Jämfört med Ruskos debutalbum från 2010 lyser de influenserna ännu tydligare idag. Bland annat på ”Be Free” och tillbakablickande junglehyllningen ”Roll Da Beats”.

När inte det västindiska musikarvet hörs mellan basutbrotten blinkar Rusko åt det tidiga 90-talets kommersiella rejvkultur.

”Somebody To Love” låter som en nyinspelning av Baby Ds ”Let Me Be Your Fantasy”. Det är också där, i gränslandet mellan underjord och topplistorna, Rusko uppenbart fyller en roll.

Bästa spår: Be Free

Artist: Rusko
Titel: Songs
Bolag: Mad Decent
Betyg: 3

Varje gång jag tycker att jag har en hyfsad överblick slår stortån i någon sten som döljer ett oupptäckt sidospår eller förbisedd parentes. Ibland handlar det bara om att någon gjort ett dussin singlar som aldrig nådde genom utgivningsbruset när de först släpptes men vars eko hörs tydligt i helt andra sammanhang idag. Andra gånger är det hela subkulturer som passerat under radarn.

Historien om lovers rock, västindiska britters motsvarighet till det svarta Amerikas allra lenaste soulballader, förblev länge oskriven. Nu talar mycket för att genren till slut är på väg att få upprättelse.

Förra året turnerade Menelik Shabazz hjärtligt humoristiska dokumentär ”The Story of Lovers Rock” på brittiska biografer och filmfestivaler. Nyligen släpptes den på DVD. I slutet av mars erbjuder musikantropologerna Soul Jazz Records lovers-genren gästlista till skivsamlarnas salonger med fantastiska samlingen ”Harmony, Melody & Style: Lovers Rock And Rare Groove In The UK 1975-1992”.

1970-talets England präglades av våld, upplopp, arbetslöshet och rasmotsättningar. I historieböckerna framställs dåtidens reggae ofta som rebellisk musik. Det är inte fel men ger inte heller en fullständig bild. Precis som merparten av västvärldens populärmusik handlar reggae och jamaicansk pop lika ofta om betydligt mer vardagliga ämnen.

Lover rock var en avkoppling från en turbulent närmiljö. Många fans och tidiga frontpersoner var kvinnor eller snarare tjejer i tonåren som spelade in på kvällar och håltimmar i skolan. Låtarna tog upp ämnen som cirkulerat i huvudet på tonåringar i alla tider: kärlek och relationer.

Det är en anledning till att vissa avfärdat musiken som betydelselös. Inom mansdominerad rockkritik har en revolutionär och knuten näve alltid ansetts viktigare än åtrå, drömmen om en trygg famn eller plåster på ett brustet tonårshjärta.

Speciellt när det har handlat om svarta artister.

Det är naturligtvis fel.

Om fler lärde sig det skulle vi slippa att omvärdera och skriva om historien trettio år senare.

Youtube-tipset:
”Silly Games” var inte större på reggaescenen än att Janet Kay hade tid för en utlandsresa i slutet av sommaren 1979. Under semestern klättrade singeln upp till toppen av listorna och efter det dröjde det inte länge innan Janet Kay var stammis på riks-tv och Top of the Pops.

Övrigt:

Shakarchi & Stranéus – Something (låt)
Studio Barnhus fortsätter släppa house gladare än en smiley.

Miguel – Art Dealer Chic vol.1 (ep)
”Adorn” är årets hittills bästa soul.

Diverse artister – Shangaan Shake (samling)
Dansmusikeliten remixar sydafrikansk gör-det-själv-electro.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-07

Ni kanske undrar varför det är så tyst här? Well, det finns säkert många bortförklaringar men en orsak är att jag från och med i måndags adminstrerar Jamaicabloggen på SVT/PSL i en månad framåt. Välkommen över dit.

Jag har sprungit på rapkonserter sedan 90-talet. Jag kan inte minnas senast jag upplevde mer strul och större oförmåga att rätta till problemen än när Uppsalagruppen Labyrint gästar Klaffbrons charmiga gör-det-själv-hus natten till lördag.

Det är synd. För den första tanken som slår mig medan jag väntar på att lokala Jamaica-kollektivet Zoo Club Sound ska avsluta sin uppvärmning är hur perfekt Klaffbron lämpar sig för den här typen av arrangemang. Lokalen rymmer två-trehundra personer. Inramningen med olika etager och skrymslen skapar en intim och på alla sätt inbjudande miljö. Rummet ger samma känsla som de lokaler som Inkonst förfogade över på Norra Parkgatan innan Debaser tog över dem och byggde om.

Men. När de grundläggande funktionerna inte fungerar förvandlas snabbt ett förtjusande hemmabygge till en nattöppen fritidsgård med alkoholtillstånd. Det är förstås inte Labyrint-kvartettens fel. Men det ska inte heller behöva ta tjugo minuter och fyra-fem låtar för så pass erfarna artister att konstatera att en mikrofon inte fungerar och kassera den.

– Jag vet att ni är lika trötta som oss på det här fucking onödiga våldet. Malmö, vi är också trötta på allt hat, hinner Aleksi ”Aki” Swallow säga i ett försök att introducera ”Kärleken” innan hans mikrofon tystnar tvärt och han tvingas inta rollen som dansare och publikpeppare. Hans lufsande rörelser gör att han ser ut som Baloo i Djungelboken.

– Om ljudet är dåligt. Sjung med extra högt.

De flesta andra grupper hade gått av scenen men Labyrint kämpar tappert vidare. När de i ”Ortens favoriter” räknar upp lokala landsmärken – Jalla Jalla Falafel, Möllevången, Sofielund, Rosengård, Lindängen, Nydala – är det ingen tvekan om att kärleken mellan gruppen och dess lyssnare är äkta och ömsesidig.

Även om förutsättningarna stundtals leder till total förvirring på scen går det tydligt att urskilja Labyrints potential och tekniska skicklighet.

Låtmaterialet är förstklassigt.  Jacco soulröst imponerar och skiljer sig marginellt live jämfört med hur han låter i studion. Aki och gruppens andra rappare Dejan ”Dajanko” Milacic har båda ett tight och varierat ordflöde som enkelt flyter mellan rap och reggaeinfluerat mässande.

Labyrint förtjänar en revansch på Malmöfestivalen i sommar.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-05

Om de båda nysoulikonerna låter som de gjorde när de var som bäst, det vill säga något som för 12-13 år sedan var relevant och låg i fas med dåtidens populärmusik – är de bra då? Eller vore det bättre om Hill och D’Angelo omarbetade sina idag närmast legendariska inspelningar och anpassade dessa till en samtida musikvärld de – och många av deras lyssnare – länge varit frånvarande från? Eller borde de vädra ut, avfärda sitt millenniumjag som gammal skåpmat och utelämna det materialet helt? Hejdå 90-talet. Hej 2012.

När Lauryn Hill kliver in på Falconer Salens scen i Köpenhamn två timmar efter avsatt speltid inser jag snabbt att hon som så många gånger förr valt en helt egen väg.

För tio-femton år sedan, när inflytelserika mediala röster gjorde upp med den rockhegemoni som präglat svensk musikindustri i årtionden kallades Lauryn Hills grupp Fugees provocerande för 90-talets främsta rockband. Jag är säker på att det inte var den här förvirrade nöjesmassakern de rösterna syftade på.

Om Fugees dödade rocken gör dagens version av Lauryn Hill och hennes band sitt bästa för att väcka liket till liv. ”Everything Is Everything” skövlas med buffliga elgitarriff och fläskig funkfusion. Fugees-numret ”How Many Mics” låter som om den arrangerats om av Rage Against the Machine. Stevie Wonders reggaeflört ”Master Blaster (Jammin’)” från 1980 är ett smakfullt val av cover men stressas som mycket annat den här kvällen förbi i ett omotiverat flåsigt tempo.

”Ready Or Not” låter faktiskt helt okej och relativt trogen Fugees originalversion. Den fungerar så pass bra att några av dem som tidigare gått och hämtat ut sina jackor av besvikelse återvänder till konsertsalen.

Att inte försöka imitera Carlos Santanas karaktäristiska gitarrspel i gospelballaden ”To Zion”, en av musikhistoriens starkaste hyllningar till havandeskap, är klokt. Att ersätta det med ett distinkt huggande discofunkkomp är inget annat än vansinne.

Om inte Lauryn Hill var känd som en kontrollmänniska hade hon kunnat skylla misslyckandet på sina medmusiker. För trots att sången genomgående tampats med både bandets tjocka ljudmattor och en irriterande förkylning är det tydligt att Lauryn Hill fortfarande har rösten intakt. Fraseringarna sitter där de ska. Karisman och den inre inspirerande kraften och glöden finns där någonstans bakom bandets distade gitarrer och plastiga 80-talssyntar.

När hon för andra gången framför Fugees och Roberta Flacks soulklassiker ”Killing Me Softly” ackompanjeras hon inledningsvis bara av en orgel. I efterhand framstår det som ett befriande lågmält och känslosamt ögonblick som i övrigt saknades helt.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-01

Tack vare allsångsanthems som ”Vår Betong” och ”Fingrarna i luften” är Uppsalakvartetten numera en av landets mest populära reggae- och hiphopgrupper. Om de samlat alla dessa youtubefavoriter på ett best of-album vore toppbetyget nära.

Men utan sina vassaste triumfkort når de inte riktigt ända fram på storbolagsdebuten, trots hög lägsta nivå och flera starka låtar som ”Ortens favoriter” och självutlämnande uppväxtskildringen ”Fortfarande ont”.

Artist: Labyrint
Titel: Labababa
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-30

– Basen blir beroendeframkallande. Jag får lätt abstinens efter ett tag.

Det är lördagskväll. Joakim Starkenberg sitter på en falafelrestaurang i närheten av Möllevångstorget med Mikael ”Sillen” Sundström och pustar ut. De senaste timmarna har de släpat högtalare, dragit sladdar och roddat inför kvällens spelning på Inkonst i Malmö.

– Jag ser fram emot spelningarna på samma sätt som andra ser fram mot konserter med sin favoritartist, fortsätter Joakim Starkenberg mellan pirogtuggorna.

Tillsammans med Daniel Gabrielsson, även känd som reggaesångaren Dan-I-Locks, kallar sig Joakim Starkenberg och Mikael Sundström för Deng Deng Hifi. Det Malmöbaserade klubbkollektivet har specialiserat sig på en typ av reggae som sedan 1980-talet främst har haft England som bas. Förankringen till de brittiska öarna har gjort att musiken även brukar kallas UK roots eller UK dub.

– För den som gillar den grejen finns det ofta inte många andra möjligheter att höra musiken än att göra det själv, menar Mikael Sundström.

Till skillnad från dancehall och annan jamaicansk musik som idag hittat till både vanliga nattklubbar och radio, håller många inom rootsscenen fast vid en tradition som innebär att skivspelarkollektiven inte bara förväntas välja musiken. Dj:n är även ljudtekniker, roddare, dekoratör, konferencier, sångare och ansvarig för allt som är nödvändigt på ett mobilt diskotek där status mäts i ljudvolym och störst bashögtalare.

Deng Deng började spela ihop i Malmö 2005. När de några år senare investerade i sitt första egna sound – ljudsystem – adderade de ”Hifi” till namnet. Ursprungligen arrangerade Hifi-gänget fester utanför de etablerade institutionerna, men sedan i höstas är de ett fast återkommande inslag på det alternativa dansgolvet under tyska technoklubben Berghains kvällar på Inkonst.

– Det känns nästan som vi är pressade till att verka på en undergroundscen i och med att alla ställen har egna stora ljudanläggningar idag. De vill inte betala extra för någon som släpar med sig egna grejer, säger Daniel Gabrielsson.

Hur mycket pengar Deng Deng Hifi lagt ut på sitt ljudsystem kan de inte säga. De vet helt enkelt inte.

– Det är säkert mer än 100 000 kronor, säger Joakim Starkenberg.

Enligt honom är det inte heller självklart att personalen på en vanlig nattklubb har förståelse för det Deng Deng gör.

– Barpersonalen var inte jättenöjda förra gången vi spelade på Inkonst.

Varför inte?

– För att glasen och allt annat som stod på hyllorna ramlade ner. De tyckte att vi var sjuka och att vi borde sänka volymen, fortsätter han samtidigt som han försöker räta ut ett ormbo av sladdar och kablar.

– Man är alltid noggrann när man lägger ner skiten men ändå blir det trassel när man ska ta upp det.

Inom västerländsk pop är melodierna ofta centrala. I jamaicansk musik handlar det mesta om bas. Det är den mullrande, lågfrekventa subbasen som Joakim Starkenberg menar är beroendeframkallande.

På ett stort ljudsystem kan trycket från de låga basfrekvenserna närmast jämföras med upplevelsen av en kraftig turbo på en bil. Det känns så mycket i kroppen att vi som har samlat på oss för mycket underhudsfett direkt blir påminda om det.

– Vi kör Transformers-soundet idag.

Först förstår jag inte vad Joakim Starkenberg menar. Men när fler högtalare, totalt sju i varje stack, bärs upp från Inkonsts källare och kommer på plats fattar jag. Varje högtalarformation bildar ett nära tre meter högt kors. De påminner faktiskt om Transformers-robotar med armar, huvud och kropp.

På väggen bakom det provisoriska dj-båset hänger ett skynke med en bild på ett lejon och texten ”Deng Deng – Defending Radical Roots”.

Kontrollrattarna till cd-spelaren pryds av en bild av den etiopiska kejsaren Haile Selassie. Vissa troende rastafaris ser honom som Messias men för de flesta sekulariserade rootsreggaefans är han lika mycket en populärkulturell ikon.

Rootsanhängarnas ointresse för dancehall och annan samtida jamaicansk musik skapar lätt en distans till den övriga reggaevärlden.

– När folk hittat till rootsspelningar brukar de vara lojala. Det blir som en familj som folk inte kan slita sig från. Det är lite sektliknande, säger Joakim Starkenberg.

Han fortsätter:

– Jag tror att folk inom rootsscenen är lite avundsjuka och bittra för att de som sysslar med dancehall spelas på radion och får mycket uppmärksamhet.

Vi skiljs åt och bestämmer att vi ska ses igen senare när klubben har öppnat. Hemma vid datorn läser jag på Facebook att en etablerad malmö-dj frågar vilka cd-spelare som används på Moriska paviljongen.

”Någon här som spelat på Moriskans bistro och kommer ihåg vilka cdj-spelare de har? Nya/gamla? (usb eller ej…)”.

Idag kan de senaste modellerna av dj-skivspelare spela upp musiken direkt från en digital usb-minnessticka. Det innebär alltså i praktiken att en discjockey inte behöver bära med sig tyngre packning än en cigarettändare.

Med tanke på det och att en övervägande majoritet av alla nattklubbar har egna fasta ljudsystem kan man undra varför någon väljer att bygga egna högtalare och släpa med sig hundratals kilo utrustning för hundratusentals kronor.

Deng Deng erkänner att det inte bara handlar om att de är bastorskar med höga krav på autenticitet och ljudkvalité.

– Det är kul att bara hänga ihop och göra saker tillsammans, säger Mikael Sundström.

– Det är lite som att hålla på med bilar. Det blir aldrig klart. Det finns alltid något ytterligare som kan läggas till ljudsystemet, säger Daniel Gabrielsson.

- - -

Fakta Deng Deng Hifi
Dj-kollektiv från Malmö med inriktning på rootsreggae, dub och stora högtalare. Består av Joakim Starkenberg, Mikael ”Sillen” Sundström och Daniel Gabrielsson som även släpper musik under namnet Dan-I-Locks. Spelar bland annat på Inkonst fredag 9 december 23-04 tillsammans med brittiska Indica Dubs.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-12-02

Fram tills i våras var Labyrint bara en liten punkt på den mediala radarn. Men när en spelning på ett fritidsgårdsdisco i Växjö ställdes in efter ”rekommendationer” av polisen hamnade gruppen plötsligt mitt i en censurdebatt som nådde ända fram till dagspress, SVT och Sveriges radio.

Förutom att rikta ljuset mot själva censurfrågan – om det är lämpligt att polismyndigheter bedömer kultur – ledde debatten förstås också till att ännu fler fick upp öronen för kvartettens reggaeinfluerade hiphop.

Labyrint består av Aleksi ”Aki” Swallow, Dejan ”Dajanko” Milacic, Jack ”Jacco” Mattar och Simon ”Sai” Wimmer. Alla har rötter i förorten Gottsunda i Uppsala.

Gruppen fick ett genombrott 2009 med Jaccos ”Vår betong”. Låten är en invit till en del av Sverige där våld, kriminalitet och droger är en lika verklig del av vardagen som vänskap och gemenskap.

– Jag tror att många kände igen sig. Även om den beskriver en tragisk situation är det lätt att sjunga med, säger Aki när jag träffar honom och Dajanko i närheten av Slussen i Stockholm.

– Även en skötsam Svensson som levde ett normalt liv kunde relatera. När han tittade ut genom fönstret var det den världen han såg. Fan, till och med aina [slang för polis] lyssnade på den när de åkte runt i Gottsunda, säger Dajanko och skrattar.

Labyrints relation till ordningsmakten är inte friktionsfri. Även om gruppen förnekar att de söker en konflikt går det knappast att kalla dem konflikträdda.

– Vi söker ingen bättre relation till polisen. Vi söker skilsmässa. Det har varit ett ruttet förhållande sedan dag ett, säger Dajanko.

– Vi vill bara att folk ska bli lämnade ifred, säger Aki.

När polisen i Växjö påtalade det olämpliga i att låta Labyrint framträda på ett kommunalt arrangemang hänvisade de till att gruppens texter var drogliberala. Men Aki tror att intresset för gruppen handlar om något annat.

– Polisen stoppar många unga i förorten som har våra låtar i luren. Det stör dem som fan att ungarna har fått något att sjunga med i när de blir trakasserade. Det irriterar dem mer än det här om weed, marijuana. När vi spelade på [festivalen] Öland Roots hade polisen blivit varnade för oss. Då kan det inte handla om weed för alla som spelar på Öland Roots är weedliberala.

Kritik mot polisen och eventuell drogromantik är inget nytt inom svensk musik. Det har ändå gått mer än 30 år sedan Ebba Grön spelade in låtar som ”Skjut en snut” och  ”We’re Only In It For The Drugs”.

Labyrint blandar också mörkt allvar med ironi. Videon till ”Tribulations” är närmast farsartad pilsnerhumor regisserad av Masse Salazar. Skillnaden är att länsman jagar ganja istället för hembränningsapparater.

– Videon var ett svar på hela den debattgrejen. Vi framställde polisen som skojare för att visa att det är fjantigt att de jagar vuxna män för lite weed, säger Aki.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-19

Mer Labyrint-relaterat: “Trakterna” (video), “Babylon brinner” (video med Carlito), “När mörkret faller” (video). Labyrints debutalbum “Labababa…” släpps 30 november.

Inga konstigheter. Bara en Spotifylista med mina 100 främsta reggae- och dancehall-favoriter från 90-talet. Som vanligt när det handlar om jamaicansk musik är det inte skitlätt att hålla reda på när låtar verkligen släpptes första gången. Saker återutges och spelas in på nytt om vartannat. Det är säkert en eller ett par låtar som hamnar utanför intervallet 1990-1999.

Sedan har jag medvetet valt bort ett par stora hits på populära riddims, musikbakgrunder, som Joyride, Lecture och Bookshelf då det blir något tradigt och enformigt att lyssna på fyra-fem hela låtar på samma rytm.

Allt finns naturligtvis inte på Spotify (själv saknar jag den här) och jag har garanterat glömt en massa låtar så känn er fria att flagga för era egna favoriter här i kommentatorfältet.

Jonas From Falun 100 dancehall/reggaefavoriter 1990-1999 (Spotify-länk)

Strange things happens on a friday night/girls meet boys and lots of huggin’ and kissin’…

Det måste ha börjat med att Johanna Karlsson tipsade om en DJ som hette Queen Majesty. Queen Majesty representerade ett reggaesound från New York som kallade sig Deadly Dragon Sound och hade sammanställt ett mixtape enbart bestående av gamla reggaecovers på gigantiska pophits från 80-talet. Chris de Burghs Lady In Red, Tina Turners What’s Love, George Michaels Faith och så vidare tolkade av ett gäng entusiastiska jamaicanska deejays och sångare. Vissa av dem, som Shineheads klassiska tagning på Michael Jacksons Billie Jean, kände jag till sedan tidigare medan andra var totala nyheter.

Jag minns att jag spelade Queen Majestys Trilla oavbrutet det året. Egentligen har jag aldrig slutat spela den sedan dess. Den låter fortfarande lika bra i all sin geniala enkelhet.

För någon som är såld på covers är jamaicansk musik en aldrig sinande källa. Det finns inga som älskar att göra covers på hits mer än jamaicaner. Jag vågar hävda att det inte finns en hit som inte tolkats av en gapande jamaicansk deejay eller skönsjungande smörsångare. Det finns de som menar att en hit inte är en hit förrän den tolkats på nytt på Jamaica. Det ligger något i det påståendet.

Sedan man började producera egen musik och ge ut egna på skivor på Jamaiva har det släppt hundratals, eller snarare tusentals covers på både aktuella hits och förbisedda albumspår som är förmodligen är totalt bortglömda överallt förutom på Jamaica.

Det är den outtömliga källan på låtmaterial som gör  Trilla var så genialisk. Skivan fungerar närmast som en stående inbjudan till alla som någonsin förälskat sig i reggae och dancehall för att göra en egen uppföljare. Så fungerade den för mig i alla fall.

Som oftast när det handlar om reggae luftade jag idén för min kompis Eric Ahlström, i reggaesverige mer känd som Will Jam från Malmösoundet Million Vibes. Han tyckte det lät som en skitbra idé… och återkom mer eller mindre dagen efter med ett färdiginspelat mix med femtiotalet låtar. Klappat och klart.

För att inte känna mig som fullständigt överflödig tog jag på mig ansvaret för att finkorrigera mixen och addera lite ljudeffekter. Lätt som en plätt, tänkte jag och sköt saken på framtiden. Det var det väl också, men ni vet hur det är med projekt som saknar deadline. De tenderar att bli liggande. Så blev det även i detta fall. Inte ens ett färdigdesignat omslag till mixtapet som Eric fixat fungerade som spark i baken. Jag började. Men klart blev det aldrig.

Tre-fyra år, några barn och en crashad hårddisk senare fick jag ett meddelande på facebook från en bekant. Han hade blivit besatt av reggaecovers och undrade om inte jag kunde vägleda honom i rätt riktning. I samband med att jag började sammanställa en låtlista på Spotify blev jag påmind om mitt oavslutade (och efter hårddiskcrashen omöjliga) uppdrag. Fick dåligt samvete. Och bestämde mig för att göra något åt saken. Jag fann det mesta av det tidigare grundmaterialet på en extern hårddisk, uppdaterade med ytterligare några favoriter som tillkommit sedan dess och satte mig på baren Belle Epoque i sällskap av ett par glas vin för att välja ut låtar.

Det var i onsdags och resultatet ser ni nedan. Jag har verkligen inte mage att påstå att uppdraget är slutfört men det är det närmaste målsnöret jag kommer. Även om Eric inte praktiskt hade ett finger med i just den här mixen kommer många av låtarna ursprungligen från hans gigantiska reggaesamling. Garanterat de som eventuellt får finsmakarna att lyfta på ett ögonbryn.

JAH SAVE THE QUEEN – REGGAE COVERS & VERSIONS

1. Let It Be Soundclash – Lukie D & Frankie Paul (The Beatles Let It Be)

2. I Belive I Can Fly – Sanchez (R Kelly I Belive I Can Fly)

3. I Want You Back – Singing Melody (Take That Back For Good)

4. Waiting For You – Ghost (Céline Dion To Love You More)

5. I Will Always Love You – Pam Hall (Dolly Parton I Will Always Love You)

6. Lately – Bitty McLean (Stevie Wonder Lately)

7. Junior Nature – Junior Reid (Michael Jackson Human Nature)

8. Won’t Do For Love – Wayne Chin (Bobby Caldwell What You Won’t Do For Love)

9. Heal the World – Little Kirk (Michael Jackson Heal The World)

10. Upside Down – Carol Cool (Diana Ross Upside Down)

11. All The Woman I Need – Garnet Silk (Whitney Houston All The Man That I Need)

12. Taking Control – Duppy Conquerors (Ray Parker Jr Ghostbusters)

13. Baby One More Time – A.R.P (Britney Spears …Baby One More Time)

14. No Scrubbs – Sandra Melody (TLC No Scrubs)

15. Legalize Ganja – Wayne Marshall (Outkast The Whole World)

16. Tom’s Diner Michigan & Smiley (Suzanne Vega Tom’s Diner)

17. The World’s Greatest – Terry Linen (R Kelly The World’s Greatest)

Lyssna här.

Vid sådana här tillfällen är det lite lättare att förstå vad alla jamaicaner ser i sin favoritsångerska Celine Dion.

Dug out, som tidigare gett oss den fina Tempo riddim nypressen har precis återutgett den Tenor Saws digitala rootsanthem. Haffa den på Boomkat eller Junodownload.

Jag borde inte vara ensam om att ha problem med att välja sprit. De flesta som har tillbringat tonåren i Sverige får ett sargat förhållande till standardsortimentet i föräldrarnas barskåp. Smakar inte Martini Bianco, gin, Bäska droppar, Galliano, smuggelvodka och Baileys illa var för sig gör de garanterat det ihop. De som alkoholdebuterat med hjälp av en Häxa – brygden som är inkörsporten till de flesta tyngre drogmissbruk i Sverige – har en traumatiserad relation till de vanligaste spritsorterna och likörerna långt in i vuxen ålder.

Mörk finrom var relativt sällsynt i mina och andra 50-talistföräldrars barskåp. Jag tror det är orsaken till att jag till slut fastnade för rom. En annan förklaring är att rom är ett ganska oexploaterat område inom populärkulturen. Medan whiskey lätt förknippas med en massa avdankande rockstjärnor (alternativt uppblåsta livsnjutande män i medelåldern), vodka med vinglande östeuropéer på Youtube, Jägermeister med fåniga reklamfilmer och cognac med nyrika hiphopstjärnor från 00-talet är rom fortfarande ett relativt oskrivet blad.

När anrika baren Tranan i Stockholm gav ut sin drinkbok 1998 lät de medieprofiler och författare som Karolina Ramqvist, Andres Lokko, Per Hagman, Jan Gradvall och Pia Kalischer skriva varsin historia om sprit. Karolin Ramqvists text om rom var den enda som inte handlade om spritsorten i sig. Istället var det en kort berättelse om friheten i att anspråkslöst sitta ensam vid bardisken. Utan att riskera att få en massa fördomar och förutfattade meningar projicerade på sig.

Vem faller inte för det?

- - -

Bra saker:

Incarnations – Make You Mine (Barck & Prommer Remix) (låt)
En av förra årets bästa baleariska housetolvor har till slut släppts digitalt. Musikalisk verklighetsflykt till varmare bredgrader eller soligare årstider.

Federation Sound (podcast)
Lördag 26 mars besöker några av New Yorks mest underhållande jamaicaentreprenörer Malmö i sällskap av deejay-stjärnan Nathalie Storm. Följ deras podcast fram till dess: federationssound.com.

Let’s Mix (musikprogram)
Aldrig har det varit enklare att relativt legalt dela med sig av all den musik vi inte hittar på Spotify. Just nu samlar jag mina egna favoritlåtar på: www.letsmix.com/jonasfromfalun.

Veckans finaste reggaeåterutgivning är ett svåråtkomligt riddim-album från mitten av 1980-talet som bygger på Anthony Red Rose och King Tubbys klassiska Tempo från 1985. Lyssna på Black Rose Players Slow Tempo för att höra hur dubstep lät tjugo år innan någon kom på att kalla det för just det. Min personliga favorit är annars Jerry Johnsons Tribute To Prince Knight. Hela albumet finns att hitta på bland annat Hardwax.

T.T. Ross i en fin lovers version på John Lennons Imagine från 1979.

Derrick Harriott, i discokretsar förmodligen mest känd för sin version av Black Skinned Blue Eyed Boys som DJ Harvey  & co tolkade 2005, gör en fin cover på Dazz Bands Let It Whip.

“Three years in the making, Better Mus’ Come brilliantly captures the deep rooted conflict at the heart of Jamaican politics as seen in violent images in news reports and recent explosive political headlines all over the world in the international manhunt for alleged Jamaican “Don”, Christopher “Dudus” Coke, leaving over 79 civilians dead and a government-mandated State of Emergency in its aftermath. In a timely and provocative production, Better Mus’ Come traces the origins of the use of street gangs by political parties in their violent struggle to win the national election.

Läs mer på Bettermuscom.com.

Kände mig lite sugen på att kolla in Diplos kommande samarbete med Greensleeves – världens ledande reggaebolag de senaste årtiondena – som släpps i början av februari. Men då skivan – Riddimentary - Diplo Selects Greensleeves – mig veterligen inte ha läckt ännu tog jag mig friheten att smälla ihop låtarna i en spellista på Spotify. Väldigt fin selektion av precis den digitala dub/dancehall/reggae från 80-talet som jag personligen är väldigt svag för.

Tack vare crossover-hitten Hold Yuh är nasale sångaren Gyptian världens just nu hetaste reggaeartist. Länge trodde jag att texten var en traditionell kärleksförklaring. Det är den också. Med den lilla skillnaden att det inte är någon trygg famn som Gyptian vill omfamnas av utan slidmuskler. Att beskriva någon som att de har ”the tightest hold” är med jamaicansk förförelselogik en romantisk komplimang.

Efter en fin men något oinspirerad uppvärmning av vuxenreggaesångerskan Etana joggar Gyptian upp på Babels scen i en midjekort, mörkglansig dunjacka. Han gör några höga knäuppdragningar för att komma igång innan han stämmer upp i en utdragen… morrning. I sin gängliga kroppshydda framstår han som en blandning av Janne Långben och en jamaicansk version av tjejtjusarfotografen Bingo Rimér.

Reggaekonserter är alltid en risk. Musikaliskt kan man få lite vad som helst beroende på kompband och sättning. Shiloh Band ger Gyptian en av de ljudmässigt starkaste uppbackningar jag hört på en reggaekonsert i Malmö. I deras händer får lågmälda ballader som genombrottssinglarna Mama Don’t Cry och Serious Times betydligt större tyngd och kraft.

Innan dancehallveteranen Nitty Kutchie avbryter med ett kort men energihöjande inhopp hinner Gyptian med en värdig men lite oväntad nytolkning av rootslegenderna Cultures gamla Jah Jah See Dem A Come.

Tyvärr slarvas egna lovers­esset Beautiful Lady bort av ett plastigt synthintro och självklara avslutningen Hold Yuh stressas förbi i väl hurtigt tempo.

Men det är också de enda invändningar jag har mot ett av de främsta reggaeframträdandena i regionen de senaste fem åren.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-10-26