Han sprider en svag doft av sött rakvatten omkring sig. Om jag inte misstar mig är det Jean Paul Gaultiers homoromantiska ”Le Male”. Jag vet inte varför jag reagerar på det. Förmodligen beror det på att jag förväntade mig att någon som dedikerat 30 år avsitt liv åt att rapportera om musik och människor från några av USA:s hårdaste och mörkaste hörn, använde en lite mer macho parfym.

– Fundamentet i programserien har alltid varit att jag åkt till miljöer när jag har tyckt att det varit intressant. Antingen före det händer, efter det har hänt eller medan det händer något, säger Mats Nileskär.

Senaste USA-resan gick bland annat till Baton Rouge, Louisianas huvudstad, som mycket av New Orleans kulturliv flyttade till efter orkanen Katrina.

– Det är en märklig stad, extremt het. Den är inte så stor men ligger ändå i topp 5 eller något sådant när det gäller mordstatistik.

Varje år blir det 5–6 veckor i USA för möten med nya ansikten såväl som gamla hjältar från den allt kortare intervjuönskelistan. Efter 5896 intervjuer har han betat av de flesta.

Av de riktigt stora är det egentligen bara Prince, Dr Dre och Michael Jackson som fattas efter att Mats Nileskär förra året lyckades fånga den skygge funkvisionären Sly Stone. Han hade jagat honom i 30 år.

– Han sa att han inte hade gjort någon regelrätt intervju på 25 år, men frågan är om det inte var ännu längre sedan.

Det första avsnittet av P3 Soul, eller Soul Corner som det också hetat, sändes 12 januari 1978. Mats Nileskär var 18 år. Den yngsta programledaren någonsin på SR.

Du har beskrivit ditt program som ”Funky socialrealism maskerat som musikjournalistik”

– Det låter bra. Jag önskar att jag hade sagt det nu också, haha.

Vad menar du med det?

– Det är något i mig som tycker musikjournalistik är ett ganska tråkigt ord. Det måste finnas andra aspekter och ingredienser än själva musiken för att det ska bli intressant för mig. Det är extremt tacksamt att spegla samtiden och samhället via konst och musik. Det är enklare, rakare och mer funky. Om man penetrerar essensen i samtidens konst blir det en intressant spegling av samhället och var det är på väg.

Jag får ibland känslan av att du är mer intresserad av historierna bakom musiken än musiken i sig.

– Det är inte hela sanningen, men jag tror jag är mer intresserad av historierna bakom. Varför musiken gjordes är intressantare än hur musiken låter.

Spaltmetrar har skrivits om mytomspunna möten med olika artister men inte en bokstav om vem Mats Nileskär är när han inte jobbar.

– Vilket är väldigt skönt. Det finns en anledning till att jag inte ställt upp i tv eller annat tjafs. Jag började aldrig med det här för att bli en offentlig person eller för att bli del av en mediecirkus. Jag började med det här för att jag hade kärlek till musik som jag ville presentera. Jag vet inte om det var svar på frågan?

Var det en strategi från din sida?

– Du menar som någon sorts mystifiering? Nej, absolut inte till en början och inte under väldigt lång tid. Men efter ett tag insåg jag att det inte gjorde saken sämre av att hålla sig undan, haha.

Musik från socialt nergångna miljöer beskrivs ofta som en verklighetsflykt eller ett sätt att överleva. Kan musiken i ditt program verka helande även för dig?

– Det tror jag säkert. När jag 16–17 år gammal satt med min rullbandspelare och tummade på omslagen med Curtis Mayfield var det säkert ett sätt att spegla något sorts utanförskap som jag kände. ”Fan, den här tråkiga gråa medelklasstillvaron kan inte vara meningen med livet”. På det sättet var musiken min väg ur något som jag inte kunde förlika mig med och bli lycklig av.

Vad skulle du göra om du inte gjorde radio?

– Jag tecknade serier tidigare. Jag hade kanske varit serietecknare eller gjort film. Jag tror till och med att jag kom på andra plats i en tecknartävling i Sydsvenskan. Nej, fan det skulle jag aldrig ha sagt.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-01-11. Återpublicerat med tillstånd av Sydsvenskan.