Idag har boken sålt i över 35 000 exemplar. Ett bevis för att delar av hiphoppubliken har blivit tillräckligt gammal för att föredra påkostad stilporr i vardagsrumssoffan och Marley Marl på skivspelaren framför stökigt uteliv.

Precis som ”Back In The Days” är ”Goda dagars magi” lika mycket en nostalgisk återblick som en dokumentation över en generations sökande efter en egen stil och en egen röst.

Tidsperspektivet är framflyttat tio år, New York utbytt mot Stockholm, och USA mot ett Sverige och ett Europa präglat av nya gränser och befolkningsströmmar. Boken bygger på fotografen Camilla Cherrys bilder från tidigt 90-tal fram till idag med kommenterande texter från Petter och Patrik ”DJ Sleepy” Elofsson.

Redan i förordet deklarerar Petter att boken inte gör anspråk på att skriva den svenska hiphophistorien. Det är de inblandades subjektiva berättelser om personer som påverkat dem genom åren. För en utomstående är inte de nerskrivna interna historierna den främsta behållningen utan Camilla Cherrys enastående fotografier.

Bilderna visar inte bara den svenska hiphopmusikens trevande intåg i ett bredare sammanhang. De dokumenterar delvis även utformandet och födelsen av en mångkulturell och svensk popscen. En brokig scen som tjugo år efter banbrytare som Gordon Cyrus, Papa Dee, Dr Alban, Denniz Pop ochLeila K gör succé utomlands med artister som Robyn, Lykke Li, Bloodshy & Avant och Miike Snow. Samtliga artister med rötter i en unik svensk hitte-på-mix av hiphop, dansmusik och pop.

Nittiotalet var på många sätt en väldigt annorlunda tid. I synnerhet för dem som var intresserade av hiphop och afro­amerikansk popkultur.

”Om du ville se ut som idolerna på Yo! MTV Raps var det enda alternativet att ha släkt på andra sidan Atlanten eller resa”, skriver Patrik Elofsson i boken.

De unika förutsättningarna, eller snarare bristen på förutsättningar, tvingade fram egna lösningar.

”Under många år fick man göra så gott man kunde med det man kom över, och det fanns något charmigt (om än inte alltid så stilsäkert) över de outfits man fick ihop med delar från U.K. klubbmode, afrikanska smycken, baseballkepsar och vanliga H&M-kläder.”

”Idag”, skriver Elofsson, ”har hiphop blivit en global popkultur färdig att konsumeras i en galleria nära dig”.

Vinden har vänt.

Publicerad på Sydsvenskans kultursidor 2011-10-31

Motsägelsefullt är det inte Collén utan Timbuktus gamla parhäst Chords som har signerat det retrostompiga soulpopnumret ”Allt grönt”. Andra som medverkar är norska producenterna Tommy Tee och Nasty Kutt, Oskar Linnros, Damn och lokala soulhoppet Albin Gromer.

Musikaliskt är ”Sagolandet” en positiv nystart men den största skillnaden är textinnehållet och tonfallet. Timbuktu har under hela sin karriär varvat samhällskritik från vänster med självreflekterande vardagsbetraktelser. Tidigare har tankarna kring personliga tillkortakommanden ofta varit av praktisk natur, disträ glömska exempelvis. På ”Sagolandet” blottar han sig på mycket djupare plan.

Öppningsspåret ”Allsång på gränsen” utgår i styvpappans bortgång 1994 och oförmågan att hantera känslorna, det dåliga samvetet och konsekvenserna av det.

De personliga dubierna återkommer flera gånger. Flåsigt klubbiga ”Dödsdansen” ser först ut att handla om en dekadent utekväll. Men efter fyra minuter vet jag inte om det egentligen också är en reflektion över det egna artisteriet och hiphopgenren som helhet.

”Sagoland” är en melankolisk, närmast lite uppgiven, historia om att leva sin dröm i ett hamsterhjul. ”Står mellan vagnarna, på väg någonstans/jag hittar inte ut från mitt sagoland”.

Emellanåt infinner sig också en känsla av vilsenhet och oförmåga att helt klippa trygga band till en tid – och kanske också ett jag – som varit.

P3-vänliga Oskar Linnros-samarbetet ”Resten av ditt liv” tar ansats för en kärleksförklaring men utvecklas till hat riktat mot en före detta som svikit. Låten är argare än alla politiska brev Jason Diakité skrivit under åren. Att han vågar uttrycka starka känslor istället för att föra en sansad diskussion känns i sammanhanget väldigt befriande.

Bästa spår: “Sagoland”

Lyssna också på:

Timbuktu, Jan Lundgren & Duo Pannacotta ”Dansa” (video)
Petter ”En räddare i nöden” (album)
Oskar Linnros ”Vilja bli” (album)

Timbuktu
Titel: “Sagolandet”
Bolag: EMI
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-08

Stockholmsproducenten Ishi Mughal har jobbat med bland andra Petter och Lazee. Förra veckan toppade han engelska singellistan med Written In The Stars som han producerat till brittiska rapparen Tinie Tempah.

Mughal ligger bakom fyra av de främsta låtarna på Tempahs debut. Albumet sammanför radiovänlig hiphop med bland annat grime och drum & bass.

Som rappare är Tinie Tempah inget speciellt. Styrkan ligger i förmågan att omge sig av samarbetspartners som effektivt gör nyfiken pop av mer alternativa uttrycksformer.

Tinie Tempah
Titel: Disc-Overy
Bolag: Parlophone
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-10-13

Referenserna till Amy Winehouse och andra som återupptäckt soulens rötter är uppenbar. Den stora skillnaden är låtmaterialet. Under överseende av skivbolagslegenden Marshall Chess har Jasmine Kara fått tillgång till några av soulhistoriens främsta inspelningar.

Den skramliga retroljudbilden passar hennes röst utmärkt. Den enda invändningen är att Jasmine Kara själv tenderar att hamna i skuggan av den storslagna inramningen.

Jasmine Kara
Titel: Blues Ain’t Nothing But A Good Woman Gone Bad
Bolag: Tri-Sound/BonnierAmigo
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-08-04

Referenserna till Amy Winehouse och andra som återupptäckt soulens rötter är uppenbar. Den stora skillnaden är låtmaterialet. Under överseende av skivbolagslegenden Marshall Chess har Jasmine Kara fått tillgång till några av soulhistoriens främsta inspelningar.

Den skramliga retroljudbilden passar hennes röst utmärkt. Den enda invändningen är att Jasmine Kara själv tenderar att hamna i skuggan av den storslagna inramningen.

Jasmine Kara
Titel: Blues Ain’t Nothing But A Good Woman Gone Bad
Bolag:  Tri-Sound/BonnierAmigo
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-07-25

När fyrtioåriga Jay-Z förra året släppte The Blue­print 3 fanns inget att jämföra med eller relatera till. Ingen hade gjort något liknande tidigare, åtminstone ingen i samma ålder och position. Till skillnad från andra genrer finns det ännu ingen mall för hur en rappare mognar och växer upp med värdighet. Det samma gäller svensk hiphop.

Petter har aldrig varit rädd för att testa nya vägar och experimentera med produktioner från andra delar av genren för att komma vidare och utvecklas. På sjunde albumet En räddare i nöden återvänder han till hiphoprötterna, men inte som i bakåtsträvande oldschoolrap utan som i soul från 1960- och 1970-talet.

Flitigt anlitade studioveteranerna Collén & Webb har skapat en snygg ljudbild med paralleller till den kombination av uppsnabbade soulkrokar och skitigt råa trumrytmer som framförallt Kanye West presenterade i början av 00-talet. Bäst illustreras det i utmärkt självreflekterande Livet är en bitch där Petter krasst konstaterar att ”Det är lång bit kvar / nu är jag trebarnsfar / sanningen idag / jag har inte råd att falla av.”

Andra gånger, exempelvis Timbuktu-samarbetet Älskar din stil och Gör min dag (tillsammans med Magnus Carlson), närmar de sig skranglig rhythm & blues och fartblind 1960-talssoul. Uppbackade av ett starkt band, Stockholms Club Killers exempelvis, har dessa låtar alla förutsättningar att lyfta till en ännu högre nivå live.

Bäst är Petter när han blir känslosam och reflekterar kring kärlek och personliga relationer. Som i tacksamhetsförklaringen till familjen i Vad vi tänker på och pianoballaden Länge sen (med Veronica Maggio), om en slumpmässig återträff med en passionerad relation som aldrig fick möjlighet att brinna ut.

Då, när Petter vågar blotta sin livserfarenhet på samma sätt som de soulsångare han själv förälskat sig i de senaste åren, närmar han sig ett artistiskt uttryck som helt saknar bästföredatum.

Petter
Titel: En räddare i nöden
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-07

Den 7 februari i år framträder Brooklynrapparen Talib Kweli på ett fullsatt Mejeriet i Lund. Likt många andra amerikanska hiphopnamn, som inte är tillräckligt stora för att ha råd att ignorera Sverige, hälsar han på publiken med den obligatoriska tiotusenkronorsfrågan:

– Are you ready to hear some real hiphop?

Det är alla, förstås.

Det motsägelsefulla är att Talib Kweli inte är någon bra representant för hur real hiphop låter 2010. I alla fall inte om man med ”riktig hiphop” refererar till rapmusiken som hörs på klubbar eller blöder ur radioapparater och mobiltelefoner på bussar och skolgårdar just nu. Med knixiga orddribblingar över traditionsbundna produktioner är Talib Kweli snarare ett exotiskt inslag.

Kanske är det därför han känner sig tvungen att påminna sig själv och publiken på Mejeriet om att det han gör är på riktigt. Det ironiska är att han genom att göra det bara positionerar sig ännu längre från den genre han utger sig för att representera.

2010 finns nämligen inget mer oäkta inom hiphop än att försöka vara äkta.

– Häromdagen pratade vi om vad man skulle behöva göra idag för att betraktas som en sell out, säger Magnus Bergqvist, mer känd under sitt producentnamn Embee. Men det går knappast att göra något. Ju mer galna samarbeten och ju mer man experimenterar med grejer utanför genren , desto mer kredd får man.

När jag ringer upp befinner sig Embee i Thailand tillsammans med Looptroop Rockers-kollegorna Mårten ”Promoe” Edh och Mathias Lundh Isén, alias Supreme. I låten Heads Or Tails från 1998 frågade Looptroop retoriskt sina kollegor om de föredrog att ”the real b-boys”, de riktiga hiphopparna, nickade till deras musik eller att massorna viftade på svansen. Tio år senare gör de en cover på Bon Jovis hårdpermanentade rocklåt Living On A Prayer.

– Förut var allt mer hardcore, säger Embee. Det var ovanligt att hiphopartister bjöd in sångare eller gjorde samarbeten med någon som inte var förknippad med genren.

För ett par veckor sedan släppte Embee sitt andra soloalbum. På The Mellow Turning Moment var alla rappare utslängda från studion. Istället hade han valt att samarbeta med vokalister som Annika ”Säkert/Hello Saferide” Norlin, Daniel Lemma och Nikola Sarcevic från skatepunkarna Millencollin.

– Jag tror att plattan speglar mitt musiklyssnande idag, fortsätter Embee. Jag lyssnar på väldigt mycket olika musik. Att röra sig bort från hiphop handlar för mig som producent om ren och skär nyfikenhet. Sedan finns det säkert andra som har mer kommersiella motiv. Det blir en kombination av upptäckarlust och att man vill skruva till det för att lyssnarna ska haja till och reagera.

Keep it real. Var äkta. Vid sidan av trendmedvetna svenska livsmedelskonsumenter har få värnat om de äkta och genuina råvarorna med samma benfasta övertygelse som hiphoppen . Autenticitetsbegreppet och den förvirrade diskussionen om vad som är äkta eller inte är lika gammal som genren i sig.

För en musikstil som i grunden byggde på att norpa element från andra genrer blir strävan efter och föreställningen om något äkta och genuint lika diffust och motsägelsefullt som hemlagade halvfabrikat.

Trots det fanns det under lång tid en överenskommelse om att inte röra sig allt för långt utanför ramarna. Även om skivorna som producenterna använde för att skapa musiken härstammade från vitt skilda genrer följde hiphoplåtar en fast mall. Identiteten var viktig. Att definiera något som att det inte var hiphop var det samma som att säga att det var wack, kasst.

Samtidigt – och det är här genren fullständigt slår knut på sig själv – har det hela tiden funnits ett krav på att göra det oväntade, röra sig framåt och inte fastna i det förgångna. Inget låter lika mossigt som ljudet av förra årets hiphophits.

Länge var hiphop en upprorsgenre, ett finger i ögat och en revolterande röst mot etablissemanget. Men i takt med allt större kommersiella framgångar har det förhållandet förändrats. I förra numret av amerikanska magasinet Interview menar Jay-Z – rapparen och företagsledaren som med sitt senaste album The Blueprint 3 gick om Elvis Presley i antal ettor på USA-listan – att genren nått punkten då provokationerna blivit verkningslösa.

– Rap är inte den där nya grejen längre. Det kan inte längre bara handla om att chocka. Tidigare handlade allt om den där rebelliska energin. Idag är det inte chockande längre för vi kan se smockorna komma. Vi måste komma på något nytt, skärpa oss och komma in i matchen.

För många har det nya blivit att närma och förena sig med andra delar av populärmusiken. Tidigare i år gjorde Lil Wayne – de senaste årens största hiphopstjärna – debut som rocksångare på albumet Rebirth.

– Allt handlar om att think outside the box, säger Malmörapparen Mawuli Kulego, lika känd under sitt alias Lazee som för sin vana att blanda engelska och svenska huller om buller när han pratar.

– Innan ville jag bara göra sådant som lät fett för the hiphop heads. Nu vill jag bara vara en artist och göra bra musik. Jag har gått från att vara Lazee the Rapper till Lazee the Artist.

Kan hiphop vara begränsande?

– Ja, faktiskt. Om du håller dig till en genre kommer du bara att tillfredsställa den publiken. Allt handlar om att utvecklas och bli bättre och bättre. Tidigare ville jag bli bäst inom hiphop, sedan inom all urban musik. Nu vill jag vara den största artisten i allmänhet.

Viljan att röra sig utanför hiphopens ramverk behöver inte nödvändigtvis handla om en strävan efter att bli störst och vackrast. För vissa är det viktigare att få ett erkännande och att bli respekterade som musiker och producenter. Att visa att man kan konkurrera med de främsta.

Inom hiphop-Sverige har få haft större betydelse än Stockholmsbröderna Salazar. Chepe och Salla utgjorde tillsammans med Dogge Doggelito Latin Kings. Gruppen som mer eller mindre på egen hand översatte amerikansk hiphop till svenska i början av 1990-talet.

Under 00-talet levererade minsta brodern Masse så mycket beats och produktioner till Petter, Ison & Fille och andra svenska rappare att det ett tag kändes som att det inte fanns några andra producenter, i alla fall inte i Stockholm.

I mitten av 00-talet splittrades Latin Kings. När bröderna Salazar bestämde sig för att starta om från noll och göra musik under namnet The Salazar Brothers höjde ingen på ögonbrynen. Desto fler gjorde det när det kom fram att ett av deras första stora projekt i Sverige var att producera Borlänges framgångsrika rockexport Mando Diao.

Salla Salazar berättar att de även själva var tveksamma till en början.

– Vi var lite oroliga för Mando Diaos skull. Att folk skulle klaga och tycka att det var korkat att de samarbetade med oss. ”Folk kommer tro att ni ska göra hiphop.” Men det funkade för att Mando Diao är stora i Tyskland. Där skiter folk fullständigt i vilka vi är.

Samarbetet är svårt att beskriva som något annat än en succé. Albumet Give Me Fire har idag sålt platina i Tyskland. Singeln Dance With Somebody utsågs till årets låt på P3 förra året och Mando Diao belönades med regeringens musikexportpris 2009.

En tydligare bekräftelse på att bröderna idag tillhör några av landets främsta hitmakare överhuvudtaget går knappast att få. Trots det ser de flesta dem fortfarande bara som hiphopproducenter.

– Vi blir glada när Mando Diao vinner priser för att vi är en del av det, berättar Salla Salazar. Men ibland tycker inte jag att vi får det erkännandet och den responsen som vi kanske förtjänar. Hiphop är fortfarande lite av den utstötta musikstilen.

– Det spelar ingen roll om du gör årets svenska hiphopskiva för den kommer varken att sälja eller spelas på radion, fortsätter han. Den som vill bli utnämnd till årets producent och få jobb och uppdrag ska satsa på något annat än hiphop. Det är också det många gör idag.

* * *

Kända och ökända experiment utanför hiphopgenrens ramar

Bodycount – Copkiller (1992)
Gangstarapparen Ice-T drar paralleller mellan hårt liv på gatorna i L A och hård rockmusik och lyckas reta sådan gallfeber på ordningsmakten i landet att skivan dras in.

N.E.R.D – In Search of N.E.R.D. (2002)
Producentduo bildar band och spelar in ett album som höjs till skyarna. Frontpersonen Pharrell Williams tycker det rockar för lite, drar in skivan, för att året efter ge ut en ny version uppbackad av en tveksam amerikansk rockgrupp.

Kanye West – 808s & Heartbreak (2008)
Hjärtbruten rapstjärna förälskar sig i tonartreglerarprogrammet Autotune och bestämmer sig för att göra upp med både expartner och genren som fostrat honom.

Everlast – Whitey Ford Sings The Blues (1998)
Frontperson i gruppen House of Pain inser att det är lättare att åldras som singer/songwriter än inom irländsk pubrap. Speciellt om man som Everlast (Whitey Ford) inte alls har irländskt blod i sina ådror utan lettiskt.

Whale – Hobo Humpin’ Slobo Babe (1993)
Svenska hiphoppionjären Gordon Cyrus rockar framgångsrikt med Henrik Schyffert och Cia Soro (tidigare Berg). Fortfarande inte klarlagt om bandet och låten var ett ironiskt skämt eller inte.

Run DMC – Walk This Way (1986)
Queenstrion Run DMC spelar in en cover av Aerosmiths Walk This Way och hittar en genväg till den då rockdominerande musikvideokanalen MTV.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-20.

Men i min naivitet hade jag trott att vi kommit längre idag. Det räcker med att ha följt de senaste veckornas rapporter om den rasistiska jargongen inom den svenska polisen för att inse att det Sverige där människor behandlas lika oberoende av religion, etnicitet, hudfärg eller hemadress ännu bara är en utopi.

Just därför känns det mer än någonsin välkommet med en svensk hiphopakt som istället för att valsa runt på ölsponsrade gratisfester eller i pinsamma MQ-kampanjer vågar säga och säger något om den tid och det land vi lever i.

Mohammed Ali är den gruppen.

Duon består av Moms och Alias Ruggig och kallade sig tidigare UKN eller Underklassen. Liksom övriga i lovande kollektivet Ayla har de rötter i Flemingsberg söder om Stockholm.

Processen, duons tredje mixtape, det första som Mohammed Ali, har funnits tillgängligt gratis på nätet sedan början av februari. Det är ingen tillfällighet att detta – liksom mycket av den bästa hiphoppen idag – varken handlar om ett traditionellt skivsläpp eller gått vägen via de vanliga distributionskanalerna.

Mohammed Ali kombinerar allvaret från Latin Kings med Ison & Filles vardagsbetraktelser i ett berättande som är lika genialiskt enkelt och lätt att ta till sig som Annika ”Säkert!” Norlins bästa texter.

Det tillbakalutade soundet, till allra största del signerat Mack Beats, är också tydligt influerat av just Salazar bröderna Salla och Masses patenterade återanvändningar av de bästa soulplattorna från 80-talet. Masse medverkar även själv med två spår.

Musikaliskt handlar det alltså om en högst traditionell och samplingsbaserad ljudbild, välbekant för alla som följt svensk hiphop under 2000-talet.

Normalt hade det framstått som negativt och förutsägbart. Här bidrar de trygga miljöerna enbart till att ännu bättre lyfta fram de socialrealistiska och eftertänksamt samhällskritiska texterna.

Chepe från Latin Kings har redan utnämnt Processen till den bästa skiva han hört på tio år. Jag är beredd att hålla med om att det är den bästa hiphopskiva på svenska det senaste decenniet.

Det kanske inte låter så märkvärdigt. Men med vetskapen att Petter albumdebuterade hösten 1998 och att Latin Kings två första skivor var de enda vettiga hiphop album på svenska som hade getts ut innan dess får orden en lite större betydelse.

Mohammed Ali
Titel: Processen
Betyg: 5 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-03