Foto: Johan Sundell (www.johansundell.se)

De förenar kultursalonger med frisinnade klubbar och får massorna att dansa till psykedelisk disco. Sonics Jonas Grönlund yrade runt bland gigantiska svampar och skivsamlande hippies och fann en spirande musikscen i sin egen hemstad.

Malmö, natten till 1 november 2009. Klockan har passerat två för länge sedan och utanför Babel, en av stadens mest populära klubblokaler, är det trångt. Hade jag och mitt sällskap varit i något bättre skick hade vi förmodligen reflekterat över att någon lyst upp den gamla kyrkan så att den mer liknar en julpyntad amerikansk förortsvilla än en nattklubb i utkanterna av Möllevången. Väl inne hade vi nog också reagerat på snubben i renhorn som vi nästan krockar med i entrén eller de meterhöga svamparna i den annars svartvita, stilrena lokalen.

Nu är vi inte det. Det enda jag kan tänka på för stunden är istället att det luktar så mycket gräs att det nästan sticker i näsa och ögon. Det är inte den doft som spred sig i lokalen under jamaicanska reggaestjärnan Sizzlas konsert veckan innan utan gräs som i nyklippt sommargräsmatta.

När ögonen vänjer sig vid ljuset och jag blickar ner från en av etagerna mot det stora dansgolvet förstår jag varför. Någon har rullat ut, eller rättare sagt täckt hela lokalen med 600 kilo gräsmatta, lövträd, rotfrukter och gud vet vad. Nu står över 650 personer och tjoar entusiastiskt till brasiliansk tropicália som om det vore en uttjatad indiedanshit eller ett Ibiza-anthem av Eric Prydz.

Mixen av människor är allt anat än homogen och består av allt från trendiga klubbkids och ut/uppklädda kulturhippies med The Knife-masker till helt vanliga utgångsmänniskor som hamnat på Babel av ren rutin.

Jag borde kanske vara förvånad men är det inte. Det är Malmö och såg precis likadant ut förra gången människorna bakom klubbarna Stephen Hawkings och Klubb Kristallen ordnade fest ihop. På Valborgsmässoafton förvandlade de bokstavligt Babels dansgolv till en enda stor majbrasa.

– Det har blivit ganska stora och svulstiga grejer när vi gjort saker ihop. Det är fruktansvärt kul att se vad som händer när man släpar in 600 kilo gräs på ett vanligt uteställe som Babel, säger Cecilia Flink, en av människorna i det kollektiv av utelivsveteraner som ligger bakom Klubb Kristallen. 

– För oss är det viktigt att inte bara skapa en produkt som är färdig att konsumeras, fortsätter hon. Med Kristallen vill vi öppna gränserna mellan arrangörer och besökare så att besökarna kan vara med och påverka innehållet inom ramarna för det vi gör. Det ska mer vara en litterär salong än en klubb i modern bemärkelse.

Skivbolag som Lugnet och Psychic Malmö, musikprojekt som Vidderna och Malmömusikern Mattias Nihléns enmannaband Ved, skivbutiken Rundgång, klubbarna Stephen Hawkings, Underlandet och Kristallen. Tillsammans med en spridd skara DJ:s och skivsamlare bildar de en lokal scen som delar ett gemensamt intresse för sinnesutvidgande klubbexkursioner, psykedelisk disco och dansmusik från den vänstra sidan av de stora motorvägarna i allmänhet.

– Det finns en kraft i Malmö just nu, säger Cecilia Flink. Ibland tror jag att jag inbillar mig men det är verkligen så. Alla känner att det sjuder. Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med för bara två år sedan.

Allra mest sjuder det förmodligen kring psykrockkvartetten This Is Head. Genom en fånigt limiterad sjutumssingel och en något mer lättillgänglig tolva som släpptes nu i oktober har gruppen på kort tid presenterat sig som den mest självklara bron mellan Göteborgsduon Studios popmelodier och brittiska houserockarna A Mountain of One.

– Även om det aldrig har varit vår ambition att låta lika är det inte så konstigt att många hittar likheter. Studio är ett ganska bra exempel på en digital variant av något vi försöker göra analogt.

Gitarristen Henric Claesson sitter djupt tillbakalutad i en fåtölj i kontrollrummet i Studio Möllan där jag har bestämt träff med honom och övriga bandmedlemmar – Adam Jacobsson (trummor), Tom Malmros (bas), Björn Wiking (synt, sång).

Samtliga fyra har skägg. Hälften har upprullade stickade toppluvor på halvsvaj, hälften rutiga flanellskjortor, tre av dem har höga svarta kängor i skinn.

This Is Head bildades i maj 2008. Från början fanns det inte många fler musikaliska riktlinjer än att det skulle vara experimentellt och instrumentalt. Den ambitionen sprack när de upptäckte att Björn Wiking kunde sjunga.

Björn Wiking: Alla var sugna på lite mindre fasta ramar. Därför har det aldrig funnits någon klar bild eller vision om vad vi ska göra. Poängen har varit att komma bort från pusslandet i replokalen och argumenterandet om vad var och en ska spela och hur det ska låta.

Tom Malmros: Det har nog aldrig hänt att någon har sagt att ”så där kan du inte göra” eller att något inte funkar. Vi bara gör.

Det kanske låter som en klassisk konstnärlig undanflykt för att inte behöva definiera sitt skapande. Samtidigt är det väldigt träffande för den do it yourself-attityd som verkar genomsyra sättet This Is Head – och många av deras lokala kollegor – arbetar på. Kan man inte enas om vilken låt som ska vara på A- eller B-sidan av en singel trycker man upp två spegelvända versioner av omslaget. Vill man ge ut en skiva startar man ett skivbolag. Behöver en låt vara tolv minuter lång får den vara det trots att det i realiteten innebär att den aldrig lär bli spelad på radio.

Om ambitionen aldrig varit att göra en radiohit eller turnera land och rike runt spelar det mindre roll.

Henric Claeson: Långa låtar innebär att man får tid att göra som man vill live. Det har skrivits att man hör en hemmagjord discokänsla i vår musik. Disco och dansmusik handlar om att upprepa saker om och om igen. Att låta saker ta tid och ge plats, vilket är väldigt skönt. När jag lyssnar på en konsert är det fantastiskt att höra den perfekta poplåten. Men det är skönt att även få möjlighet att vänta på det goda. 

Henric Claesson är inte den enda i Malmös musik- och klubbliv som efterfrågat mer återhållsamma och mindre omedelbara uttryck den senaste tiden. Ett alternativt djup till den stimmiga elektroniska dansmusik eller hitsorienterade indiedans som har kunnat höras på var och varannan klubb de senaste fyra-fem åren.

– Folk vill vara med om något som är på riktigt, inte bara musik som byggs upp för att det ska explodera.

Orden kommer från Emil Broomé, en av personerna bakom klubben Stephen Hawkings. Han är också en av initiativtagarna till bloggen Prejka som blivit något slags paraply för den lokala Malmörörelse som i brist på bättre benämningar får tilldelas en ”psykedelisk disco”-etikett. Tillsammans med en annan DJ och producent, Mattias ”Tiaz” Almlund, ligger han bakom det lilla skivbolaget Lugnet som specialiserat sig på att leverera utdragen discofierad krautrock till dansgolven. En ambition som inte alltid har varit lätt att förklara för utomstående.

– Vi hade stora problem med mastringen av våra första tolvor på grund av att personen som mastrade dem inte ansåg att det var dansmusik, säger Emil Broomé. ”Det här är inte musik man ska spela på klubbar med dj-nålar utan musik man ska lyssna på hemma med hifinålar. Lyssnar man med hifinålar låter mastringen bra”. Vi fick tjata på honom (himlar med ögonen): jo, skivorna kommer att spelas på klubbar.

På sätt och vis är det ganska talande för hela den här scenen. Man tar något smalt som vid första anblick kanske inte hör hemma på dansgolvet, placerar det i en relativt lättillgänglig nattklubbskontext och låter folk göra vad de vill med det.

Björn Wiking: I Malmö är det ingen som tittar snett på en bara för att man går utanför ramarna. Samtidigt tror jag inte någon kollar snett på en för att man håller sig till något traditionellt heller. Det finns inga indiepoliser.

Henric Claesson: Det är mer öppenhjärtigt och respektfullt. Alla gör något de gillar. Tycker andra om det är det klart de får göra det men huvudsyftet har aldrig varit att nå ut på det sättet. Vi är trots allt ganska instängda i den här studion. Du vet ju hur svenskar är. Det är inte så att vi går ihop i en stor grupp och tänker: vad härligt det är att vi har varandra.

- - -

This Is Head är relativt aktuella med singeln ”0009/0008” samt tolvan ”0002”. Den senare innehåller bland annat en remix av Studios Dan Lissvik. Samtliga låtar finns att köpa digitalt på Itunes Store. I februari räknar de med att släppa sitt debutalbum på egna etiketten Enkelt.

Lugnets tredje tolva ska vara ute innan jul. Skivan innehåller fyra spår med Mathias Nihléns enmansprojekt Ved varav ett i en remix av Malmö-Dj:n Tiaz.  

Klubb Kristallens gjorde sin sista kväll på Babel 17 december. Nu flyttar de till det nya kulturhuset Kong nere vid hamnen.

För en lättöverskådlig bild av Malmös psykedeliska discoscen klicka in på bloggen Prejka där samtliga aktörer finns samlade. 

 - - -

Publicerad i Sonic #50, december 2009.

Läs mer:

Recension av This Is Head “0002”

Krönika om Psych disco Malmö

Malmös förenade skivsamlare av västerskruvad disco och rock (som jag skrev lite om här) har förenats på nystartade bloggen Prejka. Segla in där för det senaste från Lugnet, Vidderna, Sergio Rizzolo och Kristallen-gänget.

Vägarna till medial exponering är kortare och snabbare än någonsin. I mars publicerade den lokala bloggen Diskoakademin ett inlägg med en piratomarbetning av Bryan Ferrys soft rock-låt “Slave To Love” som en nystartad Malmöduo hade knåpat ihop. I maj publicerade samma discoskola den första egna produktionen med duon.

Tre veckor senare kunde vi inom några dagar hitta Vidderna, som duon kallade sig, på Per Sinding-Larsens musikblogg på SVT, P3 Pops spellista och i trendmedvetna livsstilstidningen Rodeo.

– Vi hade gjort två låtar och folk hörde av sig från alla möjliga ställen och ville vi skulle komma och spela. Många band spelar i flera år innan det händer något. Vi hade spelat ihop i några månader, berättar Markus Clemmedson.

Istället för att skynda tackade han och duons andra halva Niklas Tjäder vänligt men bestämt nej till förfrågningarna.

– Vi har tagit det lugnt och försiktigt i och med att vi inte har haft några låtar färdiga. Det behöver inte gå snabbt. Annars blir det lätt att folk blåser upp en och så kommer vi dit utan att kunna leverera, fortsätter Markus Clemmedson.

Duon träffades av en slump för omkring ett år sedan i samband med att Niklas Tjäder gästade Debaser med musik- och dansprojektet Music In Motion. 
– Från början var nog inte ambitionen större än att vi skulle göra en eller ett par låtar tillsammans. Sedan förstod vi ganska snabbt att vi hade liknande ingångar musikaliskt, säger Niklas Tjäder.

De spelade upp skivor för varandra och upptäckte att de delade en kärlek för Madchester-erans postpunkare Durutti Column och Vini Reillys gitarrspel.

– Han har gjort helt otroligt vacker musik men var betydligt mer introvert än de andra på skivbolaget Factory, säger Markus Clemmedson.

Viddernas blandning av pop och mer utdragen dansmusikorienterad rytm har sin förklaring i duons skilda bakgrunder.

– Markus har jobbat mycket med programmerad musik tidigare medan jag försöker få in organiska element. Jag hade egentligen önskat att vi hade ett kort och koncist sätt att beskriva vår musik men det är svårt. Det finns en hoppfull melankoli och en dansant ryggrad, säger Niklas Tjäder.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-09-04. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

Jag har svårt att smälta att min lilla värld – de dansgolv, klubbar och människor som i snart tio år tillhört min vardag – kan intressera någon annan. Någon utomstående. Någon från Stockholm eller London. Någon som aldrig ränt på fester på Rooseum eller avslutat lördagsnatten med Itunes-rejv i något kollektiv på Möllevången.

Jag tror det är därför det dröjt så länge innan jag tog till mig den lilla lokala musikscen, som växt fram kring klubbar som Stephen Hawkings och Kristallen, pirat-editbolaget Lugnet och skivbutiken Rundgångs etikett Psychic Malmö, trots att det bokstavligen skett mitt framför mina ögon.

Det har varit för nära.

Nyligen släppte Möllankvartetten This Is Head sin första sjutumsingel på just Psychic Malmö. Senare i höst kommer en egen tolva på deras bolag Enkelt. Förutom utmärkt eget material innehåller tolvan en högst förträfflig remix av Studios Dan Lissvik.

Vidderna, det vill säga Marcus Clemmedson och Niklas Tjäder, är ett annat lokalt psykdiscoprojekt som gått från klarhet till klarhet. Mattias Nihléns Ved är ett tredje.

Det gemensamma för flera av de inblandade är att de varit en del av den nattliga vardagen i Malmö i närmare ett decennium. Precis som jag har de ryckt upp de flesta fridlysta blommor som ryms i klubbmusikfloran för att nu ha landat i någon slags sinnesutvidgande new age-tolkning av rock- och discohistorien.

Allt oftare kommer jag på mig själv med att fingra på lokalt anknutna tolvor och album. För första gången i mitt liv har jag börjat buda på tavlor och bilder av konstnärer och fotografer i bekantskapskretsen.

Förmodligen gör jag det av exakt samma anledning: de säger något om mitt liv i Malmö de senaste tio åren.

Det känns nästan som att jag omedvetet skyndar att samla på mig minnesfragment från en tid förknippat med förbehållslös kärlek, innan jag förlorat aptiten och glömt bort hur det en gång kändes.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-02. Återpublicerat med tillåtelse av Sydsvenskan.