Det gick inget vidare. Kanske för att det fanns ett överskott av just de bilder som Bainbridge tyckte fattades. Så han valde att göra musik under namnet Kindness istället.

Debutalbumet utmärks av en liknande naivitet som den misslyckade fotografkarriären. Titeln ”World, You Need A Change of Mind”, en blinkning till Eddie Kendricks soul/disco-klassiker ”Girl, You Need A Change of Mind”, är banal och högtravande på samma gång och därför ganska passande.

På ”Bombastic” rabblar Bainbridge förebilder på samma sätt som Daft Punk gjorde på ”Teachers” 1997: John Lennon, Michael Jackson, Kate Bush, Larry Levan, Walter Gibbons. Albumet har skapats i samarbete Cassius Philippe Zdar, en annan fransman från tiden då Paris utgjorde den elektroniska dansmusikens epicentrum. Musikaliskt innehåller skivan även influenser från Talking Heads, konstskole-funk från 80-talet och mer moderna popuppfinningar som drömsk chill wave.

Staplandet av referenser gör det lätt att bli cynisk. Simpel kritik är att Kindness låter som om någon gjort musik efter de mest populära ämnesorden på Mp3-blogg-sammanställaren hypemachine.com. Samtidigt går inte att bortse från att det under ytan gömmer sig flera fina poplåtar och ett eget uttryck.

Första singeln ”Swinging Party” är en svävande cover av postpunkbandet The Replacements albumspår från 1985. ”Anyone Can Fall In Love” är en motiverad nyinspelning av en för popmusiken ovanligt klarsynt kärleksång med brittiska såpoperaskådespelerskan Anita Dobson från samma tid. ”Gee Up” och ”Doigsong” får mig att tänka på Hot Chip eller något annat postpunk-influerat band som fick sitt genombrott i mitten av 00-talet.

Bainbridges febriga sångröst har fått vissa att dra paralleller till avant garde-musikern, producenten och låtskrivaren Arthur Russell. På driviga ”Cyan” och långsamt discoputtrande ”House” har Kindness stämma samma fängslande effekt.

Bästa spår: House

Kolla också in:
Kindness – Gee Up (musikvideo, 2012)
Talking Heads – Speaking In Tongues (album, 1983)
Arthur Russell – Calling Out Of Context, (samling, 2000)

Artist: Kindness
Titel: World, You Need A Change of Mind
Bolag: Female Energy
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-20

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

Ändå var den ingenting i jämförelse med mottagandet som filmaren Pierre Wikbergs klipp från händelserna kom att få på Youtube. Idag har filmen där dansmobben växer fram ur folkmassan för att slutligen involvera hundratals människor spelats över 6,3 miljoner gånger.

Själva poängen med en flashmob är just att det inledningsvis ska verka spontant och ske utan omgivningens vetskap. Om någon ansökte om ett tillstånd från polisen eller gick ut med ett pressmeddelande skulle förväntningarna bli annorlunda och effekten delvis gå förlorad.

Före sociala nätverk, mejllistor och sms-kedjor var en flashmob-manifestation svår att genomföra. Idag kan vem som helst med några få knapptryckningar nå ut till tusentals kända och okända personer på ett ögonblick.

De nya förutsättningarna har gjort att gränsen mellan vad som är privat och offentligt smetats ut till en juridiskt svårtolkad gråzon. Det blev en lokal klubbprofil påmind om förra veckan när han åtalades för brott mot ordningslagen efter att ha arrangerat en technofest intill Scaniabadet vid Västra hamnen i somras.

Den 38-årige arrangören uppgav att han kände 95 procent av festdeltagarna och att han bjudit in dem via Facebook. Polisen köper inte den historien utan hävdar att tillställningen var offentlig och att den därmed kräver tillstånd.

Situationen är uppenbart förvirrad. Men istället för att uppmana lagstiftarna till att anpassa lagboken till 10-talets offentliga privatliv borde vi fundera över vilket hot en grupp människor egentligen utgör mot dagens samhällsordning om de utan att fråga om lov träffas på en avsides plats för att dansa.

- - -

Bra just nu:

1. The Gentlewoman (magasin).
En rökande Adele på omslaget känns inte särskilt fräscht 2011, men när man inser att bilden dokumenterar en av hennes sista Marlboro Light förstår man att någon har tänkt till.

2. Soft Rocks – Disco Powerplay (album).
Vad som för någon vecka sedan lät som en ganska ordinär samling rockomarbetningar i seglarskor har i takt med vårsolens inträde utvecklats till ett självklart vardagssoundtrack.

3. Judy Linn – Patti Smith 1969–1976 (fotobok).
Precis som Patti Smiths bok ”Just Kids” handlar Judy Linns bilder av Smith från samma tid lika mycket om att dokumentera en spännande verklighet som att berätta om drömmar och eskapism.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-01

Inga extranummer. Ingen fyllekåt sidekick som gapar om efterfest. Inget tjat om var det går att köpa t-shirts eller andra tröttsamma inslag som är obligatoriska på hiphopshower från fritidsgårdar till stora scener. Men så är också en konsert med Kanye West 2011 närmare ett storslaget musikaldrama än en spontan gatufest.

Ingen borde vara överraskad. De senaste åren har Kanye West distanserat sig allt mer från hiphopens traditionella normer. På egen hand har han skapat ett eget populärkulturellt universum som har mer gemensamt med popikoner som Michael Jackson och Madonna än föregångare inom den egna genren.

Med Kanye West får vi aldrig bara musiken. Vi får även ett sammanhang och en visuell inramning där varje liten detalj verkar ha regisserats av honom själv.

I inledningen av autotuneballaden ”Say You Will” rättar han försynt ljusteknikern som missat att scenljuset ska vara rött. Andra gånger är det bandet som dirigeras om i realtid.

I frånvaro av originalversions stjärnspäckade gästlista förvandlas singeln “Monster” till ett utdraget försvarstal i autotune, ackompanjerat av ett ensamt piano. På skiva kan de känslosamma och svulstiga ögonblicken bli för mycket. Förflyttade till en stor livescen fungerar bombastiska nummer som ”All of The Lights” mycket bättre än intressanta produktioner som ”Hell of A Life”.

Kanye West har länge haft höga tankar om sig själv. Men det är först de senaste åren som musiken stämningsmässigt matchat hans uppblåsta ego. Inramad av lasrar, pyroteknik, scenografi och balettdansöser blir det tydligt att han numera också har resurser att iscensätta sina storslagna skruvade visioner.

Det imponerar men fortfarande har Kanye West en bit kvar innan han lärt sig utnyttja sina inre kreativa demoner till fullo.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-13

För hur skulle ett värdigt Michael Jackson-album låta idag, närmare fyrtio år efter solodebuten?

Som Lady Gaga, Justin Bieber, Black Eyed Peas eller någon annan av dagens mest framgångsrika popband? Som Michael Jackson själv lät för tio-femton år sedan? Jag är inte säker på att vi ens skulle vilja ha ett svar.

Fram till början av 90-talet var Michael Jackson en av popmusikens främsta. Ja, kanske den allra främsta sett till förmågan att överskrida genrer och lyssnargrupper som tidigare varit separerade av tradition och hudfärg. Men efter det – de senaste 20 åren alltså – är höjdpunkterna väldigt lätträknande.

Vid första anblick innehåller Michael inget som förändrar den bilden. Det mesta är rester som lyfts fram på nytt.

Behind The Mask, en överraskande tolkning av japanska electropopgruppen Yellow Magic Orchestras singel från 1979, härstammar från inspelningen av ”Thriller”. Den är tillräckligt intressant för att jag ska bli nyfiken på hur den ursprungligen hade stått sig i konkurrens med de andra låtarna på albumet.

Akon-samarbetet Hold My Hand är en fint svulstig R&B-ballad i samma stil som Heal The World. Keep Your Head Up börjar som en hyllning till kämpande kvinnor men slutar i pinsamma självhjälpsfloskler.

Lenny Kravitz-producerade (I Can’t Make It) Another Day är lika smaklig som om Slash från Guns N’ Roses försökt göra hiphop. Under sent 80-tal hade den eventuellt fyllt en funktion men när bron mellan svart och vit pop sedan länge är vältrafikerad framstår den symboliskt bara som överflödig.

Det hade kunnat ha slutat där. Men så mejslar popmusikens egna fusion av Peter Pan och Edward Scissorhands fram ett sista spår som trots den övertydliga dramaturgin lyser upp. Much Too Soon är en sorglig liten akustisk ballad om vikten av att värdesätta saker innan de är för sent, innan de är försvunna för alltid. Han kunde inte ha skrivit ett värdigare avskedsbrev.

Michael Jackson
Titel: Michael
Bolag: Sony
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-10

– Jean-Michel Basquiat

Som om autotune-massakern 808s & Heartbreak inte var nog. 13 september förra året stormade Kanye West scenen till MTV Video Music Awards i New York. Taylor Swift hade precis tilldelats priset för årets bästa kvinnliga video. Men den 19-åriga countrypopsångerskan hann aldrig avsluta tacktalet innan hon blev avbruten av den tretton år äldre rapstjärnan. Inför åtskilliga miljoner tittare som följer kanalens första galaföreställning sedan Michael Jacksons bortgång var Kanye West tvungen att berätta att en annan nominerad – Beyoncé – istället borde ha vunnit.

Sedan tidigare var West känd för sitt ego, sina utspel och bristande självinsikt. Nu hade han ofrivilligt anmält sig själv till mediarollen som popvärldens främsta praktarsle.

Redan samma kväll gav kollegan Mos Def West rådet att omedelbart lämna landet. Det skulle dröja fyra månader innan han kom tillbaka och inledde arbetet med femte albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy som släpps på måndag.

En av omslagsbilderna föreställer en halshuggen svart kung. Kanye West använder det som profilbild på Twitter.

Redan på albumets första singlar visade West att han lämnat electro och autotune och istället fortsatt utveckla den samplingsbaserade hiphop han slog genom med i början av 00-talet. Första gången jag hörde dem trillade jag inte baklänges. Inte som när jag hör dem i det här sammanhanget.

För My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inget annat än ett mästerverk. Det är ett album som inte bara återupprättar och stärker West ställning inom genren. Det är ett album som åter placerar hiphop i popkulturens kreativa framkant.

Precis som Jean-Michel Basquait tolkade verk av Da Vinci och Picasso använder West hiphop som pallett för att blanda influenser från musikhistorien. Det är inte själva ingredienserna som är nya utan sättet de används på. Med förbluffande självklarhet förenar West pompösa orkestrala stråkarrangemang, skev gospel, radiopop, rock, distad rap och grusiga hiphopproduktioner.

Verkar det skruvat? Det är det också. Framförallt är det ett verk av en maniskt skapande neurotiker som varken tillåter sig att förlora tron på att popmusik av vikt hör hemma inom den samtida kulturens kreativa framkant eller att han själv är dess mest självklara regent.

Kanye West
Titel: My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Bolag: Universal
Betyg: 5

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-17

För när skivbolagen kramar ytterligare en ”osläppt” låt ur Jacksons annars kräsna och nogräknade diskografi förvånas jag av att den inte slog tidigare. Hold My Hand är nämligen precis den sortens svulstiga ballad många förknippar med kungen av pop sedan afron och sedermera de glansiga lockarna ersatts av Elizabeth Taylors peruk.

Till skillnad från förra årets This Is It ger den förmodligen en mer realistisk bild av hur Jackson hade låtit idag.

Michael Jackson & Akon
Titel: Hold My Hand
Bolag: Sony
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-11-17

Det var min pappa som först ställde frågan.

– Vem är den där Jay-Z egentligen? Är det någon känd du har hört talas om?

Det var påsk. Mina föräldrar hälsade på mig i Malmö och nu försökte vi koppla ihop löpsedlarna från deras vardag i Dalarna med min.

– Jorå, svarade jag. Som vanligt irriterad över att vardagen har blivit allt mer individualiserad. Som vanligt frustrerad över inte omedelbart lyckas finna rätt ord för att förklara det allra enklaste och självklara.

– Han har haft fler albumettor i USA än Elvis Presley, fortsatte jag efter en stunds tystnad. Ganska nöjd över att ha lyckats placera Jay-Z i ett sammanhang som även någon som aldrig lyssnat på hiphop kanske kunde relatera till.

– Ojdå, svarade pappa. Då kanske det är någon som man borde ha haft koll på?

Om antalet albumettor på USA-listan vore den enda värdemätaren för en artist storhet är Jay-Z, eller Shawn Carter som han egentligen heter, den största soloartisten genom tiderna. Större än Elvis, Michael Jackson, Madonna, Elton John och Bruce Springsteen. Endast slagen av en kvartett skalbaggar från Liverpool.

Nu är det självklart inte så enkelt. Men det ger ändå en fingervisning om det avtryck som den idag fyrtioåriga Brooklynrapparen lämnat efter sig sedan debutalbumet Reasonable Doubt 1996.

I slutet av 80-talet när jag på allvar förälskade mig i hiphop kunde man verkligen inte förvänta sig att ens föräldrar kände till namnen på de största artisterna. Du kunde inte ens ta för givet att dina skolkamrater på Dragplåstret, Valhalla eller Cozmoz gjorde det.

Vid tiden för Jay-Z:s debutalbum hade saker sakta börja förändras men hiphop och R&B var fortfarande alternativmusik i Sverige. Fjorton år senare dominerar genrerna stora delar av den kommersiella popmusikvärlden.

Hiphopens resa från gathörnen till de största scenerna är givetvis inte bara Jay-Z:s förtjänst. Han var varken först eller har flest fans. Men han är störst bland flest grupper av människor.

På genombrottsingeln Hard Knock Life (Ghetto Anthem) 1998 talade han direkt till människorna från de miljöer han själv växte upp i. Men alla - från ambitiösa karriärister till småbarnsföräldrar och andra som någon gång fått en smocka av livet och kämpat med att hålla huvudet ovan vardagens vattenyta - kunde identifiera sig med budskapet i låten. Och däri ligger hans storhet som artist.

Vad Jay-Z gjort är att han tagit hiphop från gatan och samhällets minoritetsgrupper till massorna men också till finrummen, styrelsemötena och världens absoluta maktcentrum.

När Barack Obama i samband med ett tal under förvalsracet i det amerikanska presidentvalet refererade till Jay-Z:s Dirt of Your Shoulder genom att demonstrativt borsta bort Hillary Clinton-lägrets smutskastningskampanj från sina axlar skrevs popmusikhistoria.

Hiphopmusiken slog inte längre underifrån eller från sidan. En före detta knarkförsäljare från hyreshuskomplexet Marcy houses i Brooklyn, New York, hade nått ända in i Vita huset.

Fakta
Amerikansk rappare, född 1969 och uppvuxen i Brooklyn, New York. Albumdebuterade med “Reasonable Doubt” 1996. Jay-Z är den soloartist med flest albumettor - elva stycken - på USA-listan. Elvis Presley hann med tio.

Pensionerade sig i samband med The Black Album 2003 för att göra comeback två år senare. Släppte förra året elfte soloalbumet The Blueprint 3.

Även framgångsrik skivbolagsboss och företagsledare. Toppade 2009 finanstidningen Forbes lista över de bäst betalda hiphopstjärnorna med en uppskattat, finanskrisdrabbad, årsinkomst på 280 000 000 kronor.

Gift med Beyoncé Knowles, världens största R&B-sångerska.

Publicerad i Falu Kuriren/Dalarnas tidningar 2010-07-03

Michael Jacksons musik – i synnerhet den han släppte kring skarven mellan 70- och 80-tal – tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

James Brown hade förmodligen större betydelse för den afroamerikanska befolkningen. Tamla Motowns hitfabrik var troligen viktigare som brobryggare mellan svart och vit musikkultur i USA. Men det var Michael Jackson som gjorde afroamerikansk popmusik till en global företeelse: något som påverkade och fortfarande påverkar lokala musikscener över hela jordklotet.

När musikvideokanalen MTV startade 1981 spelades närmast uteslutande videor med vita artister. Ett av deras argument var att svart musik inte passade in i deras format. En annan (bort)förklaring som användes var att det helt enkelt fanns för få videor med afroamerikanska artister.

I efterhand låter det naturligtvis som dåliga undanflykter, men det är viktigt att poängtera att popvärlden, åtminstone den som dikterade agendan i USA, England och Europa, såg radikalt annorlunda ut i början av 80-talet. Rockens ­ställning inom populärkulturen var så självklar att en nystartad musikvideokanal inte ansåg sig behöva skylta med genren i sitt namn även om det var vad de tänkte spela.

Michael Jackson tvingade MTV att tänka om och helt ändra sitt koncept. Delvis gjorde han det genom att vända kanalens egna argument mot dem.

Beat It smyckades med Eddie Van Halens rockgitarriff. Paul McCartney bjöds in för duetten The Girl Is Mine. I musikvideotrilogin av just Beat It, Billie Jean och Thriller höjde kvalitetsribban till en helt ny nivå.

Michael Jackson begravde inte rocken (om vi tillåter oss att använda ordet som synonym för vit populärmusik) utan använde snarare genren för att bryta barriärer. Hans popularitet tvingade musikvärlden att integrera sig vilket bland annat resulterade i att videor med andra afroamerikanska artister – exempelvis en viss Prince – började rotera på MTV.

Framförallt revolutionerade han hela musikbranschen genom att sudda ut gränserna mellan vad som tidigare definierats som svart och vit musik. I Michael Jacksons fotspår förvandlades all musik till pop.

Justin Timberlake, Ne-Yo, Rihanna, Britney Spears, Robyn, Darin och Beyoncé. Listan på etniskt gränsöverskridande artister som idag för arvet från Michael Jackson och den afroamerikanska musikhistorien vidare kan göras hur lång som helst.

Det ironiska är förstås att samtidigt som hans tronföljare färgade topplistorna till en multikulturell Benetton-annons blev den lilla killen, som en gång i tiden sportade musikhistoriens tuffaste afro, själv bara blekare.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-27 i samband med Michael Jacksons bortgång. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

2000, i samband med arbetet med ett kommande Michael Jackson-album (hey - vad i hela världen hände med det? Låter som genialisk idé) hookade Wyclef Jean och hans Refugee Sound upp med kungen av pop och Mad Cobra för att spela in vad som borde vara världens dyraste dubplate. På sin blogg påminde NYC’s Federation Sound oss nyligen om hur det lät.

Just dubplates var den röda tråden på Wyclefs andra soloalbum “The Ecleftic” från samma år. Antar att det var upphovsrättsliga saker som satte stopp för att inkludera Michael Jackson-dubben på den skivan. Han lyckades i alla fall få med exklusiva inspelningar med bland annat countryhjälten Kenny Rogers i combo med Pharoahe Monch samt en dödsruna till Dennis Brown signerad Whitney Houston.

Förväntningarna är alltså höga när trion, bestående av den svensk-franska producentduon Radioclit och Malawiska sångaren Esau Mwamwaya, nu debuterar med sin första egenproducerade fullängdsskiva.

I sina bästa stunder låter trions fusion av lågbudgetproducerad klubbmusik och afrikansk pop som fildelningsgenerationens svar på Paul Simons Graceland, i mer tveksamma ögonblick som om en hobbymusicerande bloggare remixat soundtracket till Lejonkungen.

Tidiga läckor som Kamphopo och Warm Heart of Africa, ett samarbete med Ezra Koenig från Vampire Weekend, är enastående modern popmusik som inte kunde vara inspelad någon annan tid än idag.

Som helhet: inte helt övertygande men fortfarande fullständigt unikt.

The Very Best
Titel: Warm Heart of Africa
Bolag: Moshi Moshi/Bonnier Amigo
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-16. 

Mer: Recension av The Very Best Mixtape.

Nära 6000 intervjuer med alla från James Brown till Tupac Shakur har gett honom legendstatus. För P3 Souls Mats Nileskär har historierna bakom musiken alltid varit viktigare än musiken i sig.

Kanadensiska duon Chromeos genombrottshit Needy Girl från 2003 har potential att bli en sån låt, om den inte redan har blivit det. Med sin melodiösa discogitarr, stela trummaskinsrytmer, slappbas och vocodersång var musiken inget annat än en enda lång flört till åttiotalet. Samtidigt var det som lyssnare svårt att avgöra om hyllningarna var uppriktiga eller enbart ett ironiskt skämt.

Med en nyvaken Dave Macklovitch i luren blir det snabbt klart att det går utmärkt att mixa en spexig yta med ett mer seriöst musikaliskt innehåll.

– Om du inte kan göra båda delarna är du bara efterbliven. Ta videon till Michael Jacksons Thriller som exempel. Låten är producerad av Quincy Jones (en av världens största jazzartister). Men allvarligt – trodde du att zombierna i videon var på riktigt? Blev du rädd för dem?

Nja, inte direkt. Jag tror jag fattar vad du menar.
– Det är samma sak med Needy Girl. Det kan verka vara på skoj men den som lyssnar noggrant hör att musiken inte är det. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte om ifall folk tar oss på allvar eller inte.

På kommande skivan har Dave 1 och Ali G-kopian P Thugg (Patrick Gemayel) slickat ren produktionen än mer. De instrumentala spåren har fått lämna utrymme för fler vokala poplåtar.

Är det lätt att inte bli tagen på allvar om man sysslar med dansmusik i jämförelse med mer traditionell pop?
– Absolut, samtidigt har alltid den bästa popmusiken kommit från dansgolven. Twist & Shout (en låt av soulgruppen Isley Brothers som Beatles tog till listorna) och Satisfaction (Rolling Stones) är ren dansmusik. Men folk tror inte att dansmusik kan vara lika smart som exempelvis Echo & The Bunnymen.

Varför tror du att det är så?
– För att de är rasister. Dansmusiken har ofta rötter inom svart musik. Folk tror att en grupp som Joy Division är mer sofistikerad än (funkstjärnan) Rick James bara för att han har en massa roliga peruker. Sanningen är att de knappt kunde spela alls.

Publicerad i Dygnet Runt, Sydsvenskan 2007-05-31.