Flera av Michael Kiwanukas låtar kan tolkas som att de handlar om växelverkande krafter av ett och samma ämne. Tro och tvivel.

Vägen mot en religiös övertygelse och kampen mot de krafter som vill annorlunda är ett klassiskt ämne inom soulmusiken. Därför är det lite överraskande att höra Michael Kiwanuka berätta att religionen spelade en obefintlig roll under uppväxten.

– Jag skulle inte säga att religion spelade någon roll överhuvudtaget. Den tro du refererar till i en låt som ”I’m Getting Ready” handlar mer om andlighet än om religion.

Religiös frälsning beskrivs ibland som en gudomlig blixt från en klar himmel. Den tro som Michael Kiwanuka sjunger om framstår mer som en mognadsprocess.

– Det är faktiskt ganska svårt att tro på något som du inte har sett eller upplevt själv. Du måste växa in i det, lita på vad du upplever och nästan bestämma dig för att låta dig övertygas och dras med.

Michael Kiwanukas föräldrar kommer från Uganda men flyttade till London på 80-talet. Kiwanuka är född 1988 och växte upp i den etniskt vita medelklassförorten Muswell Hill i norra London.

Musikaliskt är det lätt att dra paralleller mellan Kiwanuka och gammal folksoul från 60- och 70-talet. Men de som fick honom att våga plocka upp gitarren och skriva låtar var rockhjältar som Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Hjältar som inte är de mest självklara för en svart 80-talist som är uppväxt i en popera som dominerats av hiphop, r&b och annan afroamerikansk pop.

– Det var inte svårt, men det fick mig att känna mig lite annorlunda för att dessa artister inte passade in i mallen över vad folk förväntade sig att jag gillade, säger Michael Kiwanuka och fortsätter:

– Det jag gillade med Bob Dylan är att han inte försökte passa in eller be om ursäkt för vad han gjorde. Förmodligen är det också därför jag uppskattar artister som Kurt Cobain och Marvin Gaye. De startade en egen popresa som sedan inspirerade andra.

”Home Again”, titelspåret från vårens debutalbum, handlar om att hitta ett eget uttryck men också om att våga hitta sig själv.

– Det handlar om att känna sig bekväm med vem man är. När du väl gör det så kommer du snart känna dig hemma. Det är då du kan få saker att hända och förhoppningsvis börja leva.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-27

Brittiska komikern Rob Brydon pratar förvisso matjournalistik i underhållande mansrelationsdramat ”The Trip”, men hans resonemang kan appliceras på de flesta kulturområden idag.

24-åriga Londonsångaren och låtskrivaren Michael Kiwanuka har uppenbara referenser tillbaka i tiden. Men till skillnad från Raphael Saadiq och åtskilliga andra som med varierad framgång har försökt återskapa 60-talets stompiga Motownsoul låter det aldrig bakåtsträvande. Kiwanukas musik är här och nu, trots de retroromantiska skivomslagens onödiga försök att placera in låtarna i det förgångna.

En anledning till det är att 60- och 70-talets akustiska folksoul inte alls är lika överexploaterad mark som studiogolven i Motowns popfabrik. Men det handlar också om att Kiwanukas enkla och avskalade låtar naturligt sticker ut i ett samtida popklimat som under en period har utmärkts av allt mer storslagna uttryck.

På titelspåret till förträffliga debut-epn ”Tell Me A Tale” från i somras presenterade Kiwanuka en jazzinfluerad soul med föregångare i sångare och låtskrivare som Terry Callier, Richie Havens och Bill Withers. Singlarna ”I’m Getting Ready” och ”Home Again” var en utveckling mot än mer traditionell folksoul och akustisk singer/songwriter.

På debutalbumet fortsätter den processen bara delvis. Av de tio låtarna är hälften nya och sedan tidigare outgivna. ”I’ll Get Along” och ”Always Waiting” för tankarna till country, blåögd soul och klassiska album från Nick Drake och Van Morrison. Kärleksförklaringen ”Bones” lyft fram av en doo wop-kör och ett sprudlande pianokomp med ännu äldre rötter.

Även om producenten Paul Butlers finkänsliga arrangemang innehåller många element är Kiwanukas sång ständigt i centrum och lurar lyssnaren att tro att de välskrivna låtarna är mer sparsmakade än vad de i själva verket år.

Att påstå att Michael Kiwanuka gör folksoul bättre än sina legendförklarade föregångare vore förhastat. Men han bidrar definitivt med en röst som låter annorlunda både i ett nu och i ett då.

Bästa spår: Always Waiting

Lyssna även på:
Terry Callier – The New Folksound of Terry Callier (album, 1964, Spotify-länk)
Nick Drake – Bryter Layter (album, 1970, Spotify-länk)
Richie Havens – Mixed Bag (album, 1968, Spotify-länk)

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-14

Om de båda nysoulikonerna låter som de gjorde när de var som bäst, det vill säga något som för 12-13 år sedan var relevant och låg i fas med dåtidens populärmusik – är de bra då? Eller vore det bättre om Hill och D’Angelo omarbetade sina idag närmast legendariska inspelningar och anpassade dessa till en samtida musikvärld de – och många av deras lyssnare – länge varit frånvarande från? Eller borde de vädra ut, avfärda sitt millenniumjag som gammal skåpmat och utelämna det materialet helt? Hejdå 90-talet. Hej 2012.

När Lauryn Hill kliver in på Falconer Salens scen i Köpenhamn två timmar efter avsatt speltid inser jag snabbt att hon som så många gånger förr valt en helt egen väg.

För tio-femton år sedan, när inflytelserika mediala röster gjorde upp med den rockhegemoni som präglat svensk musikindustri i årtionden kallades Lauryn Hills grupp Fugees provocerande för 90-talets främsta rockband. Jag är säker på att det inte var den här förvirrade nöjesmassakern de rösterna syftade på.

Om Fugees dödade rocken gör dagens version av Lauryn Hill och hennes band sitt bästa för att väcka liket till liv. ”Everything Is Everything” skövlas med buffliga elgitarriff och fläskig funkfusion. Fugees-numret ”How Many Mics” låter som om den arrangerats om av Rage Against the Machine. Stevie Wonders reggaeflört ”Master Blaster (Jammin’)” från 1980 är ett smakfullt val av cover men stressas som mycket annat den här kvällen förbi i ett omotiverat flåsigt tempo.

”Ready Or Not” låter faktiskt helt okej och relativt trogen Fugees originalversion. Den fungerar så pass bra att några av dem som tidigare gått och hämtat ut sina jackor av besvikelse återvänder till konsertsalen.

Att inte försöka imitera Carlos Santanas karaktäristiska gitarrspel i gospelballaden ”To Zion”, en av musikhistoriens starkaste hyllningar till havandeskap, är klokt. Att ersätta det med ett distinkt huggande discofunkkomp är inget annat än vansinne.

Om inte Lauryn Hill var känd som en kontrollmänniska hade hon kunnat skylla misslyckandet på sina medmusiker. För trots att sången genomgående tampats med både bandets tjocka ljudmattor och en irriterande förkylning är det tydligt att Lauryn Hill fortfarande har rösten intakt. Fraseringarna sitter där de ska. Karisman och den inre inspirerande kraften och glöden finns där någonstans bakom bandets distade gitarrer och plastiga 80-talssyntar.

När hon för andra gången framför Fugees och Roberta Flacks soulklassiker ”Killing Me Softly” ackompanjeras hon inledningsvis bara av en orgel. I efterhand framstår det som ett befriande lågmält och känslosamt ögonblick som i övrigt saknades helt.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-01

Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Aleks har sjungit refränger på Ison & Fille-plattor sedan mitten av 00-talet. På debutalbumet tar han hjälp av kvalitetssäkrare som Salazar Brothers och Ayla-producenten Mack Beats för att skapa en snygg mix av r&b och utlämnande gatusoul.

Uppväxtskildringen ”Fruängen” är en drygt åtta minuter lång gripande självbiografi direkt från terapisoffan. Dystopiska ”Andra porten” möter ungdomarna från Mohammed Alis ”Porten” några år senare.

Precis som i Mohammed Alis fall är historierna Aleks berättar lika starka som låtarna i sig.

Artist: Aleks
Titel: Inte längre fiender
Bolag: Hemmalaget/Cosmos
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-07

Jag har sett den väloljade livekonstellationen Timbuktu och Damn på stads- och musikfestivaler och i intima konsertlokaler. Oavsett spelplats har den gemensamma nämnaren varit festen. Att överföra den känslan till en sittande konserthuspublik är ingen självklarhet men är det några som ska anta utmaningen är det Timbuktu och Damn.

Under de första låtarna är stämningen förvirrad. Den melankoliska ”Dansa” och en i långsamma latinamerikanska rytmer uppklädd ”Allsång på gränsen” borde ha fått fler än mig att undra vad vi kunde förvänta oss. Funkpartaj eller knäpptyst stämningsfull lyssningskonsert?

Svaret kommer redan i tredje låten ”Dödsdansen”. Innan den är slut har Timbuktu fått hela publiken på fötter. De flesta blir stående konserten ut.

Jag förstår dem. För i sina bästa stunder är Timbuktu och Damn oslagbara som partykatalysatorer. De har ett självförtroende på scen som ger utrymme för spontana infall. Exempelvis när Måns Mernsten med förvräng robotröst svävar ut i en hyllning till Malmös falafel.

Men stundtals har musiken svårt att fylla hela den luftiga lokalen. Rytmsektionen med Måns Block i ryggen låter bitvis tunn och dynamiken mellan de olika musikerna och instrumenten är förvånansvärt otydlig.

De ljudmässiga bristerna kompenseras dock av en entusiastisk spelglädje som lätt smittar av sig och får oss att tro att musiken vissa gånger låter bättre än vad den i själva verket gör.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-26

Det som talar för ett genombrott bortom nördiga soulforum är en vår som förband till en viss Adele Adkins, nyligen framröstad till Storbritanniens mäktigaste musikpersonlighet. Det fullständigt trollbindande, lätt jazz- och afroinfluerade titelspåret från debut-EP:n är tveklöst en av årets hittills starkaste singlar. Befriande traditionellt och tidlöst. Tyvärr är EP:n ännu inte släppt på svenska Itunes men går att höra i sin helhet på Youtube.

Bästa spår: Tell Me A Tale

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: “Tell Me A Tale EP”
Bolag: Communion
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-15

Joel Nordström, Emanuel Sundin och Ivar Lantz är födda mellan 1989 och 1991 och har senaste året figurerat kring populära kulturhuset Kontrapunkt. På bolagets första släpp blandar trion instrumental biblioteksoul och afrobeat med en imponerande självklarhet. I sina bästa stunder låter de som Möllevångens egen motsvarighet till Quantic Soul Orchestra.

Artist: The Fasaans/Enjebeye
Titel: Tyrone/Ario
Bolag: Fasaan Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-15

Det är lätt att glömma att Albin Gromer är född 1990. På scen utstrålar han ett sådant självförtroende att få i publiken noterar att halva ljudsystemet är trasigt och låter som krossat knäckebröd två tredjedelar av konserten. Han vågar sträcka ut toner och fraseringar utan att det någonsin låter överdrivet.

Modern hiphopinfluerad soul på skånska är ingen självklarhet men Gromer får det att låta som den naturligaste sak i världen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-20

Till viss del är det faktiskt pappa Anders Gromers förtjänst. När han i höstas fick syn på Jason Diakité på sonens spelning på baren Volym vid Möllevångstorget i Malmö var han inte sen med att knyta kontakt.

– Det var såklart skitfett att han [Timbuktu] bara dök upp där men framförallt att han bad mig sjunga på en av låtarna på sin senaste skiva. Det känns stort och är en ära, säger Albin Gromer när vi träffas i centrala Malmö.

Låten han talar om, ”Ord och flera visor”, är en soulinfluerad betraktelse i högt tempo om att våga utlämna sig till hundra procent i en kärleks­relation. Försvenskningen av de amerikanska soul- och R&B-genrernas traditionellt känslosvallande teman är enligt Albin Gromer en utmaning språkligt.

– På svenska får det inte bli för övertydligt. Man måste ha någon slags poesi. Annars är det lätt att det blir banalt. Ibland kanske man själv tangerar det banala men det gäller att hitta en balans. Ofta när man tycker att texter är riktigt bra så har de lite finess, säger Albin Gromer.

”Ord och flera visor” är inte det enda samarbetet med Jason Diakité. I sommar gästar Albin Gromer några av Timbuktus spelningar och senare i år får vi höra dem båda i ”Övertygad”. Låten är en osannolik omarbetning av E-Types ”True Beliver” som Timbuktu gjort tillsammans med Gromer och producenten Patrik Collén för TV4s ”Så mycket bättre”.

– Det var en utmaning, men jag tycker det blev bra. Det blev fett, väldigt mycket bättre än E-type, säger Albin Gromer.

Albin Gromer har sjungit sedan han var liten. På högstadiet började han göra hiphopbeats och ta pianolektioner. De första låtarna resulterade i ep:n ”Hemmagjord” som släpptes 2006 och två år senare följdes upp av ytterligare en ep: ”Därefter”. Då hade han ännu inte fyllt arton år.

– Jag har plockat mycket inspiration från hiphop när jag sjunger. Sättet att tänka mer i ett flow, ordflöde, och att hitta mönster i hur man skriver. Att inte bara skriva efter en melodi utan försöka få mer swag, stilfullt sväng, i det, berättar han.

Redan i höstas hade Albin Gromer ett färdiginspelat debutalbum klart. Men sedan dess har han bytt till skivbolagsjätten Universal, bytt bokare och startat om på nytt. Han har även för första gången tagit hjälp av ­utomstående. Titeln på den ­kommande singeln är passande ”Tillsammans” och har välsignats av Salem Al Fakir och producenten Saska Becker.

– Jag har skrivit och producerat låten men tagit in dem på slutet bara för att lägga den sista finishen. I framtiden kommer jag förmodligen att ta in folk mer för att avsluta saker.

- - -

FAKTA: ALBIN GROMER

Soulsångare, låtskrivare och producent från Malmö. Född 1990. Arbetar just nu på sitt debutalbum. Planen är att släppa det senare i år på Universal. Elektroniskt soulpoppiga ”Här inne hos mig” har snurrat på P3. Singeln ”Tillsammans“ släpptes i juli.

- - -

Jason ”Timbuktu” Diakité om Albin Gromer:

Normalt är vi i Sverige inte mottagliga för R&B och soul som inte kommer från USA. Men Albin kör den grejen med en ny twist som gör att det funkar. Egentligen har vi inte haft någon riktigt svensk soul- och R&B-artist sedan Kaah. Kaah lämnade definitivt ett vakuum efter sig och Albin plockar upp hans fana och tar det vidare. Jag tror vi kommer att få höra stora saker av honom.

Karin Gunnarsson, Musikredaktör, Sveriges Radio P3 om Albin Gromer:

Första gången jag hörde Albin drabbades jag av den där ”direkta” känslan. Hans röst och sound, så närvarande och snyggt. Såklart tänkte jag på Kaah men Albin är sin egen och gör sin grej förbaskat bra. Han tar den nya svenska soulen framåt. Ser verkligen fram emot vad han kommer att släppa framöver.

Publicerat i Sydsvenskan papperstidning 2011-06-27. På sydsvenskan.se förekommer en i efterhand omarbetad version av ovanstående ursprungsartikel.

Om två veckor släpper en av Sveriges främsta soulröster EPn Follow Me tillsammans med brittiska producentgeniet Floating Points. Här ovan är ett litet smakprov som kanske kan leda tillbaka till den intervju jag gjorde med Londonbaserade Fatima Bramme Sey för snart två år sedan i Rodeo.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

När 23-åriga soulsångerskan och låtskrivaren Adele tidigare i år släppte uppföljaren till prisade debuten ”19” seglade albumet upp i topp på Itunes försäljningslista i 16 länder. Det räcker att höra henne ta ton i inledande Londonhyllningen ”Hometown Glory” för att inse att vi förmodligen bara kommit till de första kapitlen av framgångssagan.

Adele själv säger sig vara ovan med att spela inför så stor publik som på Store Vega. Det är lika bra hon vänjer sig för tyvärr kommer det inte att dröja länge innan hennes intimt förpackade singer/songwriter soul tvingas upp på stora festivalscener och arenor.

På senaste USA-turnén fick Adele upp öronen för artister som Steve Earle och bluegrass-bandet The SteelDrivers. I Köpenhamn hörs det bland annat i en fin tolkning av de sist nämndas svartsjukedrama ”If It Hadn’t Been For Love”. Annars håller sig Adele och hennes sju medmusiker plikttroget nära både låtarna och de ofta sparsmakade pianoarrangemangen på albumen. Från den upplyftande sydstatssoulen i ”I’ll Be Waiting” till hennes fina akustiska version av The Cures ”Love Song”.

Tre covers gör det lätt att glömma att Adele skrivit merparten av materialet själv. Att Bob Dylans ”Make You Feel My Love” inte sticker ut i sammanhanget säger en del om hennes långsiktiga potential

Spelningen på Vega är europaturnéns sista. Ibland infinner sig också en viss slentrianmässig rutin. Men det är petitesser i ett i övrigt klanderfritt framförande som utmärkts lika mycket av artistisk genialitet som vardaglig mänsklig värme.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-12

En av disco- och dansmusikhistoriens största röster lämnade oss igår efter en kort tids sjukdom. Som soloartist nådde Loleatta Holloway kanske aldrig samma genomslag som vissa av de låtar hon medverkade på. Men i en ofta ansiktslös dansmusikvärld där sångare och sångerskor sällan är mer än en ljudkälla i mängden var Loleatta Holloways röst en urkraft som gjorde avtryck i alla sammanhang. Den som upplevt henne waila loss på inspelningar med Salsoul Orchestra eller Dan Hartman lär inte glömma det. Knappast heller den som  hört henne  i omarbetningar av Black Box och Marky Mark.

När människor drar paralleller mellan dansgolv och kyrkor är det ofta Loleatta Holloway de tänker på. För kopplingen mellan gospel, house och disco var sällan tydligare än när Loleatta Holloway gläntade på pärleporten och tog ton.

Vila i frid, Loleatta.

Här nedan hittar ni en lista med några av mina största favoriter utan inbördes ordning. Kolla även in Throw Me Away där Kristofer Andersson bland annat visar vägen till några av Loleatta Holloways äldre soulinspelningar.

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

1. Dan Hartman feat. Loleatta Holloway – Vertigo/Relight My Fire

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

2. Salsoul Orchestra feat Loleatta Holloway – Seconds

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

3. Loleatta Holloway – Love Sensation

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

4. Loleatta Holloway – We’re Getting Stronger

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

5. Loleatta Holloway – The Greatest Performance of My Life (Larry Levan Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

6. Loleatta Holloway – Hit and Run

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

7. Salsoul Orchestra feat. Loleatta Hollway – Run Away

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

8. Loleatta Holloway – Catch Me On The Rebound (Walter Gibbons Remix)

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

9. Loleatta Holloway – All About The Paper

[ Inbäddad video, klicka här för att se klippet ]

10. AgeHa feat Loleatta Holloway & Jocelyn Brown – A Better World (Blaze Vocal Mix)

Influenserna från gammal soul och genrens starka låtskrivartradition är påtagliga även på övriga delar av Gnarls Barkley-sångarens tredje soloalbum. Med hjälp av Amy Winehouse-producenten Salaam Remi och Fraser T. Smith som låg bakom Taio Cruzs Break Your Heart har Cee Lo gjort en skiva med uppenbar crossoverpotential.

Det är upplyftande för stunden men samtidigt bakåtsträvande på ett sätt som förebilderna aldrig hade tillåtit.

Cee Lo Green
Titel: The Lady Killer
Bolag: Warner/Electra
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-11-10

Ryan Leslie är en upptagen man. Vid hans första Malmöbesök för fyra år sedan kom jag aldrig närmare än flera dagars inställda intervjutider. Med tanke på att han då precis varit involverad i albumdebuten för Cassie – en R&B-sångerska som Ryan Leslie upptäckt, kontrakterat och producerat jättehiten Me & U till – var det kanske inte så förvånande.

Den här gången går det lättare. Men det innebär inte att Ryan Leslies kalender blivit mindre fulltecknad.

– De senaste veckorna har jag jobbat med 50 Cent. Som du säkert har sett på internet medverkar jag på Christian Dior Denim Flow, en låt jag gjorde med Kanye (West). Jag har en Ne-Yo-låt på gång som heter Crazy Love. Jag har även varit i studion med Mary J Blige, Keri Hilson och Asher Roth …

Innan han talat till punkt har Leslie berättat att han jobbar på sitt tredje album L.E.S. Is More och att han precis gett sig in i filmbranschen. Han överväger även att bli partner i ett företag som verkar i gränslandet mellan musik- och reklambranschen, vars vinstkurva ser betydligt mer lovande ut än de traditionella skivbolagen.

Jorå, 32-årige Ryan Leslie titulerar sig lika gärna entreprenör som sångare, musikproducent och multiinstrumentalist. Som 15-åring blev han antagen till prestigefulla Harvard University. Fyra år senare tog han sin examen.

Ryan Leslie var en av de första i hiphop- och R&B-världen att utnyttja nätets PR-möjligheter på det sätt som idag är standard. Redan för fem år sedan lät han assistenter videodokumentera varje steg mot musikindustrins topp.

Många gillar att följa en underdogs kamp men går det att behålla samma öppenhet och tonfall i takt med att populariteten växer?

– Det är en intressant fråga men låt oss vara krassa. Sett till siffrorna har jag fortfarande så långt kvar att det inte finns anledning att oroa sig. I och med att jag inte får mycket tv-tid har jag inget val. Mina kanaler på Youtube, Facebook och Twitter är mitt enda sätt att nå ut.

Ryan Leslie albumdebuterade i februari 2009. Redan nio månader senare släppte han uppföljaren Transition. Leslies sofistikerade och mogna R&B, en slags uppdatering av den lyxiga 80-talssoul som P Diddy gärna återanvände under Bad Boy Records tidiga år, nominerades till flera musikpris. Samtidigt var skivorna långt från den försäljningssuccé han tidigare upplevt med Cassies Me & U.

Ryan Leslie säger sig ändå vara mer än nöjd och ser skivorna som en framgång.

– I jämförelse med de hundra, tusen, kanske miljontals människor som gör album varje år har jag varit extremt lyckosam. Enda anledningen till att jag började med musik var faktiskt att jag ville få de grymmaste tjejerna. Jag är inte direkt någon fotomodell. Tanken var att de skulle bortse från hur bortkommen och tafatt jag såg ut i verkligheten om jag sjöng och uppträdde. Jag vet inte om du sett vilka tjejer jag kopplats samman med men de har alla varit lite av arketypen för den vackra tjejen som alla vill ha.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-10-15

Jason “Timbuktu” Diakité har de senaste dagarna försett Cee-Lo Greens Fuck You med en hitvarningskrona. Jag är beredd att hålla med. Känns som lika självklar crossoverlåt som The Roots The Seed och Outkast Hey Ya. Cee-los fjärde soloalbum släpps 4 oktober.

Referenserna till Amy Winehouse och andra som återupptäckt soulens rötter är uppenbar. Den stora skillnaden är låtmaterialet. Under överseende av skivbolagslegenden Marshall Chess har Jasmine Kara fått tillgång till några av soulhistoriens främsta inspelningar.

Den skramliga retroljudbilden passar hennes röst utmärkt. Den enda invändningen är att Jasmine Kara själv tenderar att hamna i skuggan av den storslagna inramningen.

Jasmine Kara
Titel: Blues Ain’t Nothing But A Good Woman Gone Bad
Bolag: Tri-Sound/BonnierAmigo
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-08-04

Holländska Hot Casa vaskar guld. Galet bra samling med soul, funk och disco från Elfenbenskusten i urval av Djamel Hammadi aka Afrobrazilero.

De senaste åren har ekot från Gibbons hörts tydligare än någonsin i en till synes aldrig sinande flod av färska discomakeovers och klipp-och-klistraproduktioner. Därför är det passande av brittiska Strut att sammanfatta hans främsta arbete på Walter Gibbons Jungle Music – Mixed With Love: Essential & Unreleased remixes 1976–1986 som släpps nästa vecka.

Gibbons var den första att på allvar anpassa låtar för dansgolvet genom att transformera pop till musikaliskt uppåttjack vars enda mål var att sätta fyr på de homosexuella klubbar där discomusikens regnbågsfärgade hjärta pumpade som allra hårdast.

Med Gibbons vid mixerbordet skalades låtarna ner och arrangerades om. Trummorna och basen flyttades fram och placerades i produktionernas centrum. Tekniken adopterade den reggaetokiga Gibbons direkt från jamaicansk klubbmusik, så kallad dancehall, där dubinnovatörer som King Tubby och Lee Perry några år tidigare börjat skicka upp aktuella hits i rymden med samma metoder.

När Gibbons 1976 förvandlade phillysoulkvartetten Double Exposures singel Ten Per Cent till en närmare tio minuter lång orkestral slagverksworkout lade han grunden till den remixkultur som utgjort kärnan inom dansmusiken sedan dess.

Gibbons hade en förkärlek för utdragna rytmpartier, science fictionljud, spöklikna ekon och andra febriga studioeffekter. Oavsett om han tog sig an oborstad rå soul i form av Bettye LaVettes i Doin’ the Best that I Can eller Arthur Russells skeva avantgardedisco lät slutresultatet som om musikerna spelade i en blandning av lycko- och malariarus.

Walter Gibbons gick bort i aids-relaterade sjuk domar 1994. Men det räcker att kliva ut på dansgolvet för att bli påmind om att hans fusion av homosexuell disco och jamaicansk studioinnovation ständigt är lika aktuell.

Publicerad i Sydsvenskan 2010-07-14