Michael Jacksons musik – i synnerhet den han släppte kring skarven mellan 70- och 80-tal – tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

James Brown hade förmodligen större betydelse för den afroamerikanska befolkningen. Tamla Motowns hitfabrik var troligen viktigare som brobryggare mellan svart och vit musikkultur i USA. Men det var Michael Jackson som gjorde afroamerikansk popmusik till en global företeelse: något som påverkade och fortfarande påverkar lokala musikscener över hela jordklotet.

När musikvideokanalen MTV startade 1981 spelades närmast uteslutande videor med vita artister. Ett av deras argument var att svart musik inte passade in i deras format. En annan (bort)förklaring som användes var att det helt enkelt fanns för få videor med afroamerikanska artister.

I efterhand låter det naturligtvis som dåliga undanflykter, men det är viktigt att poängtera att popvärlden, åtminstone den som dikterade agendan i USA, England och Europa, såg radikalt annorlunda ut i början av 80-talet. Rockens ­ställning inom populärkulturen var så självklar att en nystartad musikvideokanal inte ansåg sig behöva skylta med genren i sitt namn även om det var vad de tänkte spela.

Michael Jackson tvingade MTV att tänka om och helt ändra sitt koncept. Delvis gjorde han det genom att vända kanalens egna argument mot dem.

Beat It smyckades med Eddie Van Halens rockgitarriff. Paul McCartney bjöds in för duetten The Girl Is Mine. I musikvideotrilogin av just Beat It, Billie Jean och Thriller höjde kvalitetsribban till en helt ny nivå.

Michael Jackson begravde inte rocken (om vi tillåter oss att använda ordet som synonym för vit populärmusik) utan använde snarare genren för att bryta barriärer. Hans popularitet tvingade musikvärlden att integrera sig vilket bland annat resulterade i att videor med andra afroamerikanska artister – exempelvis en viss Prince – började rotera på MTV.

Framförallt revolutionerade han hela musikbranschen genom att sudda ut gränserna mellan vad som tidigare definierats som svart och vit musik. I Michael Jacksons fotspår förvandlades all musik till pop.

Justin Timberlake, Ne-Yo, Rihanna, Britney Spears, Robyn, Darin och Beyoncé. Listan på etniskt gränsöverskridande artister som idag för arvet från Michael Jackson och den afroamerikanska musikhistorien vidare kan göras hur lång som helst.

Det ironiska är förstås att samtidigt som hans tronföljare färgade topplistorna till en multikulturell Benetton-annons blev den lilla killen, som en gång i tiden sportade musikhistoriens tuffaste afro, själv bara blekare.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-27 i samband med Michael Jacksons bortgång. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

För Erykah Badu-lyssnarna välbekanta studioinnovatörer som Los Angeles Sa-Ra Creative Partners, Madlib och James Poyser har tillsammans skapat en ljudbild som har en fot i det utpräglat analoga debutalbumet Baduizm och den andra i digitalt skruvade och elektroniska första delen av New Amerykah. Politiken och samhällskritiken på föregångaren har ersatts av ett mer känslomässigt och personligt reflekterande.

Till skillnad från tidigare album har man den här gången arbetat mycket med tydliga samplingar och återvunna inspelningar. Den som börjar läsa det finstilta i konvolutet inser att det som låter som musikaliska framtidsvisioner i själva verket är trettio år gammalt material.

Turn Me Away (Get MuNNy) är en nyinspelning av Sylvia Striplins Roy Ayers-producerade You Can’t Turn Me Away. Originalversionen är typisk för den typ av puttrande jazzfunkboogie som var poppis på rare groove-klubbar i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Erykah Badu gör inte mycket för att placera låten i ett annat sammanhang.

Mest överraskande återanvändningen är Paul McCartneys och Wings fusionrockiga Arrow Through Me från 1979 som i Gone Baby, Don’t Be Long snyggt ikläds en suggestivt byggande samtida soulskrud.

Erykah Badu kallar sig ibland för en ”analog girl in a digital world”. På omslaget till New Amerykah part 2 är hon omgiven av en regnskog och porträtterad som en blandning av en na’vi i avatar och terminator. Det är rätt träffande för hur musiken låter och var Erykah Badu verkar befinna sig idag.

Det är en kombination av uråldrig spiritualism, futuristisk innovation och organisk popmusik som i andra fall framståt som splittrad och förvirrad. Men Erykah Badu har en sådan avslappnad självsäkerhet i sitt artistisk utryck att hon paradoxalt nog får det att fungera.

Musikaliskt är New Amerykah Part 2 inte så mycket mer än en förutsägbar bekräftelse på Erykah Badus ledande ställning på den samtida soulscenen. Det som lyfter albumet ett snäpp är att hon bjuder med lyssnarna till förebilder och influenser som tidigare inte framkommit med samma tydlighet.

Erykah Badu
Titel: New Amerykah Part 2: The Return of Ankh
Bolag: Universal Motown
Betyg: 4

* * *

Erykah Badus nygamla Amerika (och England) på Youtube

Turn Me Away (Get MuNNy)
Original: Sylvia Striplin You Can’t Turn Me Away

Gone Baby, Don’t Be Long
Original: Wings Arrow Through Me

Fall In Love (Your Funeral)
Original: Eddie Kendricks Intimate Friends

Umm Hmm
Original: Ndugu & The Chocolate Jam co. Take Some Time

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-25.