Den mest spelade låten på Spotify just nu är ”Äckligt” med Ansiktet, en soulduo bestående av Erik Nordström och Herbert ”Afasi” Munkhammar från köttiga electroduon Maskinen.

Kaah var inte först med att göra blågul soul. Men han var först med att göra det med avstamp i hiphop och den 70-talsmusik som genrens producenter grävde fram från skivbackarna.

Ansiktet, förra årets succédebutant Aleks och Malmös Albin Gromer är en del av samma tradition. Tillsammans bildar de ett trovärdigt argument för en svensk soulrenässans.

Ännu har inget svenskt soulalbum överträffat Kaahs andra skiva ”Soul Rebell”. Det gör inte Albin Gromer på debuten heller. Men i flera enskilda låtar befinner han sig definitivt på samma nivå.

Gromer har gjort ett temaalbum om möten och relationer, om kärlek, förälskelser, flörtar och uppbrott. Bortsett från Salem Al-Fakir och Saska Becker-samarbetet ”Tillsammans” har han skrivit och producerat rubbet själv. Musikaliskt är det imponerande välgjort med en fot i modern pop och den andra i hiphopinfluerad elektronisk Detroit-soul välsignad av J Dilla.

”Än så länge” pulserar av en basdriven raketmotor i fyrafjärdedelstakt. ”Jag tror på dig” startar med att en grusig trumloop förenas med ett piano. Efter drygt en minut ändras stämningen när ett stråkarrangemang skickar låten rakt upp i soulhimlen. Det är ruggigt snyggt, så snyggt att Kanye West förmodligen hade offrat en praktikplats på Acne för att göra något liknande.

Där Ansiktet använder en skruvad närmast R-Kellyansk humor i sina texter är 21-åriga Gromer mer allvarsam och rakare i sitt berättande. Ibland är det en nackdel. För många liknande historier riskerar att förminska betydelsen av dem.

Det unika med Kaah som sångare är att han kan få den mest banala och vardagliga berättelsen att låta som en känslomässig tsunami. Där är inte Gromer ännu. Men även om historierna inte berör lika mycket som musiken går det inte annat än att beundra hans mod som vågar.

För ”Album” är en starkare och mer sammanhållen debut än både Kaah och Timbuktus första skivor. Det säger en del om Albin Gromers potential.

Lyssna även på:

Kaah – Soul Rebell (album)
Timbuktu & Albin Gromer ”Ord och flera visor” (låt)
Aleks – Inte längre fiender (album)

Artist: Albin Gromer
Titel: Album
Bolag: Universal
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-23

Jag har sett den väloljade livekonstellationen Timbuktu och Damn på stads- och musikfestivaler och i intima konsertlokaler. Oavsett spelplats har den gemensamma nämnaren varit festen. Att överföra den känslan till en sittande konserthuspublik är ingen självklarhet men är det några som ska anta utmaningen är det Timbuktu och Damn.

Under de första låtarna är stämningen förvirrad. Den melankoliska ”Dansa” och en i långsamma latinamerikanska rytmer uppklädd ”Allsång på gränsen” borde ha fått fler än mig att undra vad vi kunde förvänta oss. Funkpartaj eller knäpptyst stämningsfull lyssningskonsert?

Svaret kommer redan i tredje låten ”Dödsdansen”. Innan den är slut har Timbuktu fått hela publiken på fötter. De flesta blir stående konserten ut.

Jag förstår dem. För i sina bästa stunder är Timbuktu och Damn oslagbara som partykatalysatorer. De har ett självförtroende på scen som ger utrymme för spontana infall. Exempelvis när Måns Mernsten med förvräng robotröst svävar ut i en hyllning till Malmös falafel.

Men stundtals har musiken svårt att fylla hela den luftiga lokalen. Rytmsektionen med Måns Block i ryggen låter bitvis tunn och dynamiken mellan de olika musikerna och instrumenten är förvånansvärt otydlig.

De ljudmässiga bristerna kompenseras dock av en entusiastisk spelglädje som lätt smittar av sig och får oss att tro att musiken vissa gånger låter bättre än vad den i själva verket gör.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-26

Movits gör hiphop med tydliga influenser från swing och New Orleans-jazz. Även om de får på moppen av New Orleans-konstellationer som The Rebirth Band behöver de inte be om ursäkt för ”Marching Band?” – sin hyllning till staden som inleder kvällen.

Till skillnad från många andra hiphopartister har Movits potential att låta bättre live än på skiva. Trots att trion utökats med trombon och ståbas på scen går lite av dynamiken mellan liveinstrument och elektroniska produktioner förlorad till en början. Men efter att de halvvägs in förstärks av rapparen Zacke i ”Spela mig på radion” har de total kontroll över både publik och scen. När de avslutningsvis förenas med lokalkändisarna Timbuktu och Promoe svänger Posthusplatsen lika hårt som den där brassbandsparaden de efterlyste i öppningsnumret.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-24

Joel Nordström, Emanuel Sundin och Ivar Lantz är födda mellan 1989 och 1991 och har senaste året figurerat kring populära kulturhuset Kontrapunkt. På bolagets första släpp blandar trion instrumental biblioteksoul och afrobeat med en imponerande självklarhet. I sina bästa stunder låter de som Möllevångens egen motsvarighet till Quantic Soul Orchestra.

Artist: The Fasaans/Enjebeye
Titel: Tyrone/Ario
Bolag: Fasaan Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-15

Motsägelsefullt är det inte Collén utan Timbuktus gamla parhäst Chords som har signerat det retrostompiga soulpopnumret ”Allt grönt”. Andra som medverkar är norska producenterna Tommy Tee och Nasty Kutt, Oskar Linnros, Damn och lokala soulhoppet Albin Gromer.

Musikaliskt är ”Sagolandet” en positiv nystart men den största skillnaden är textinnehållet och tonfallet. Timbuktu har under hela sin karriär varvat samhällskritik från vänster med självreflekterande vardagsbetraktelser. Tidigare har tankarna kring personliga tillkortakommanden ofta varit av praktisk natur, disträ glömska exempelvis. På ”Sagolandet” blottar han sig på mycket djupare plan.

Öppningsspåret ”Allsång på gränsen” utgår i styvpappans bortgång 1994 och oförmågan att hantera känslorna, det dåliga samvetet och konsekvenserna av det.

De personliga dubierna återkommer flera gånger. Flåsigt klubbiga ”Dödsdansen” ser först ut att handla om en dekadent utekväll. Men efter fyra minuter vet jag inte om det egentligen också är en reflektion över det egna artisteriet och hiphopgenren som helhet.

”Sagoland” är en melankolisk, närmast lite uppgiven, historia om att leva sin dröm i ett hamsterhjul. ”Står mellan vagnarna, på väg någonstans/jag hittar inte ut från mitt sagoland”.

Emellanåt infinner sig också en känsla av vilsenhet och oförmåga att helt klippa trygga band till en tid – och kanske också ett jag – som varit.

P3-vänliga Oskar Linnros-samarbetet ”Resten av ditt liv” tar ansats för en kärleksförklaring men utvecklas till hat riktat mot en före detta som svikit. Låten är argare än alla politiska brev Jason Diakité skrivit under åren. Att han vågar uttrycka starka känslor istället för att föra en sansad diskussion känns i sammanhanget väldigt befriande.

Bästa spår: “Sagoland”

Lyssna också på:

Timbuktu, Jan Lundgren & Duo Pannacotta ”Dansa” (video)
Petter ”En räddare i nöden” (album)
Oskar Linnros ”Vilja bli” (album)

Timbuktu
Titel: “Sagolandet”
Bolag: EMI
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-08

På ”Dödsdansen” är jazzpianisten Jan Lundgren och stråkduon Pannacottas melankoliska och finstämda inramning utbytt mot Mellanösterninfluerade melodislingor och dubstepwobblande klubbrytmer. Tillsammans med houseproducenten Style of Eye och hiphopveteranen Patrik Collén tar Timbuktu en distopisk enkelexpress till Sodom och Gomorra, där lättsam underhållning blivit massornas valium.

Även om Jason Diakité gör sitt yttersta för att övertyga oss om att domedagen är nära utmärks den krampaktiga dansen mer av nyfiken vitalitet än doften av lik.

Artist: Timbuktu
Titel: “Dödsdansen”
Bolag: United Stage/EMI
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-20

Det är lätt att glömma att Albin Gromer är född 1990. På scen utstrålar han ett sådant självförtroende att få i publiken noterar att halva ljudsystemet är trasigt och låter som krossat knäckebröd två tredjedelar av konserten. Han vågar sträcka ut toner och fraseringar utan att det någonsin låter överdrivet.

Modern hiphopinfluerad soul på skånska är ingen självklarhet men Gromer får det att låta som den naturligaste sak i världen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-20

2010 var ett turbulent år för Malmörapparen Jason Diakité, eller Timbuktu som han kallar sig som artist. Att hantera många bollar i luften samtidigt var inget ovanligt. Det nya var kändisjournalistiken som förvandlade blindtarmsoperationer, syndikalistblockader och det ekonomiska ormboet kring hans revisorer på Tambourine studios till potentiellt löpsedelsmaterial.

– Namnet Timbuktu blev förknippat med så många externa saker som jag aldrig var delaktig i att skapa. Saker som bara hände. Det fick mig att ifrågasätta om det var värt att vara artist om det samtidigt innebär att man kastas runt som en boll mellan olika tidningar. Det var inget liv jag ville leva, säger Jason Diakité när vi träffas i hans hemkvarter i multikulturella stadsdelen Möllevången i centrala Malmö.

Det är onsdag eftermiddag. En halvtimme tidigare har Jason Diakité avslutat sitt första inhopp som sommarpratare i radion. Under 90 minuter har han öppet berättat om livskriser, sin identitetsmässigt splittrade uppväxt som ”brun” i det akademiska Lund, sitt intresse för afrikansk historia och sina möten med sexslavar i krigets Kongo.

Öppenheten är också det många har tagit mest avtryck av på sjunde studioalbumet ”Sagolandet” som släpptes för ett par veckor sedan. Skivan är på flera sätt ett nytt kapitel i karriären. De musikaliska samarbetspartnerna är till stora delar nya liksom skivbolaget.

Ett tag övervägde han till och med släppa albumet under namnet Jason för att markera en nystart för sig själv.

– Jag ville utveckla personen Jason och inte bara artisten. Idag är jag 36 år och har lättare att se och betrakta saker för vad de är. Det är inte som för tio år sedan när man inte ville låtsas om det jobbiga. Uppenbarligen var det en grej som kickade igång lusten att skriva låtar igen.

Lusten att skriva tog honom tillbaka till karriärens tidiga år och en befriande känsla av att hiphop inte behöver vara mer komplicerat än rap till beats, rytmskellett.

– Oftast gör man de mest livsbejakande låtarna när man mår som jävligast. För mig var det en ny grej att kunna ge en glimt av de mörkare delarna av livet. Även om jag inte ville att plattan skulle bli mollsorkens höst-LP kunde jag i alla fall minska avståndet mellan rapparen och personen. Tidigare har jag dragit större växlar, behandlat Sverige och världen till exempel, gärna skrivit en story i tredje person om någon annan. Berättat om ”man”, ”dem”, ”vi” eller ”oss” snarare än om ett ”jag”. Jämfört med tidigare plattor tror jag att jag säger ”jag” väldigt mycket på den här skivan.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-01

Till viss del är det faktiskt pappa Anders Gromers förtjänst. När han i höstas fick syn på Jason Diakité på sonens spelning på baren Volym vid Möllevångstorget i Malmö var han inte sen med att knyta kontakt.

– Det var såklart skitfett att han [Timbuktu] bara dök upp där men framförallt att han bad mig sjunga på en av låtarna på sin senaste skiva. Det känns stort och är en ära, säger Albin Gromer när vi träffas i centrala Malmö.

Låten han talar om, ”Ord och flera visor”, är en soulinfluerad betraktelse i högt tempo om att våga utlämna sig till hundra procent i en kärleks­relation. Försvenskningen av de amerikanska soul- och R&B-genrernas traditionellt känslosvallande teman är enligt Albin Gromer en utmaning språkligt.

– På svenska får det inte bli för övertydligt. Man måste ha någon slags poesi. Annars är det lätt att det blir banalt. Ibland kanske man själv tangerar det banala men det gäller att hitta en balans. Ofta när man tycker att texter är riktigt bra så har de lite finess, säger Albin Gromer.

”Ord och flera visor” är inte det enda samarbetet med Jason Diakité. I sommar gästar Albin Gromer några av Timbuktus spelningar och senare i år får vi höra dem båda i ”Övertygad”. Låten är en osannolik omarbetning av E-Types ”True Beliver” som Timbuktu gjort tillsammans med Gromer och producenten Patrik Collén för TV4s ”Så mycket bättre”.

– Det var en utmaning, men jag tycker det blev bra. Det blev fett, väldigt mycket bättre än E-type, säger Albin Gromer.

Albin Gromer har sjungit sedan han var liten. På högstadiet började han göra hiphopbeats och ta pianolektioner. De första låtarna resulterade i ep:n ”Hemmagjord” som släpptes 2006 och två år senare följdes upp av ytterligare en ep: ”Därefter”. Då hade han ännu inte fyllt arton år.

– Jag har plockat mycket inspiration från hiphop när jag sjunger. Sättet att tänka mer i ett flow, ordflöde, och att hitta mönster i hur man skriver. Att inte bara skriva efter en melodi utan försöka få mer swag, stilfullt sväng, i det, berättar han.

Redan i höstas hade Albin Gromer ett färdiginspelat debutalbum klart. Men sedan dess har han bytt till skivbolagsjätten Universal, bytt bokare och startat om på nytt. Han har även för första gången tagit hjälp av ­utomstående. Titeln på den ­kommande singeln är passande ”Tillsammans” och har välsignats av Salem Al Fakir och producenten Saska Becker.

– Jag har skrivit och producerat låten men tagit in dem på slutet bara för att lägga den sista finishen. I framtiden kommer jag förmodligen att ta in folk mer för att avsluta saker.

- - -

FAKTA: ALBIN GROMER

Soulsångare, låtskrivare och producent från Malmö. Född 1990. Arbetar just nu på sitt debutalbum. Planen är att släppa det senare i år på Universal. Elektroniskt soulpoppiga ”Här inne hos mig” har snurrat på P3. Singeln ”Tillsammans“ släpptes i juli.

- - -

Jason ”Timbuktu” Diakité om Albin Gromer:

Normalt är vi i Sverige inte mottagliga för R&B och soul som inte kommer från USA. Men Albin kör den grejen med en ny twist som gör att det funkar. Egentligen har vi inte haft någon riktigt svensk soul- och R&B-artist sedan Kaah. Kaah lämnade definitivt ett vakuum efter sig och Albin plockar upp hans fana och tar det vidare. Jag tror vi kommer att få höra stora saker av honom.

Karin Gunnarsson, Musikredaktör, Sveriges Radio P3 om Albin Gromer:

Första gången jag hörde Albin drabbades jag av den där ”direkta” känslan. Hans röst och sound, så närvarande och snyggt. Såklart tänkte jag på Kaah men Albin är sin egen och gör sin grej förbaskat bra. Han tar den nya svenska soulen framåt. Ser verkligen fram emot vad han kommer att släppa framöver.

Publicerat i Sydsvenskan papperstidning 2011-06-27. På sydsvenskan.se förekommer en i efterhand omarbetad version av ovanstående ursprungsartikel.

Jason “Timbuktu” Diakité har de senaste dagarna försett Cee-Lo Greens Fuck You med en hitvarningskrona. Jag är beredd att hålla med. Känns som lika självklar crossoverlåt som The Roots The Seed och Outkast Hey Ya. Cee-los fjärde soloalbum släpps 4 oktober.

På tredje albumet rör sig Helt off i liknande rootsmiljöer som de gjort sedan debuten 2004. Samhällskritiska texter från vänster varvas med vardagsbetraktelser. Tyvärr framstår de sistnämnda lätt som bagateller i en tid där det aldrig känts mer angeläget att utnyttja varje möjlighet till att säga ifrån och aktivt ta ställning.

Bästa spår: Mediakåt

Helt Off
Titel: Marknadens soldat
Bolag: Pope Records/Universal
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2010-05-26

Lunchtid i Lund. Sista lördagen innan julhelgen. På gator och torg rusar stressade människor runt på jakt efter inköp som kan glädja någon nära eller bara minska ett dåligt samvete.

Kaféer och lunchrestauranger är överfulla av lattesippande klapphandlare. I det hörn av Stortorget som tidigare inhyste betydelsefulla skivbutiken och mötesplatsen Folk & Rock är det numera en Hemtex-butik. Pålitliga livemusikställen som på nittiotalet hette Chrougen och Palladium heter idag Tegnérs och Basilika och fyller lokalerna med ett helt annat innehåll.

För tio år sen kunde Smålands Nation skryta med spännande internationella gäster som technolegenden Jeff Mills och Chemical Brothers. Den här lördagskvällen arrangerar man en maskeradfest med syndigt jultema.

Samma kväll i Malmö. Nypremiär för Skånes Ljudpark efter ägarbytet på Inkonst. På dansgolvet är det trångt. På scenen pumpar delar av Lundabandet Damn funkrytmer tillsammans med The Creeps Robert Jelinek och Titiyo som om nittiotalet aldrig passerat.

I Malmö pratas det högt om en klubbscen som aldrig mått bättre. Vad det inte pratas lika mycket om är att flera av människorna som styr Klubbmalmö är Lundabor som placerade universitetsstaden på musikkartan för drygt tio år sen.

Skånes Ljudpark med Jason ”Timbuktu” Diakité, Johanna Olofsson och Ariel Gomar – Johannas sambo samt barndomskompis till Timbuktu. Fredrik ”Sweet Fred” Nilssons The Rumble. Hemlig och alla dess syskonklubbar signerade Ionnis ”DJ Janniz” Antoniou.

Lundafunken har transformerats till nya isotoper, publiken har bytts ut och bortaplan är numera hemmaplan, men människorna som håller i trådarna är desamma.

– Många av oss som är aktiva nu har vuxit upp med samma influenser och ideal vilket ökar förståelsen sinsemellan. Det var ett väldigt öppet och hjärtligt klimat, säger Johanna Olofsson.

– Det fanns en stark vänsterrörelse i Lund. Föräldrar spelade i band, många sydamerikanska invandrare bidrog med sina influenser. Det är där man hittar rötterna till mycket av vänsterungarnas musik och tänkande, fortsätter hon.

Jason ”Timbuktu” Diakité växte upp på Östra Torn. Ett område som då var det närmaste man kunde komma en storstads mångfald av kulturer, människor och influenser i en stad av Lunds storlek.

– Jag tror det var det som var det unika med Lund då. Det var en trygg stad att växa upp i men man kunde finna lite av det stora i det lilla, säger Jason.

När han blev äldre drömde han varje tisdag om att komma in på Chrougens gratiskonserter. Digital Underground med en ung 2pac på scen och Gang Starr är två grupper han missade innan han var tillräckligt gammal för att slinka in.

– Jag var jävligt insnöad på hiphop vid den tiden men där var det lite motvind i början. I Lund har funk, soul, jazz och svart musik i allmänhet alltid varit rätt populärt. Hiphop var större i Malmö i början av nittiotalet, säger Jason.

Lunds största funk-, soul- och jazzmissionärer kallade sig själva Crazy Funk-gänget och inkluderade flertalet av de nuvarande medlemmarna i Damn. I tidningen Pop beklagade sig popsnörena Brainpools frontman Janne Kask över att det fanns en acid jazz-maffia som gick och inspekterade folks skivsamlingar.

– Jag tyckte verkligen hela indiegrejen var skitdålig, säger Måns Mernsten.

– Det är klart att vi kan sitta så här i efterhand och låtsas att vi levde i samexistens, men jag hatade det. Stå och kolla ner på skorna, vad är det? Idag vet vi ju att mycket verkligen var skit också.

Tillsammans med Svante Lodén, Erik Hjärpe och Måns Block tillhör Måns Mernsten den inre kärnan av Damn. Sen slutet av åttiotalet har de missionerat för afro- och latinamerikansk dansmusik i diverse olika band, skepnader och konstellationer.

Genom danskurser på Klostergårdens fritidsgård, Grandmaster Flashs The Message och filmer som Wild Style och Beatstreet hade de några år tidigare förälskat sig i hiphop.

– Jag var ingen bra hiphopkille, säger Svante Lodén och skrattar. Efter The Message gick det bara bakåt för mig. Man kollade in James Brown på Nattsudd på SVT. Jag var inte så kräsen. Jag minns att jag gillade den där Transfer Home Video-låten.

Erik Hjärpe och Måns Mernsten som sitter bredvid ser ut som lika stora frågetecken som jag.

– Vadå, kommer ni inte ihåg Transfer Home Video-låten? Scritti Politti-funk. Den kommer förmodligen fortfarande igen i allt jag spelar.

Damn-medlemmarna gigade sig genom i stort sett samtliga nationer och ställen med livescener i Lund, vilka var betydligt fler än idag.

Måns Mernsten hamrade keyboard i funk- och jazzgrupper som Persuaders och Circus Flabbergast. Erik Hjärpe gjorde knasig hiphopfunk i Poetized tillsammans med Oliver Hallqvist, Damn-basisten Gugge Lindroth, trummisen Clemens Mårtensson och gitarristen Mattias Nihlén.

Måns Block slog på slagverk ”i varenda latingrupp som fanns i Lund” innan han och Svante Lodén, via gruppen Sex Act, bildade Agurk Players tillsammans med Svantes basspelande bror Jens, saxofonisten Torbjörn Righard och diskjockeyn Nanok Bie.

Lokalt nådde Agurk Players närmast hjältestatus men utanför stadsgränsen fick Lundafunken aldrig samma respekt.

Ur en halvlyckad Agurk-spelning på Mejeriet 1995 växte konstellationen Damn fram. Tanken från början var att musikerna skulle jamma till delar av Svante Lodéns skivsamling. Men under förberedelserna blev skivorna stulna och Måns Mernsten fick springa hem och hämta sina dansgolvsfavoriter.

Året efter startade klubben Damn! på nu insomnade Fredmans i centrala Malmö. Gamla plattor med James Brown och salsakungen Bobby Valentin blandades med Björk och aktuella hiphophits.

– Vi var verkligen aningslösa icke-dj:ar, säger Erik Hjärpe. Vi spelade Woo hah! med Busta Rhymes varje helg i ett och ett halvt år och tyckte det lät lika bra varje gång.

Det kom att dröja ända till 2003 innan Damn! lämnade klubbformatet med dj:ar och jammande musiker, slog sig ihop med Timbuktu och gjorde succé land och rike runt som ett riktigt liveband.

Lundafunken hade slutligen fått upprättelse. Samtidigt hade en osannolikt stark musikscen i hemstaden efter ett decennium sakta men säkert vaggats in i dvala.

– Nu i efterhand inser jag hur bortskämda vi var och vilken tur vi hade, säger Måns Mernsten. Idag har Lund mer återgått till vad den borde vara: en stad med 100 000 invånare med Dressmankläder. Det var helt enkelt nittiotalet som var undantaget.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-12-23.

När fyrtioåriga Jay-Z förra året släppte The Blue­print 3 fanns inget att jämföra med eller relatera till. Ingen hade gjort något liknande tidigare, åtminstone ingen i samma ålder och position. Till skillnad från andra genrer finns det ännu ingen mall för hur en rappare mognar och växer upp med värdighet. Det samma gäller svensk hiphop.

Petter har aldrig varit rädd för att testa nya vägar och experimentera med produktioner från andra delar av genren för att komma vidare och utvecklas. På sjunde albumet En räddare i nöden återvänder han till hiphoprötterna, men inte som i bakåtsträvande oldschoolrap utan som i soul från 1960- och 1970-talet.

Flitigt anlitade studioveteranerna Collén & Webb har skapat en snygg ljudbild med paralleller till den kombination av uppsnabbade soulkrokar och skitigt råa trumrytmer som framförallt Kanye West presenterade i början av 00-talet. Bäst illustreras det i utmärkt självreflekterande Livet är en bitch där Petter krasst konstaterar att ”Det är lång bit kvar / nu är jag trebarnsfar / sanningen idag / jag har inte råd att falla av.”

Andra gånger, exempelvis Timbuktu-samarbetet Älskar din stil och Gör min dag (tillsammans med Magnus Carlson), närmar de sig skranglig rhythm & blues och fartblind 1960-talssoul. Uppbackade av ett starkt band, Stockholms Club Killers exempelvis, har dessa låtar alla förutsättningar att lyfta till en ännu högre nivå live.

Bäst är Petter när han blir känslosam och reflekterar kring kärlek och personliga relationer. Som i tacksamhetsförklaringen till familjen i Vad vi tänker på och pianoballaden Länge sen (med Veronica Maggio), om en slumpmässig återträff med en passionerad relation som aldrig fick möjlighet att brinna ut.

Då, när Petter vågar blotta sin livserfarenhet på samma sätt som de soulsångare han själv förälskat sig i de senaste åren, närmar han sig ett artistiskt uttryck som helt saknar bästföredatum.

Petter
Titel: En räddare i nöden
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-04-07

I somras, när jag för första gången blev introducerad för Möllankvartetten, kändes också This Is Head som något unikt. En lokal fusion av dagdrömsrock och dansmusikrötter som träffsäkert återgav ljudet av stadsdelens brokiga musikscen. På debutalbumet 0001 fortsätter de utforska det svårdefinierade gränslandet mellan klubbmusik och experimentell rock. Musikaliskt finns gemensamma nämnare hos samtida grupper som Göteborgs Studio och brittiska A Mountain of One men även referenser till såväl tysk kraut och Factory Records postpunkiga DIY-estetik.

Låtarna är till största del instrumentala. När sång förekommer är det mer för att skapa en ljudmässig effekt snarare än att berätta en historia. Istället domineras This Is Heads vintergråa ljudbild av enkelt upprepade melodislingor och tålmodigt pulserande rytmer som ofta exploderar i ett crescendo av tjocka elgitarrmattor.

Hos andra grupper utvecklas den uttalade ambitionen att tillåta sig att experimentera i studion lätt till ett planlöst jammande. This Is Head undviker det misstaget genom att disciplinerat skala av och förfina sin krautpop tills endast de mest västent l iga delarna återstår. Förmågan att förvandla de utdragna studiosessionerna till snygga låtar skiljer dem från mängden.

Avslutande 0013 sticker ut med sin överraskande traditionella låtstruktur med sång, vers och refräng. Till sound påminner den närmast om något som tokhyllade brittiska poptrion The Xx hade kunnat spela in.

Det som talar för This Is Head är att de är ett band till skillnad från många andra helt studiobaserade rock/dansmusikprojekt inom genren. Det förstklassiga låtmaterialet kan med lätthet överföras till en livescen vilket innebär stora möjligheter för ett genomslag långt bortom de skivsamlarforum som annars lätt blir ändhållplats.

This Is Head
Titel: 0001
Bolag: Adrian Recordings
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-10.

Mer:

Recension av This Is Head 0002.

Reportage om This Is Head, Lugnet, Prejka och Psychic Malmö.

Krönika: Minnesfragment av Malmönätter.

Det måste ha varit mer än tio år sedan. Falu Folkmusikfestival hade ännu inte gått i graven och mitt i myllret hade några tokstollar från en skivaffär i Stockholm som hette Multi Kulti förvandlat en Folkvagnsbuss till ett mobilt soundsystem. Nu stod de och pumpade militant dubreggae med Prince Far I och en massa oidentifierbar världsmusik så att rutorna skallrade.

Varje dag stod jag och fingrade på skivorna i deras lilla marknadsstånd. Ett par återutgivningar från Simple Red-sångaren Mick Hucknalls reggaeetikett Blood & Fire. Lee Perrys Roast Fish Collie Weed & Corn Bread. Det dröjde inte länge innan månadens skivbudget var spräckt.

Självklart var det då jag hörde den. Den där låten som får musiktokiga att rusa fram till DJ-bås och expediter på skivaffärer med en blick mer desperat än en crackpundare i jakt på nästa kick.

Bara måste veta. Bara måste ha.

Låten hette La Cologiala, artisten Rodolfo Y So Tipica RA7 och kom från samlingen Cumbia Cumbia – cumbias de oro de Colombia.  Jag hade såklart varken hört talas om cumbia eller någon Rodolfo med ett band vars namn mer lät om en lokal gerillarörelse än en baskåt salsaorkester. Men det hindrade mig inte från att försöka sälja in La Cologiala till vänner och DJ-kollegor så fort jag fick tillfälle.

Det gick sådär. Men hade jag försökt idag hade det förmodligen gått mycket bättre.

Cumbia är Colombias motsvarighet till Argentinas tango eller Kubas rumba.  En lokal musikgenre med rötter tillbaka till 1900-talets början som växte och spred sig över hela Sydamerika.

Genren härstammar från norra delarna av Colombia vars kust gränsar till Karibiska havet och ligger närmast Västindien. Precis som mycket annan musik från regionen – i synnerhet den från Jamaica – är det basgångarna som är det centrala i cumbia.

De senaste åren har genren upplevt en pånyttfödelse. Dansmusikproducenter mixar cumbia med klubbmusik och genren har via USA spridit sig vidare till Europa.

Timbuktu och Manu Chao är exempel på två artister som influerats av cumbia på sina skivor.

 Argentinas huvudstad Bueno Aires har blivit ett av de starkaste fästena för modern cumbia. Genom att uppdatera gamla cumbiarytmer till urbana dansgolv och MP3-bloggar idag har skivbolag som ZZK Records (uttalas Zizek) och Bersa Discos skapat något som låter som ett mellanting a Puertoricansk reggaeton och brittisk dubstep. 

 ZZK kallar sin version av genren för Cumbia digital. Utmärkande är en kontrast mellan oemotståndliga sockersöta dragspelsmelodier, långsamt tågtuffande slagverksrytmer och skamligt mycket bas.

I kväll besöker en trio från ZZK bestående av bland andra poppiga klipp-och-klistra-producenten Villa Diamante Inkonstklubben The Rumble i Malmö.

För den som inte har möjlighet eller lust att svettas bland ungdomarna där är det bara att värma sig med utmärkta samlingen ZZK Sound vol. 1 Cumbia Digital från i höstas eller någon av Bersa Discos tre hittills utgivna EP:s. 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-29.

Uppdatering: Bersa Discos har precis kommit till volym 5 i sin tolvtumsserie. Gratis smakprov via Disco Belle här. Tolvan finns att köpa på bland annat Turntablelab i New York. Villa Diamantes piratremixar går att hitta lite här och var på nätet. ZZK släpper vol 2 av sin ZZK Sounds 26 juni. De brukar gå att hitta lätt på exempelvis Itunes Store. Pålitliga bolaget Sound Way har släppt en utmärkt samling med musik från Disco Fuentes – Colombias motsvarighet till Tamla Motown – som heter Colombia - The Golden Age of Discos Fuentes. The Powerhouse of Colombian Music 1960-1976.

Han må delvis ha flyttat ut på landet men på sjätte studioalbumet utgår Jason Diakité fortfarande från Möllevångstorget i Malmö. Även om den inleds med ett ifrågasättande av hiphopens äkthetsideal är skivan inget ytterligare jättekliv bort från den genre som fostrat honom. Snarare en förfining av det sound som han och Breakmecanix-producenten Måns Asplund har filat på länge.

Den stora skillnaden är istället att Timbuktu släppt in andra bakom mixerbordet. Looptroops Embee ligger bakom snygga produktionen Olympiska spelen 2012. På elektroniskt jazziga Mörkar har tidigare väpnaren Chords tagit steget in i studion.

I sina bästa ögonblick rör sig Jason Diakité lika smärtfritt mellan allvar och mer lättsamma vardagsbetraktelser som Cornelis Vreeswijk. I de svagare blir de musikaliska referenserna inte fullt lika smickrande. 

Första singeln Tack för Kaffet, ett skojfriskt samarbete med landets mest fåfänga hårdrocksgitarrist Dregen, var säkert hur trevlig som helst att spela in. För oss lyssnare är det inte ett lika kul möte. Det akustiska skrålbluesnumret Säj inte nä säj jää lät förmodligen också som en toppenidé någon varm sommarnatt i juli. Ett par månader senare låter Timbuktu obekvämt lik snubben som plockar fram gitarren på alla efterfester.

Men de tillhör undantagen. Överlag är rapskalden från Östra Torn fortfarande i samma goda form som vi är vana att se honom i.

Dom hinner aldrig ikapp är en utmärkt reggaedoftande historia som lika gärna hade kunnat hamna på någon av Helt Offs plattor. Tänk om inleds med ett dragspel som för tankarna till colombiansk cumbia innan Måns Asplund efter drygt tre minuter skickar upp allt i rymden med hjälp av basindränkt raketbränsle från Detroit.

En high 5 & 1 falafel är ingen milstolpe i Timbuktus diskografi. Det är snarare ett mellanalbum på väg till något annat.

Till vad vet jag inte. Men att det även i framtiden lär innehålla de senaste rapporterna från gathörnet vid Bagdad livs är lika självklart som frityrdoften utanför Jalla Jalla Falafel.

Timbuktu
Titel: En high 5 & 1 falafel
Bolag: Juju Records
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2008-11-04.

Skratten fastnar i halsen när Kanye West bestämmer sig för att omfamna fransk rock’n’roll-electro i mönstrad luva.

Östra sidan Bergsgatan i början av juni: Nöjesguidenfest på Moriskan. Ett par vita Raybanbrillor från Atlanta som kallar sig DJ Klever levererar ett pricksäkert godisregn av Justices We Are Your Friends, glowstick-hiphop och smatterband av danshits från 90-talet.

Västra sidan Bergsgatan: Skånes Ljudpark på Inkonst. En nostalgisk funkduo från Kanada charmar en publik innehållandes allt från poptjejer till Slitzkillar med idrottsfrisyrer. Chromeo avlöses av Sveriges mest folkkära artist Timbuktu som direkt börjar slunga ut uppdaterade danshits från nittiotalet, glowstick-hiphop och annat som överhuvudtaget aldrig kommit i närheten av de aktuella topplistor som han själv brukar hänga på.  

Östra sidan längre norrut, kvällen innan: En PR-man från Stockholm (Jesper Kling) som tillfälligt lämnat mediabarerna kring Stureplan blickar ut över ett annat av Möllans dansgolv.

– Fan, vad sjukt hippa alla har blivit i Malmö om man jämför med hur det såg ut för några år sen.

 – Har de? svarar jag.

 Jag låter blicken svepa över rummet i ett försök att finna något som avviker från det normala. I ett hörn festar Johan Karlberg från uppskrivna franskbrittsvenska ghetto-pop-duon Radioclit. I ett annat dansar en tjej med ansiktet inkrupet i en uppfälld hood tillsammans med en snubbe med glasögon gjorda av självlysande ravestavar runt halsen. PR-mannen kanske har rätt?

De som velat dansa till topplistehits som inte spökats ut i färgglada leggings från American Apparel och tvingats springa remixgatlopp genom Baltimore har verkligen fått anstränga sig våren 2007. I Malmö mer än i alla andra svenska städer.

Gycklarna som några av oss lite hånfullt skrattade åt tidigare är inte längre enbart ett festligt inslag. De har förökat sig och spridit sig långt utanför franska MP3-bloggar och The Rumbles dansgolv. De har vänner överallt. Grabbarna på Café är nere med Simian Mobile Disco och Kitsuné. Elle skriver om nu-rave och rockhaket Debasers klubb Drama är mer färgglad än en påse vingummi.

Men när Kanye West på Stronger – den första singeln från hans nya album – rappar över en Daft Punk-produktion fastnar hånskratten i halsen. Innan Kanyes mixtape Can’t Tell Me Nothing är slut har DJn Plain Pat hunnit med att avverka såväl Peter, Bjorn & Johns indievisselanthem Young Folks som en Kanye-duett med hippa Chicagorapparen Kid Sister.

Det känns som att alla vi som i början försökte vifta bort de självrepeterande färgglada popresterna får förbereda oss på att nästa Inmissionsäsong kommer ha fler dansare i clownlika huvor än dansare i luddiga luvtröjor som luktar gräs.  De självlysande danskidsen har blivit en sorts nödraket att förgylla de dunklaste festmörker med.

När man ser klubbarrangörer skåda ut över ett regnbågsfärgat dansgolv på väg att explodera tror man först att det är av förväntan deras ögon glittrar av. Sen inser man att det bara är ungdomarnas neonstickor som reflekterar sig. Till och med i Kanyes ögon.

Publicerad i Rodeo juli 2007.