”Mr gay boy” Foxman i shorts, låga kängor, linne och anarkistisk punksnagg. Nomi i kortkort och decimeterhöga stilettklackar.

Jag har aldrig sett ett mer välklätt band spela i Öresundstrakten. I sina 80-talsinfluerade svartvita träningskläder ser det ut som de handplockats ur en stenhård queerversion av tv-serien Fame.

Tyvärr infriar inte musiken inledningsvis förväntningarna som gruppen byggt upp visuellt. De programmerade houserytmerna som på skiva låter distinkta och självsäkra grötar ihop sig med övriga instrument till en tafatt ljudmassa som inte vet i vilken riktning den ska röra sig. Men efter ett par trevande låtar hittar de rätt kurs. Och när Andy Butler hälsat på publiken med ett ”det är okej att ni dansar alltså” förvandlas stämningen på ett ögonblick till förväntansfull hedonism.

Nomi skakar bak så att Christer Lindarw skulle bli grön av avund. Droppar av svett regnar ned i strålkastarljuset. Låtarna vävs ihop och växer fram ur vad som bitvis framstår som improviserade partier av melankolisk slagverksdisco.

You Belong – där Nomi vemodigt konstaterar att hennes partner tillhör någon annan man den här kvällen – är högklassig tvetydig queerromantik i rakt nedstigande led från Barbara Masons gayanthem Another Man från 1983.

Innan avslutningen med extranumret Hercules Theme hinner de med en klockren tolkning av Blue Öyster Cults rockklassiker Don’t Fear The Reaper från 1976 som sluter cirkeln och förvandlar Vega till en syndig svartklubb i New Yorks köttpackardistrikt.

Bättre kan det inte bli.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-06-28