Jason “Timbuktu” Diakité har de senaste dagarna försett Cee-Lo Greens Fuck You med en hitvarningskrona. Jag är beredd att hålla med. Känns som lika självklar crossoverlåt som The Roots The Seed och Outkast Hey Ya. Cee-los fjärde soloalbum släpps 4 oktober.

På tredje albumet rör sig Helt off i liknande rootsmiljöer som de gjort sedan debuten 2004. Samhällskritiska texter från vänster varvas med vardagsbetraktelser. Tyvärr framstår de sistnämnda lätt som bagateller i en tid där det aldrig känts mer angeläget att utnyttja varje möjlighet till att säga ifrån och aktivt ta ställning.

Bästa spår: Mediakåt

Helt Off
Titel: Marknadens soldat
Bolag: Pope Records/Universal
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2010-05-26

Lunchtid i Lund. Sista lördagen innan julhelgen. På gator och torg rusar stressade människor runt på jakt efter inköp som kan glädja någon nära eller bara minska ett dåligt samvete.

Kaféer och lunchrestauranger är överfulla av lattesippande klapphandlare. I det hörn av Stortorget som tidigare inhyste betydelsefulla skivbutiken och mötesplatsen Folk & Rock är det numera en Hemtex-butik. Pålitliga livemusikställen som på nittiotalet hette Chrougen och Palladium heter idag Tegnérs och Basilika och fyller lokalerna med ett helt annat innehåll.

För tio år sen kunde Smålands Nation skryta med spännande internationella gäster som technolegenden Jeff Mills och Chemical Brothers. Den här lördagskvällen arrangerar man en maskeradfest med syndigt jultema.

Samma kväll i Malmö. Nypremiär för Skånes Ljudpark efter ägarbytet på Inkonst. På dansgolvet är det trångt. På scenen pumpar delar av Lundabandet Damn funkrytmer tillsammans med The Creeps Robert Jelinek och Titiyo som om nittiotalet aldrig passerat.

I Malmö pratas det högt om en klubbscen som aldrig mått bättre. Vad det inte pratas lika mycket om är att flera av människorna som styr Klubbmalmö är Lundabor som placerade universitetsstaden på musikkartan för drygt tio år sen.

Skånes Ljudpark med Jason ”Timbuktu” Diakité, Johanna Olofsson och Ariel Gomar – Johannas sambo samt barndomskompis till Timbuktu. Fredrik ”Sweet Fred” Nilssons The Rumble. Hemlig och alla dess syskonklubbar signerade Ionnis ”DJ Janniz” Antoniou.

Lundafunken har transformerats till nya isotoper, publiken har bytts ut och bortaplan är numera hemmaplan, men människorna som håller i trådarna är desamma.

– Många av oss som är aktiva nu har vuxit upp med samma influenser och ideal vilket ökar förståelsen sinsemellan. Det var ett väldigt öppet och hjärtligt klimat, säger Johanna Olofsson.

– Det fanns en stark vänsterrörelse i Lund. Föräldrar spelade i band, många sydamerikanska invandrare bidrog med sina influenser. Det är där man hittar rötterna till mycket av vänsterungarnas musik och tänkande, fortsätter hon.

Jason ”Timbuktu” Diakité växte upp på Östra Torn. Ett område som då var det närmaste man kunde komma en storstads mångfald av kulturer, människor och influenser i en stad av Lunds storlek.

– Jag tror det var det som var det unika med Lund då. Det var en trygg stad att växa upp i men man kunde finna lite av det stora i det lilla, säger Jason.

När han blev äldre drömde han varje tisdag om att komma in på Chrougens gratiskonserter. Digital Underground med en ung 2pac på scen och Gang Starr är två grupper han missade innan han var tillräckligt gammal för att slinka in.

– Jag var jävligt insnöad på hiphop vid den tiden men där var det lite motvind i början. I Lund har funk, soul, jazz och svart musik i allmänhet alltid varit rätt populärt. Hiphop var större i Malmö i början av nittiotalet, säger Jason.

Lunds största funk-, soul- och jazzmissionärer kallade sig själva Crazy Funk-gänget och inkluderade flertalet av de nuvarande medlemmarna i Damn. I tidningen Pop beklagade sig popsnörena Brainpools frontman Janne Kask över att det fanns en acid jazz-maffia som gick och inspekterade folks skivsamlingar.

– Jag tyckte verkligen hela indiegrejen var skitdålig, säger Måns Mernsten.

– Det är klart att vi kan sitta så här i efterhand och låtsas att vi levde i samexistens, men jag hatade det. Stå och kolla ner på skorna, vad är det? Idag vet vi ju att mycket verkligen var skit också.

Tillsammans med Svante Lodén, Erik Hjärpe och Måns Block tillhör Måns Mernsten den inre kärnan av Damn. Sen slutet av åttiotalet har de missionerat för afro- och latinamerikansk dansmusik i diverse olika band, skepnader och konstellationer.

Genom danskurser på Klostergårdens fritidsgård, Grandmaster Flashs The Message och filmer som Wild Style och Beatstreet hade de några år tidigare förälskat sig i hiphop.

– Jag var ingen bra hiphopkille, säger Svante Lodén och skrattar. Efter The Message gick det bara bakåt för mig. Man kollade in James Brown på Nattsudd på SVT. Jag var inte så kräsen. Jag minns att jag gillade den där Transfer Home Video-låten.

Erik Hjärpe och Måns Mernsten som sitter bredvid ser ut som lika stora frågetecken som jag.

– Vadå, kommer ni inte ihåg Transfer Home Video-låten? Scritti Politti-funk. Den kommer förmodligen fortfarande igen i allt jag spelar.

Damn-medlemmarna gigade sig genom i stort sett samtliga nationer och ställen med livescener i Lund, vilka var betydligt fler än idag.

Måns Mernsten hamrade keyboard i funk- och jazzgrupper som Persuaders och Circus Flabbergast. Erik Hjärpe gjorde knasig hiphopfunk i Poetized tillsammans med Oliver Hallqvist, Damn-basisten Gugge Lindroth, trummisen Clemens Mårtensson och gitarristen Mattias Nihlén.

Måns Block slog på slagverk ”i varenda latingrupp som fanns i Lund” innan han och Svante Lodén, via gruppen Sex Act, bildade Agurk Players tillsammans med Svantes basspelande bror Jens, saxofonisten Torbjörn Righard och diskjockeyn Nanok Bie.

Lokalt nådde Agurk Players närmast hjältestatus men utanför stadsgränsen fick Lundafunken aldrig samma respekt.

Ur en halvlyckad Agurk-spelning på Mejeriet 1995 växte konstellationen Damn fram. Tanken från början var att musikerna skulle jamma till delar av Svante Lodéns skivsamling. Men under förberedelserna blev skivorna stulna och Måns Mernsten fick springa hem och hämta sina dansgolvsfavoriter.

Året efter startade klubben Damn! på nu insomnade Fredmans i centrala Malmö. Gamla plattor med James Brown och salsakungen Bobby Valentin blandades med Björk och aktuella hiphophits.

– Vi var verkligen aningslösa icke-dj:ar, säger Erik Hjärpe. Vi spelade Woo hah! med Busta Rhymes varje helg i ett och ett halvt år och tyckte det lät lika bra varje gång.

Det kom att dröja ända till 2003 innan Damn! lämnade klubbformatet med dj:ar och jammande musiker, slog sig ihop med Timbuktu och gjorde succé land och rike runt som ett riktigt liveband.

Lundafunken hade slutligen fått upprättelse. Samtidigt hade en osannolikt stark musikscen i hemstaden efter ett decennium sakta men säkert vaggats in i dvala.

– Nu i efterhand inser jag hur bortskämda vi var och vilken tur vi hade, säger Måns Mernsten. Idag har Lund mer återgått till vad den borde vara: en stad med 100 000 invånare med Dressmankläder. Det var helt enkelt nittiotalet som var undantaget.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-12-23.

När fyrtioåriga Jay-Z förra året släppte The Blue­print 3 fanns inget att jämföra med eller relatera till. Ingen hade gjort något liknande tidigare, åtminstone ingen i samma ålder och position. Till skillnad från andra genrer finns det ännu ingen mall för hur en rappare mognar och växer upp med värdighet. Det samma gäller svensk hiphop.

Petter har aldrig varit rädd för att testa nya vägar och experimentera med produktioner från andra delar av genren för att komma vidare och utvecklas. På sjunde albumet En räddare i nöden återvänder han till hiphoprötterna, men inte som i bakåtsträvande oldschoolrap utan som i soul från 1960- och 1970-talet.

Flitigt anlitade studioveteranerna Collén & Webb har skapat en snygg ljudbild med paralleller till den kombination av uppsnabbade soulkrokar och skitigt råa trumrytmer som framförallt Kanye West presenterade i början av 00-talet. Bäst illustreras det i utmärkt självreflekterande Livet är en bitch där Petter krasst konstaterar att ”Det är lång bit kvar / nu är jag trebarnsfar / sanningen idag / jag har inte råd att falla av.”

Andra gånger, exempelvis Timbuktu-samarbetet Älskar din stil och Gör min dag (tillsammans med Magnus Carlson), närmar de sig skranglig rhythm & blues och fartblind 1960-talssoul. Uppbackade av ett starkt band, Stockholms Club Killers exempelvis, har dessa låtar alla förutsättningar att lyfta till en ännu högre nivå live.

Bäst är Petter när han blir känslosam och reflekterar kring kärlek och personliga relationer. Som i tacksamhetsförklaringen till familjen i Vad vi tänker på och pianoballaden Länge sen (med Veronica Maggio), om en slumpmässig återträff med en passionerad relation som aldrig fick möjlighet att brinna ut.

Då, när Petter vågar blotta sin livserfarenhet på samma sätt som de soulsångare han själv förälskat sig i de senaste åren, närmar han sig ett artistiskt uttryck som helt saknar bästföredatum.

Petter
Titel: En räddare i nöden
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-07

I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.

Det måste ha varit mer än tio år sedan. Falu Folkmusikfestival hade ännu inte gått i graven och mitt i myllret hade några tokstollar från en skivaffär i Stockholm som hette Multi Kulti förvandlat en Folkvagnsbuss till ett mobilt soundsystem. Nu stod de och pumpade militant dubreggae med Prince Far I och en massa oidentifierbar världsmusik så att rutorna skallrade.

Varje dag stod jag och fingrade på skivorna i deras lilla marknadsstånd. Ett par återutgivningar från Simple Red-sångaren Mick Hucknalls reggaeetikett Blood & Fire. Lee Perrys Roast Fish Collie Weed & Corn Bread. Det dröjde inte länge innan månadens skivbudget var spräckt.

Självklart var det då jag hörde den. Den där låten som får musiktokiga att rusa fram till DJ-bås och expediter på skivaffärer med en blick mer desperat än en crackpundare i jakt på nästa kick.

Bara måste veta. Bara måste ha.

Låten hette La Cologiala, artisten Rodolfo Y So Tipica RA7 och kom från samlingen Cumbia Cumbia – cumbias de oro de Colombia.  Jag hade såklart varken hört talas om cumbia eller någon Rodolfo med ett band vars namn mer lät om en lokal gerillarörelse än en baskåt salsaorkester. Men det hindrade mig inte från att försöka sälja in La Cologiala till vänner och DJ-kollegor så fort jag fick tillfälle.

Det gick sådär. Men hade jag försökt idag hade det förmodligen gått mycket bättre.

Cumbia är Colombias motsvarighet till Argentinas tango eller Kubas rumba.  En lokal musikgenre med rötter tillbaka till 1900-talets början som växte och spred sig över hela Sydamerika.

Genren härstammar från norra delarna av Colombia vars kust gränsar till Karibiska havet och ligger närmast Västindien. Precis som mycket annan musik från regionen – i synnerhet den från Jamaica – är det basgångarna som är det centrala i cumbia.

De senaste åren har genren upplevt en pånyttfödelse. Dansmusikproducenter mixar cumbia med klubbmusik och genren har via USA spridit sig vidare till Europa.

Timbuktu och Manu Chao är exempel på två artister som influerats av cumbia på sina skivor.

 Argentinas huvudstad Bueno Aires har blivit ett av de starkaste fästena för modern cumbia. Genom att uppdatera gamla cumbiarytmer till urbana dansgolv och MP3-bloggar idag har skivbolag som ZZK Records (uttalas Zizek) och Bersa Discos skapat något som låter som ett mellanting a Puertoricansk reggaeton och brittisk dubstep. 

 ZZK kallar sin version av genren för Cumbia digital. Utmärkande är en kontrast mellan oemotståndliga sockersöta dragspelsmelodier, långsamt tågtuffande slagverksrytmer och skamligt mycket bas.

I kväll besöker en trio från ZZK bestående av bland andra poppiga klipp-och-klistra-producenten Villa Diamante Inkonstklubben The Rumble i Malmö.

För den som inte har möjlighet eller lust att svettas bland ungdomarna där är det bara att värma sig med utmärkta samlingen ZZK Sound vol. 1 Cumbia Digital från i höstas eller någon av Bersa Discos tre hittills utgivna EP:s. 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-29.

Uppdatering: Bersa Discos har precis kommit till volym 5 i sin tolvtumsserie. Gratis smakprov via Disco Belle här. Tolvan finns att köpa på bland annat Turntablelab i New York. Villa Diamantes piratremixar går att hitta lite här och var på nätet. ZZK släpper vol 2 av sin ZZK Sounds 26 juni. De brukar gå att hitta lätt på exempelvis Itunes Store. Pålitliga bolaget Sound Way har släppt en utmärkt samling med musik från Disco Fuentes – Colombias motsvarighet till Tamla Motown – som heter Colombia - The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-1976.

Han må delvis ha flyttat ut på landet men på sjätte studioalbumet utgår Jason Diakité fortfarande från Möllevångstorget i Malmö. Även om den inleds med ett ifrågasättande av hiphopens äkthetsideal är skivan inget ytterligare jättekliv bort från den genre som fostrat honom. Snarare en förfining av det sound som han och Breakmecanix-producenten Måns Asplund har filat på länge.

Den stora skillnaden är istället att Timbuktu släppt in andra bakom mixerbordet. Looptroops Embee ligger bakom snygga produktionen Olympiska spelen 2012. På elektroniskt jazziga Mörkar har tidigare väpnaren Chords tagit steget in i studion.

I sina bästa ögonblick rör sig Jason Diakité lika smärtfritt mellan allvar och mer lättsamma vardagsbetraktelser som Cornelis Vreeswijk. I de svagare blir de musikaliska referenserna inte fullt lika smickrande. 

Första singeln Tack för Kaffet, ett skojfriskt samarbete med landets mest fåfänga hårdrocksgitarrist Dregen, var säkert hur trevlig som helst att spela in. För oss lyssnare är det inte ett lika kul möte. Det akustiska skrålbluesnumret Säj inte nä säj jää lät förmodligen också som en toppenidé någon varm sommarnatt i juli. Ett par månader senare låter Timbuktu obekvämt lik snubben som plockar fram gitarren på alla efterfester.

Men de tillhör undantagen. Överlag är rapskalden från Östra Torn fortfarande i samma goda form som vi är vana att se honom i.

Dom hinner aldrig ikapp är en utmärkt reggaedoftande historia som lika gärna hade kunnat hamna på någon av Helt Offs plattor. Tänk om inleds med ett dragspel som för tankarna till colombiansk cumbia innan Måns Asplund efter drygt tre minuter skickar upp allt i rymden med hjälp av basindränkt raketbränsle från Detroit.

En high 5 & 1 falafel är ingen milstolpe i Timbuktus diskografi. Det är snarare ett mellanalbum på väg till något annat.

Till vad vet jag inte. Men att det även i framtiden lär innehålla de senaste rapporterna från gathörnet vid Bagdad livs är lika självklart som frityrdoften utanför Jalla Jalla Falafel.

Timbuktu
Titel: En high 5 & 1 falafel
Bolag: Juju Records
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-04.

Skratten fastnar i halsen när Kanye West bestämmer sig för att omfamna fransk rock’n’roll-electro i mönstrad luva.

Östra sidan Bergsgatan i början av juni: Nöjesguidenfest på Moriskan. Ett par vita Raybanbrillor från Atlanta som kallar sig DJ Klever levererar ett pricksäkert godisregn av Justices We Are Your Friends, glowstick-hiphop och smatterband av danshits från 90-talet.

Västra sidan Bergsgatan: Skånes Ljudpark på Inkonst. En nostalgisk funkduo från Kanada charmar en publik innehållandes allt från poptjejer till Slitzkillar med idrottsfrisyrer. Chromeo avlöses av Sveriges mest folkkära artist Timbuktu som direkt börjar slunga ut uppdaterade danshits från nittiotalet, glowstick-hiphop och annat som överhuvudtaget aldrig kommit i närheten av de aktuella topplistor som han själv brukar hänga på.  

Östra sidan längre norrut, kvällen innan: En PR-man från Stockholm (Jesper Kling) som tillfälligt lämnat mediabarerna kring Stureplan blickar ut över ett annat av Möllans dansgolv.

– Fan, vad sjukt hippa alla har blivit i Malmö om man jämför med hur det såg ut för några år sen.

 – Har de? svarar jag.

 Jag låter blicken svepa över rummet i ett försök att finna något som avviker från det normala. I ett hörn festar Johan Karlberg från uppskrivna franskbrittsvenska ghetto-pop-duon Radioclit. I ett annat dansar en tjej med ansiktet inkrupet i en uppfälld hood tillsammans med en snubbe med glasögon gjorda av självlysande ravestavar runt halsen. PR-mannen kanske har rätt?

De som velat dansa till topplistehits som inte spökats ut i färgglada leggings från American Apparel och tvingats springa remixgatlopp genom Baltimore har verkligen fått anstränga sig våren 2007. I Malmö mer än i alla andra svenska städer.

Gycklarna som några av oss lite hånfullt skrattade åt tidigare är inte längre enbart ett festligt inslag. De har förökat sig och spridit sig långt utanför franska MP3-bloggar och The Rumbles dansgolv. De har vänner överallt. Grabbarna på Café är nere med Simian Mobile Disco och Kitsuné. Elle skriver om nu-rave och rockhaket Debasers klubb Drama är mer färgglad än en påse vingummi.

Men när Kanye West på Stronger – den första singeln från hans nya album – rappar över en Daft Punk-produktion fastnar hånskratten i halsen. Innan Kanyes mixtape Can’t Tell Me Nothing är slut har DJn Plain Pat hunnit med att avverka såväl Peter, Bjorn & Johns indievisselanthem Young Folks som en Kanye-duett med hippa Chicagorapparen Kid Sister.

Det känns som att alla vi som i början försökte vifta bort de självrepeterande färgglada popresterna får förbereda oss på att nästa Inmissionsäsong kommer ha fler dansare i clownlika huvor än dansare i luddiga luvtröjor som luktar gräs.  De självlysande danskidsen har blivit en sorts nödraket att förgylla de dunklaste festmörker med.

När man ser klubbarrangörer skåda ut över ett regnbågsfärgat dansgolv på väg att explodera tror man först att det är av förväntan deras ögon glittrar av. Sen inser man att det bara är ungdomarnas neonstickor som reflekterar sig. Till och med i Kanyes ögon.

Publicerad i Rodeo juli 2007.