Aleks har sjungit refränger på Ison & Fille-plattor sedan mitten av 00-talet. På debutalbumet tar han hjälp av kvalitetssäkrare som Salazar Brothers och Ayla-producenten Mack Beats för att skapa en snygg mix av r&b och utlämnande gatusoul.

Uppväxtskildringen ”Fruängen” är en drygt åtta minuter lång gripande självbiografi direkt från terapisoffan. Dystopiska ”Andra porten” möter ungdomarna från Mohammed Alis ”Porten” några år senare.

Precis som i Mohammed Alis fall är historierna Aleks berättar lika starka som låtarna i sig.

Artist: Aleks
Titel: Inte längre fiender
Bolag: Hemmalaget/Cosmos
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-07

1. Gil Scott-Heron & Jamie xx – I’ll Take Care Of U

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Tyler, The Creator – Yonkers

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Veronica Maggio – Kommer (Mash Up International Remix ft Kakan)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. A$AP Rocky – Peso

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot’s Classic Vocal Refix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

6. Azealia Banks – 212

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

7. Adele – Someone Like You

8. Sbtrkt – Wildfire (feat. Little Dragon)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

9. Burial – Stolen Dog

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

10. Adele – Rolling In The Deep (Jamie XX Remix)

Utan inbördes ordning:

Peaking Lights – Hey Sparrow

The Weeknd – Rolling Stone

Mohammed Ali – Svartskalle och kriminell

Virgo Four – It’s A Crime (Caribou Remix)

Jamie Woon – Night Air

Rihanna – Man Down

Michael Kiwanuka – Tell Me a Tale

The Internet featuring Left Brain – Cocaine - Explicit Album Version

Wiz Khalifa – Black And Yellow (G-mix feat. Juicy J, Snoop Dogg & T-Pain)

Sbtrkt – Hold On (feat. Sampha)

Fatoumata Diawara – Sonkolon

Bibio – Lovers Carvings (Catz n Dogz Re-edit)

Ison & Fille – Sena Nätter, Tomma Glas (feat. Veronica Maggio)

Zomby – Natalia’s Song

Roffe Ruff – Fröken Anderberg

Colonel Abrams, Omar S – Who Wrote The Rules of Love (Shadow Ray Remix)

Labyrint – Ortens favoriter

Axel Boman – ABBA 002

Black Rose – Anthem - Original

Todd Terje – Ragysh - Original Mix

James Blake – Limit To Your Love

Gnucci Banana – Famalam Jam - Prod. Schlachthofbronx

Albin Gromer – Här inne hos mig

J Cole – Lost Ones - Explicit Version

Beyoncé – Countdown

Jay Z & Kanye West – Gotta Have It

G-Side Feat. S.L.A.S.H.– Came Up

Genius Of Time – Houston We Have a Problem

Mr. Lexx – Diggy

Anthony Shake Shakir – Anthony Shake Shakir Meets BBC

Isolée – Celeste

Brawther – Do It Yourself - Alternative Mix

John Talabot – A. Party Girl (JT edit)

The Weeknd – What You Need

ASAP Rocky – Purple Swag

DRC Music – Hallo (feat. Tout Puissant Mukalo and Nelly Liyemge)

Mohammed Ali – Postkodsmiljonär

Mac Miller – Donald Trump

J Cole featuring Trey Songz – Can’t Get Enough

Midnight Magic – Beam Me Up - Jacques Renault Remix

Victor Uwaifo – Ohue - Frankie Francis & Simbad Edit

Stylo G. – Call Mi A Yardie

Johanna Knutsson – Heavy Baby - Original Mix

Labyrint – Fortfarande ont

Burial & Four Tet & Thom Yorke – Ego

Kreayshawn – Gucci Gucci

Hercules & Love Affair Featuring Shaun J. Wright – My House

DJ Asparagus – A Tribe Called Milli

Rye Rye feat Robyn – Never Will Be Mine

Oliver Def & Bjarne B – STHLM Jumanji ft. Leafnuts, Simon Soold, Point Five, Maddix, Dirty Jens, Buju Anton, O.P., Penga Per, Sea Da Rhythm, Acke Diggi Dave, Toffer, Mc Habit

Incarnations – Make You Mine (Barck + Prommer Remix)

Lil Wayne – 6 Foot 7 Foot (ft Cory Gunz)

Ashley Wild – Riding In The Red

Danças Ocultas – Héptimo

Tiedye – Fishermans Bend

Tyler, The Creator – She (Featuring Frank Ocean)

Jamie xx – Far Nearer

James Blake – The Wilhelm Scream

Shakarchi & Straneus – Clinton Hill

Kid Creole – I Do Believe - Faze Action Mix

Wild Geese – The Runner

Shlohmo – Places

Locussolus – Gunship - Andrew Weatherall Dub

Psychemagik – Carnaval de Trancoso

Kornél Kovács – Down Since ‘92

White Elephant – Sir John - Mark E Remix

Bryan Ferry – Alphaville (Todd Terje Remix)

Aleks – Meningen (feat. Ison)

Slim Thug – Creepin f. Bun B & Paul Wall

Michael Kiwanuka – Any Day Will Do Fine

Jacques Greene – Another Girl

Rebecca & Fiona – Dance

Öris – Hur Många (med Organismen)

Wiz Khalifa – Roll Up

Schlachthofbronx – Chambacu

Larse – For Real

Frank Ocean – Swim Good

Ansiktet – X

Anthony Collins – Don’t Look Down Now - Roman Flügel Remix

Maceo Plex – Can’t Leave You

Maxxi Soundsystem – Criticize

Frank Ocean – Novacane

Lykke Li - Sadness Is A Blessing

Djuma Soundsystem & Diskjokke – Maneter

Aleks – Fruängen

Jay-Z & Kanye West – Ni**as In Paris

Shlohmo – Just Us

Tinariwen – Tenere Taqqim Tossam

Joe Goddard – Gabriel (ft Valentina)

Mind Fair – Kerry’s Scene

77 av låtarna finns samlade på en Spotify-lista.

När Mohammed Ali gav ut ”Vi” i våras hade de redan uppmärksammats för gratisalbumet/mixtapet ”Processen” från 2009. 19-åriga Mac Millers debut ”Blue Slide Park” släpps senare i höst. Men hans låtar från de senaste årens gratissläpp har redan spelats mer än 130 miljoner gånger på Youtube. Det motsvarar nästan lika många visningar som samtliga singlar från Kanye West senaste soloplatta.

Få hiphopstäder brukar visa lika mycket kärlek som Köpenhamn. Trots förutsättningarna har Mohammed Ali svårt att göra avtryck. Även om de flörtar med välkända beats från Kanye West och gamla 90-talsklassiker har publiken svårt att ta till sig låtarna.

Som liveakt har Mohammed Ali vuxit. De visar en helt annan pondus och självförtroende idag jämfört med när jag första gången såg dem 2009. Tyvärr verkar ointresset för varandras hiphopscener vara ömsesidigt i Danmark och Sverige.

Mac Miller är född så sent som 1992 och kommer precis som skivbolagskollegan Wiz Khalifa från Pittsburgh. Trots det bär hans Nike-skor tydliga spår av den hiphop- och skateboardscen som blomstrade i New York innan han lämnade dagis. DJ Moneys blixtsnabba mix mellan gammal A Tribe Called Quest, Tyler, the Creators ”Yonkers” från i år och en Leo Fitzpatrick-monolog samplad ur Larry Clarks smutsiga skatedrama ”Kids” som inleder konserten sammanfattar sammanhanget rätt bra.

Mac Millers anspråkslösa och lätt aningslösa partyrap om ”girls, weed and alcohol” har även paralleller till Beastie Boys genombrottsalbum ”Licence To Ill” från 1986. Inte så mycket musikaliskt som i attityd och utryck. Det finns hela tiden ett punkelement i framträdandet som påminner om en hedonistisk studentfest timmen innan allt spårar ur fullständigt.

På Vega går det aldrig längre än att ett par entusiastiska fans framför mig bildar en så kallad mosh pit (frivilligt läktarvåld med rötter inom hårda metal- och hardcore-kretsar) på ”Frick Park Market”.

Som rappare är Mac Miller är inte märkvärdig men han har heller inget att be om ursäkt för. I familjehyllningarna ”I’ll Be There” och ”Poppy” visar han att det även finns substans under festfasaden.

Utmärkande för Millers artisteri är att han redan har fler stora låtar och hits än många av sina mer etablerade kollegor.

”I’m only 19 but I got skillz though/…/You been rapping 25 years and you still broke?” frågar han retoriskt på ”She Said”.

Med föräldrar som jobbar som arkitekt respektive fotograf har Mac Miller troligen inte behövt oroa sig för att vara fattig. Men om den framgångsvind han beskriver i kvällens avslutande hitsingeln ”Donald Trump” håller i sig återstår att se.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-16

Texterna har blivit mer personliga och är ofta dubbelbottnade. Exempelvis i ”Postkodsmiljonär”, en dräpande ironisk kommentar till att våra postnummer – oavsett om det är i ett underhållningsprogram på tv eller i verkliga livet – avgör chanserna för att bli miljonär. Pretentionerna och ambitionerna imponerar men jag inte låta bli att stundtals sakna den enkelhet som fanns i av vardagsberättelserna på ”Processen”.

Bästa spår: “Svartskalle och kriminell”

Artist: Mohammed Ali
Titel: Vi
Bolag: Bad Taste Records
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-13

Hur låter svensk hiphop ett drygt decennium efter dess folkliga genomslag? Ganska precis så här. På gott och ont ska tilläggas.

Evolution är ett samarbete mellan de senaste årens mest betydelsefulla svenska hiphoppersonligheter: Latin Kings- och Mando Diao-producenterna Salazar Brothers samt musikjournalisten, radioprofilen och allmänna mediemegafonen Ametist Azordegan. Förutsättningarna är med andra ord goda men Evolution lyckas inte riktigt leva upp till förväntningarna.

Sedan millennieskiftet har hiphopgenren vuxit sig så stor att det numera är omöjligt att prata om en sammanhållen rörelse eller ett gemensamt sound. Det återspeglas även på Evolution som är ett nyanserat samtidsdokument över dagens blågula hiphopscen. Nyanserad just för att den innehåller tvära kast mellan högt och lågt både när det kommer till uttryck och kvalité.

På traditionstrogna Masse-produktionen Trueschool visar Borlänges Prop Dylan att han numera tillhör några av de bästa engelsktspråkiga rapparna i det här sällskapet. Stockholmskollektivet Ayla med Mohammed Ali och Carlito i spetsen fortsätter att briljera i Stänger av den medan Adam Tensta och Lazee kan betydligt bättre än tveksamt bredbenta electrorapnumren The Wall och The Plot.

På samlingens 27 låtar medverkar endast en kvinna vilket är en dräpande indikation på könsfördelningen inom dagens hiphop. Om inte den statistiken förändras kommer evolutionen snabbt stagnera i en ryggdunkande gubbklubb utan glädje för någon annan än de inblandade själva.

Diverse artister
Titel: Evolution
Bolag: Cosmos Music Group
Betyg: 3

Publicerad i Falu Kuriren/Dalarnas Tidningar 2010-09-29

När amerikanska rapstjärnor började intressera sig för elektronisk dansmusik dröjde det inte länge innan svenskarna följde efter. Därför är det ingen överraskning att den spretiga mångfald – både när det gäller uttryck och kvalité – som är representativt för dagens internationella hiphop även återspeglar sig i den lägesrapport från dess svenska motsvarighet som släpps nästa vecka.

Dubbel-cd:n Evolution är sammanställd av musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan tillsammans med Latin Kings-bröderna Salazar. Precis som föregångare som Sidewalk Headliners (1998) och nu nedlagda Malmötidningen Gidappas samling Ordkrig (2001) är Evolution ett bra samtidsdokument över den svenska hiphopscenen. Från rutinerade Gonza Blatteskånska och Organismen till nyetablerade namn som omskrivna gangsterrapparna Kartellen, fräsiga electrostollarna Maskinen och Ayla-kollektivets Mohammed Ali och Stor.

Även om det utan tvekan finns rent kvalitetsmässiga behållningar ger Evolution trots titeln ett visst bakåtsträvande intryck. På 27 låtar medverkar endast en (1) kvinna vilket förmodligen är representativt för hur scenen ser ut just nu. Men det är inte framtiden, snarare ett tecken på att de inblandade måste lyfta blicken ännu högre och börja tänka i nya banor.

Några som verkar göra det är Carli Löf och Måns Glaeser i duon Savage Skulls. Nyligen släppte de Robyn-samarbetet Bad Gal på M.I.A.-producenten Diplos skivbolag Mad Decent.

Precis som flera av landets mest framgångsrika popkvinnor verkar Savage Skulls inte se någon mening i att enbart satsa på Sverige när de lika gärna kan ta en bakväg till den internationella marknaden.

Jag påstår absolut inte att det är lösningen för alla. Men det är ett sätt att bryta invanda mönster.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-15

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån.  För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år.  Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

Att Mohammed Ali har en bra bit kvar innan duon fått fäste i det kollektiva medvetandet blir uppenbart när man ser den glesa skara som slutit upp framför Mejeriets scen i Lund. Stockholmsduon gör ändå ett okej framträdande under rådande omständigheter. Ge dem ett par festivalspelningar och några månaders radiorotation och det kan bli riktigt intressant när de återvänder på Malmöfestivalen i augusti.

39-årige Ghostface Killah gör entré i stora kängor, ännu större jeans och vinröd plyschtröja. När han viker ihop sin stora kroppshydda och går ner på huk för att betona rimsalvorna påminner han lite om Dreamworks Kung Fu Panda.

Ghostface och hans tre maskotar är trötta. Den pösiga diskjockeyn är så pass yrvaken att han är tvungen att ta en paus för att sträcka på sig redan efter fem låtar.

Jag hade gärna gjort detsamma.

Då bjuder ändå Ghostface Killah på en relativt varierad repertoar av färskare solospår och gammalt publikfriande Wu-Tang-material, ibland med honom själv som avsändare, andra gånger med någon annan från kollektivet. För publiken, som mest verkar ha kommit för att skråla ”Wu-Tang” i kör, verkar det kvitta.

Och det kanske det gör även om det är mer än lovligt segt stundtals. Men när Ghostface Killah och hans trötta medresenärer två tredjedelar in förvandlar konserten till en karaokeshow med förutsägbara hiphophits från helt andra artister passerar de snabbt gränsen för värdighet.

De avslutar med att be folk skynda till souvenirstånden för att köpa signerade svettband med Wu-Tang-logga. Som om de 295 kronor publiken redan betalat inte vore nog för det här tramset.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-05-28.

Men i min naivitet hade jag trott att vi kommit längre idag. Det räcker med att ha följt de senaste veckornas rapporter om den rasistiska jargongen inom den svenska polisen för att inse att det Sverige där människor behandlas lika oberoende av religion, etnicitet, hudfärg eller hemadress ännu bara är en utopi.

Just därför känns det mer än någonsin välkommet med en svensk hiphopakt som istället för att valsa runt på ölsponsrade gratisfester eller i pinsamma MQ-kampanjer vågar säga och säger något om den tid och det land vi lever i.

Mohammed Ali är den gruppen.

Duon består av Moms och Alias Ruggig och kallade sig tidigare UKN eller Underklassen. Liksom övriga i lovande kollektivet Ayla har de rötter i Flemingsberg söder om Stockholm.

Processen, duons tredje mixtape, det första som Mohammed Ali, har funnits tillgängligt gratis på nätet sedan början av februari. Det är ingen tillfällighet att detta – liksom mycket av den bästa hiphoppen idag – varken handlar om ett traditionellt skivsläpp eller gått vägen via de vanliga distributionskanalerna.

Mohammed Ali kombinerar allvaret från Latin Kings med Ison & Filles vardagsbetraktelser i ett berättande som är lika genialiskt enkelt och lätt att ta till sig som Annika ”Säkert!” Norlins bästa texter.

Det tillbakalutade soundet, till allra största del signerat Mack Beats, är också tydligt influerat av just Salazar bröderna Salla och Masses patenterade återanvändningar av de bästa soulplattorna från 80-talet. Masse medverkar även själv med två spår.

Musikaliskt handlar det alltså om en högst traditionell och samplingsbaserad ljudbild, välbekant för alla som följt svensk hiphop under 2000-talet.

Normalt hade det framstått som negativt och förutsägbart. Här bidrar de trygga miljöerna enbart till att ännu bättre lyfta fram de socialrealistiska och eftertänksamt samhällskritiska texterna.

Chepe från Latin Kings har redan utnämnt Processen till den bästa skiva han hört på tio år. Jag är beredd att hålla med om att det är den bästa hiphopskiva på svenska det senaste decenniet.

Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men med vetskapen att Petter albumdebuterade hösten 1998 och att Latin Kings två första skivor var de enda vettiga hiphop album på svenska som hade getts ut innan dess får orden en lite större betydelse.

Mohammed Ali
Titel: Processen
Betyg: 5 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-03

I begynnelsen var salsa pulserande storstadsmusik med djup kulturell betydelse. Något mycket större och viktigare än musik att vicka höfterna till. Salsans mix av traditionell latinamerikansk musik, jazz och afroamerikansk pop blev vardagens soundtrack för hundratusentals latinos i New York på sextio- och sjuttiotalet. Musik som talade till folket på gatan, precis på samma sätt som hiphop gjorde tio år senare.

Salsa var en lika viktigt del i byggandet av en latinamerikansk identitet som James Brown, soul och funk var för den svarta medborgarrättsrörelsen. Tyvärr är det en historia som ännu inte skrivits in i allmänna popkulturella medvetandet, vilket är förståeligt. Scenens främsta musikskatt – bolaget Fania Records samlade katalog, vars svåråtkomliga originalplattor fått DJs och skivnördar att salivera länge – har nämligen legat och samlat damm i en lagerlokal i New York ända tills nu.

Fania Records grundades 1964 och utvecklades till en latinamerikansk motsvarighet till Tamla Motown. De sålde mängder av skivor. Fania Allstars – en supergrupp som inkluderade de flesta av dåtidens största stjärnor – fyllde gigantiska Yankee stadium i New York. När Mohammed Ali besegrade George Foreman på The Rumble In The Jungle i Kinshasa 1974 var gruppen inbjuden för att spela tillsammans med bland andra James Brown och BB King.

Men i motsats till Motown som länge varit en respekterad och självklar del av musikhistorien glömdes Fania snabbt bort av den icke spansktalande publiken när discovågen sköljde över världen i slutet av sjuttiotalet.
 
Förra året köpte det Miamibaserade bolaget Emusica rättigheterna till Fanias hela katalog. Tidigare i sommar släpptes det första dussinet av 300(!) planerade återutgivningar från bolagets arkiv. Skivorna distribueras i Sverige av Bonnier Amigo och ska gå att finna i vanliga skivbutiker på stan eller på nätet.

För några månader sen avlutades även inspelningarna av El Cantante. En film om Hector Lavoe – den största salsasångaren genom tiderna – med Marc Anthony och Jennifer Lopez i huvudrollerna.

Hector Lavoe, ursprungligen från Puerto Rico, avled 1993 fyrtiosex år gammal. Troligen av Aidsrelaterade sjukdomar efter ett minst sagt hårt och turbulent liv.  El Cantante har premiär nästa vecka på filmfestivalen i Toronto.

I kombination med Fanias återutgivningar är det förhoppningsvis vad som krävs för att salsa till slut ska få sin definitiva upprättelse, bli av med den föga smickrande World Music-etiketten och placeras in i musikhistorien där genren hör hemma: bland soul, funk, jazz och annan odödlig urban popmusik.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-09-08.