För fem-sex år rådde något av en inflation på återutgiven afrobeat – Nigerias hemkörda mix av hypnotisk jazz, brötig funk och traditionell västafrikansk high life. Det knådades funkburgare i sådan takt att det till slut kändes som att det släpptes mer afrobeat än under genrens verkliga storhetsperiod på 70-talet. Det fanns helt enkelt mer spännande saker att ägna sig åt – upptäcka den europeiska discohistorien exempelvis – än att dyka ner i ännu en låt där Tony Allen råkade sitta bakom trummorna.

Men i en tid då många discoentusiaster har kört fast i ett ändlöst rockbandsjammande har jag börjat återvända till de där artisterna som millennieskiftets tuffaste houseproducenter med varierad framgång försökte härma.

I dagarna ger pålitliga Soundway Records ut Nigeria Afrobeat Special. Samlingen tar avstamp i Fela Kutis slamriga Who’re You från 1971 för att direkt göra en avstickare till några av de namn som det kommande årtiondet kom att verka i kölvattnet av funkdiktatorn. Who’re You? är en typisk Kuti-känga till dem som var oförskämda att ifrågasätta den blivande afrobeatpresidentens storslagna planer på revolution.

När Jay-Z spelade upp Hard Knock Life för sitt skivbolag möttes han också av skepticism. En sådan barnslig sampling skulle förstöra hans trovärdighet. Men Jay-Z stod på sig och Hard Knock Life förvandlade Macy Projects rapkung till en av världens främsta popstjärnor.

Fela Kuti regerade aldrig topplistorna i väst på samma sätt som Jay-Z. Men som afrobeat-genrens oinskränkte konung kan hans musikaliska och politiska betydelse bara jämföras med James Brown och Bob Marley. Själv lyckades aldrig Fela Kuti leva upp till betydelsen av namnet “Anikulapo” (han som trotsade döden, ungefär). Men det var precis vad hans musik gjorde.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-02-17

Mannen bakom AV8 var Marc Petricone. Vid tiden hade han precis startat en underetikett för house där han bland annat skulle släppa idag stora europeiska producenter som Daft Punk och tyska Ian Pooley.

Spridningen av house-evangeliet kom aldrig längre än ett par tolvor. Crooklyn Clan hann förvisso släppa den lysande samlingsskivan Shoot Tha Pump där legendariska houseproducenter som Todd Terry och Armand van Helden bidrog med traditionella partyhiphopanthems. Men när hiphopgenren dundrade högst upp på Billboardlistan i slutet av förra seklet grävde New Yorks housescen ner sig i underjordiska kulvertar.

Samtidigt som Puff Daddy och Jay-Z korkade upp champagnen och ställde in siktet på toppen av näringslivet återvände dansmusiken till sina rökelsedoftande discorötter. För en utomstående europé verkade avståndet genrerna mellan stundtals milslångt. De människor här hemma som var nere med Diddy var knappast de samma som drog till Afrika med spirituella, Body & Soul-DJn Joe Clausell om man säger så.

Men i USA var uppdelningen mellan klubbmusikens genrer aldrig definitiv. Amerikanska DJs har alltid sett som sig som DJs i första hand. DJ-identiteten har alltid stått över genre-identiteten. En amerikansk hiphop-DJ kan spela house eller techno med jämna mellanrum utan att någon tycker det är konstigt.

Detroitdiscjockeyn DJ Dez som skötte skivspelarna bakom hiphopduon Slum Village när gruppen besökte Malmö i våras släpper klassisk techno och house under namnet Andres. Will Smiths före detta sidekick Jazzy Jeff spelade för två år sen in en storsäljande housesamling för ett av världens största housebolag Defected.

Veteranen DJ Technics – en av pionjärerna på  Baltimore club-scenen –  en blandning av klubbmusik och uppsnabbade hiphoprytmer som kommit i ett hippt rampljus tack vare bland andra DJ-duon Hollertronix och Baltimoregruppen Spank Rock – låg bakom en av förra årets största househits Gabryelle.

Och nu börjar vi närma oss själva kärnan av det hela. Den poppiga blandbandssoppa som den senaste tiden skvalpat kring bland andra Hollertronix,Diplo och brittiska M.I.A. kan inte enbart avfärdas som något tillfälligt hippt. Det är meningslöst att ignorera de uppenbara flirtarna med hipstermedia och den nyhetstörstande poppubliken, men den som väljer att enbart fokusera på den delen av scenen missar själva poängen.  

Vad Diplo och hans kollegor gjort är att de med all tydlighet visat att hiphop och house hör hemma på samma dansgolv. Och det är det jag tänker ta med mig från den här sörjan när populärkulturparasiterna hittar något annat att suga näringen ur.

Publicerad i Sydsvenskan 2006-05-22.