en rakt i fejan.

Helhetsintrycket kan följaktligen inte beskrivas bättre än med ett: LOL!

Hur kul som helst.

Kolla även in:

Rusko - Cockney Thug (låt)

Rebel MC - Jahovia (låt)

Aswad - Showcase (album)

Rusko
Titel: O.M.G.!
Bolag: Mad Decent
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-05-12

–  Leila K och Dr Alban stod för en råflummig blandning av engelsk ravekultur, svensk popmusik och hiphop. Det vi vill med den här klubbkvällen är att säga, hallå, detta är allas arv – det är inte bara afrikanskt, det är svenskt också. Det finns något jätteexotiskt i det. Mad Decent (producenten Diplos internationellt välrenommerade skivbolag) har gjort den typen av mixade influenser till något hippt nu, men det har funnits i Sverige sedan 80-talet.

Robyn droppar visheter i samband med att hon och hennes Konichiawa Bitches Goes Tutti Frutti-kollega Louise “Lojsan” Sondlo intervjuas i DN På Stan. Affischen är från förra månadens klubb. Tyckte den var finare än den de valt till den här gången.

Mer: Videoklipp från klubben.

När The Clash var som bäst skakade gatorna omkring dem av punk, hiphop, disco och reggae som gruppen adopterade och dubbade till rock’n’roll. Trettio år senare bygger den globala mix av lågbudgetproducerad dansmusik som i synnerhet Diplo gjort till sitt signum på samma gränsöverskridande attityd och DIY-attityd.

På sin gemensamma debut lockar Diplo och Switch in svenska Mapei samt jamaicanska dancehallstjärnor som Vybz Kartel, Mr. Vegas och T.O.K. till studion. Alla levererar förstklassigt. Tyvärr håller inte produktioner riktigt samma nivå. Men det borde inte hindra Joe Strummer från att gunga i himlen till den här tossiga bredbandspunken.

Major Lazer
Titel: Guns Don’t Kill People… Lazers Do
Bolag: Mad Decent/Downtown
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-16. Återpublicerat med tillåtelse av Sydsvenskan.

Londons L-Vis 1990 gör opolerad house som influerats av bland annat dubstep och sydafrikansk kwaito. På första egna släppet på Sverigefavoriten Diplos bolag Mad Decent blandar han lågbudgetproducerade karnevalsrytmer med ravesyntar från gamla skolan samtidigt som berättarrösten erbjuder halva klubbvärlden att förenas på dansgolvet.

Det är exakt det som lär hända när det här monstret släpps lös i veckan.

L-Vis 1990
Titel: United Groove
Bolag: Mad Decent
Betyg: 4 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-10.

Se den fantastiska videon här.

Decent Work For Decent Pay sammanfattar delar av det som Diplo varit inblandad i sedan enda fullängdaren Florida från 2004. Här varvas egna produktioner med omarbetningar av bland andra Daft Punk och svenska Peter, Bjorn & John.

Titeln har lett till snack om att Diplo släpper skivan enbart för att komma ur ett skivkontrakt. Med vetskapen om att vi är många som suttit med de här låtarna i hårddisken minst ett par år tror jag att det ligger något i det påståendet.

För en oinsatt är det en hyfsad introduktion till en av decenniets mest inflytelserika DJ:ar. Men för en fullständig bild av geniet Diplo är det bättre att ladda ner någon av piratmixskivorna I Like Turtles och Top Rankin Santogold – A Diplo Dub.

Diplo
Titel: Decent Work For Decent Pay
Bolag: Ninja Tune/Playground 
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-01-28

Ingen vet exakt när och var det startade. Henrik Schyffert gjorde en halvironisk insats på 90-talet, Acne-männen likaså ett par år senare. Runt 2003, i samband med att Terry Richardson började visa draggen samtidigt som truckerkepsen inledde sin världsturné, gjordes några trevande försök. Det senaste året har det pratats om unga män på svenska indieklubbar i London som kollektivt låtit delar av ansiktshåret växa fritt. Men det var inte förrän holländska modetidningen Fantastic Man (se Rodeos decembernummer) uppmärksammade mustaschen som trendmedvetna manliga 80-talister tog mod till sig och började odla hår i en kolonilott under näsborrarna.

Efter att ha förutspått scarfens återkomst på dansgolven i höstas har det blivit dags att hälsa på vårens mest självklara accessoar på regionens medvetna klubbar: mustaschen. Eller, som den numera heter i folkmun: hipsterrabatten.

Det finns människor som avfärdar hipsterrabatten som en ytlig pose. Ett sätt att signalera för omgivningen att man fått hem den senaste Kuduro-mixen av Diplo på Mad Decents Podcast. Inget kunde vara mer fel, menar skribenten Felix Burrichter i senaste numret av Fantastic Man:

“Självklart är en mustasch mer än bara ett modestatement. Som det första ansiktshåret som börjar växa på mannen, är den det första tecknet på begynnande manlighet – och för de män som burit en mustasch under merparten av sitt vuxenliv, kan att raka av den kännas som att kastrera en del av personligheten”.

Ansiktsbehåringens betydelse för klubbhistorien bör inte underskattas. Då klubbmusiken traditionellt styrts av män har ansiktshåret använts för markera tillhörighet och gemenskap, och i förlängningen cementera maktordningar och stänga ute potentiella hot från omgivningen: kvinnorna.

Ta en titt på några av de senaste två decenniernas stora dansmusikrörelser. Vad vore 90-talets amerikanska housescen med Armand Van Helden, Roger Sanchez och Kenny ”Dope” Gonzalez i spetsen utan ett sylvasst Ali G-skägg som inramade nunan? Vad vore den brittiska acid jazz-rörelen utan ett par bockstrån på hakspetsen? Här hemma vet vi alla att Andres Lokko och Nöjesguidens Carl Reinholdtzon Belfrage aldrig skulle tänkt tanken att skriva om norsk fjordbalearica och kosmisk västkustdisco innan de kunde visa upp ett rejält helskägg som bildbylinesalibi.

Medan kombinationer av ansiktsbehåring varit flitigt förekommande inom afroamerikansk populärkultur får vi gå ända tillbaka till discons födelse för att finna mustascher bland vita män på hippa klubbar i storstäderna. Den legendariske skivbolagsbossen och Paradise Garage-finansiären Mel Cheren omgav sig exempelvis alltid med älskare med lika välväxt mustasch som honom själv. Idag, fyrtio år senare, sportar han fortfarande en välfriserad hårplätt på överläppen.

Något att tänka på för potentiella mustaschodlare, om man får tro Fantastic Mans mustaschexpert Felix Burrichter.

”Vad som inledningsvis kan verka som ett stilmässigt infall, kan snart förvandlas till en investering för livet vars glans du inte klarar dig utan”.

Publicerat i Rodeo, mars 2007.