Då handlade det mesta om huruvida frontpersonerna Romy Madley Croft och Oliver Sim var ett par. Men sedan dess har en vildvuxen kalufs ofrivilligt lämnat dunklet bakom sina samplers och klivit fram som gruppens verkliga stjärna.

Precis som övriga medlemmar i The XX verkar 22-åriga Jamie Smith, eller Jamie XX som han blivit känd som det senaste året, föredra att jobba tyst i det dolda. Som kontrast till de flesta andra idag som högljutt kränger sin musik och sina varumärken kors och tvärs över Internet har anonymiteten bara lett till mer uppmärksamhet.

Efter att ha förvandlat Florence + the Machines version av gamla soulsångerskan Candi Statons houseklassiker ”You Got The Love” till The XX:s egen signaturmelodi är han nu dubbelt aktuell. Först med sin omarbetning av Adeles ”Rolling In The Deep” men framförallt för nytagningen av spoken word-legenden Gil Scott-Herons hela comebackskiva från förra året. Albumet släpps om ett par veckor.

Precis som många unga britter är Smith uppvuxen med en bördig inhemsk dansmusikscen på bakgården. Ljuden från närmiljön – dubstep samt olika lokala varianter av house – hörs ännu tydligare i hans solomaterial än i The XX:s egen musik. Det gemensamma är den återkommande melankolin och sorgsenheten.

Ett missförstånd är att all dansmusik är glad och positiv musik. I själva verket är det inte sällan precis tvärt om. Mycket av den bästa musiken som spelas på klubbar är skapad av människor som själva aldrig haft möjlighet att ränna ute hela nätterna. Istället har de byggt upp en hoppfull fantasivärld om hur det skulle vara att dansa eller att spela på världens bästa klubbar.

Klubben Jamie XX:s drömmer om efter att turnerat världen runt i två år med The XX heter Yellow och huserar på The Fridge i Brixton. I och med att de har 23-årsgräns har han ännu inte fått komma in. Men han är övertygad om att det kommer att vara helt fantastiskt. Bara han fixar ett falskleg.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-02-11

De senaste åren har vi kollektivt pratat om en global värld där geografiska avstånd och nationella gränser inte längre är ett hinder för stora delar av vår icke realtidsbundna kulturkonsumtion. Oavsett om intresset är film, musik eller tv styrs aktiva konsumenter allt mindre av vad som finns tillgängligt lokalt och nationellt. Istället utgår vi från vad som finns att tillgå på en global, webbaserad marknad.

Därför har också avsändarnas nationalitet fått allt mindre betydelse. Om skaparen är svensk, amerikan eller om verket kommit till genom ett samarbete mellan människor från flera olika länder och kontinenter (vilket ofta är fallet idag) spelar ingen roll. Vi väljer det som vi individuellt känner för mest för stunden.

Bortsett från litteraturen är mönstret det samma för samtliga aktivt intresserade inom alla icke realtidsbundna upplevelsebaserade kulturformer. Ja, alla månader om året förutom i januari. Då spolar vi kollektivt tillbaka bandet tio år och återvänder till en tid då världen utanför Sverige kunde avfärdas som något svårtillgängligt och smalt.

Trots att vi uppenbarligen vet bättre fortsätter vi dela ut utmärkelser, pokaler och gruppkramar till skapare av kultur vars enda gemensamma nämnare är att människorna bakom råkar vara svenskar.

Jag förstår att Sverigedemokraterna och kulturbranschen själva är måna om att lyfta fram saker utan att ta hänsyn till hur de står sig i internationell konkurrens. Men vi andra får inte ut något av att instämma i samma nationalistiska hyllningskörer varje år. Förutom en månads fullständig kulturskymning.

- - -

Bra saker:

Apartamento (Inredningsmagasin)
Befriande klarsynt spansk/italiensk inredningstidning som fokuserar på hur människor faktiskt bor istället för att kränga drömmen om hur vi borde bo om vi hade råd.

Jamie XX & Gil Scott-Heron – I’ll Take Care of You (Kommande albumspår)
Brittiska The XXs musikaliska hjärna förvandlar spoken word-legenden till skranglig gospelhouse. Släpps nästa månad i Sverige men finns att hitta på nätet.

Ebo Taylor & Afrobeat Academy (konsert)
Musiklegend från Ghana tar med sig tyska afrobeatakademin till Global i Köpenhamn för att fira sin pånyttfödelse i samband med höstens utmärkta album ”Love & Death”.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-01-27

I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.