Några andra som nått en mångmiljonpublik på You­tube med hemsnickrade covers är Amy Heidemann och Nick Noonan i den påfrestande klämkäcka amerikans­ka popduon Karmin. Efter ett debutalbum som få brydde sig om började gruppen spela in egna akustiska versioner av populära hiphop-, pop- och r&b-låtar. Det senaste året har deras sparsmakat arrangerade tolkningar av bland andra Lil Wayne, Nicki Minaj och Chris Brown visats över 100 miljoner gånger på Youtube. Enbart klippet med ”Look at Me Now” har setts över 44 miljoner gånger. Det är mer än en tredjedel så många visningar som super­stjärnorna Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes originalversion.

Hur kommer det sig att i sammanhanget okända musiker kan locka en miljonpublik med nyinspelningar av kända poplåtar? Vari ligger fascinationen?

För vissa av Karmins lyssnare handlar det förmodligen om identifikation. De har lättare att tilltalas av hiphop som arrangeras som traditionella poplåtar. Men populariteten kan också ses som ett tecken på att det musikaliska hantverket, själva spelandet, är på väg att återvinna sin status.

I flera år har gör-det-själv-ideal regerat i popvärlden. Obegränsad tillgång till lätthanterliga produktionsprogram har skapat ett oändligt antal lågbudgetproduktioner, piratremixer och hemgjorda omarbetningar av minst sagt skiftande kvalitet. I ett allt otåligare och tidseffektivare samhälle blir filmerna med Karmins hiphopcovers och Erato-trions kesoversion av Robyn en kontrast. Något exklusivt som tar tid att lära sig och faktiskt inte kan kopieras, klippas om och signeras av vilken hobby-dj som helst.

Idag har boken sålt i över 35 000 exemplar. Ett bevis för att delar av hiphoppubliken har blivit tillräckligt gammal för att föredra påkostad stilporr i vardagsrumssoffan och Marley Marl på skivspelaren framför stökigt uteliv.

Precis som ”Back In The Days” är ”Goda dagars magi” lika mycket en nostalgisk återblick som en dokumentation över en generations sökande efter en egen stil och en egen röst.

Tidsperspektivet är framflyttat tio år, New York utbytt mot Stockholm, och USA mot ett Sverige och ett Europa präglat av nya gränser och befolkningsströmmar. Boken bygger på fotografen Camilla Cherrys bilder från tidigt 90-tal fram till idag med kommenterande texter från Petter och Patrik ”DJ Sleepy” Elofsson.

Redan i förordet deklarerar Petter att boken inte gör anspråk på att skriva den svenska hiphophistorien. Det är de inblandades subjektiva berättelser om personer som påverkat dem genom åren. För en utomstående är inte de nerskrivna interna historierna den främsta behållningen utan Camilla Cherrys enastående fotografier.

Bilderna visar inte bara den svenska hiphopmusikens trevande intåg i ett bredare sammanhang. De dokumenterar delvis även utformandet och födelsen av en mångkulturell och svensk popscen. En brokig scen som tjugo år efter banbrytare som Gordon Cyrus, Papa Dee, Dr Alban, Denniz Pop ochLeila K gör succé utomlands med artister som Robyn, Lykke Li, Bloodshy & Avant och Miike Snow. Samtliga artister med rötter i en unik svensk hitte-på-mix av hiphop, dansmusik och pop.

Nittiotalet var på många sätt en väldigt annorlunda tid. I synnerhet för dem som var intresserade av hiphop och afro­amerikansk popkultur.

”Om du ville se ut som idolerna på Yo! MTV Raps var det enda alternativet att ha släkt på andra sidan Atlanten eller resa”, skriver Patrik Elofsson i boken.

De unika förutsättningarna, eller snarare bristen på förutsättningar, tvingade fram egna lösningar.

”Under många år fick man göra så gott man kunde med det man kom över, och det fanns något charmigt (om än inte alltid så stilsäkert) över de outfits man fick ihop med delar från U.K. klubbmode, afrikanska smycken, baseballkepsar och vanliga H&M-kläder.”

”Idag”, skriver Elofsson, ”har hiphop blivit en global popkultur färdig att konsumeras i en galleria nära dig”.

Vinden har vänt.

Publicerad på Sydsvenskans kultursidor 2011-10-31

Richard Silva II, mer känd som Swingfly, tillhör en generation blågula rapstjärnor som bevisade att det gick att göra lika bra hiphop och dansmusik i Sverige som i USA och England. När svenska hiphoppare ombeds att lyfta fram ­tidiga förebilder fastnar de flesta vid Latin Kings andra skiva I Skuggan av betongen. I vissa fall är det förmodligen sant. Men för en betydande skara, mig själv inkluderad, är det en efterkonstruktion. När vi i början av 90-talet rände på skoldanser och ungdomsdiscon i glansiga Adidas-tröjor och kilade jeans hette de främsta hjältarna istället saker som Neneh Cherry, Dr Alban, Papa Dee, Leila K och Rob’N’Raz. Artister som länge inte fick det erkännande och den popkulturella respekt de förtjänade.

Gemensamt var att de blandade amerikansk hiphop och brittisk rejvkultur på ett naturligt sätt som nu i efterhand känns lika unikt svensk som det kickersmode som följde några år senare.

När Fattarus Mingus Price och rapparen Sexfemman i mitten av 00-talet spelade in Kär i en Kickers var det svårt att uppfatta om det var en hyllning till tonårstjejer med bortnoppade ögonbryn som luktade Date eller en ironisk diss. Idag känns det som det första steget i en återupprättelse för den multikulturella blågula ungdomskultur som bland andra Robyn lyft fram som den mest betydelsefulla byggstenen i hennes artisteri.

Alla i kickersgenerationen nådde förstås inte lika långt som Robyn. Men till skillnad från vissa marknadschefer som följer Melodifestivalen lärde vi oss åtminstone att alla människor är lika mycket värda. Med eller utan ett par decimeterhöga Buffaloskor.

- - -

Bra just nu

1. Smug (magasin) Norges mest framsynta popkulturmagasin har hittat till Pressbyrån. Senaste numret innehåller bland annat porträtt av Malmöbaserade författarstjärnan Karl Ove Knausgård och NYC-konstnären Dan Colen.

2. Celda 211 (Film) Daniel Monzóns fängelse­thriller från 2009 sopade mattan med konkurrenterna på spanska Goya Awards. Nu har den till slut släppts på DVD. Och det pratas redan om en amerikansk nyinspelning.

3. Kelan Phil Cohran And Legacy – African Skies (skiva) Fullständigt trollbindade jazzalbum. Inspelat redan 1993 av Sun Ras gamla blåsare Phil Cohran. Utgivet på vinyl förra året men först nu släppt digitalt och på cd.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-02-17

I möten med vissa intervjupersoner behöver man nästan dra orden ur deras munnar. Elin Alvemark och Karin ”Kakan” Hermansson, som tillsammans arrangerar klubben Boss City på Bodoni i Malmö, tillhör inte den gruppen. Innan jag hunnit ställa en fråga har de svävat ut i ett resonemang som i tur och ordning tar sig an kärnfamiljen, barn, DN:s På Stan-redaktion, klubbkultur och en könsmaktsordning som gör att fula killar får snygga tjejer. Diskussionen mynnar ut i slutsatsen att det är viktigt att fortsätta att vara bitter.

– Jag är skitnöjd över att jag är bitter. Det har varit den största drivkraften i mitt liv, säger Kakan Hermansson.

Vi sitter på ett eftermiddagsstimmigt kafé på Möllevången. Kaféet visar sig ligga rakt över gatan från lägenheten där Kakan Hermansson tillbringar tiden när hon inte flänger mellan konstprojekt och tv-inspelningar i Stockholm.

– Vi ska ha en allmän väckelse i Malmö. Det är inte en diss mot någon annan men vi tycker att det saknas något och det som saknas har vi. Det är liksom inte så att vi behöver anstränga oss, säger Kakan Hermansson.

– Vi ska bara göra en förlängning av det vi är, tror på och gillar och försöka maximera den känslan till ett rum med musik och människor, fortsätter Elin Alvemark.

Exakt vad den känslan består av har de svårare att sätta ord på. Var för sig är nödvändigtvis inte de enskilda ingredienserna och musiken som spelas unik, men kompotten av alla beståndsdelar är det.

– När jag går in på en klubb tänker jag ofta: jaha, här står samma 150 personer som jag var på fest med förra helgen. Men den känslan kanske man inte vill ha jämt utan mer tänka: vad fan är det för människor som är här?, säger Kakan Hermansson.

– Det fina med Bodoni är att det inte är lika tydligt vilken sociokulturell bakgrund folk har. Det är mer öppet och inte taggat av hipsters eller ditten och datten. Ingen funderar på vilka de är eller varför de är där. De bara gör sin grej sida vid sida, fortsätter Elin Alvemark.

Boss Citys svarta och magenta­färgade flyers har rubriken ”It’s So Queer I Can’t Take It!”. Men Kakan Hermansson vill ändå inte kalla Boss City för en queerklubb.

– Det finns ett primärt mål att queers ska känna sig hemma till skillnad från en vanlig klubb där man kanske inte vågar hångla öppet med sin samkönade partner. Man ska känna sig lugn. Även om vi inte vill att genrer ska vara det primära spelar jag rap och r’n’b. Elin spelar house. Den som gillar indie och Håkan Hellström kommer inte gilla musiken.

Robyn då?

– Vi älskar Robyn! Men jag kommer också att spela Mariah Carey. R’n’b har låg status i många hiphopkretsar bara för att det är ”tjejigt”. Men jag vill ändå spela det för alla gillar det på dansgolvet. Men jag kommer inte enbart spela saker jag gillar. Det kan jag göra hemma. Jag behöver inte göra det när jag spelar ute för någon som jag vill typ ligga med, säger Kakan Hermansson.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-01-21

Ny video till Bad Gal med Savage Skulls, Douster och Robyn.

Malmös internationella stoltheter när det kommer till tropisk bas har spelat in ett nytt mixtape på uppdrag av Nike som jag varmt kan rekommendera. UK funky, tropical bass, dubstep, sydafrikansk house, dancehall och mycket mer med bland andra Robyn, Mashup International, Roska, Tim Turbo, Partyboyz, M.I.A., DJ Cleo, Artful Dodger, Mapei med flera. Jag hade nästan glömt bort hur fantastisk Mapei låter. Lyssna på Pero Spicey här.

Min intervju med Gnucci Banana från i höstas hittar ni här.

Min recension av Spoek Mathambos Mshini Wam.

Allt som hänt sedan dess – Englandsettan With Every Heartbeat, hyllningarna från utländska musikmedier och utnämningen till årets svensk nu senast – har bara varit en bekräftelse på det som redan kunde anas den tidiga sommarkvällen: Robin Carlsson är den enda aktiva svenska artist med potential att bli världsstjärna.

Där är Robyn inte än. Det kan vara bra att påpeka under ett år då svensk media har tävlat om att slänga superlativ efter henne. Men hon har kommit i bit på vägen. Om hon nu vill bli så stor. Det är inte helt självklart i en popvärld där storleken delvis saknar betydelse.

Den största skillnaden mellan Robyn 2010 och Robyn 2005 är låtmaterialet. Åren innan albumtrilogin Body Talk ingick en eller ett par covers ständigt i liverepertoaren. Även om det var charmigt går det inte att bortse från att den främsta orsaken var att det saknades färskt låtmaterial. Det har hon nu. Och på Slagthusets scen har hon möjlighet att utelämna de flesta låtarna från tiden innan pånyttfödelsen.

Det är smart. De senaste skivornas elektroniska pop känns figursydd för att utan problem kunna anpassas till den intensivt blinkande och fysiska liveshow hon numera frontar. Det är musik med stora gester, knutna nävar och pumpande hjärtan som träffsäkert fångar alla de dramatiska känslosvängningar som utspelar sig på dansgolv och klubbar under en natt.

Tyvärr försvinner vissa av nyanserna i musiken på grund den usla akustiken i Slagthusets tegelbyggnader. Men det kompenseras av en fängslande närvaro och Vogue-influerade dansnummer som hämtade ur en barnförbjuden Madonna-video från tidigt 90-tal.

Det finns en självklar pondus i allt Robyn gör som övertygar. När hon som avslutningsspår låter en tolkning av Abbas Dancing Queen övergå i en sparsmakat arrangerad version av genombrottsingeln Show Me Love känns det som hon fångar hela den svenska danspophistorien i ett ögonblick.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-12-19

När amerikanska rapstjärnor började intressera sig för elektronisk dansmusik dröjde det inte länge innan svenskarna följde efter. Därför är det ingen överraskning att den spretiga mångfald – både när det gäller uttryck och kvalité – som är representativt för dagens internationella hiphop även återspeglar sig i den lägesrapport från dess svenska motsvarighet som släpps nästa vecka.

Dubbel-cd:n Evolution är sammanställd av musikjournalisten och radioprofilen Ametist Azordegan tillsammans med Latin Kings-bröderna Salazar. Precis som föregångare som Sidewalk Headliners (1998) och nu nedlagda Malmötidningen Gidappas samling Ordkrig (2001) är Evolution ett bra samtidsdokument över den svenska hiphopscenen. Från rutinerade Gonza Blatteskånska och Organismen till nyetablerade namn som omskrivna gangsterrapparna Kartellen, fräsiga electrostollarna Maskinen och Ayla-kollektivets Mohammed Ali och Stor.

Även om det utan tvekan finns rent kvalitetsmässiga behållningar ger Evolution trots titeln ett visst bakåtsträvande intryck. På 27 låtar medverkar endast en (1) kvinna vilket förmodligen är representativt för hur scenen ser ut just nu. Men det är inte framtiden, snarare ett tecken på att de inblandade måste lyfta blicken ännu högre och börja tänka i nya banor.

Några som verkar göra det är Carli Löf och Måns Glaeser i duon Savage Skulls. Nyligen släppte de Robyn-samarbetet Bad Gal på M.I.A.-producenten Diplos skivbolag Mad Decent.

Precis som flera av landets mest framgångsrika popkvinnor verkar Savage Skulls inte se någon mening i att enbart satsa på Sverige när de lika gärna kan ta en bakväg till den internationella marknaden.

Jag påstår absolut inte att det är lösningen för alla. Men det är ett sätt att bryta invanda mönster.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-09-15

Michael Jacksons musik – i synnerhet den han släppte kring skarven mellan 70- och 80-tal – tillhör definitivt den sistnämnda kategorin.

James Brown hade förmodligen större betydelse för den afroamerikanska befolkningen. Tamla Motowns hitfabrik var troligen viktigare som brobryggare mellan svart och vit musikkultur i USA. Men det var Michael Jackson som gjorde afroamerikansk popmusik till en global företeelse: något som påverkade och fortfarande påverkar lokala musikscener över hela jordklotet.

När musikvideokanalen MTV startade 1981 spelades närmast uteslutande videor med vita artister. Ett av deras argument var att svart musik inte passade in i deras format. En annan (bort)förklaring som användes var att det helt enkelt fanns för få videor med afroamerikanska artister.

I efterhand låter det naturligtvis som dåliga undanflykter, men det är viktigt att poängtera att popvärlden, åtminstone den som dikterade agendan i USA, England och Europa, såg radikalt annorlunda ut i början av 80-talet. Rockens ­ställning inom populärkulturen var så självklar att en nystartad musikvideokanal inte ansåg sig behöva skylta med genren i sitt namn även om det var vad de tänkte spela.

Michael Jackson tvingade MTV att tänka om och helt ändra sitt koncept. Delvis gjorde han det genom att vända kanalens egna argument mot dem.

Beat It smyckades med Eddie Van Halens rockgitarriff. Paul McCartney bjöds in för duetten The Girl Is Mine. I musikvideotrilogin av just Beat It, Billie Jean och Thriller höjde kvalitetsribban till en helt ny nivå.

Michael Jackson begravde inte rocken (om vi tillåter oss att använda ordet som synonym för vit populärmusik) utan använde snarare genren för att bryta barriärer. Hans popularitet tvingade musikvärlden att integrera sig vilket bland annat resulterade i att videor med andra afroamerikanska artister – exempelvis en viss Prince – började rotera på MTV.

Framförallt revolutionerade han hela musikbranschen genom att sudda ut gränserna mellan vad som tidigare definierats som svart och vit musik. I Michael Jacksons fotspår förvandlades all musik till pop.

Justin Timberlake, Ne-Yo, Rihanna, Britney Spears, Robyn, Darin och Beyoncé. Listan på etniskt gränsöverskridande artister som idag för arvet från Michael Jackson och den afroamerikanska musikhistorien vidare kan göras hur lång som helst.

Det ironiska är förstås att samtidigt som hans tronföljare färgade topplistorna till en multikulturell Benetton-annons blev den lilla killen, som en gång i tiden sportade musikhistoriens tuffaste afro, själv bara blekare.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-06-27 i samband med Michael Jacksons bortgång. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

De som undrade vad det var för klubb Robyn pratade om i Sydsvenskan i helgen kan bege sig till Stockholm och Strand om några veckor för att kolla in Joe Clausell - en av tre upphovsmän till smått legendariska house- och discoklubben Body & Soul i New York.

Läs mer här.

–  Leila K och Dr Alban stod för en råflummig blandning av engelsk ravekultur, svensk popmusik och hiphop. Det vi vill med den här klubbkvällen är att säga, hallå, detta är allas arv – det är inte bara afrikanskt, det är svenskt också. Det finns något jätteexotiskt i det. Mad Decent (producenten Diplos internationellt välrenommerade skivbolag) har gjort den typen av mixade influenser till något hippt nu, men det har funnits i Sverige sedan 80-talet.

Robyn droppar visheter i samband med att hon och hennes Konichiawa Bitches Goes Tutti Frutti-kollega Louise “Lojsan” Sondlo intervjuas i DN På Stan. Affischen är från förra månadens klubb. Tyckte den var finare än den de valt till den här gången.

Mer: Videoklipp från klubben.

Ungdomar, dokumenterat häftigare än mig, talar entusiastiskt om hjältar jag trodde jag var ensam om att älska. Smålands Nation i Lund sprider discoromantik som om året vore 1998. I kväll bjussar Inkonst nya nöjesfält Win Win Total på norska houseveteranen Bjørn Torske. Det senaste jag hörde från honom var slagverksworkouten Jeg vil være søppelmann. Den släpptes 1999 men låter om möjligt ännu bättre idag.

I samtal med stans yngre klubbgarde känner jag mig allt oftare som matadoren i Tjuren Ferdinand. Jag vill slita upp skjortan, riva av mig den fåniga sotarmössan och skrika. Stånga mig! Provocera! Gör vad som helst utom att sitta under en korkek och lukta på gamla houseantikviteter från Discogs.com! Men jag kan inte. Det som händer är en helt logisk motreaktion till den hyperaktiva dansmusik som dominerat dansgolven de senaste åren.

Det jobbigaste med att uppleva strömningar för andra gången är att det är en dräpande bekräftelse på att man blivit gammal. I senaste numret av Bon berättar Robyn – en av få svenska popstjärnor som ofrånkomligt alltid lyckas kännas modern – om trettioårskriser och hur mycket klubbkulturen har betytt för henne.

”Klubben har blivit som en kyrka, en community där man får leva ut saker. Min generation har fått ut mer av klubbkultur än av någon religion.”

Senast jag hörde någon nämna kristendom i samma andetag som dansmusik var när Sweet Fred bokade baptistpastorn Kenny Bobien till Stortorget i Lund. Det var hösten 2000.

Längre fram i samma nummer lugnar Bons framtidsredaktör Anders Rydell med att till och med framtiden är historia numera. Allt som händer är passé redan i nuet.

”Glöm allt. Hjärnan har viktigare saker att göra än att minnas. Sådant kan ju till och med en usb-sticka göra.” 

Låter det som konstruerat effektsökeri? För att undvika att krocka med det förgångna är allt tillåtet.

- - -

Bra ljud i helgen:

1. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Ali & Toumani (Album)

Det sista mötet mellan två av Malis främsta musikgiganter. Om möjligt ännu starkare än den senares mästerliga ”The Mandé Variations” från 2008. 

2. The Irrepressibles ”In This Shirt (Hercules And Love Affair Remix)” (Låt)

Housevärldens mest välklädda grupp guidar teatrala Londonkollektivet The Irrepressibles genom 80-talets New York. Rysligt snyggt.

 3. This Is Head ”0001” (kommande album)

Vinylexemplaren från Möllankvartettens debut landar om en vecka. Den som föredrar andra format får tills vidare hålla till godo med singeln ”0007” som skickas till P3 i dagarna.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-26.

Förra veckan dök resultatet upp på nätet och No Hassle lär inte göra någon besviken. Till ljudet av en dubstepinfluerad popproduktion i baktakt kliver Robyn ensam ut på dansgolvet i högklackat. Smart, smittsamt och en av de mest övertygande fusionerna mellan pop och studioinnovation sedan Aaliyahs Try Again.

Robyn & Diplo
Titel: No Hassle 
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2010-02-17. 

 Nyfikna, entusiastiskt hyllande och tillsynes outtröttliga i sin jakt på nya, snabba musikaliska kickar har MP3-bloggarna blivit en minst lika viktig, om inte viktigare, medial maktfaktor som fanzines, dagspress och magasin i musikvärlden.

I en djungel av My Space-sidor och You Tube-klipp fungerar MP3-bloggarna som pålitliga nyhetsguider. Ett enkelt och snabbt sätt att komma över den senaste musiken. Orsaken till att de har fått ett sånt genomslag i år är just  lättillgängligheten.

– Tekniktröskeln är så sjukt låg i dag. Det är anledningen till att det har ökat explosionsartat, säger Björn Jeffery, it-strateg och en av grundarna till MP3-bloggen Discobelle.net.

– Att hitta en särskild hub eller server på DC++, Soul Seek eller andra Internetprogram som inte använder en vanlig webläsare är grymt meckigt, det tycker även jag. Nu när allt finns på den www-baserade webben är det mycket enklare. Vem som helst kan högerklicka på en fil och välja ”spara som”.

Disco Belle är ett löst sammansatt kollektiv av DJs, festfixare, skribenter och vanliga musikintresserade som hållit igång sen våren 2005. Discobelle.net startades för ett år sen av Bomben.se-skribenten Niklas Mijdema och Björn Jeffery som även ligger bakom modebloggen Manolo.se. Idag har även Martin Andersson, på dansgolven i söder känd som DJ Marty, hakat på.

Under året har utvecklingen gått från exklusiva mixar signerade DJ-kändisar i det här grabbigt hippa hörnet av dansmusikvärlden till regelbundet spridande av fransk post Daft Punk-electro och den absolut senaste hiphopsmutsen.   

– Vår ambition är att de låtar vi lägger upp ska vara helt nya i den bemärkelsen att de ska ha dykt upp på nätet de senaste två dagarna, säger Björn Jeffery.

 Idag har Discobelle.net drygt 20 000 besökare i veckan vilket placerar dem bland de tjugo mest besökta svenska bloggarna på Bloggportalens topplista. Enligt Björn Jeffery är det lite missvisande i och med att de skriver på engelska och majoriteten av läsarna förmodligen kommer från utlandet.

Ur ett internationellt perspektiv är 20 000 besökare i veckan inte lika imponerande. Samtidigt har Disco Belle vid upprepade tillfällen blivit citerade och hänvisade till i stora och betydelsefulla publikationer som Rolling Stone och Pitchfork Media vilket skvallrar en del om bloggens betydelse för den lilla del av musikvärlden som de vistas i.

 Om Disco Belle har sin största publik utomlands är det tvärt om med L’Amour à trois. Johan Sundberg startade L’Amour à trois i slutet av november 2005 tillsammans med Björn Lundin och Johan Ekström.

– Tanken från början var inte så mycket mer än att sprida de låtar som vi skickade till varandra och se om någon var intresserad. Det visade sig att folk brydde sig mycket mer än vi trodde, säger Johan Sundberg.

L’Amour à trois har idag drygt 10 000 besökare i månaden. En relativt stor siffra i och med att de enbart skriver på svenska om indie och postindie. Som en jämförelse har Sveriges mest betydelsefulla musiktidning Sonic en upplaga på 20 000 exemplar.

– Sverige är så himla litet. Alla som befinner sig i en medial maktposition läser de flesta bloggar och tidningar. I och med det så sprids det vi lägger upp direkt till andra med makt vilket gör att vi också kan vara med och påverka, säger Johan Sundberg.

Det är främst bland genrer och artister i marginalen som MP3-bloggarna är en stor maktfaktor. Artister som tidigare på sin höjd sålde ett par hundra exemplar av en skiva når genom MP3-bloggarna tusentals lyssnare över hela världen.

Martin Thörnqvist driver skivbolaget Songs I Wish I Had Written i Malmö. Hem till kritikerhyllade popband som nu insomnade Le Sport och Gentle Touch. För honom är det lika självklart att förse olika MP3-bloggar med musik som att skicka promos till musiktidningar och annan media.

– Vad MP3-bloggarna har gjort är att de erbjudit ett storstadsutbud överallt vilket gett möjlighet för små obskyra genrer att blomstra.

För Songs I Wish är gratis låtar den primära marknadsföringskanalen.

– Fildelning är själva källan till vår existens. Om inte P3 spelar musiken måste jag och andra sprida den för att den ska nå ut.

Rent juridiskt befinner sig MP3-bloggarna i en gråzon idag. Det är ingen tvekan om att de bryter mot nuvarande lagstiftning genom att de sprider upphovsrättskyddat material. Samtidigt sker mycket av spridningen med skivbolagens goda minne.

– I USA är samarbetet mellan bloggarna och de stora skivbolagen mycket mer utbrett, säger Martin Andersson på Discobelle.net.

– Ett skivbolag som Def Jam använder sig tydligt av det i sin marknadsföring genom att medvetet läcka exklusiva grejer till olika bloggar. Men i Sverige är det inte lika utbrett.

Enligt Björn Jeffery har aldrig några stora svenska bolag hört av sig till Discobelle.net. Ibland kan det kännas närmast komiskt.

– Alla grejer vi lagt upp med Teddybears och Robyn har vi fått från amerikanska PR-bolag. Det är alltså svenska artister som ska lanseras i USA, vars amerikanska bolag tar kontakt med en svensk blogg som skriver på engelska och därmed har många amerikanska läsare, säger Björn Jeffery och skrattar.

Vilka exakt det är som läser MP3-bloggar och hämtar sin musik där verkar ingen ha riktig koll på. Och det är svårt att se vilken påverkan en enskild MP3-blogg har rent PR-mässigt.

Det är lätt att se ringarna på vattnet men betydligt svårare att hitta ursprungskällan, den som kastar i stenen i vattnet. När flera personer samtidigt slungar i ett helt grustag i vattnet och orsakar flera digitala svallvågor är det förstås ännu svårare.

Klart är att ingen MP3-blogg tydligt kan peka på att de enskilt har gett något skivbolag ökade intäkter. Kanske just för att de faktiskt ofta erbjuder en liknande produkt. Gratis.

Martin Thörnqvist är positiv ändå.

– För vissa konsumenter finns det fortfarande ett mervärde i att ha skivan. De som inte tycker det kommer aldrig att köpa skivan i vilket fall. Men om dessa sprider musiken vidare kommer det ändå att vara bra marknadsföring i och med att det finns chans att hitta andra lyssnare som ser ett mervärde i att ha musiken på skiva.

– Det kan inte vara dåligt för en artist att en blogg med över 100 000 besökare i månaden sprider musiken, fortsätter han. Jämför med ett galleri. Det är aldrig dåligt att ha 100 000 besökare även fast bara två köper en tavla. Kvantitet kommer att generera försäljning.

Med över 100 000 besökare i månaden borde det finnas möjlighet att tjäna pengar på en MP3-blogg i form av exempelvis annonsintäkter.

Björn Jeffery är tveksam till att han skulle vilja se en sån utveckling av Discobelle.net.

– Om vi aktivt tjänar pengar på att sprida någon annan persons upphovsrättsskyddade material hamnar vi lätt i en väldigt knepig sits. Som det är nu kan jag rakryggat stå upp och säga att vi inte tjänar en spänn men att det är väldigt bra PR för artisterna.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-01-26.