När Arthur Russell dog i aids den 4 april 1992 var Is It All Over My Face? – en barnförbjuden skev discoproduktion han spelat in tillsammans med discjockeyn Steve D’Aquisto under namnet Loose Joints 1980 – det närmaste han kom ett brett erkännande. Det har inte hindrat mängder av discoproducenter samt svenska indietrubadurer som José Gonzalez och Jens Lekman att geniförklara honom och adoptera Russell-låtar till sin repertoar.

I Jan Gradvall, Lennart Persson, Andres Lokko och Mats Olssons sex år gamla antologi Feber, fortfarande en av de bästa samlingar musiktexter jag läst, droppar de över 2 000 artistnamn på de drygt 500 sidorna. Arthur Russells namn nämns inte en enda gång. Det säger en del om hur marginaliserad hans musik var innan brittiska skivbolaget Soul Jazz och amerikanska Audika 2004 samlade delar av hans material på The World of Arthur Russell och Calling Out of Context.

Arthur Russell framstår lätt som en karikatyr av det missförstådda geniet. I kombination med hans tidigare svåråtkomliga discoskivor har den bilden gjort att många dragit slutsatsen att musiken också är svår. Det är den sällan. Istället handlar det oftast om enkla melodier sjungna med en hypnotisk stämma som suger in lyssnaren oavsett vilka musikaliska preferenser denne har.

Om tidigare återutgivet material koncentrerat sig på Russells avantgarde-disco visar nya samlingen Love Is Overtaking Me som släpptes i förra veckan upp en annan sida. De tidigare outgivna inspelningarna består till största del av akustiska lägereldsballader och sträcker sig från 1973 fram till sista levnadsåren i New York.

Samlingen är sammanställd i samarbete med Tom Lee, Arthur Russells livspartner som indirekt finansierade de egoistiska drömmarna under alla år. Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tom Lees rader i konvolutet och inser att det finns människor som av lika mycket kärlek som besatthet valt att slutföra det arbete Arthur Russell själv aldrig lyckades avsluta.

Den pojkvän Tom Lee höll fast vid så troget att han inte ens nu, sexton år efter Arthurs Russells död släppt taget, var nämligen allt annat än änglalik som partner. Han använde Toms alla pengar till att köpa inspelningskassetter och sysslade med notoriska otrohetsförsök gentemot andra musiker trots att han var den fulaste killen i hela New York.

Ändå värmer sig Tom Lee fortfarande med att lyssna på sin expojkväns inspelade sånger.

Det räcker med att trycka på play för att förstå varför.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-05.

En fråga vi aldrig tycks finna något svar på är varför hiphop inte fått det massiva genomslag i England som genren fick i USA. Införstått: Varför gör de så kass hiphop i England trots att de både har språket och en massa gemensamma musikaliska referenser gratis?

Vissa frågor mår bäst av att förbli obesvarade. Men svaret på den sistnämnda är rätt enkelt. Britterna har aldrig haft något behov av hiphop på samma sätt som USA. 

När afroamerikanska och latinamerikanska jänkare började importera jamaicansk soundsystemkultur och kalla det för hiphop hade brittiska västindier redan kånkat högtalare och blandat lager med röka i över ett decennium. Så när den amerikanska hiphopen nådde Europa i början av 80-talet hade det urbana England redan ett eget soundtrack: reggae.

Vad skulle de med hiphop till?

I konvolutet till den nyligen utgivna samlingsskivan An England Story – From Dancehall to Grime: 25 Years of the MC In The UK 1982–2008 sammanfattar Londonetiketten Soul Jazz på ett utmärkt sätt utvecklingen från reggae till moderna genrer som grime och brittisk garage i England.

Med utgångspunkt i att brittiska MCs var pionjärer istället för kopior (den snabbpratade rapstil som för många blivit synonymt med dancehall och adopterats av superstjärnor som Busta Rhymes har exempelvis rötter i England) vänder de på perspektiven och ger en möjlig förklaring till varför brittisk hiphop har blivit så styvmoderligt behandlad genom åren.

Orsaken är att de flesta felaktigt placerat musiken i ett hiphop-sammanhang medan artisterna själva i många fall har sett det de gör som en utveckling av den jamaicanska musik som de själva växte upp med.

Ända sedan brittiska mods och skinheads började dansa till ska och rocksteady har reggae varit den gemensamma nämnaren för all urban popmusik i England. Oavsett om det rört sig om The Clashs och Don Letts öppensinnade tolkning av punk, jungle eller den inhemska garage- och househybrid som råkar vara på tapeten för stunden har en reggaebas spökat i bakgrunden.

Den senaste brittiska basflugan som toppat listorna kallas kort och gott för bassline eller niche, efter den klubb i Sheffield där genren sägs ha sitt ursprung. Klubben stängdes av polisen för över två år sedan men musiken har fortsatt att spridas till resten av England och vidare till våra hemtrakter.

Är mixen av upphackade R&B-vokaler, subbasgångar och houserytmer i 140 som bland annat kunde höras på T2:s hitsingel Heartbroken i höstas revolutionerande? Knappast. Men det är en påminnelse om att mullrande bas och sockersöta vokaler är en vinnande kombination som alltid får oss att le som fånar och känna oss lite tuffare på dansgolvet än vad vi egentligen är.

Det är som bekant det bästa betyg popmusik kan få. Speciellt om den kommer från England.

Publicerat i Sydsvenskan 2008-04-10.