För mer än ett och ett halvt år sedan fann jag överraskande mitt namn i amerikanska The Advocate, den största tidningen i Louisianas huvudstad Baton Rouge. Överraskande för att jag varken har varit i södra USA eller någonsin publicerat en text om ett Louisiana-relaterat ämne på engelska.

Artikeln refererade till en text i vår lokala morgontidning i södra Sverige. Jag hade skrivit om Baton Rouge-rapparen Lil Boosies album ”Superbad: The Return of Boosie Bad Azz”. Min recension fanns till och med översatt från svenska till engelska och återgiven i sin helhet på The Advocates webbsida. Utan att läsa in alltför mycket mellan raderna fick jag en känsla av att artikelförfattaren Marissa Frayer fann det lite lustigt att en svensk tidning uppmärksammade en rappare från Baton Rouge.

På sätt och vis hade hon rätt. Majoriteten av Sydsvenskans läsare befinner sig långt från det USA och den verklighet som Lil Boosie och liknande rappare porträtterar. Samtidigt har ljudet av afroamerikansk hiphop varit en viktig del av den svenska populärkulturen sedan mitten av 80-talet.

Jag var tio år när jag började lyssna på hiphop. De första skivorna jag spelade om och om igen på kassett var Beastie Boys ”Licence To Ill” och Run DMCs ”Tougher Than Leather”. Det har snart gått 25 år sedan dess.

När artister som N.W.A. i slutet av 80-talet introducerade Amerika för sidor av Los Angeles som aldrig visats i några Hollywoodfilmer dröjde det inte länge innan Comptongruppens musik även gick att hitta i de småstadshålor som jag och merparten av alla svenskar vuxit upp i. Skivorna låg inte högt på försäljningslistorna och gjorde inga stora avtryck på mainstreamkulturen i Sverige då. Men de gick att finna för dem som letade.

Oavsett om ditt intresse är musik, konst, mode, film eller design är du som svensk uppväxt med att söka, lite som en guldvaskare eller en hiphopproducent på jakt efter det perfekta beatet i loppmarknadernas dammiga skivbackar. För den som är intresserad av alternativkultur i Sverige är gräset alltid grönare någon annanstans. Hur skulle det inte kunna vara det när utbudet ständigt speglar de blott 9 miljoner människor som bor här?

För dem som förälskade sig i hiphop, gangstarap och romantiserad ghettorealism på 90-talet var mitten av 00-talet inga roliga år. Den 50 Cent som hade gjort sig ett namn på mixtapes och sippat Bacardi ”In Da Club” förvandlades snabbt till en popartist i mängden. Och även fast The Game försökte hålla den blodröda fanan högt på den motsatta kusten var det många som hellre blickade söderut. Mot städer som New Orleans, Houston och Atlanta. Mot lokala subgenrer som bounce, screw och crunk.

När väl hiphopkartan ritats om och fått nya huvudstäder dröjde det inte länge innan artister som Lil Wayne och T.I. var så stora att de mer förknippades med toppen av Billboardlistan än sina hemstäder. Men en rapstjärna förblev lojal till sin hemmaplan och sina gamla lokala kollegor även efter att sydstatsrappen förvandlats till storsäljande popmusik: Torrence Hatch, mer känd som Boosie Bad Azz eller Lil Boosie.

Jag är ganska säker att det var Très Bien Shops Hannes Hogeman som introducerade mig för Lil Boosies rakbladsvassa röst och ettriga ordflöde. Inledningsvis förvånades jag över att hiphop – i synnerhet gangstarap, om vi tillåter oss att använda den termen även i de här sammanhangen – var den mest spelade musiken på Très Bien Shops kontor. Men vid närmare eftertanke kändes det bara logiskt.

Det finns dem som hävdar att vår musiksmak cementeras mellan vi är femton och tjugo år. Tonårens hjältar och preferenser följer sedan med som en måttstock för vårt fortsatta musikkonsumerande i resten av livet. Vad som får oss att välja en hjälte framför en annan är svårt att svara på. De beslut man tar som tonåring är sällan särskilt rationella eller eftertänksamma. Tonåringar väljer det som känns dope och fresh, oavsett om det handlar om inköp av kläder, musik eller vilka böcker eller tidningar vi läser.

Vissa människor fann sina hjältar och hjältinnor i Science Fiction-filmer, NBA eller Champions league, andra på catwalken i Paris, en rockklubb i Manchester eller bland romantikförfattare på biblioteket. Vi fann dem i amerikansk gangstarap.

I oktober 2006 beskrev dåvarande New York Times-journalisten Kelefa Sanneh Lil Boosie som att han hade de fem egenskaper som varje rappare behöver: en röst man minns, infekterat förkärlek till skitsnack, dålig attityd, regionalt rykte och ett skivkontrakt. Tidigare samma år hade Lil Boosie släppt storbolagsdebuten ”Bad Azz” och med hjälp av sovrumsdansande fans fått en internethit med ”Do tha Ratchet”, en av många singlar det året som förvandlade lokala låtar till nationella och globala youtube-anthems.

Lil Boosie jämförs ofta med Tupac Shakur och ”Set It Of” kan mycket väl vara hiphopvärldens hårdaste verbala uppgörelse sedan just 2Pacs ”Hit Em’ Up” från 1996. Det som utmärker honom, förutom de mångfacetterade texterna, är hans speciella förmåga att likt en sydstatsversion av Busta Rhymes helt ta över låtarna han gästar. Det spelar ingen roll vem originalartisten är. Det enda man minns från låtar som ”Wipe Me Down” är Lil Boosies raspiga röst som lätt får en lätt att tro att han gurglat halsen med tårgas innan han klev in i mikrofonbåset.

Torrence ”Lil Boosie” Hatch växte upp i södra Baton Rouge och beskriver sin uppväxt som familjär under omständigheterna. Mamman var lärare i naturvetenskap på Middle School. Pappan hade missbruksproblem.

– I was a regular bad ass kid, playing sports, rippin and runnin, berättade Lil Boosie för The Faders Chris Richard i april 2008.

Men när pappan gick bort i samband med en hjärntumör 1997 förändrades Boosie. Det dåliga uppträdandet eskalerade. Musiken och skrivandet, som han fått intresse för genom mammans böcker och diktsamlingar, blev en ventil för att hjälpligt hantera och uttryckta de känslorna som riskerade att koka över inombords.

Det dröjde inte länge innan Lil Boosie började göra avtryck i hemstaden. Som 15-åring jobbade han med lokala hiphop-hjälten och sedermera mentorn C-Loc. Efter ett tag nådde surret om den lovande rapparen de lokala entreprenörerna Melvin ”Mel” Vernell Jr och Marcus ”Turk” Roach. Under överseende av legendariska UGK-rapparen Pimp C hade duon lanserat skivbolaget Trill Entertainment i ett försök att upprepa den succé som Cash Money/No Limit upplevt i grannstaden New Orleans några år tidigare.

När Boosie 2000 tvingades till sin första runda bakom murarna, efter att ha blivit ertappad av polisen i en stulen bil, var det Trill Entertainment som borgade ut honom och gav honom skivkontrakt. Olyckligt nog skulle det varken bli hans sista strid med rättvisan eller sista besök i fängelset.

I låten ”I Remember” tänker Lil Boosie tillbaka. Över ett tillbakalutad beat med en irriterande syntslinga konstaterar han att aldrig glömt det förgångna, varken de bra eller dåliga stunderna. Dagarna i bar överkropp under den stekande sommarsolen, sitt första paket med weed, morfar som predikade i kyrkan, när han första gången bar pistol till skolan, pappans misshandel av mamman, när han själv blev utsläppt från fängelset.

Han låter som en gammal veteran som vid ålderns höst reflekterar över sitt liv. I verkligheten hade Boosie ännu inte fyllt 25 år.

Gangstarap har ända sedan dag ett byggt på en mer eller mindre avvägd blandning av fiktion och gaturealism. Det är uppenbart att människor som tillhör toppen av underhållningsindustrin och driver mångmiljonföretag inte har tid att hustla på gatorna och att många av historierna och händelserna de berättar om i sina texter är uppdiktade. Lika uppenbart finns det en koppling – ibland historisk, ibland aktuell – till en kriminell värld som är högst verklig. Till skillnad från exempelvis Martin Scorsese, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Al Pachino och andra legender som trovärdigt porträtterat en kriminell livsstil på film har de största gangstarapparna aldrig lika tydligt lyckats distansera sig från det levernet. Innan den före detta fängelsevakten Rick Ross bevisade motsatsen ansågs ett rövarliv – a thug life – närmast vara en nödvändighet för att ge historierna styrka och trovärdighet. Men att spela en roll trovärdigt är självfallet inte det samma som att leva den rollen till hundra procent.

Ibland inbillar jag mig att vi i media och andra utomstående har svårare att skilja på rollerna än rapparna själva. Att vissa avdelningar och personer inom den amerikanska polisen specialbevakar hiphopscenen säger förmodligen lika mycket om det amerikanska polisväsendet och andra utomståendes fördomar som det verkliga behovet för sådana aktioner. Att flera av hiphopvärldens allra största stjärnor avtjänar, eller nyligen avtjänat, fängelsestraff kan lika mycket ses som ett bevis för ett uppfuckat amerikanskt rättssystem som ett bristande omdöme från artisterna i fråga. Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Med facit i hand är jag inte övertygad om att den badazz-attityd som Kelefa Sanneh pratade om i New York Times är att rekommendera för den rappare som vill ha en stabil karriär. För Torrence Hatch innebar det att han tvingades bevittna släppet av sitt fjärde studiealbum bakom lås och bom. Sedan september 2009 avtjänar Lil Boosie nämligen ett fyraårigt fängelsestraff på Dixon Correctional Institute i Louisiana efter att för tredje gången blivit dömd för marijuanainnehav.

Den 17 juni förra året blev saker flertaligt gånger värre när Hatch anklagades för delaktighet i mordet på den före detta skivbolagskollegan Terry Boyd.

Lil Boosie är anklagad för att ha anlitat Michael ”Marlo Mike” Louding för att mörda 35-åriga Boyd, som sköts till döds, 21 oktober 2009.

I en intervju med On Wax Magazine i september 2011 förnekade Hatchs advokat Martin Regan anklagelserna:

– Det finns en individ som har hävdat att Torrence Hatch är den personen som skickat honom, anlitat honom och hyrt honom för att mörda någon. Jag uppfattar det som att den här individen sedan dess har tagit tillbaka det uttalande för att det helt enkelt inte är sant. Den här personen som vi har att göra med har mördat tre eller fyra människor.

Som om inte det var tillräckligt dömdes Boosie i slutet av november förra året till 8 år i fängelse efter att han förklarat sig skyldig till att vid tre tillfällen ha försökt smuggla in narkotika på Dixon Correctional Institute and the Louisiana State Penitentiary.

Utöver det försöker utredarna bevisa att Lil Boosie har varit involverad i fem andra mord kopplade till Michael Louding.

Boosie själv förnekar alla dessa anklagelser och hävdar att distriktåklagaren Hiller Moore III har en personlig vendetta mot honom.

– Jag sitter här på grund av de låtar jag spelade in innan jag fängslades. Låtar om polisen i Baton Rouge och vad som händer här, berättade Lil Boosie i en intervju med XXL Magazine i maj 2011.

– Det är många saker med vårt skivbolag som samhället inte gillar… de beslagtog min hårddisk från mitt hem efter att jag blivit arresterad. Jag har dagar av album där. De har fortfarande inte lämnat tillbaka den trots att de haft den i över ett år. Jag behöver den där musiken.

Boosie advokat Jason Williams menar att distriktåklagaren försöker övertyga allmänheten att det finns en koppling mellan en massa fall utan att det finns några faktiska åtal.

– Det är ett fall som han är åklagad för, berättade Williams för CBS tidigare i år. Men det är den nivån orättvisorna befinner sig på inom den här myndigheten som försöker sätta dit en oskyldig människa. Och i det faktiska fallet finns inte ett enda bevis som pekar mot Lil Boosue bortsett från det faktum att han är en ung svart man som har lyckats bra i Baton Rouge.

I september 2010 släppte Lil Boosie sitt fjärde fullängdsalbum ”Incarcerated”. Lil Boosie och skivbolagskollegan Webbie spelar två av huvudrollerna i Damon Dash-skrivna filmen ”Ghetto Stories” som utspelar sig i Baton Rouge och släpptes tidigare i år på DVD. Mordrättegången mot Lil Boosie startar 30 april 2012.

Nu talar inte innehållet för att konungens återkomst blivit en succé i vilket fall som helst, även om besökslistan är lång och kändistät.

I de främsta stunderna är T.I.öppet självreflekterande. Exempelvis i soulinfluerade 90-talsnumret How Life Change och radiovänliga Christina Aguilera-samarbetet Castle Walls.

Dessvärre ägnar han lika mycket tid åt klubbstereotyper om brudar och booze. Som om det han saknat mest inte var frugan och barnen utan möjligheten till efterskiva på ett hotellrum.

T.I.
Titel: No Mercy
Bolag: Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-15

När hiphopgenerationen placerade en svart president i vita huset lämnade de den egna genren vid ett vägskäl. Det vi ser nu är musikgenre som vuxit ur de egna hemkvarteren och börjat se sig om efter en ny publik.

Det är morgon någonstans i Amerika och Lil Wayne, världens för tillfället största rappare, har precis vaknat i en av sina våningar. Vid hans sida i sängen ligger tre eller fyra kvinnor, nu i efterhand minns han inte så noga. Deras efternamn har han också glömt. Ärligt talat har han inte ens en susning om vad de heter i förnamn, eller vilken stad han befinner sig i.

Lil Wayne är 26 år gammal. Hans Tha Carter III var den bäst säljande skivan i USA 2008. Förutom det albumet har han släppt åtskilliga mixskivor och gästat hundratals låtar med andra artister under föregående år. På nedervåningen väntar en privatchaufför, redo att köra honom vart han vill. Luften doftar mat som hans privata kock håller på att laga.

I aprilnumret av Rolling Stone i år berättar Lil Wayne att han i studion senare den kvällen kände att han inte längre kunde rappa om samma ämnen.

Det liv han lever är inte längre representativ för den genre som fostrat honom. Han behöver göra något nytt. Något utmanande. Något som bättre speglar det liv han lever idag.

Han ska göra emotionell rockmusik.

Ärligt talat? Jag vill inte vara världens bästa rappare. Inte just nu. Om jag var på väg att släppa en rapskiva, då vill jag att det ska vara den bästa rapskivan. Men nu vill jag bara vara bäst. Punkt slut.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Senare i höst släpper Lil Wayne sitt album Rebirth. Han ser det som ett steg bort från hiphop. Det går lika gärna att se det som del av ett större händelseförlopp och en tillbakagång till genrens ursprung.

Lil Wayne är förstås varken den första eller sista rapparen som velat rocka. Hiphoppionjärer som Grandmaster Flash brukade roa sig med att tvinga breakarna att dansa till Thin Lizzy, Joan Jetts I Love Rock’n’roll och Queens We Will Rock You. Queenstrion Run DMC gick steget längre genom att spela in en cover på Aerosmiths Walk This Way och dubba sig själva till ”King of Rock”.

Rockmusiken har alltid varit en del av hiphop på samma sätt som hiphopen varit en del av rockhistorien. Skillnaden när Lil Wayne 2009 säger att hans ska rocka är att han inte menar att hans kommande skiva ska bli rockinfluerad. Han menar att han tänker utmana alla amerikanska rappares favoritrockgrupp Coldplay på deras egen arena.

Den som tvivlar kan klicka igång Lil Waynes Prom Queen eller kanske ännu hellre Sydstatskollegan T.I.:s Live My Life Alone från i somras.

Det är kanske inget anmärkningsvärt. Inom pophistorien finns oändligt många exempel på artister som har gjort kreativa lappkast utan något annat motiv än att deras popularitet tillåtit dem att göra det. Varför skulle inte afroamerikanska megastjärnor som Lil Wayne få spela rock om vi tillät David Bowie att fantisera om hiphop på Let’s Dance och omfamna drum & bass i mitten av 90-talet?

En viktig skillnad är att när Lil Wayne, T.I. och Jay-Z:s drömmer om Coldplay och U2 handlar det inte bara om konstnärlig frihet. Det handlar lika mycket om en vilja att erövra en av få stora marknader som finns kvar att erövra för hiphopen: arenarockenpubliken. Att bli större än de kommersiellt största.

20 januari 2009 samlas över en och en halv miljon människor – vissa källor menar att det är så många som 1.8 miljoner – i Washington för att se Barack Obama installeras som den första svarta amerikanska presidenten någonsin.

Få politiker har varit lika starkt förknippad med en populärkulturell era och rörelse. Utnämningen av Obama till amerikansk president är inte bara den slutgiltiga bekräftelsen på att de, som författaren Jeff Chang i boken Can’t Stop Won’t Stop från 2005 benämner ”The hip-hop generation”, har vuxit upp och tagit ställning. Det innebär också att musikgenren, som sedan 80-talet utgjort grunden i afroamerikansk populärkultur, inte längre nödvändigtvis slår underifrån.

När Barrack Obama som svar på en av Hillary Clinton-lägrets smutskastningar refererar till Jay-Z:s Dirt Of Your Shoulder kan det knappast bli tydligare. Hiphopkulturen har blivit en del av etablissemanget.

I en artikel från december förra året efterlyser XXL, världens största hiphoptidning, retoriskt den gangsterromantik som figurerat inom genren de senaste tjugo åren. På omslaget har de placerat tio av de mest lovande rapparna just nu. Bloggfavoriter som Kid Cudi, Wale, Charles Hamilton, Asher Roth, B.o.B., Cory Gunz, med flera.

– I en tid av hipsters och hiphop hippies, ringsignaler, auto-tune och galna dansklipp på You Tube. Vad hände med fin gammal gangsta rap?

Det är en bra fråga. Nu är det inte så att gangsterklichéerna helt lämnat hiphopen. Men med en svart man på den mest maktfullkomliga positionen inom världspolitiken är det lätt förstå varför rappare hittar andra förebilder än de drogkungar och filmgangsters som tidigare varit förknippat med framgång.

Jag har alltid varit övertygad om att du måste lukta som de bästa, klä dig som de bästa och uppträda som de bästa och du vill bli bäst /…/ Michael Jordan är en sådan person. Tiger Woods, Roger Federer, Muhammad Ali, Malcom X, Martin Luther King, Obama, Frank Sinatra, John Kennedy, Basquiat. Det är människor jag studerar.

– Lil Wayne i Rolling Stone 16 april, 2009.

Ända sedan genrens födelse har hiphopen varit förankrad till klubbar och dansgolv på gatunivå. Även om de största artisterna sedan länge lämnat scenerna de inledde karriärerna på har de flesta behållit samma sättning när de uppträtt. Det är större, mer påkostat och effektfullt men i grunden ser en hiphopkonsert likadan ut idag som för trettio år sedan. En dj spelar bakgrundsmusiken och en rappare gapar i micken tillsammans med ett par kompisar från förr (alternativt någon nysignerad akt på rapparens egen etikett i behov av uppmärksamhet).

När musiken bestod av samplingskollage fanns det inte så många andra sätt att framföra den på. Så länge det handlar om konsertlokaler fungerar det relativt smärtfritt. Men så fort musiken placeras utanför de sammanhangen, när musiken intar de festivalscener och stora arenor som motsvarar dess popularitet och försäljningssiffror motsvarar, faller allt platt. Det håller inte. Alls.

På Hultsfred i år hade Ludacris, den bäst säljande sydstatsrapparen genom tiderna, samma sättning som svenska duon Mohammed Ali. Inom pop- och rockmusiken vore det lika sannolikt som att Metallica skulle kånka runt med samma instrumentpark som Fagerstas punkrockare Bruket.

De rappare som vill erövra Coldplay och Radioheads arenor kan inte fortsätta göra samma musik som tidigare . Det är inte mer komplicerat än att musiken inte är anpassad för att framföras i dessa sammanhang.

Hiphopens popularitet och dess osannolika framgångar har gjort att genren vuxit ur de miljöer den en gång kom ifrån.  För första gången verkar hiphopens ramar som en begränsning kommersiellt sett.

2009 befinner sig genren i ett vägskäl. Några – exempelvis videodansentreprenören Soulja Boy – ser framtiden i mobilsignaler och dansflugor på youtube. Andra i storslagen rock. En tredje grupp verkar övertygad om att hyperkommersiell klubbmusik är lösningen. Kanye West har en vag idé om vara folklig, hipp, fashionabel och gata. Samtidigt. Klart är att han, liksom de andra, aktivt söker en publik utanför hiphopens traditionella sammanhang.

Jag går till Starbucks varje dag, lyssnar, tittar på CD-stället och konstaterar att jag inte finns med där. Jag skulle kunna ge upp och tänka, well, jag är svart och rappare, eller så kan jag tänka, mannen, vad behöver jag göra för att komma dit?

Kanye West, The Fader # 58, november 2008.

8 februari i år befinner sig en höggravid M.I.A. på den amerikanska Grammygalans scen. Till ljudet av The Clash Straight To Hell rappar hon första versen av sin singel Paper Planes innan låten övergår till Swagga Like Us och världens fyra största rappare – Jay-Z, T.I., Lil Wayne och Kanye West – kliver in på scenen som ett 2000-talets Ratpack.

Ovansteånde går att tolka som ett erkännande för den hippt nyfikna dansmusikscen där M.I.A:s före detta pojkvän Diplo varit förgrundsgestalt de senaste åren. Det går också att se det som ett tecken på att hiphopen, omedvetet eller inte, i sökandet efter en ny identitet hittat tillbaka till sitt eget ursprung. Tillbaka till en tid då hiphop inte var en genre utan en mix av samtida musik i vilken form den än visade sig.

Kulturellt kommer hiphop att fortsätta dominera i många år.  Musikaliskt sett kan det vi nu ser mycket väl vara början på slutet av en era då hårt mallad rapmusik var samma sak som afroamerikansk pop .

Början på slutet för hiphop som musikstil.

Publicerat i Sonic # 48, september 2009.

Roskilde. Inramningen är rätt lustig. På scenen: en DJ som pumpar hård house dekorerad med jamaicanska stridsrop och laserskott. Vid hans sida: två dansare utklädda till mumier.

Närmast mig utspelar sig ett ännu knasigare skådespel. Tre tribaltatuerade muskelbyggare i shorts och bar överkropp har bildat en mosh pit – en slags testosteronstinn dansring normalt hemmahörande på aggressiva rockkonserter. Nu försöker en medelålders rejvare med pupiller stora som femtioöringar förgäves förklara för dem att sådant stök och bök inte hör hemma på ett dansgolv. ´

Det ser väldigt roligt ut men är rätt illustrerande för hur mannen på scen – Wesley Pentz, mer känd som Diplo – byggt broar mellan den urbana underjordens ytterligheter och popmusikens motorvägar.

Diplo ligger bland annat bakom brittiska M.I.A:s hitsingel Paper Planes. Låten adopterades förra året av världens fyra största rappare – T.I., Jay-Z, Kanye West och Lil’ Wayne – på Grammyprisade singeln Swagga Like Us.

Men det är inte därför jag kastat mig på tåget till Roskilde. Orsaken till det heter Major Lazer, en uppumpad superhjälte beväpnad med laserkanon och hyperaktiv europeisk klubbmusik. Det är ett dancehallprojekt signerat Diplo och brittiska houseveteranen Dave Taylor, också känd under namnet Switch.

– Ambitionen var aldrig att försökta göra ett äkta dancehallalbum. Skivan är roligare och mer galen än så, säger Diplo när jag möter honom bakom scenen efter spelningen.

– Vi ville göra något ovanligt.

I slutet av juni släppte de Guns Don’t Kill People… Lazers Do. På albumet medverkar Mr. Vegas, T.O.K., Vybz Kartel och ytterligare några av den jamaicanska musikvärldens största namn.

– Jamaicanska MC:s är så långt före det som händer inom hiphopen just nu. Ibland har jag svårt att fatta hur mycket bättre och mer kreativa de är på Jamaica. Problemet är att de inte får någon exponering, säger Diplo.

För trots att artister som Sean Paul slagit långt utanför dancehallvärlden är jamaicansk musik fortfarande i mångt och mycket en intern företeelse.

– Det är svårt att få jamaicanska artister att se utanför Jamaica eller de jamaicanska scenerna i New York och Japan. De flesta bryr sig inte. De har svårt att se att musiken är tillräckligt stark för att nå utanför de kretsarna, säger Diplo.

Med Major Lazer har Diplo en förhoppning om att ändra på det.

– Alla yngre kids från England och Amerika kan lite om både hiphop och dancehall. De är mycket smartare än den äldre generationen som antingen var inne på rock, klubbmusik eller hiphop. Idag verkar alla ha en mycket öppnare musikpalett.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-07-22.

Mer: recension av Guns Don’t Kill People… Lazers Do.