Det senaste året har Odd Future vuxit från marginaliserad nätkult till internetfenomen som följs av miljoner. Tillsammans har de släppt mer än tio skivor och mixtapes. De flesta finns att ladda ner gratis från deras webbsida.

”Goblin” är fortsättningen till ”Bastard” från 2009. Liksom föregångaren är albumet uppbyggd som en fiktiv terapisession där Tyler, the Creator gestaltar diverse olika bisarra berättarjag.

Wolf Haley är en Internetkaraktär Tyler Okonma skapade för att slippa förknippas med sin frånvarande pappas efternamn. Den kluvna ickerelationen till pappan återkommer flera gånger.

På förstasingeln ”Yonkers” radar han medvetet upp motsägelser efter varandra: ”Fuck the fame and all the hype g’/I just wanna know if my father would ever like me/But I don’t give fuck so he’s probably just like me.”

Några låtar senare raljerar han över sin egen självömkan: ”Who the fuck invited Mr. I-don’t-give-a-fuck/who cries about his dad in a blog cause his music sucks”.

Andra gånger spelar han rollen som hjälte, massmördare eller kallar sig ”the blackest skinhead since India Arie” och säger nej till kokain för att istället dra i sig kvarlevorna av en kremerad Adolf Hitler.

Som liten idoliserade Tyler Pharrell Williams. Musikaliskt finns det likheter mellan The Neptunes minimala funkrytmer och Tyler, the Creators punkiga lågbudgetproduktioner. Men till skillnad från The Neptunes och Pharrell Williams har Tyler ingen tydlig koppling till kommersiell pop. Hans sätt att framgångsrikt vända ryggen mot rådande motorvägar påminner mer om det som Wu-Tang Clan gjorde för snart 20 år sedan.

Än motsvarar inte färdigheterna de flippade idéerna men det är tveklöst tillräckligt intressant och eget för att kulten ska fortsätta växa.

Bästa spår: ”Yonkers”

Kolla även in:

Tyler, The Creator – “Bastard” (album)
Earl Sweatshirt – “Earl” (video)
Frank Ocean – “Nostalgia, Ultra” (mixtape)

Artist: Tyler, the Creator
Titel: Goblin
Bolag: XL Recordings/Playground
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2011-05-11

Den delvis Malmöbaserade Västeråskvartetten Looptroop Rockers är undantaget som gjort sig kända som en pålitlig livemaskin. Så pålitlig att de faktiskt kan räknas till en av de främsta liveakterna överhuvudtaget inom genren.

Under sin karriär har de gradvis höjt ambitionsnivån och utvecklat sina scenframträdanden. När kollegorna nöjer sig med en loj dj placerar Looptroop producenten Embee bakom ett trumset. De tar in en tjugomannakör under ledning av Damns Erik Hjärpe och toppar laguppställningen med inhopp från lokala profiler som Timbuktu och Gnucci Banana.

Jag har sett Looptroop i olika konstellationer ett tiotal gånger sedan slutet av 90-talet. De har aldrig låtit bättre än framför den knallröda fanan på ett kokande Babel. Det är ruggigt tight och genom åren har de byggt upp en sådan arsenal av låtar att de utan problem kan kasta sig mellan gammalt och nytt, svenska och engelska, solomaterial, covers och egna låtar.

”Vaktbolagen kommer snart/då blir det en jävla fart/de har betalt för att jaga unga” sjunger Promoe i deras numera klassiska tolkning av Nationalteaterns ”Barn av vår tid”.

I den här formen behöver Looptroop-veteranerna varken oroa sig för vaktbolag eller att yngre rappare flåsar dem i nacken.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-16

Den här är bara så bra. Old Dirty Bastard hade precis medverkat på Enter The Wu-Tang (36 Chambers), Shyheim är förvisso 16 men ser ut som tretton och Jay-Z har fortfarande ett par år kvar till sin albumdebut. Jay-Z skriver om den i Decoded som släpptes i USA förra veckan.

Our Dreams är det enda RZA-producerade spåret på Wu-Massacre men hans ande vilar över hela skivan. Det är även den starkaste låten på det lite snöpligt korta albumet från Wu-kollektivets tre vassaste tungor.

Även om Wu-Massacre är trogen det sound som gruppen introducerade i början av 90-talet låter det aldrig bakåtsträvande, tvärtom. Precis som retroestetiken i Quentin Tarantinos filmer är Wu-Tangs teatrala pseudovärd blott ett berättartekniskt verktyg som aldrig handlat om nostalgi.

Meth, Ghost And Rae
Titel: Wu-Massacre
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2010-03-25.

Inför konserten på Vega verkar Method Man ha fått tag på riktiga dunderkarameller. Han studsar och gör piruetter med ett finurligt leende på läpparna. Av bara farten råkar han joddla de första stavelserna till sin egen signaturmelodi Method Man för att sedan kasta sig ut från scenen och öva snöänglar på publikens uppsträckta händer. Det är kvällens andra låt.

Resten av konserten fortsätter i ungefär samma anda. Wu-Tang-klassiker varvas med sololåtar och material från Method Man och Redmans samarbetsalbum i en välavvägd mix. Duons How High framförs i båda sina delar. Den senare, kort och gott titulerad Part II, är en omarbetning av Toni Braxtons sensuella sexfantasi You’re Makin’ Me High. Storrökaren Method Man har förstås allt annat än sex i huvudet.

Nyansskillnaderna och variationerna i uttryck är inte stora, det är de sällan i dessa sammanhang. Men Method Man visar att han tillhör toppskiktet i en del av underhållningsbranschen där prestationskraven sällan är högre än ett tillmötesgående humör, partypepp och att merparten av låtarna som framförs bör vara släppta före år 2000.

– Jag gillar att spela nya grejer men vet att ni kommit för att höra de gamla. Det spelar ingen roll var jag befinner mig. Det är samma visa överallt, säger Method Man och drar igång buffligt testosteronstinna Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta F’ Wit från 1993.

En kvart senare befinner han sig åter framför scenen. Med risk för att kraschlanda rakt ner på parketten avslutar Meth od Man klubbalarmet Da Rockwilder stående på publikens axlar.

Ett enkelt trick måhända men jag har svårt att inte låta mig charmas.

Publicerat i Sydsvenskan 2010-03-26.

Ghostface Killah
Titel: Ghostdini: The Wizard of Poetry In Emerald City
Bolag: Def Jam/Universal
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2009-10-14

Kronjuvelen bland soloutflykterna är fortfarande Raekwons Only Built 4 Cuban Linx. På uppföljaren är det stört omöjligt att höra att det har gått 14 år. Därmed är det lätt att luras till att avfärda Raekwon som orelevant. Men den som gör det glömmer att klanen aldrig varit i synk med samtiden utan hela tiden verkat i ett parallellt universum av maffiahistorier, hiphop och gamla kung fu-myter.

Knappast nyskapande men som ett av årets mest efterlängtade gubbhopsläpp infriar den förväntningarna.

Raekwon
Titel: Only Built 4 Cuban Linx II
Bolag: EMI
Betyg: 3 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-09-09

Att Mohammed Ali har en bra bit kvar innan duon fått fäste i det kollektiva medvetandet blir uppenbart när man ser den glesa skara som slutit upp framför Mejeriets scen i Lund. Stockholmsduon gör ändå ett okej framträdande under rådande omständigheter. Ge dem ett par festivalspelningar och några månaders radiorotation och det kan bli riktigt intressant när de återvänder på Malmöfestivalen i augusti.

39-årige Ghostface Killah gör entré i stora kängor, ännu större jeans och vinröd plyschtröja. När han viker ihop sin stora kroppshydda och går ner på huk för att betona rimsalvorna påminner han lite om Dreamworks Kung Fu Panda.

Ghostface och hans tre maskotar är trötta. Den pösiga diskjockeyn är så pass yrvaken att han är tvungen att ta en paus för att sträcka på sig redan efter fem låtar.

Jag hade gärna gjort detsamma.

Då bjuder ändå Ghostface Killah på en relativt varierad repertoar av färskare solospår och gammalt publikfriande Wu-Tang-material, ibland med honom själv som avsändare, andra gånger med någon annan från kollektivet. För publiken, som mest verkar ha kommit för att skråla ”Wu-Tang” i kör, verkar det kvitta.

Och det kanske det gör även om det är mer än lovligt segt stundtals. Men när Ghostface Killah och hans trötta medresenärer två tredjedelar in förvandlar konserten till en karaokeshow med förutsägbara hiphophits från helt andra artister passerar de snabbt gränsen för värdighet.

De avslutar med att be folk skynda till souvenirstånden för att köpa signerade svettband med Wu-Tang-logga. Som om de 295 kronor publiken redan betalat inte vore nog för det här tramset.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-05-28.

Som många av de senaste årens jamaicanska bråkstakar har han en bakgrund i veteranen Bounty Killers entourage The Alliance. Det löst sammansatta kollektivet kan bäst beskrivas som en jamaicansk mix av Wu-Tang Clan och G-Unit med de först nämndas talang och de sistas attityd.

På andra fullängdaren fortsätter Mavado bygga de psykedeliska ljudkulisser han presenterade på debuten Gangsta for Life 2007. Liksom 90-talets gangstarappare har han en lika stor kärlek för skjutvapen som smittsamma refränger. Men där amerikanerna spred ett romantiskt skimmer över sina hemkvarter får Mavados mörka rapporter från Kingstons mindre smickrande delar snarare en att aldrig vilja sätta sin fot där.

Mavado
Titel: Mr Brooks… A Better Tomorrow
Bolag: VP
Betyg: 4 

Publicerat i Sydsvenskan 2009-03-03

Som överstepräst i 1990-talets viktigaste hiphopgrupp skapade han en fantasivärld uppbyggd av kung fu-myter, gangsterromantik och smutsig soul spelad på fel hastighet. Femton år efter debuten Enter the Wu-Tang (36 Chambers) är RZA åter soloaktuell.