Ljudbilden har förfinats, blivit mer sparsmakad och tillbakalutad. De tyngsta ryggsäcksproduktionerna har ersatts av ett par lättillgängliga singlar. I övrigt är det mesta sig likt med korta avklippta soulsamplingar kombinerat med Talib Kwelis tvärsäkra ordflöde och historieberättande. Det mest anmärkningsvärda är att duons högteknologiska soulrap faktiskt sticker ut mer idag än vad den gjorde när de debuterade.

Bästa spår: The Ballad of The Black Gold

Reflection Eternal
Titel: Revolutions Per Minute
Bolag:  Wea International
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-05-18

Den 7 februari i år framträder Brooklynrapparen Talib Kweli på ett fullsatt Mejeriet i Lund. Likt många andra amerikanska hiphopnamn, som inte är tillräckligt stora för att ha råd att ignorera Sverige, hälsar han på publiken med den obligatoriska tiotusenkronorsfrågan:

– Are you ready to hear some real hiphop?

Det är alla, förstås.

Det motsägelsefulla är att Talib Kweli inte är någon bra representant för hur real hiphop låter 2010. I alla fall inte om man med ”riktig hiphop” refererar till rapmusiken som hörs på klubbar eller blöder ur radioapparater och mobiltelefoner på bussar och skolgårdar just nu. Med knixiga orddribblingar över traditionsbundna produktioner är Talib Kweli snarare ett exotiskt inslag.

Kanske är det därför han känner sig tvungen att påminna sig själv och publiken på Mejeriet om att det han gör är på riktigt. Det ironiska är att han genom att göra det bara positionerar sig ännu längre från den genre han utger sig för att representera.

2010 finns nämligen inget mer oäkta inom hiphop än att försöka vara äkta.

–  Häromdagen pratade vi om vad man skulle behöva göra idag för att betraktas som en sell out, säger Magnus Bergqvist, mer känd under sitt producentnamn Embee. Men det går knappast att göra något. Ju mer galna samarbeten och ju mer man experimenterar med grejer utanför genren , desto mer kredd får man.

När jag ringer upp befinner sig Embee i Thailand tillsammans med Looptroop Rockers-kollegorna Mårten ”Promoe” Edh och Mathias Lundh Isén, alias Supreme. I låten Heads Or Tails från 1998 frågade Looptroop retoriskt sina kollegor om de föredrog att ”the real b-boys”, de riktiga hiphopparna, nickade till deras musik eller att massorna viftade på svansen. Tio år senare gör de en cover på Bon Jovis hårdpermanentade rocklåt Living On A Prayer.

– Förut var allt mer hardcore, säger Embee. Det var ovanligt att hiphopartister bjöd in sångare eller gjorde samarbeten med någon som inte var förknippad med genren.

För ett par veckor sedan släppte Embee sitt andra soloalbum. På The Mellow Turning Moment var alla rappare utslängda från studion. Istället hade han valt att samarbeta med vokalister som Annika ”Säkert/Hello Saferide” Norlin, Daniel Lemma och Nikola Sarcevic från skatepunkarna Millencollin.

– Jag tror att plattan speglar mitt musiklyssnande idag, fortsätter Embee. Jag lyssnar på väldigt mycket olika musik. Att röra sig bort från hiphop handlar för mig som producent om ren och skär nyfikenhet. Sedan finns det säkert andra som har mer kommersiella motiv. Det blir en kombination av upptäckarlust och att man vill skruva till det för att lyssnarna ska haja till och reagera.

Keep it real. Var äkta. Vid sidan av trendmedvetna svenska livsmedelskonsumenter har få värnat om de äkta och genuina råvarorna med samma benfasta övertygelse som hiphoppen . Autenticitetsbegreppet och den förvirrade diskussionen om vad som är äkta eller inte är lika gammal som genren i sig.

För en musikstil som i grunden byggde på att norpa element från andra genrer blir strävan efter och föreställningen om något äkta och genuint lika diffust och motsägelsefullt som hemlagade halvfabrikat. 

Trots det fanns det under lång tid en överenskommelse om att inte röra sig allt för långt utanför ramarna. Även om skivorna som producenterna använde för att skapa musiken härstammade från vitt skilda genrer följde hiphoplåtar en fast mall. Identiteten var viktig. Att definiera något som att det inte var hiphop var det samma som att säga att det var wack, kasst.

Samtidigt – och det är här genren fullständigt slår knut på sig själv – har det hela tiden funnits ett krav på att göra det oväntade, röra sig framåt och inte fastna i det förgångna. Inget låter lika mossigt som ljudet av förra årets hiphophits.

Länge var hiphop en upprorsgenre, ett finger i ögat och en revolterande röst mot etablissemanget. Men i takt med allt större kommersiella framgångar har det förhållandet förändrats. I förra numret av amerikanska magasinet Interview menar Jay-Z – rapparen och företagsledaren som med sitt senaste album The Blueprint 3 gick om Elvis Presley i antal ettor på USA-listan – att genren nått punkten då provokationerna blivit verkningslösa.

– Rap är inte den där nya grejen längre. Det kan inte längre bara handla om att chocka. Tidigare handlade allt om den där rebelliska energin. Idag är det inte chockande längre för vi kan se smockorna komma. Vi måste komma på något nytt, skärpa oss och komma in i matchen.

För många har det nya blivit att närma och förena sig med andra delar av populärmusiken. Tidigare i år gjorde Lil Wayne – de senaste årens största hiphopstjärna – debut som rocksångare på albumet Rebirth.

– Allt handlar om att think outside the box, säger Malmörapparen Mawuli Kulego, lika känd under sitt alias Lazee som för sin vana att blanda engelska och svenska huller om buller när han pratar.

– Innan ville jag bara göra sådant som lät fett för the hiphop heads. Nu vill jag bara vara en artist och göra bra musik. Jag har gått från att vara Lazee the Rapper till Lazee the Artist.

Kan hiphop vara begränsande?

– Ja, faktiskt. Om du håller dig till en genre kommer du bara att tillfredsställa den publiken. Allt handlar om att utvecklas och bli bättre och bättre. Tidigare ville jag bli bäst inom hiphop, sedan inom all urban musik. Nu vill jag vara den största artisten i allmänhet.

Viljan att röra sig utanför hiphopens ramverk behöver inte nödvändigtvis handla om en strävan efter att bli störst och vackrast. För vissa är det viktigare att få ett erkännande och att bli respekterade som musiker och producenter. Att visa att man kan konkurrera med de främsta.

Inom hiphop-Sverige har få haft större betydelse än Stockholmsbröderna Salazar. Chepe och Salla utgjorde tillsammans med Dogge Doggelito Latin Kings. Gruppen som mer eller mindre på egen hand översatte amerikansk hiphop till svenska i början av 1990-talet.

Under 00-talet levererade minsta brodern Masse så mycket beats och produktioner till Petter, Ison & Fille och andra svenska rappare att det ett tag kändes som att det inte fanns några andra producenter, i alla fall inte i Stockholm.

I mitten av 00-talet splittrades Latin Kings. När bröderna Salazar bestämde sig för att starta om från noll och göra musik under namnet The Salazar Brothers höjde ingen på ögonbrynen. Desto fler gjorde det när det kom fram att ett av deras första stora projekt i Sverige var att producera Borlänges framgångsrika rockexport Mando Diao.

Salla Salazar berättar att de även själva var tveksamma till en början.

– Vi var lite oroliga för Mando Diaos skull. Att folk skulle klaga och tycka att det var korkat att de samarbetade med oss. ”Folk kommer tro att ni ska göra hiphop.” Men det funkade för att Mando Diao är stora i Tyskland. Där skiter folk fullständigt i vilka vi är.

Samarbetet är svårt att beskriva som något annat än en succé. Albumet Give Me Fire har idag sålt platina i Tyskland. Singeln Dance With Somebody utsågs till årets låt på P3 förra året och Mando Diao belönades med regeringens musikexportpris 2009.

En tydligare bekräftelse på att bröderna idag tillhör några av landets främsta hitmakare överhuvudtaget går knappast att få. Trots det ser de flesta dem fortfarande bara som hiphopproducenter.

– Vi blir glada när Mando Diao vinner priser för att vi är en del av det, berättar Salla Salazar. Men ibland tycker inte jag att vi får det erkännandet och den responsen som vi kanske förtjänar. Hiphop är fortfarande lite av den utstötta musikstilen.

– Det spelar ingen roll om du gör årets svenska hiphopskiva för den kommer varken att sälja eller spelas på radion, fortsätter han. Den som vill bli utnämnd till årets producent och få jobb och uppdrag ska satsa på något annat än hiphop. Det är också det många gör idag.

* * *

Kända och ökända experiment utanför hiphopgenrens ramar

Bodycount – Copkiller (1992)
Gangstarapparen Ice-T drar paralleller mellan hårt liv på gatorna i L A och hård rockmusik och lyckas reta sådan gallfeber på ordningsmakten i landet att skivan dras in.

N.E.R.D – In Search of N.E.R.D. (2002)
Producentduo bildar band och spelar in ett album som höjs till skyarna. Frontpersonen Pharrell Williams tycker det rockar för lite, drar in skivan, för att året efter ge ut en ny version uppbackad av en tveksam amerikansk rockgrupp.

Kanye West – 808s & Heartbreak (2008)
Hjärtbruten rapstjärna förälskar sig i tonartreglerarprogrammet Autotune och bestämmer sig för att göra upp med både expartner och genren som fostrat honom.

Everlast – Whitey Ford Sings The Blues (1998)
Frontperson i gruppen House of Pain inser att det är lättare att åldras som singer/songwriter än inom irländsk pubrap. Speciellt om man som Everlast (Whitey Ford) inte alls har irländskt blod i sina ådror utan lettiskt.

Whale – Hobo Humpin’ Slobo Babe (1993)
Svenska hiphoppionjären Gordon Cyrus rockar framgångsrikt med Henrik Schyffert och Cia Soro (tidigare Berg). Fortfarande inte klarlagt om bandet och låten var ett ironiskt skämt eller inte.

Run DMC – Walk This Way (1986)
Queenstrion Run DMC spelar in en cover av Aerosmiths Walk This Way och hittar en genväg till den då rockdominerande musikvideokanalen MTV.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-20.

Det är också som lyriker och textförfattare Talib Kweli har gjort störst avtryck. Sådant avtryck att kommersiellt överlägsna kollegor som Jay-Z respektfullt refererar till honom i sina texter. Med en bakgrund på Rawkus, det sena 90-talet mest framgångsrika indiehiphopbolag, ses Talib Kweli av många som en reaktion mot hiphopens förvandling till pop. Själv har han aldrig köpt den bilden av sig själv. Vilket man kan förstå. Det är en förminskning av ett betydligt bredare artisteri som inkluderar samarbeten med kollegor från alla delar av hiphopvärlden.

På ett närmast utsålt Mejeriet i Lund gör han sitt yttersta för att förvandla den förväntade rimstugan till en fest. DJ:n spelar låtar tillägnade födelsedagsbarnen Bob Marley och producentgeniet J Dilla. Lokala rapveteranen J-Ro från Tha Alkaholiks bjuds in för några snapsvisor.

Rappare som lägger mer energi på att skriva rim än på att välja beats får ofta problem när musiken förflyttas till en scen. De språkliga kullerbyttorna är helt enkelt svåra att uppfatta live. Talib Kweli verkar medveten om problemet och löser det genom att blanda eget material med referenser till andra delar av musikhistorien.

Skolgårdsnostalgiska Definition, från hans och Mos Defs Blackstar-projekt, följs upp av Sound of Da Police av rapveteranen KRS One. Radiovänliga Hot Thing inleds med en blinkning till soulesset Eddie Kendricks sängskammarklassiker Intimate Friends. We Got The Beat – electroinfluerad uptemporap som lät som dagens version av Black Eyed Peas redan för fem år sedan – avlöses av Sly & The Family Stones Dance To The Music.

Som konstrast till Kwelis lunkande originalmaterial fungerar det förvånansvärt bra. Men det är främst med variationen inom det egna materialet, mellan själfulla låtar som Get By och Too Late och stenhårda Say Somethin’, som storheten i hans artisteri blir tydligt.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-08