I helgen besöker producenten och New York-discjockeyn Kenny “Dope” Gonzalez Malmö. Idag är det säkert tio år sedan jag slaviskt följde hans utgivningssteg men det fanns en tid då jag tog emot varje tolva, spellista eller gästmusiker som han eller hans Masters at Work-kollega Little Louie Vega arbetade med som en ny pusselbit i byggandet av musikalisk identitet.

I Masters at Works värld samsades all musik jag gillade på samma dansgolv. Hiphop mixades med house, en discoklassiker spelades direkt efter en salsa- eller latinjazzlåt jag aldrig hört tidigare, funk- och reggaesinglar stod i samma skivbackar, gamla gospel- och soullegender återvände till en klubbvärld de inte varit del av på 20 år. Det synsättet har förmodligen påverkat mig mer än musiken i sig.

Men jag ska inte bli långrandning. Nedan följer en lista på några av alla (tusentals?) låtar och remixar som Kenny “Dope” och Louie Vega satt sin signatur på. För mer om Masters at Work: kolla in deras föreläsning på Red Bull Music Academy nyligen.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

Asap Rocky har regisserat videon till Danny Browns “Blunt after blunt”. Den handlar om att röka jätte många jointar. Jätte jätte många.

Fin artikel i SVD av Stefan Thungren av New Yorks Ballroom-scen med anledning av Soul Jazz “Voguing and the Ballroom scene of New York 1989–92.”. Boken är naturligtvis årets julklapp för alla med något som helst intresse för dansmusik och klubbhistoria.

Drogromantiska ”Liveloveasap” innehåller tydliga spår från trögflytande sydstatshiphop men också från Clevelandgruppen Bone Thugs-n-Harmonys melodiösa sångrap.

Även om influenserna är uppenbara låter Asap Rocky aldrig som ett kalkerat framgångsrecept. Han framstår snarare som en anmärkningsvärt stilsäker produkt av en uppväxt i en gränslös popkulturell era. En tid där europeiska modeskaparen Raf Simons och framlidna Houstonlegenden DJ Screw är en lika betydelsefull del av New Yorks vardag som gathörnens kokainentreprenörer.

Artist: ASAP Rocky
Titel:  Liveloveasap
Bolag: Liveloveasap.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-09

I över trettio år har Bill Cunningham speglat modets skiftningar på gatorna i New York. I över tio år har regissören Richard Press arbetat med en dokumentär om hans livsgärning. Åtta år sägs ha gått åt till att övertala den lika försynta som legendariska fotografen för NY Times att ställa upp.

I våras hade filmen slutligen premiär på biografer i New York och sedan ett par veckor tillbaka finns den utgiven på dvd. Titeln är lika enkel och anspråkslös som mannen som porträtteras. ”Bill Cunningham New York”.

Allt började med ett axelparti. Året var 1978 och en kvinna i en kappa med en intressant skärning hade fångat Cunninghams intresse på gatan. Han var bara tvungen att fånga den på bild. Efter ett tag noterade han att även andra människor vände sig om när kvinnan korsade gatan.

Det var Greta Garbo. Cunningham, som aldrig ägt en tv eller varit det minsta intresserad av kändisskap och celebriteter, hade inte känt ingen henne. Det enda han hade haft ögonen på var kappans oemotståndliga axelparti.

Lyckligtvis fanns en redaktör som insåg värdet av bilderna på den skygga svenska filmstjärnan och genast efterfrågade fler fotografier i samma stil. 30 år senare är Cunninghams fotokolumner ”On The Streets” och ”Evening Hours” sällsynt träffsäkra tidsdokument över vad New York-borna burit genom åren. Oavsett om människorna på bilderna tillhör folket på gatan, societetseliten eller modevärldens ståtligaste påfåglar.

The New Yorker-journalisten Lauren Collins har jämfört den idag 82-åriga Cunninghams bilder skolkataloger. Precis som gamla klassbilder visar Cunninghams fotografier modets utveckling genom åren på ett mycket ärligare sätt än vad de trendsättande aktuella modemagasinen någonsin kommer att kunna göra.

“Jag bestämmer ingenting alls. Jag låter gatorna tala till mig. För att gatorna ska kunna tala till dig är du tvungen att ge dig ut och se vad de är.” säger Cunningham i filmen. ”Folk bara öppnar munnen och säger vad de tycker. Men det handlar verkligen inte om vad jag tycker. Det handlar om vad jag ser”, fortsätter han.

Precis som alla fotografer väljer Cunninham naturligtvis vem han riktar kameran mot och vad som är intressant att lyfta fram i tidningen. Men till skillnad från mycket övrig modejournalistik är Cunninghams bilder anmärkningsvärt åsiktsbefriade. Han tar aldrig ställning för vad som är fint eller fult. Ute eller inne. Rätt eller fel.

Anna Wintour, chefredaktör på amerikanska Vogue sedan 1988, menar att Cunninghams främsta egenskap är hans öga för det udda och avvikande. Jag vill tro att det innerst inne handlar om en vilja att lyfta fram individuella skillnader och likheter i en massproducerad, normativ värld.

Bill Cunningham växte upp en katolsk irländsk arbetarklassfamilj. Även fast han tillbringat halva sitt yrkesliv omgiven av flärd har han valt ett enkelt, för att inte säga asketiskt, liv själv.

Förra året tvingades han flytta från sin överbelarmade lilla våning på historiska kulturhuset Carnegie Hall i New York där han bott sedan 1960-talet. Lägenheten saknade badrum, kök och garderob, vilket inte spelade någon större roll då Cunningham aldrig ägt så många fler plagg än den blåa arbetsrock han gärna bär. Modellen är identisk med den som gatsoparna i Paris använder.

Trots att han dedikerat sitt liv till att dokumentera modevärlden har han aldrig tillåtit sig själv att bli en del av den. I en kändisfixerad samtid där många personer som bloggar och skriver om mode är större än ämnena de bevakar blir Cunninghams anspråkslösa anonymitet, värdighet och integritet en påminnelse om hur modejournalistiken skulle kunna se ut. Hur den borde vara. Eller?

I ett klipp från sent 80-tal berättar Cunningham om vad han finner så fascinerande med mode och kläder.

“Mode är det pansar som gör det möjligt att överleva vardagslivet.”

I dokumentären blir det tydligt att Cunningham trots, eller snarare på grund av, en total avsaknad av sinliga och estetiska utsvävningar byggt upp ett tjockare pansar än de flesta.

Cunningham är religiös och går fortfarande i kyrkan varje söndag. När man inser att han medvetet eller omedvetet offrat vardagsliv, relationer och betydande delar av sin egen personlighet i arbetet med att lyfta fram andras utlevelser är det lika svårt att se poängen med hans enastående livsgärning som att hålla tårarna borta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-26

Nu går det att lyssna på hela kommande albumet “Blue Songs” på Soundcloud.

Jamaicanska loverssångaren Gyptian får hjälp av Nicki Minaj, eller rättare sagt, Nicki Minaj tar hjälp av Gyptian och hans hit Hold Yuh för att nå ut till det västindiska New York och alla andra reggaekolonier i världen. Det låter som en hit.

Originalversionen av Hold Yuh, eller Hold You som en också kallas, finns inkluderad på nyligen utkomna Ragga Ragga Ragga 2010 på Greensleeves.

Gyptian feat. Nicki Minaj Hold Yuh (Remix) (via Nah Right)

Foto: Gabriele Stabile

Det här är helt genialiskt. Gil Scott-Heron får hjälp av Nas för att beskriva undergångens New York.

Gil Scott-Heron feat Nas New York Is Killing Me (1200squad Remix) direktlänk via The Fader.

De som inte kan få nog av Nas rekommenderas att kolla in Hasan Ramic och Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis genomgång av Nas främsta låtar på Annika Flynner-bloggen.

De som inte kan få nog av Gil Scott-Heron beger sig lämpligast till Vega i Köpenhamn eller till Göta källare i Stockholm 18 respektive 20 maj.

Hittatde ett fint litet dokumentärklipp om Hot 97 och Massive B’s smått legendariska hjärta Bobby Konders, mannen som byggde en bro mellan New Yorks house- och discovärld och stadens Västindiska musikscener.

2000, i samband med arbetet med ett kommande Michael Jackson-album (hey - vad i hela världen hände med det? Låter som genialisk idé) hookade Wyclef Jean och hans Refugee Sound upp med kungen av pop och Mad Cobra för att spela in vad som borde vara världens dyraste dubplate. På sin blogg påminde NYC’s Federation Sound oss nyligen om hur det lät.

Just dubplates var den röda tråden på Wyclefs andra soloalbum “The Ecleftic” från samma år. Antar att det var upphovsrättsliga saker som satte stopp för att inkludera Michael Jackson-dubben på den skivan. Han lyckades i alla fall få med exklusiva inspelningar med bland annat countryhjälten Kenny Rogers i combo med Pharoahe Monch samt en dödsruna till Dennis Brown signerad Whitney Houston.

En av discovärldens finaste loggor – Londonklubben Horse Meat Disco – gästade Beats In Space nyligen. Missade ni det då kan ni ladda ner Jim Stanton och Severinos entimmes-set nedan. 

Horse Meat Disco på Beats In Space (direkt länk)
1. - Do It Nice And Easy (Greg Wilson Edit) -
2. K.I.D. - Hupendi Muziki Wangu? (You Don’t Like My Music) - SAM
3. Sidwho? - Vote Bowie For President - The Walls Have Ears
4. Chambouche - Feverish (The Revenge Mix) -
5. Ichisan - Full Bet Rule - Air Tight Recordings
6. Neurotic Drum Band - Robotic Hypnotic Adventure - Wurst
7. Metronomy - Do The Right Thing (Wild Geese Remix) -
8. Sister Sledge - Lost In Music (Gay Marvine Edit) -
9. Greg Diamond - Danger - Strut 
10. Trussle - I Love It - Warner
11. Broadway - Kiss You All Over - Hilltak Records
12. - Making Love (Kris De Angelis Edit) -
13. Sharon Ridley - Changin’ - Marlon

Jay-Z har gjort den resan från gathörnen i Marcy City Housing Projects till rappande mångmiljonär och företagsledare. I somras toppade han finanstidningen Forbes lista över de bäst betalda rapparna med en uppskattad årsinkomst på 245 miljoner kronor.

Om han rent affärsmässigt fortfarande befinner sig i toppen är hans musikaliska ställning inte lika självklar idag som när han 2001 släppte första delen i albumserien Blueprint.

Hiphopens hjärta har för länge sedan lämnat det stora äpplet. En ny generation rappare står idag redo att ta över samtidigt som allt fler stora stjärnor söker sig utanför genrens traditionella ramar för att flörta med lyssnare från hela det samtida popspektrat.

För många är därför The Blueprint 3 mer än bara det elfte studioalbumet med Jay-Z – det är ett släpp som skulle kunna säga något om genren i stort.

Traditionalister hoppas på att den kanske främsta rapparen genom tiderna ska ställa allt till rätta. Lika många ser förmodligen fram mot att den snart 40-åriga Jay-Z misslyckas så att han kan pensionera sig för gott.

Precis som föregångarna innehåller The Blueprint 3 i sedvanlig ordning flera starka, men knappast oöverträffliga låtar. Merparten är producerade av Kanye West och hans gamla läromästare No I.d.

Singlarna D.O.A (Death of Auto Tune) – en hatattack på det populära röstmanipuleringprogram som fullständigt dominerat topplistorna det senaste året – och Run This Town tillhör höjdpunkterna.

Reminder – en medelålders mans försök att cementera sin ställning i raphierarkin genom att åberopa gamla meriter – är inte lika kul.

De som hoppades att The Blueprint 3 skulle berätta något mer övergripande går bet. Albumet säger varken något om vare sig Jay-Z:s ställning, hiphopens allmänna hälsostatus just nu eller vart genren är på väg.

Det enda The Blueprint 3 visar är att det fortfarande går att göra sammanhållna hiphopalbum utan att det för den skulle behöver bli bakåtsträvande traditionellt eller ansträngt vidsynt.

Jag väljer att se det som ett gott tecken.

Lyssna också på:

Jay-Z: Reasonable Doubt (album, 1996)

Jay-Z: The Blueprint (album, 2001)

Menahan Street Band: Make The Road By Walking (singel, 2007)

Lyssna på “Blueprint 3” via Spotify.

Jay-Z
Titel: The Blueprint 3
Bolag: Roc-A-Fella/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2009-09-16.

Sju år efter genombrottet är det upp till bevis för Dipset-bossen. Killa Season från 2006 debuterade förvisso högt på USA-listan men var samtidigt det sämst säljande albumet hittills i Killa Cams drygt tioåriga karriär.

Comebackskivan efter två års frånvaro låter bitvis ansträngt anpassad till en samtid Cam’ron inte verkar vilja vara en del av. Cookies With Some Apple Juice är exempelvis bara en karikatyr av Crank That (Soulja Boy). Soulja Boys ringsignalsplåga är förvisso genial i sin korkade enkelhet men det är knappast en stass värdig en rapveteran.

Ibland glimrar det till, exempelvis i Woo Hoo och Spend The Night. Däremellan saknas engagemang och inspiration i både produktioner och texter. Om ordflödet tidigare lät kaxigt blasé låter det nu bara uttråkat. Som om Cam’ron räknade ner dagarna till han kan lägga rapkarriären på hyllan och gå vidare till något annat.

Cam’ron
Titel: Crime Pays
Bolag: Diplomats/Asylum
Betyg: 2

Publicerat i Sydsvenskan 2009-05-13. 

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem It’s Alright 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan 2008-04-28.