Några av dem som med störst framgång blandat afrikansk pop med västerländsk klubbkultur de senaste åren är Londonbaserade fransksvenska producent- och dj-duon Radioclit. Tillsammans med malawiska sångaren Esau Mwamwaya gav de förra året ut ett hyllat debutalbum under namnet The Very Best.

Vid sidan av The Very Best och alla producent- och remixuppdrag har Radioclit sedan 2008 även legat bakom klubbkvällarna Secousse i London och Paris. Målet har bland annat varit att förena olika afrikanska musiktraditioner på ett sätt som tidigare inte bara var otänkbart i ursprungsländerna utan även inom afrikanska befolkningsgrupper i just mångkulturella metropoler som Paris och London.

För någon som vuxit upp med bredband och västerländsk pop låter kanske Secousses blandning av hysterisk funaná från Kap Verde, bubumusik från det krigshärjade Sierra Leone, samtida kuduro från Angola och shangaan electro från Sydafrika som homogen. Men för någon med rötter i musikens ursprungsländer framstår blandningen förmodligen lika spretig och konstig som en klubb som mixar skandinavisk pop med folkmusik från Balkan och rysk heavy metal skulle göra i europeiska öron.

För ett par veckor sedan gav Radioclit ut The Sound of Club Secousse. Samlingsalbumet är en bra aptitretare för alla som ännu inte haft möjlighet att ta del av klubbens eklektiska musikmix. På skivan samsas miljonsäljande stjärnor som Elfenbenskustens Magic System och Grammyprisade sydafrikanska tsongapionjären Thomas Chauke med artister som aldrig blivit mer än ett anonymt namn i en spellista.

Det vore enkelt att framställa Secousse och dess smått naiva mångkulturella blandning som en kliché. Det fina är att de aldrig verkat ängsliga för att framstå som just det. Medan andra passivt betraktar utvecklingen på avstånd ser Radioclit och Secousse till att den mångkulturella utopin blir verklighet.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-11-02

Engagemanget och medmänskligheten är uppriktigt rörande. I mångas ögon är Sverige ett av världens mest toleranta länder. Därför blir vi lika chockade varje gång verkligheten obarmhärtigt trasar sönder vår egen självbild.

Vem röstar på SD? Vem menar att minareter inte hör hemma i vår svenska stadsbild? Vem är det som diskriminerar människor med ett visst utseende i krogköer?

Inte någon jag känner? Inget ställe jag går till väl? Kan inte vara möjligt. Vi gillar olika.

Aftonbladets upprop, som prytt var och varannans profilbild på Facebook de senaste veckorna, ger paradoxalt en träffande bild av hur toleranta vi verkligen är för radikalt avvikande tankesätt och åsikter.

Vi gillar inte olika. Allt fler människor i Sverige gillar sammalika hela bunten. Åtminstone tyder vår kulturkonsumtion på det.

Inför förra helgens bokmässa i Göteborg kunde DN berätta att bästsäljarna tagit ett allt fastare grepp om bokmarknaden. 10 procent av titlarna står för 90 procent av inkomsterna. Enkelt uttryckt: majoriteten av oss pallar inte ta del av nio av tio böcker som ges ut.

Tendenserna återkommer i musikbranschen. Hitlåtarna blir färre och får allt längre hållbarhet. Några få namn garanterar slutsålda arenor medan resterande har svårt att slita svenskarna från tv-sofforna och fylla konsert­lokalerna.

Trots att de flesta av oss säger sig gilla mångfald och utbudet är större än någonsin, väljer vi samma sak som alla andra i vår närhet.

Det är förmodligen tryggast. Så vi inte sticker ut i mängden av oliktänkande.

* * *

Tre tips

1. This is England ’86 (tv-serie)
Fortsättningen till Shane Meadows stilromantiska film om 80-talets England visas just nu på brittiska Channel 4 och diverse streamingtjänster på nätet.

2. Radio Dept. Never Follow Suit (kommande EP)
Förträfflig EP med blinkningar till såväl jamaicansk dub som till St Etienne och brittisk Medelhavscharter.

3. Magic System – Petit Pompier (låt)
90-talshit från en av Elfenbenskustens främsta musik­exporter. Finns att hitta på Radioclits kommande afropopsamling The Sound of Secousse och på Youtube.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-01

Förväntningarna är alltså höga när trion, bestående av den svensk-franska producentduon Radioclit och Malawiska sångaren Esau Mwamwaya, nu debuterar med sin första egenproducerade fullängdsskiva.

I sina bästa stunder låter trions fusion av lågbudgetproducerad klubbmusik och afrikansk pop som fildelningsgenerationens svar på Paul Simons Graceland, i mer tveksamma ögonblick som om en hobbymusicerande bloggare remixat soundtracket till Lejonkungen.

Tidiga läckor som Kamphopo och Warm Heart of Africa, ett samarbete med Ezra Koenig från Vampire Weekend, är enastående modern popmusik som inte kunde vara inspelad någon annan tid än idag.

Som helhet: inte helt övertygande men fortfarande fullständigt unikt.

The Very Best
Titel: Warm Heart of Africa
Bolag: Moshi Moshi/Bonnier Amigo
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-16. 

Mer: Recension av The Very Best Mixtape.

The Very Best, det vill säga fransksvenska Londonduon Radioclit tillsammans med Esau Mwamwaya, bjuder på den första aptitretaren från sitt kommande debutalbum som släpps 2 september på Moshi Moshi. Efter det lyckade The Very Best Mixtape var jag lite orolig för att de inte skulle kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna. Men det här fina samarbetet med Vampire Weekends sångare Ezra Koenig dämpar oron rejält. 

The Very Best – Warm Heart of Africa (direktlänk)

Kombinationen av Radioclits hiphop- och electroinfluerade dansmusik och Esau Mwamwayas sång visade sig var genialisk. Det dröjde inte länge innan deras tolkningar av bland annat brittiska M.I.A:s Paper Planes orsakade tung trafik till fildelningstjänster på nätet.

På gruppens myspace går det att läsa att The Very Best Mixtape släpps 1 november. Men redan förra veckan kunde det laddas ner gratis på mp3-bloggar på nätet. Ett tydligt exempel på hur trion och resten av popmusikvärldens avant garde ser på fildelning och de oändliga möjligheterna till korsbefruktningar mellan genrer utvecklingen har gett upphov till idag.

The Very Best Mixtape innehåller både egna produktioner och skarpa tolkningar av favoriter från den globala popscenen.

I Kamphopo skickar de australiensiska Architecture in Helsinkis Heart It Races till Malawi. I Cape Cod Kwassa Kwassa lyfts amerikanska världsmusikrockarna Vampire Weekend till toppen av Kilimanjaro.

Kada Manja med sina storslagna indiestråkar bildar en klump i halsen trots att jag inte förstår en bokstav av vad Esau Mwamwaya sjunger.

Idén är att The Very Best Mixtape ska vara en aptitretare inför trions verkliga debut. Med tanke på hur bra det låter känns det redan som ett av 2009s mest intressanta skivsläpp.

The Very Best
Titel: The Very Best Mixtape
Bolag: Ghettopop Records
Betyg: 4
Ladda ner den gratis här (direkt länk).

Publicerat i Sydsvenskan 2008-10-28.