Det är lätt att le åt pretentionerna, men TV4 dömdes faktiskt slutligen till att ersätta Eriksson och den framlidna Sjömans dödsbo med 250 000 kronor vardera.

Idag bör reklamfinansierade musiktjänster som Spotify vara glada över att alla musiker inte tar sitt konstnärskap på detta stora allvar. Och i jämförelse med filmpubliken har musiklyssnare av tradition varit friare att plocka russinen ur kakan. Någon gång i mitten av 00-talet var maktfördelningen mellan artist och konsument så ojämn att vissa, på goda grunder, tog sig friheten att dödförklara albumformatet.

Ett halvt decennium senare kan ett paradigmskifte vara på gång, åtminstone inom hiphop och annan urban popmusik. För oavsett hur många mp3:or som fyllt hårddisken går det inte att bortse från att det 2011 surrats mer om album än om enskilda låtar. En betydande del av årets mest uppmärksammade och bästa hiphop- och r&b-släpp har bestått av gratisdistribuerade fullängdare och mixtapes.

Gemensamt för många av släppen är att de innehåller alla ingredienser som tidigare förknippades med ett traditionellt albumsläpp: en sammanhållen helhet, exklusiva låtar, singlar, videos och inte sällan en genomarbetad visuell inramning.

Men till skillnad från kommersiellt utgivna album, som nästan alltid finns tillgängliga innan det går att betala för dem, har gratisalbumen till och med ett exakt släppdatum som de mest entusiastiska räknar ner till.

Gratisalbumen innebär inte bara att artisterna bestämmer när och hur musiken ska släppas. De tar även tillbaka den kreativa makten från skivbolag som hellre ser hela världen som målgrupp än artistens befintliga fanskara. Tidigare har jag sett gratissläppen som demoinspelningar. Numera påminner de snarare om exklusiva kreationer som inga reklampauser eller giriga skivbolagsdirektörer kan förstöra.

Bra just nu:

1. Diverse artister – The Original Sound of Cumbia (samling)
Lika oumbärlig som Soundways andra Colombia-samlingar? Jajamän.

2. SBTRKT– Hold On (Matthias Meyer Edit) (tolva)
England och Tyskland skriver fredskontrakt på houseklubben.

3. Ashley Wild – Riding In The Red (låt)
Beck i djuphousetappning. Från samlingen ”Hot Waves vol. 2”.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-12-14

Unga malmöetiketten Fasaan Records har på kort tid presenterat sig som en av söderns roligaste och mest spännande klubb-, dj- och musikerkollektiv. Efter ett par svartfester och en välbesökt släppfest för ljuva loverssingeln ”My Man” får de i morgon finfrämmande på Moriskan av tropikarkeologerna Miles Cleret från Soundway Records och Sofrito Specials Frankie Francis. Jag passade på att kolla läget med Fasaans Emanuel Sundin.

Berätta om Fasaan Recordings.
– Vi är tre musiker som alla varit verksamma i tidigare projekt som hittade gemensamma referenspunkter i den musik vi ville göra. Bolaget, eller etiketten som vi kanske hellre kallar det, var för oss ett sätt att både skapa musik och släppa den i samma process. Därför kan vi spela in, producera och släppa musik på ett okomplicerat sätt, i olika typer av estetisk riktning och fria konstellationer.

Hur blev ni intresserade av afrikansk och karibisk musik från 60- och 70-talet?
– Vi har alla sedan länge haft ett stort intresse för den typen av musik, ett intresse som bara byggts på med åren. Som musiker inspireras vi av den i vårt dagliga arbete med etiketten. Tack vare att vi har olika musikaliska bakgrunder och ingångar till den.

Vad är det ni tilltalas av i musiken som släpptes under den tiden?
– Det är helt enkelt bra musik. De är något speciellt med den musikaliska epoken som inte alltid går att förklara. Det finns olika kvalitéer i olika genrer. I sin helhet blir det ibland lätt svävande att förklara på vilket sätt man tilltalas av det. Dels är det känslan av att leta upp och upptäcka gammal musik, sen är det rent musikaliska ting som kanske mer berör produktioner, stilistiska element och spelsätt.

I morgon arrangerar ni er första fest under parasollen “Fasaan Disco Specials” med främmande från England i form av Sofrito Records Frankie Francis och Miles Cleret från Soundway Records. Vad kan vi förvänta oss?
– En jävligt kul kväll. Fruktansvärt bra dansmusik och nöjet i att dansa till saker man inte hört förut.

Sofrito och Soundway är kända för att gräva fram musik från platser som Angola, Colombia, Västindien, Ghana, Panama, Nigeria och Benin. Vilken är er egen musikaliska favoritregion just nu?
– Just nu är det mestadels västafrikansk boogie och disco som spisas!

På tal om boogie och disco. Efter två sjutumssläpp är ni snart aktuella med er första tolvtumssingel. Vad kan ni berätta om den?
– Vi är ungefär en månad in i inspelningsprocessen och börjar bli klara.  En låt är åt det mer karibiska discohållet, högre tempo, syntar, blås och spejsig känsla, nästan med lite av en proto-housenisch. Den andra är lägre tempo, åt lo-fi boogie hållet. Sång, stötigt blås och stråkar. Mycket soul! Båda låtarna kommer även att få en specialbehandling av discodoktorn Sergio Rizzolo.

Fasaan Disco Specials #1 på Moriskan i morgon med Miles Cleret (Soundway, UK), Frankie Francis (Sofrito, UK), Fasaan Disco Team, Helena Strömdahl (Function), Jimmy Virki (Prejka) med flera.

Mer:

En spotifylista med 38 personliga favoriter från Soundway och Sofritos diskografi.

Min artikel om Soundway och Miles Cleret från Sonic.

Min recension av samlingen “Ghana Special – Modern Highlife, Afro-Sounds & Ghanaian Blues 1968-81”

Min recension av “Sofrito presents: Tropical Discotheque”.

Inom kulturvärlden hyllar vi gärna provokatörer och andra människor som går emot samhällets normer. Vi drar paralleller mellan Ebba Grön och rappare från dagens svenska förorter och hyllar dödsföraktande metalmusiker från Saudiarabien som vågar stå upp för rätten att uttrycka sig fritt.

Absolut inget fel i det. Men för kreatörer i väst är det inte direkt utmanande och provokativt att värna om något så självklart som demokrati och alla människors lika värde 2011. Det är grundläggande värderingar som utgör fundamentet för hela vårt samhälle.

Troligen är det anledningen till att vissa av oss inte kan sluta att beröras och uppröras av Dan Park, den Malmöbaserade gatukonstnären som förra veckan åter greps efter att ha klistrat upp postrar föreställande en aktiv inom Afrosvenskarnas riksförbund, stående framför Hallands nation i Lund med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”.

Precis som de flesta andra verk av Dan Park var affischen en slags kommentar till en uppmärksammad nyhetshändelse. Denna gång en maskerad med djungel­tema där ett antal smaklösa studenter klätt ut sig till slavar och slavägare.

För någon som följt Dan Park en längre tid var affischen varken mer eller mindre uppseendeväckande än något av hans andra arbeten. Sedan mitten av 90-talet har han sluggat friskt mot de flesta religioner, hudfärger, sexuella läggningar och politiska partier. Ibland träffar hans råa och absurda humor mitt i prick, lika ofta går de ansträngda och lätt förutsägbara provokationerna över gränsen och blir plumpa och verkningslösa.

Det speciella och mest provocerande med Dan Park är att han precis som flera av 70-talets mest framstående punkgrupper inte verkar bry sig det minsta om vilken sida av gränsen han befinner sig på.

Bara folk reagerar.

- - -

Tre bra saker just nu:

1. Jon Nordstrøm – Nordic Tattooing (bok)
Jon Nordstrøm följer upp fina ”Daninsh Tattooing” med en 320 sidor lång tillbakablick till ett norden där permanent kroppsutsmyckning ännu inte gick att finna på var och varannan människa.

2. The Weeknd – House of Ballons (mixtape)
Vårens mest uppskrivna gratissläpp är en mörk blandning av kanadensisk R&B och finstämt brittisk basbrus. Som om Drake raggat upp James Blake på nattbussen hem från klubben.

3. Cyril Diaz & His Orchestra – Taboo (låt)
Fullständigt trollbindande calypsojazz från 1959 som nu återutges på nytt. Den som föredrar ett annat format än Soundways limiterade tiotumsvinyl vänder sig lämpligast till Spotify eller Itunes.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-29

I höstas, mer än trettio år efter höjdpunkterna i karriären, fick Ebo Taylor möjlighet att för första gången ge ut en skiva internationellt. Det utmärkta albumet ”Love & Death” spelades in tillsammans med Berlinbaserade Afrobeat Academy som även fungerar som kompband på turné.

Kompband är en klar underdrift. Septetten tar mer plats än den idag 75-åriga Ebo Taylor som påfallande ofta iklär sig rollen som allmän glädjespridare och dansande mysfarbror på scen.

Sångrösten har Ebo Taylor fortfarande intakt men hans gitarrspel låter stundtals direkt fumligt. Istället är det den starka blåssektionen bestående av amerikanska saxofonisten Ben Abarbanel-Wolff och trumpetaren Phillip Sindy som skiner klarast i solnedgången.

För det mesta håller sig Ebo Taylor till de nyskrivna låtar och nyinspelningar av klassiker som kunde höras på ”Love & Death”. Musiken är en uppdatering av Ghanas version av den afrobeat som Nigerias Fela Kuti introducerade världen för. Nigeriansk afrobeat utmärks ofta av långsamt uppbyggda låtar med ett distinkt och hypnotiskt groove som tycks pågå i oändlighet. Den ghanesiska varianten är mer direkt vilket passar det mer komprimerade konsertformatet på Pildammsteatern.

Som familjeunderhållning och smittsam introduktion till samtida afrobeat fungerar det också bra.  Men det känns snålt att de förutom hårdsvängande ”Odofo Nyi Akyiri Biara” helt utelämnar det återutgivna material som helt ligger till grund till Ebo Taylor sena pånyttfödelse.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-30

För precis fem år sedan intervjuade jag norska discoproducenten Prins Thomas i samband med att han spelade på den årliga klubbmusikfestivalen CPH Distortion (som för övrigt startar i eftermiddag med bland andra Prins Thomas som gäst) . Tillsammans med namn som Todd Terje och Hans-Peter Lindstrøm var Prins Thomas en av orsakerna till att Oslo tillfälligt utsågs till huvudstad för den samtida discoscenen. När jag försökte få svar hur det kom sig att så mycket bra musik skapades i Oslo svarade han att det förmodligen var den totala bristen på en lokal klubbscen.

– Om jag hade bott i London hade jag säkert varit ute och festat hela tiden. I Oslo är det lättare att hänga i studion för det finns inte mycket annat att göra.

Just saknaden av en levande lokal scen är en bidragande orsak till att flera mångåriga klubbarrangörer och dj-kollektiv som Safari Sound från Malmö börjat göra sig ett namn på den internationella reggae- och dancehallscenen. Istället för att som tidigare anordna storslagna och kostsamma klubbar har de den senaste tiden låst in sig i studion och koncentrerat sig på att trycka ut mixtapes i rask takt. Tempot har varit så högt att inflytelserika bloggen Largeup från New York, världens kanske främsta publikation om karibisk musik och kultur just nu, förra veckan konstaterade att deras bloggserie Mixtape Mondays snart kunde fokusera enbart på Europa.

Mina känslor är kluvna. Samtidigt som det är kul att läsa om lokala eldsjälar på internationella bloggar och i webbtidningar blir det en dyster påminnelse om att en glest befolkad hemmaplan alltid känns som bortamatch för vissa genrer och subkulturella grupperingar.

Youtube-tipset:
Inför kvalitativa samlingen ”Aqui Los Bravos! – The Best of Michi Sarmiento y su Combo Bravo 1967-77” intervjuade skivbacksgrävarna Miles Cleret och Will ”Quantic” Holland colombianska cumbiamusikern Michi Sarmiento. Sökord: Michi + Soundway.

Övrigt:

Brand New Wayo – Funk, Fast Times & Nigerian boogie 1979-1983 (samling)
Månadens bästa Nigeriabrev.

SBTRKT & Little Dragon feat. Drake – Wild Fire (låt)
Baswobblande möte mellan R&B, hiphop och pop.

The Weeknd – Rolling Stone (låt)
Nytt från vårens mest intressanta R&B-projekt.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-01

Sam Sallon – You May Not Mean To Hurt Me (Leo Zero Remix)

***

Parlour – The City

* * *

Tiedye – Fishermans Bend (Dan Lissvik Remix)

* * *

Diverse artister – Down To The Sea And Back: The Continuing Journey of The Balearic Beat. Volume 1

* * *

Diverse artister – The World Ends: Afro Rock & Psychedelia In 1970’s Nigeria

* * *

Diverse artister – Reggae Anthology: Definitive Collection of  Federal Records

Bara några russin från de senaste tidens kulturkonsumtion. Varken något mer eller mindre än saker som jag gillar. Grejer  som det inte funnits tid, plats eller möjlighet att skriva om tidigare men som förtjänar att lyftas fram lite extra.

För alla oss som inte har tillgång till brittisk TV hemma finns BBCs fantastiska dokumentär om Nigerias huvudstad Lagos från i våras numera på Youtube. Se den. Om inte annat för Vocal Slender – en av huvudpersonerna i andra avsnittet – som tack vare dokumentären närmat sig den musikframgång han drömde om från soptippen i Lagos.

För stunden kan jag inte komma på något mer oattraktivt och otidsenligt än att en sak eller företeelse enbart skulle vara bra just nu. I den bredbandssnabba digitala och individanpassande verklighet vi numera befinner oss i har nuet blivit helt godtyckligt och därför också betydelselöst.

Att klicka sig genom MP3:or, skrollrusa förbi nyheterna i oändliga RSS- och kvitterflöden är poänglöst om vi inte samtidigt tar oss tid till att värdera, ta ställning och göra något vettigt av informationen. Det skapar bara likgiltighet.

Jag tror det är därför allt fler börjar söka efter bestående värden och saker som inte känns förlegade direkt efter att de lämnat bloggarnas, mailboxarnas eller facebooks förstasidor.

Inom herrmodet har det den senaste tiden bland annat visat sig i form av återupptäckt americana, traditionella amerikanska arbetarkläder, och andra typer av tidlösa stilideal som aldrig kan definieras som ute eller inne.

– Det ska vara plagg som fanns för tio år sedan och som kommer att finnas kvar om tio år, berättade Brandon Capps som ligger bakom amerikanska bloggen Drinkin’ and Dronin’, tidigare i vår i svenska livsstilsmagasinet Bon.

Poängen är inte att vi ska konservera våra ideal. Vi kommer tids nog att tröttna på grov kanvas, kängor i olika former, seglarskor, Mad Men-kostymer från 60-talet, fluffig James Dean-frisyr och rutiga skjortor i flanell.

Poängen är själva strävan efter något bestående och outplånligt. Långsam förfining i kontrast till snabbkonsumtion och nedbrytning. Att tillåta saker att ta tid och göra djupa avtryck.

Tillfälliga trender är inte bara meningslöst i en era när allt pågår samtidigt och befinner sig i ständig rörelse. Det är helt enkelt ett omodernt sätt att förhålla sig till samtiden.

- - -

Bra saker:

Inventory (tidskrift)
Kanadensiskt kaffebordsmagasin. Hantverk, kläder och kultur filtrerat genom herrglasögon från Moscot. Andra numret hittar ni på Très Bien Shop, Friisgatan.

Palenque Palenque (samling)
Sedvanligt genomarbetad och överambitiös kompilation från brittiska återutgivningsbolaget Soundway. Den här gången med kompassnålen riktad mot Colombias afrikanska musikarv.

La Onda (Klubb)
Klubben som nallat namnet från gängfilmsklassikern Blood In Blood Out återvänder i kväll till Babel. Nytt och nygammalt från Sydamerika och Västafrika.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-06-11.

Miles Cleret åkte på semester och återvände med lådvis av svart guld. Tolv år och åtskilliga flygpoäng senare är hans etikett Soundway Records en av de mest spännande vägvisarna till förbisedda musikskatter från Västafrika och Karibien.

Att följa det Londonbaserade återutgivningsbolaget Soundway Records känns ibland som att läsa loggboken från ett trettio år gammalt handelsfartyg som kastat ankar i tropikerna. Ena månaden befinner de sig i Nigerias huvudstad Lagos omgivna av traditionell västafrikansk highlife, hypnotisk blues, funk och brötig afrobeat. Den andra mönstrar de av i Barranquilla i norra Colombia eller i Colón i Panama. Ett par veckor senare går de i land i Franska Antillerna för att pimpla rom och partaja till haitisk compas, kongolesisk rumba och inhemsk tumbélé tillsammans med tatuerade sjöbusar, immigranter, kolonisatörer, turister, prostituerade och annat löst folk som rörde sig i hamnkvarterna på 1960- och 70-talet.

– Om man tittar på de städer som varit mest betydelsefulla för musikutvecklingen i den här delen av världen – Accra, Lagos, Kingston, Colón, Cartagena och så vidare – inser man att samtliga är hamnstäder, berättar Soundways grundare Miles Cleret när jag når honom på den engelska landsbygden där han numera bor.

– Människor som passerade förbi ville bli roade när de kom i land så musiken var väldigt fokuserad på att underhålla, fortsätter han. Det är till exempel därför [karibisk] calypso påminner mycket om [västafrikansk] highlife. Folk som reste mycket var samtidigt öppna för nya intryck på ett sätt som inte var självklart på andra ställen.

Musiker från Antillerna korsade Atlanten för att turnera i Senegal och andra före detta franska kolonier i Västafrika. Kuststäderna i norra Colombia hade massiva soundsystem som älskade artister från Jamaica och de andra öarna tvärs över Karibiska havet. Musiktraditioner från respektive land och världsdelar spreds från hamn till hamn och influerade varandra.

– På den tiden var man tvungen att vänta på skivorna som sjömännen och båtarna kom i land med. Det var svårt hitta ny musik men man arbetade väldigt målmedvetet för att göra det.

Historien om Soundway börjar med en semesterresa till Ghana för omkring tolv år sedan. Miles Cleret, som då samlat skivor i närmare tio år och spelat ute hälften så länge, hamnade hemma hos en inhemsk DJ som lassade den ena makalösa skivan efter den andra på skivtallriken. Cleret insåg att han stött ihop med en musikskatt som till stora delar ännu var outforskad av samlarna i väst.

En idé föddes om att sammanställa de bästa låtarna till en samling. 2002 startade han Soundway och gav ut Ghana Soundz – Afro-Beat, Funk & Fusion In 70’s Ghana. Delvis för att kolla av det allmänna intresset, men också för att rädda och restaurera en del av musikhistorien som bokstavligen var på väg att gå smälta bort i den tropiska hettan.

Respekten och intresset för gamla dammiga vinylplattor – hur fantastisk musik de än må innehålla – har generellt sett aldrig varit lika stort och utbrett i Afrika som i Europa, USA och Japan.

Idag närmar sig Soundway tjugo utgivna fullängdare med musik från Västafrika och Karibien, framförallt från Ghana, Panama och Nigeria. Just Nigerias oändligt rika och blomstrande musikscen på 1970-talet har gett upphov till flertalet återbesök och samlingar. Bara i vår har de släppt två stycken.

– Folk brukar prata om 1950- och 60-talet som gulderan för highlife-musiken. Men för mig har 1970-talet – sättet musiken skapades på och variationsrikedomen – alltid varit mest intressant. Det finns så mycket och så många obskyra skivor att upptäcka. Då är det lika bra att folk får höra dessa istället för att jag och ett par andra samlare sitter och håller på dem.

Soundway är aktuella med Nigeria Afrobeat Special: The New Explosive Sound In 1970’s Nigeria och Nigeria Special vol 2: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues.  Senare i vår släpps Palenque, Palenque! : Champeta Criolla & Afro Roots in Caribbean Colombia 1975-1991. www.soundwayrecords.com.

* * *

Tre oumbärliga Soundwaysläpp att starta med

Nigeria Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Nigerian Blues 1970-76
Första delen av hittills fem utgivna Nigeria-specialer. Har ni inte tidigare haft möjlighet att hälsa på Celestine Ukwu & His Philosophers Nationals trollbindande Okwukwe Na Nchekwube är det hög tid att göra det.

Colombia! – The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-76
Colombianerna vårdar sina skivor med samma vördnad som fransmän vårdar sina kokböcker. Discos Fuentes är Colombias motsvarighet till Tamla Motown. Den här samlingen med cumbia och salsa lyser lika starkt som bolagets gula etiketter i skivbackarna i Cali.

Ghana Special: Modern Highlife, Afro-Sounds & Ghanaian Blues 1968-81
Förstklassig mix av highlife, västafrikansk blues, jazz, funk och soul. Värd sin vikt i guld enbart för K.Frimpong & His Cubanos Fiestas klassiker Kyenkyen Bi Adi M’Awu som innehåller ett av de mest hänsynslöst svängande trumkomp som fästs på band.

Publicerat i Sonic #52 i mars 2010.

Ytterligare en Soundway-samling som är minst lika nödvändig som den förra? Ja, faktiskt.

Diverse artister
Titel: Nigeria Special: vol. 2 – Modern Highlife, Afro Sounds & Nigerian Blues 1970-76 (LLLL) 
Bolag: Soundway
Betyg: 4 

Publicerad i Sydsvenskan 2010-03-17.

För fem-sex år rådde något av en inflation på återutgiven afrobeat – Nigerias hemkörda mix av hypnotisk jazz, brötig funk och traditionell västafrikansk high life. Det knådades funkburgare i sådan takt att det till slut kändes som att det släpptes mer afrobeat än under genrens verkliga storhetsperiod på 70-talet. Det fanns helt enkelt mer spännande saker att ägna sig åt – upptäcka den europeiska discohistorien exempelvis – än att dyka ner i ännu en låt där Tony Allen råkade sitta bakom trummorna.

Men i en tid då många discoentusiaster har kört fast i ett ändlöst rockbandsjammande har jag börjat återvända till de där artisterna som millennieskiftets tuffaste houseproducenter med varierad framgång försökte härma.

I dagarna ger pålitliga Soundway Records ut Nigeria Afrobeat Special. Samlingen tar avstamp i Fela Kutis slamriga Who’re You från 1971 för att direkt göra en avstickare till några av de namn som det kommande årtiondet kom att verka i kölvattnet av funkdiktatorn. Who’re You? är en typisk Kuti-känga till dem som var oförskämda att ifrågasätta den blivande afrobeatpresidentens storslagna planer på revolution.

När Jay-Z spelade upp Hard Knock Life för sitt skivbolag möttes han också av skepticism. En sådan barnslig sampling skulle förstöra hans trovärdighet. Men Jay-Z stod på sig och Hard Knock Life förvandlade Macy Projects rapkung till en av världens främsta popstjärnor.

Fela Kuti regerade aldrig topplistorna i väst på samma sätt som Jay-Z. Men som afrobeat-genrens oinskränkte konung kan hans musikaliska och politiska betydelse bara jämföras med James Brown och Bob Marley. Själv lyckades aldrig Fela Kuti leva upp till betydelsen av namnet “Anikulapo” (han som trotsade döden, ungefär). Men det var precis vad hans musik gjorde.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-17

De senaste åren har brittiska Soundway utvecklats till ett av de mest pålitliga återutgivningsbolagen. Under ledning av etnologen, diskjockeyn och outtröttliga skivsamlaren Miles Cleret har etiketten vaskat guld i både Sydamerika och Afrika. Ständigt med ett öra för vad som händer på samtida dansgolv.

Att bolaget här återvänder till Ghana för att lyfta fram rötterna till den inhemska hiphophybriden hiplife, som uppmärksammats den senaste tiden, får därför ses som helt naturligt.

Detta dubbelalbum tar avstamp i en period av Ghanas historia då militärkupperna avlöste varandra och ekonomin befann sig i fritt fall. Det må vara en sliten klyscha, men bristande ekonomiska förutsättningar har upprepade gånger visat sig resultera i ett blomstrande musikliv. Om någon är tveksam är det bara att lyssna på de 33 enastående spår som Miles Cleret här grävt fram och samlat i ett föredömligt snyggt och ambitiös paket.

För Ghana innebar den turbulenta tiden stora förändringar inte bara i samhället utan även inom musiken. Landets traditionella populärmusik highlife – en lokal mix av jazz samt karibisk och kubansk musiktradition – blandades med västafrikansk blues och folkmusik, tankar om afrikansk självmedvetenhet, västerländsk pop, soul och funk.

Resultatet blev en skramlig gör-det-själv-mix av stilar och ljudbilder som här sträcker sig från Christy Azumas tropiska soulpärla Din Ya Sugri och karnevalrytmer med Kyeremateng Atwede till hypnotisk, latinjazz och afrobeat signerad bland andra Ebo Taylor och K. Frimpong & His Cubanos Fiestas.

Som helhet handlar det om fullständigt oemotståndlig musik som sprudlar av upptäckarlust, nyfikenhet och vilja till förändring.

Diverse Artister
Titel: Ghana Special – Modern Highlife, Afro-Sounds & Ghanaian Blues 1968-81
Bolag: Soundway
Betyg: 5

Publicerad i Sydsvenskan 2009-11-11.