2010 var ett turbulent år för Malmörapparen Jason Diakité, eller Timbuktu som han kallar sig som artist. Att hantera många bollar i luften samtidigt var inget ovanligt. Det nya var kändisjournalistiken som förvandlade blindtarmsoperationer, syndikalistblockader och det ekonomiska ormboet kring hans revisorer på Tambourine studios till potentiellt löpsedelsmaterial.

– Namnet Timbuktu blev förknippat med så många externa saker som jag aldrig var delaktig i att skapa. Saker som bara hände. Det fick mig att ifrågasätta om det var värt att vara artist om det samtidigt innebär att man kastas runt som en boll mellan olika tidningar. Det var inget liv jag ville leva, säger Jason Diakité när vi träffas i hans hemkvarter i multikulturella stadsdelen Möllevången i centrala Malmö.

Det är onsdag eftermiddag. En halvtimme tidigare har Jason Diakité avslutat sitt första inhopp som sommarpratare i radion. Under 90 minuter har han öppet berättat om livskriser, sin identitetsmässigt splittrade uppväxt som ”brun” i det akademiska Lund, sitt intresse för afrikansk historia och sina möten med sexslavar i krigets Kongo.

Öppenheten är också det många har tagit mest avtryck av på sjunde studioalbumet ”Sagolandet” som släpptes för ett par veckor sedan. Skivan är på flera sätt ett nytt kapitel i karriären. De musikaliska samarbetspartnerna är till stora delar nya liksom skivbolaget.

Ett tag övervägde han till och med släppa albumet under namnet Jason för att markera en nystart för sig själv.

– Jag ville utveckla personen Jason och inte bara artisten. Idag är jag 36 år och har lättare att se och betrakta saker för vad de är. Det är inte som för tio år sedan när man inte ville låtsas om det jobbiga. Uppenbarligen var det en grej som kickade igång lusten att skriva låtar igen.

Lusten att skriva tog honom tillbaka till karriärens tidiga år och en befriande känsla av att hiphop inte behöver vara mer komplicerat än rap till beats, rytmskellett.

– Oftast gör man de mest livsbejakande låtarna när man mår som jävligast. För mig var det en ny grej att kunna ge en glimt av de mörkare delarna av livet. Även om jag inte ville att plattan skulle bli mollsorkens höst-LP kunde jag i alla fall minska avståndet mellan rapparen och personen. Tidigare har jag dragit större växlar, behandlat Sverige och världen till exempel, gärna skrivit en story i tredje person om någon annan. Berättat om ”man”, ”dem”, ”vi” eller ”oss” snarare än om ett ”jag”. Jämfört med tidigare plattor tror jag att jag säger ”jag” väldigt mycket på den här skivan.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-01

Alla som bott för länge i större städer anammar för eller senare en romantisk bild av landsbygden. I dagdrömmarna om närodlade ekologiska råvaror, pittoreska lanthandlar, mysiga kaféer och stringhyllor till vrakpriser glömmer många att den urbaniserade verkligheten sällan är mer upphetsande än ett standardiserat köpcentrum modell Burlövs Center plus en pizzeria. En rulle mikrad falafel kostar 70 spänn. Statoil är det enda som har öppet efter nio på kvällen och finns det någon form av nöjesutbud består det av en sportbar, alternativt en ”engelsk” pub.

Som Malmöbo har det funnits all anledning att pösa självbelåtet de senaste åren. Nöjes- och kulturutbudet är betydligt större än det vad det borde vara i en stad av samma storlek. Vi har Zlatan, MFF, Möllevången, flest kaffebarer per capita i landet och falafel.

Att Malmö fortfarande har Nordeuropas främsta falafel är knappast löpsedelsmaterial. Men är det så mycket att hurra för när kvaliteten och utbudet av bra snabbmatrestauranger från östra Medelhavet och Mellanöstern i övrigt är under all kritik? Nu är det förmodligen en och annan lokalpatriot som kommer att söla sin blandade sås i knäet men jämfört med Stockholmsinstitutioner som Palmyra Kebab, Folkets Kebab och Amidas kolgrill ligger Malmö åratal efter.

Just bra träkolgrillar – en central del inom flera matkulturer med rötter kring Mesopotamien – råder det av någon anledning akut brist på. Kol är uppenbarligen inte det nya svarta i Malmö ännu. Den smått desperata efterlysning jag publicerade på Facebook för några veckor sedan resulterade enbart i ett konstaterande att det finns några enstaka kolgrillar men ingen som kan jämföras med dem Stockholm.

När det gäller pris är ingen i närheten av Malmö. Men billigast kan inte vara bäst för alltid.

- - -

Bra just nu:

1. Pasha Kebab (Kolgrill)
Den bästa kolgrillen jag har hittat i Öresundsregionen ligger mittemot Vega, korsningen Istedgade och Enghavevej, i Köpenhamn.

2. Take One (DVD)
Filmen om Swedish House Mafia är årets mest komiska samtida musikdokumentär. Oavsett vad man tycker om trion.

3. Plearn Promdan – Wan Maha Sanook (låt)
Bästa spåret från The Sound Of Siam (spotifylänk), Soundways senaste samling med gammal thailändsk pop, jazz och luk-thung från vänsterkanten.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-31

David Simons låter bland annat Davis McAlary – en Nick Hornby-stereotyp skivsamlare och radio-dj – ta varje chans till att beklaga sig över det kulturella förfallet. Grannhusen i kvarteret befolkas av nyinflyttade musikaliska hedningar som varken hört talas om Buddy Bolden eller Papa Jack Laine. Busslaster med turister vallfärdar till staden på jakt efter det exotiska och ”riktiga” New Orleans.

Det ironiska är att David Simons är precis en sådan tillfällig turist som fascinerats av stadens rika mix av kulturer och människor. Förmodligen är det också därför han känner sig tvingad att föregå kritiken genom att rikta kameran mot det som många idag uppfattar som ett problem.

Det går inte en vecka utan att jag själv stöter ihop med samma sorts problematisering i Malmö. Det är som att varje trappuppgång kring Möllevången har en egen Davis McAlary som förfasar sig över att stadsdelens själ håller på att gå förlorad.

Om det inte har blivit för många stekare på Babel eller för dyrt på Bodoni så är det Sapla eller något annat ölhak som ska räddas från höjda hyror med en intressegrupp på Facebook. Som att möjligheten att supa sig redlös för ett par hundralappar är grundförutsättning för en kulturellt blomstrande stadsdel.

Allt oftare känns motståndet mot gentrifiering och viljan att konservera något genuint äkta obehagligt nära vissa högerfalangers prat om den alltid lika diffusa svenskheten.

Vi borde ha lärt oss att alla försök att definiera en autentisk kultur är dömt att till att fastna i en motsägelsefull återvändsgränd. Världen omkring oss har aldrig varit statisk utan befinner sig i ständigt förändring. Det som uppfattas som en stadsdels själ just nu är sällan det samma som gjorde det 2000 eller kommer att göra det om fem-tio år.

Därför tänker jag fortsättningsvis glädja mig åt utvecklingen och le åt höjda falafelpriser och finskjortor utanför Ölkaféet. För den dag då en majoritet av oss slutar applådera förändring och utveckling är den dag vi går en riktigt obehaglig framtid till mötes.

Bäst just nu:

1. Fantastic Man (tidning)
Wolfgang Tillmans i skinheadinfluerad mundering på omslaget räcker för att vinna tillbaka mig som läsare. En tidning av män för män som för ovanlighetens skull inte känns skamlig att läsa.

2. Ida Redig – Standing Here (kommande album)
Efterlängtad albumdebut från en av landets finaste singer/songwriter-röster. Videon till underbara förstasingeln Alone spelas på youtube.

3. The Afrosound of Colombia (samling)
Återutgivningsetiketten Vampi Soul i samarbete med Colombias Discos Fuentes. Två timmar afroinfluerad funk, salsa och cumbia från 60- och 70-talet som är hetare än en vulkan.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-30

Det innebär inte att det här Pink Floyd- och Can-älskande hörnet av musikvärlden slutat vara intressant. De känsligaste trendbarometrarna må peka åt ett annat håll, men rent kvalitativt har 2009 varit ett av de bästa åren sedan housevärldens finsmakare lät skägget växa halvvägs in i 00-talet.

Om någon för ett år sedan berättat att ett band från Möllevången skulle presentera den perfekta mixen av brittiska A Mountain of Ones flyktiga ljudbilder och svenska Studios känsla för popmelodier hade jag inte trott dem. Men det är precis vad This Is Head gör. När sedan Studios Dan Lissvik halvvägs in i sin remix låter en drivande discokagge lyfta lagren av gitarrer sluts cirkeln på ett självklart sätt.

This Is Heads blandning av rock- och dansmusikrötter är inte bara angenäm lyssning. Den är ett direkt eko av musiklivet i närmiljön just nu.

This Is Head
Titel: 0002
Bolag: Enkelt
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2009-10-21 

Han må delvis ha flyttat ut på landet men på sjätte studioalbumet utgår Jason Diakité fortfarande från Möllevångstorget i Malmö. Även om den inleds med ett ifrågasättande av hiphopens äkthetsideal är skivan inget ytterligare jättekliv bort från den genre som fostrat honom. Snarare en förfining av det sound som han och Breakmecanix-producenten Måns Asplund har filat på länge.

Den stora skillnaden är istället att Timbuktu släppt in andra bakom mixerbordet. Looptroops Embee ligger bakom snygga produktionen Olympiska spelen 2012. På elektroniskt jazziga Mörkar har tidigare väpnaren Chords tagit steget in i studion.

I sina bästa ögonblick rör sig Jason Diakité lika smärtfritt mellan allvar och mer lättsamma vardagsbetraktelser som Cornelis Vreeswijk. I de svagare blir de musikaliska referenserna inte fullt lika smickrande. 

Första singeln Tack för Kaffet, ett skojfriskt samarbete med landets mest fåfänga hårdrocksgitarrist Dregen, var säkert hur trevlig som helst att spela in. För oss lyssnare är det inte ett lika kul möte. Det akustiska skrålbluesnumret Säj inte nä säj jää lät förmodligen också som en toppenidé någon varm sommarnatt i juli. Ett par månader senare låter Timbuktu obekvämt lik snubben som plockar fram gitarren på alla efterfester.

Men de tillhör undantagen. Överlag är rapskalden från Östra Torn fortfarande i samma goda form som vi är vana att se honom i.

Dom hinner aldrig ikapp är en utmärkt reggaedoftande historia som lika gärna hade kunnat hamna på någon av Helt Offs plattor. Tänk om inleds med ett dragspel som för tankarna till colombiansk cumbia innan Måns Asplund efter drygt tre minuter skickar upp allt i rymden med hjälp av basindränkt raketbränsle från Detroit.

En high 5 & 1 falafel är ingen milstolpe i Timbuktus diskografi. Det är snarare ett mellanalbum på väg till något annat.

Till vad vet jag inte. Men att det även i framtiden lär innehålla de senaste rapporterna från gathörnet vid Bagdad livs är lika självklart som frityrdoften utanför Jalla Jalla Falafel.

Timbuktu
Titel: En high 5 & 1 falafel
Bolag: Juju Records
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-04.

Nattlivsmöllan är mer segregerat än någonsin. Jonas Grönlund undrar om det är Sverigedemokraterna som diktat ihop klubbkalendariet.

Måndagskväll på Möllan. På uteserveringarna längs Ängelholmsgatan är vi några tappra entusiaster som försöker krama de sista timmarna ur sommaren. När jag skriver det här har det gått drygt en vecka sen jag nåddes av beskedet att torsdagsklubben Original Bangarang efter två år lämnar Volym och ett kapitel i Malmös klubbhistoria har avslutats.

Original Bangarangs kvällar var på många sätt allt det som resten av klubbmöllan inte var. De körde varje vecka och var den enda vardagsklubben som funkade bra. Genom att husera på folkliga Volym mitt i Möllevångens vimmel hade de också möjlighet att presentera musik som annars lätt hamnar i periferin – i deras fall dancehall och reggae – på ett lättillgängligt sätt. Det var alltid gratis, för den som ville delta i festen var det bara att öppna dörren och mötas av en vägg av fukt och svett.

Framförallt var Original Bangarang och Safari Sounds torsdagar på Volym den enda klubb på Möllan som lockade ett klientel som kan benämnas som blandat, etniskt, socialt och musikaliskt.

Möllan målas ofta ut som en mångkulturell smältdegel. Ett möte mellan en lyckad svensk integrationspolitik, kreativa postaktivister och influenser från världens alla hörn – perfekt för exotiska inslag i härliga mat- och reseprogram på SVT. Klubblivet, och i förlängningen de sociala relationerna, på Möllan är mer segregerade än någonsin.

Den som besöker några av de mest etablerade nattklubbarna i området, Inkonst, Debaser, Jeriko och KB kommer ha svårt att hitta gäster som inte kan klassas som stereotypt svenska. Stundtals känns det som om Sverigedemokraterna har dikterat agendan. Klubbutbudet på rockdrakar som Debaser och KB riktar sig så strikt till en viss målgrupp att de lika gärna kunde smälla upp en lapp i dörren med texten ”Whites Only”. Det skulle inte märkas någon skillnad i klientelet ändå.

Tyvärr är det inte mycket bättre på Inkonst och Jeriko (där jag själv driver en klubb) Visst spelas det musik med rötter inom exempelvis afroamerikansk eller latinamerikansk dansmusik, gärna med ett spännande ”ghetto” prefix. Men det görs alltid med samma gamla vanliga akademiska medelklass i åtanke.

Idag är nio av tio klubbarrangörer på Möllan svennar som vill bjuda andra svennar på fest. Sen kan de morgonen efter sitta hemma och saxa mellan blogglänkarna på Dyngan.se och sin facebook för att uppdatera sig om vem som var på vilket ställe eller var det var ”konstigt folk”. Det vill säga andra människor än dem som de har pluggat med i Lund eller träffat på Nöjesguidens senaste smygläsning.

När det blåste som hårdast kring svartklubben Inmission var det aldrig någon som lyfte fram klubben som mötesplats. Genom sina öppettider var Inmission en av få klubbar i området som faktiskt bidrog till att människor som aldrig annars skulle ha träffat varandra dansade på samma dansgolv. Mossiga ravare drack smuggelöl med popkids, en och annan gangster dansade bredvid bratrester från Lilla torg medan internationella superstar-DJs storögt noddade vid bardisken tillsammans med ett gäng förortsungdomar. 

Vi har lätt för att romantisera oförutsägbara möten mellan kulturella och etniska grupperingar. Punkens clash med reggae i London och hiphop i New York, Detroitstechnons förälskelse i europeisk synt och homosexuell disco etcetera. Historiskt sett har den bästa och mest intressanta musiken alltid skapats i kreativa krockar mellan olika kulturer på väg framåt. Men vad gör vi för att något liknande ska kunna ske idag?

 Ge mig fler sammandrabbningar.

Publicerat i Rodeo, november 2007.