Den gamla Blursångaren har genom åren visat ett genuint intresse för afrikansk musik. 2002 spelade Albarn in ”Mali Music” tillsammans med bland andra koramästaren Toumani Diabaté. Liksom då är motivet med DRC Music att dra in pengar till internationella hjälporganisationen Oxfam.

Liksom många västerlänningar verkar Albarn & Co inte hysa någon större respekt för den smått kaotiska, skamlöst kommersiella, kongolesiska popmusiken – så kallad soukous ndombolo – som hörs på arenor och klubbar i Centralafrika idag. Istället smular man ner element från lågbudgetproducerad gatumusik och mer traditionell soukous – kongolesisk rumba – i en liknande dubrockkittel som Animal Collective med flera doppade näsan i förra året på samarbetsalbumet ”Tradi-Mods vs Rockers”.

Cynikerna lär muttra men det går att ha överseende med de inblandades medvetna eller omedvetna försumning av Kinshasas mest populära artister. Speciellt när det låter så bra som på långsamt hypnotiska ”Virginia”, housekryddade ”Lingala” och öppningsspåret ”Hallo”, en bastung fusion av drömsk pop och dancehall.

Som många andra dansmusikproducenter arbetar DRC Music-kollektivet mer med ljudbilder och rytmarrangemang än med traditionellt låtskrivande. Här blir det bitvis ett problem. Klädda i en dansmusikpimpad västerländsk dubrock försvinner den kongolesiska musikens lätt transframkallande och suggestivt byggande stämning. Det framstår mer som lovande skisser än färdiga låtar.

I avsaknad av självklar musikalisk vision står projektet emellanåt och trampar på samma plats. Det är å andra sidan alltid bättre än att inte lyfta ett finger för att hjälpa överhuvudtaget.

Bästa spår: “Hallo”

Kolla även in:
1. ”Benda Bilili!” (dokumentär)
2. Amadou & Mariam ”Sabali” (singel)
3. Diverse artister ”Tradi-Mods vs Rockers (Alternative takes on Congotronics)” (album)

Artist: DRC Music
Titel: Kinshasa One Two
Bolag: Warp
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-05

1997 var Ochoa en av huvudpersonerna i framgångssagan Buena Vista Social Club. Då talades det inte mycket om att idén från början var att sammanföra Kuba och Mali, två länder som trots det geografiska avståndet har en gemensam musikalisk historia.

Afrocubism är den slutligen genomförda ursprungsidén, toppad med aktuella Malistjärnor som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyate. När skivan släpptes i höstas utnyttjade Eliades Ochoa och koramästaren Toumani Diabaté intervjutillfällena till att stapla klyschor om musik som universalt kommunikationsmedel och bro över språkbarriärer.

Det är säkert sant. Men på KB:s scen framstår de familjära mötena lika ofta som en kamp om uppmärksamhet mellan de båda. Det är utan tvekan en respektfull vänskapsmatch men ingen verkar helt bekväm med att spela andrafiol. Båda har svårt att hitta sin roll när någon av de andra solisterna är i centrum. Speciellt Eliades Ochoa, med sin karaktäristiska cowboyhatt, ser bitvis direkt uttråkad ut när han lämnar scenkanten.

Tillsammans skapar de 13 musikerna en betydligt tjockare ljudbild jämfört med på skiva. Framför allt är det den kubanska blåssektionen och Lassana Diabaté på balafon (ett xylofonliknande slagverksintrument) som bidrar med variation och tyngd.

Den musikaliska kvalitén är uppenbar. Men även om Afrocubism bitvis bjuder på fantastisk underhållning är det svårt att bortse från att ett mindre stjärnspäckat lagbygge troligen låtit mer dynamiskt.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-19

Ungdomar, dokumenterat häftigare än mig, talar entusiastiskt om hjältar jag trodde jag var ensam om att älska. Smålands Nation i Lund sprider discoromantik som om året vore 1998. I kväll bjussar Inkonst nya nöjesfält Win Win Total på norska houseveteranen Bjørn Torske. Det senaste jag hörde från honom var slagverksworkouten Jeg vil være søppelmann. Den släpptes 1999 men låter om möjligt ännu bättre idag.

I samtal med stans yngre klubbgarde känner jag mig allt oftare som matadoren i Tjuren Ferdinand. Jag vill slita upp skjortan, riva av mig den fåniga sotarmössan och skrika. Stånga mig! Provocera! Gör vad som helst utom att sitta under en korkek och lukta på gamla houseantikviteter från Discogs.com! Men jag kan inte. Det som händer är en helt logisk motreaktion till den hyperaktiva dansmusik som dominerat dansgolven de senaste åren.

Det jobbigaste med att uppleva strömningar för andra gången är att det är en dräpande bekräftelse på att man blivit gammal. I senaste numret av Bon berättar Robyn – en av få svenska popstjärnor som ofrånkomligt alltid lyckas kännas modern – om trettioårskriser och hur mycket klubbkulturen har betytt för henne.

”Klubben har blivit som en kyrka, en community där man får leva ut saker. Min generation har fått ut mer av klubbkultur än av någon religion.”

Senast jag hörde någon nämna kristendom i samma andetag som dansmusik var när Sweet Fred bokade baptistpastorn Kenny Bobien till Stortorget i Lund. Det var hösten 2000.

Längre fram i samma nummer lugnar Bons framtidsredaktör Anders Rydell med att till och med framtiden är historia numera. Allt som händer är passé redan i nuet.

”Glöm allt. Hjärnan har viktigare saker att göra än att minnas. Sådant kan ju till och med en usb-sticka göra.” 

Låter det som konstruerat effektsökeri? För att undvika att krocka med det förgångna är allt tillåtet.

- - -

Bra ljud i helgen:

1. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Ali & Toumani (Album)

Det sista mötet mellan två av Malis främsta musikgiganter. Om möjligt ännu starkare än den senares mästerliga ”The Mandé Variations” från 2008. 

2. The Irrepressibles ”In This Shirt (Hercules And Love Affair Remix)” (Låt)

Housevärldens mest välklädda grupp guidar teatrala Londonkollektivet The Irrepressibles genom 80-talets New York. Rysligt snyggt.

 3. This Is Head ”0001” (kommande album)

Vinylexemplaren från Möllankvartettens debut landar om en vecka. Den som föredrar andra format får tills vidare hålla till godo med singeln ”0007” som skickas till P3 i dagarna.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-26.