Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

Det låter som ett vansinnesprojekt och skulle också kunna vara det. Producenten Richard Russell – boss för brittiska indiegiganten XL (Vampire Weekend, Badly Drawn Boy, M.I.A.) – besöker en gammal soulhjälte i fängelset och bestämmer sig för att spela in en skiva med honom.

Istället för att återvända till rötter och åberopa en krystad musikalisk autenticitet – vad är mer konstgjort än att försöka återskapa det förgångna? – gör de ett album som plockar lika mycket från modern brittisk dubstep som traditionell blues och uråldrig folkmusik.

Det fungerar anmärkningsvärt bra även om längden (drygt 28 minuter) och innehållet (bland annat fyra covers och en handfull mellanspår) skvallrar om att det varken är någon storslagen comeback eller att Gil Scott-Heron – uppenbart sargad efter ett långvarig crackmissbruk – återvänt från skugglandet för gott. Men så har heller aldrig mannen som blivit kallad en svart Bob Dylan varit mycket för stora gester.

Många återuppståndna hjältar har raserat bilden man en gång hade av dem. Gil Scott-Heron gör det motsatta och levererar ett album som strålar av värdighet och framtidshopp. Musiken är mörk. Texterna reflektioner från en man som levt hårdare och har tagit mer stryk än de allra flesta.

Men Gil Scott-Heron låter aldrig bitter, uppgiven eller beklagande. Inledande On Coming From A Broken Home – där en av Kanye Wests mörkaste passager sätts i ett nytt sammanhang – är en tacksamhetsförklaring till livet och de nära och kära som alltid funnits där. Me And The Devil – en tolkning av blueslegenden Robert Johnson – låter som den framförs av en hemlös i södra London.

Det har redan dragits paralleller mellan I’m New Here och American Recordings. Inspelningarna Johnny Cash gjorde med producenten Rick Rubin 1994. Titelspåret – en tolkning av singer-songwritern Bill Callahans grupp Smog påminner också om musiken Rubin bandade i Cashs vardagsrum. I övrigt har I’m New Here närmare till Massive Attacks samarbeten med reggaeveteranen Horace Andy i början av 90-talet eller klubbvärldens återupptäckt av den gamla folksoulsångaren Terry Callier ett par år senare.

Vansinnigt eller inte. I’m New Here är ett angeläget livstecken från av musikhistoriens starkaste personligheter.

Gil Scott-Heron
Titel: I’m New Here
Bolag:  XL/Playground
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-10.

Lyssna på I’m New Here och Gil Scott-Heron gamla material (lämpligast It’s Your World och Pieces of a Man) på Spotify.

Spank Rock blandar pojkrummets hip hop-estetik med rockriff, klubbrytmer och tonårsminnen från Baltimore.

– Får jag gissa vad du kommer att fråga mig? Du vill veta varför jag har döpt en låt till Rick Rubin.

Med en massiv ryggdunkarklack på nätet har Naeem Juwan och hans grupp Spank Rock på mindre än ett år gått från My Space-hemsidor till uppslag i de största dansmusiktidningarna. Så nu tvingas Naeem gång på gång förklara att han tillägnat Beastie Boys-producenten och Def Jam-pionjären Rick Rubin en låt för att denne vågade omdefiniera hiphopens gränser.

Med för stora Cazalbrillor och städad skateboard-look ser Naeem mest ut som en blandning av Pharrell Williams och Mookie, Spike Lees rollfigur i 80-talsklassikern Do The Right Thing. På samma sätt som M.I.A. för ett år sedan fick en ny publik att lyssna till brasiliansk baile funk genom att presentera musiken i ett fashionabelt popsammanhang, har Spank Rock blivit en brygga till både amerikansk radio och europeiska klubbar för hemstaden Baltimores trimmade, basindränkta hip hop-breaks, poppiga soulsamplingar och repetetiva texter om vapen och porr.

Spank Rocks mesiga yttre är ett exotiskt inslag som legitimerar ett annat tilltal än den ursprungliga Baltimore Club-scenens machopionjärer. Men Naeem känner sig inte bekväm med att utmålas som ambassadör för genren.

– Jag är ingen Baltimore Club-artist. Det är bara en av flera influenser. Om inte hipstermedia varit väldigt inne på Baltimore för tillfället skulle jag aldrig ha placerats i det facket. Vår ep Put That Pussy On Me var gjord enligt det mönstret, samma sak med B-more Gutter Music. Men det är bara en aspekt av vad vi gör. Albumet ger definitivt en bättre helhetsbild.

På debuten Yoyoyoyoyo är de smattrande B-more-rytmerna ersatta av hårda hip hop-beats i högt tempo som spökats ut med gitarriff och vibrerande basgångar. Om någon påstod att det var en råkopia av ett kommande N.E.R.D-album som läckt ut skulle ingen höja på ögonbrynen.

Naeem Juwan växte upp i ett svart medelklassområde i Baltimore men tillbringade tidiga år på privatskola. I mitten av 90-talet, när han var fjorton, började han springa på klubbar och kom i kontakt med den lokala klubbmusik som först idag hittat utanför Baltimores stadsgränser.

– Före Internet var du tvungen att bo i typ New York eller LA om du ville nå ut till resten av världen. Den här musiken gjordes bara i Baltimore och ingen var riktigt intresserad av att sprida den av den anledningen att det inte behövdes. Alla lyssnare fanns i Baltimore. Scenen var helt självförsörjande.

Naeem var länge inställd på en ryggsäckskarriär i hiphopens underjord. Han hängde med Mos Def och Black Star-producenten Sean J Period och hoppades ett tag på att bli involverad i gruppen. Som 18-åring flyttade han till Philadelphia och kom genom ghettobascirkusen kring dj-duon Hollertronix åter i kontakt med den musik han hört på klubbarna i Baltimore några år tidigare. Naeem slog sig ihop med producenten och discjockeyn Alex ”Xxxchange” Epton som övertalade honom att lägga kånkenambitionerna på hyllan och istället göra bootybasmusik för klubbarna.

Precis som dj:er som Diplo och Aaron Lacrate, samt den senares klädmärke Milkcrate Athletics, har Spank Rock med hjälp av dj-romantik och nynostalgisk hip hop-estetik – mer Air Jordan och Nintendo än vintage Puma – återförenat hiphopen med den elektroniska klubbmusiken.

– När jag var yngre tänkte jag att klubbmusik och hip hop var olika saker. Jag hade kul när jag sprang på klubbar, men jag ville vara en rappare och trodde inte att de olika sakerna gick att förena. Nu struntar jag i vad som förväntas av mig och koncentrerar mig på vad jag vill göra istället.

Publicerad i Rodeo i maj 2006.