Saker har förändrats. Malmö fick en skrytsam skyskrapa, arbetarstaden blev studentstad. Rockmanglet ersattes av en klubbscen som stundtals känns som landets mest levande.

Antalet klubbar i Malmö har aldrig varit fler, mer uppskattade och bättre. Samtidigt har dessa aldrig varit så koncentrerade till helgerna som de är nu. Ett tjugotal alternativ att välja mellan en fredag eller lördag är mitt i veckan reducerat till högst ett eller ett par alternativ.

Frågan är varför inte Malmö längre gör det som Lund och Köpenhamn gjort till en vana. Att skippa det slentrianmässiga helgfestandet någon gång och gå till jobbet eller föreläsningarna med dunkande huvudvärk, uttorkad andedräkt och hångelångest.

- - -

Simrishamnsgatan Malmö, en måndagskväll i mars. Klockan är strax efter nio och Restaurang Golden är närmast lika öde som trottoarerna utanför. Måndag på Golden betyder normalt Indiemondays men just den här kvällen har discjockeyn fått förhinder så det första vi hör när vi öppnar dörren och går den lilla trappan upp till bardelen är Naughty By Natures nittiotalsörhänge ”Hip hop Hooray”.

Vid ett bord sitter Arif Khan och kompisen Björn Albertsson och stormar fram klubbplaner. Det var i höstas som Arif, delägare och ansvarig på Golden, bestämde sig för att försöka fylla vardagskvällarna på Golden med ett enkelt men varierat musikaliskt innehåll.

– Det hände inget på vardagarna så vi tänkte: varför inte göra något? Indiemondays har funkat bra. Det brukar vara många unga oetablerade DJs som spelar och drar hit sina kompisar, berättar Arif Khan.

Björn Albertsson menar att det går att jämföra lite med hur det är på nationerna i Lund där en liten krets människor drar dit sina vänner och bekanta.

Han är inte ensam om att förklara det faktum att lilla Lund kan konkurrera och i vissa fall utklassa Malmös uteliv på vardagar med just studenterna. De som gör det glömmer ofta att antalet studenter i Lund och Malmö idag inte skiljer sig så fasligt mycket åt.

Antalet studenter i de olika städerna varierar mellan höst och vår. De siffror som brukar anges är att det på Lunds universitet finns ca 40 000 studenter och på Malmö högskola ca 20 000. Men då bortser man från att mer än 7000 av studenterna på Lunds Universitet faktiskt bor i Malmö.

Snarare är det nationerna i sig och deras alkoholpriser som är förklaringen till att det är lättare att locka ut studenter till vardags i Lund än i Malmö.

– Studenter i Malmö har inte råd att gå ut varje dag när de måste betala fullpris för alkohol. Studenterna i Malmö har helt enkelt sämre möjligheter att vara fulla till vardags på gott och ont, säger Björn Albertsson.

Även om det skulle finnas realistiska möjligheter för Malmös unga nattfjärilar att tanka i sig booze på heltid verkar det fortfarande vara något mentalt som hindrar dem från att handlöst rusa in i dimman till vardags på samma sätt som de gör på helgerna.

– Vi har precis pratat om att vi är tragiska som går ut en måndag. Man borde vara nöjd efter helgen, säger en tjej i tjugoårsåldern som vill vara anonym.

Tillsammans med ytterligare tre vänner, två som gör sitt bästa för att bli osynliga när de förstår att vi kommer från tidningen, slår hon ihjäl måndagskvällen vid ett fönsterbord på Golden.

Vad är skillnaden mellan att gå ut i veckorna jämfört med helgen?

– Det är tråkigt att det inte är lika mycket folk men det är ofta trevligare. Det blir inte samma hets över att man måste ha så himla kul.

Du menar att man kan få prestationsångest när man går ut på helgen?

– Ja, skriv det. Men lova att inte ta några bilder på oss nu. Då stämmer vi Sydsvenskan.

- - -

Palle Tenfalk är PR-ansvarig på Inkonst. Som en av veteranerna i Malmös nattliv har han sett klubbscenen växa till dagens blomstrande flora. Men han har också upplevt ett förändrat utgångsbeteende som inte bara är positivt.

– Jag vågar påstå att klubbutbudet i Malmö på vardagar är sämre idag än vad det var för några år sen. Speciellt i jämförelse med utbudet som helhet.

Varför är det så?

– Jag vet inte. Jag kliar mig i huvudet varje gång när man bokat en omskriven artist, fått en helsida i Dyngan, en halvsida i Metro, det är löning, hyfsat väder, marknadsföringen har funkat och det dyker upp 29 betalande.

Palle minns måndagsklubbar, tisdagsklubbar, A-kassaklubbar och Kick Start, en pop- och rockklubb signerad Peter Briggs som först huserade på Estrad och senare i Inkonst gamla lokaler. I dag kända band som The Ark, The Mo och The Sounds gjorde några av sina tidiga spelningar där.

– Folk gick dit och var pepp. Det kunde bli fullt, 300 personer en onsdag, endast med hjälp av band som befann sig strax över demonivå.

- - -

Idag är Crown i stort sett den enda garantin för en stimmig onsdagsnatt i Malmö. Beläget i konserthuset på Amiralsgatan är lokalen en bit från de miljöer som på helgerna lockar regionens mer medvetna klubbkids. Men mitt i veckan rumlar allt och alla in under metalldetektorernas bågar i entrén.

Killar i finskjortor och uppklädda partytjejer trängs med medelålders businessmän i avslappnad outfit, Svenssons, fnittriga studenter och skumpasippande exilstrureplanare.

Ur högtalarna ljuder hittig electrohouse: Fedde Le Grand och Eric Prydz blandat med uptempo r&b som Justin Timberlakes ”Sexy Back”. I en soffa på VIP-avdelningen, en upphöjd heltäckningsmatta lite småbisarrt inrett som något slags bibliotek, sitter en tjej i röd klänning och kaninöron gränsle över ett ragg.

Dansgolvet är stelt men uppskattat. Hellre roligt party än bra verkar vara kvällens signum både framför DJ-båset och i karaokebaren i rummet bredvid.

Studenterna Åsa Lindström och Johanna Rask peppar till Belinda Carlisles åttiotalsklassiker ”Heaven Is A Place On Earth”. De har haft tjejkväll och hunnit avverka kåren innan de begav sig till Crown för en Grand final.

– Karaoken brukar vara mycket bättre och mer avslappnat på vardagarna, säger Åsa Lindström. Alltså vad är det här ett förhör?

– Nej, en intervju.

Tina Ågren som på lördagarna jobbar på Etages karokeavdelningen håller med. Hon menar att det är människorna som går ut på vardagarna som skapar stämningen.

– Många av dem som kommer hit jobbar inom vård och restaurang. Serviceyrken. De har respekt för andra människor. Därför blir det trevligare än på helgerna när alla som isolerat sig på ett kontor hela veckan kommer ut och beter sig hur som helst.

- - -

Söndagskväll på centralen i Malmö. Samtidigt som en kompis skickar godnatt-SMS sitter jag i ett Öresundståg på väg till Nørrebro i Köpenhamn och Jamaicaklubben Rub-A-Dub.

I fem år har människorna bakom klubben sett till att arbetsveckan börjar om inte en dag så i alla fall en förmiddag senare. Varje söndag året om lockar de ca 400 personer till Stenegade 30 för att festa till reggae och hiphop.

På scenen den här kvällen: Helsingfors Komposti Sound som lassar importsinglar, egna dubplates och skriker i micken på charmig finskpatois.

– This is a party, not a clash. So put your lighters up in the air!

Publiken: en blandning av reggaetokar, utländska turister, rastas och allmänt partyfolk som inte vill erkänna att helgen är slut.

Dansgolvet är behagligt halvfullt, basen så stark att mina jeans fladdrar kring benen. Framför mig visar en ung tjej prov på fingerfärdighet när hon obekymrat dansandes rullar en cigarett av okänt innehåll. Den som vill ha argument för ett rökförbud på krogen rekommenderas att gå ut i Köpenhamn.

Klockan på min mobil är redan halvtre. Jag verkar vara den enda som bryr mig om att söndag har blivit måndag för länge sen och att det är dags att gå hem.

Vid Nørreport är allt öde. Trafikljusen som tickar hysteriskt vid övergångstället är det enda som hörs. Ensam på en station i väntan på ett tåg tillbaka till vardagen kan jag inte låta bli att tänka: Varför inte Malmö? Varför inte?

Publicerad i Sydsvenskan 2007-04-13

Som en av det sena 70-talets största popartister är Summer förknippad med ett pärlband av glittrande dansgolvsklassiker som gjorde henne till discodrottningen nummer ett. Utnämningen var definitivt inte omotiverad. Men kopplingen till disco, pop och den breda underhållningsvärlden har också gjort att hennes betydelse och gärningar förminskats.

Alla inser inte hur revolutionerande hon var och vilka outplånliga avtryck hon gjort på den moderna musikhistorien, framförallt på den elektroniska dansmusikscenen.

Som många afroamerikanska sångerskor har Donna Summer en bakgrund inom gospel. Men det var det sena 60-talets psychedeliska pop och rock som startade karriären. Det var också den musiken som först tog henne till Europa som skådespelerska och sångerska i musikalen ”Hair”.

I Tyskland kom hon i kontakt med producenten Giorgio Moroder som låg bakom den närmare 17 minuter långa erotiskt stegrande genombrottsingeln ”Love To Love You Baby” från 1975. Låten presenterade Donna Summer för de breda massorna men det av deras samarbeten som har fått störst betydelse för eftervärlden kom två år senare.

På ”I Feel Love” från 1977 förenades afroamerikansk soul och funk med futuristiska europeiska syntexperiment och lade därmed grunden till hela den elektroniska musikscen som tio år senare skulle få namnet techno.

Vissa musiklyssnare tenderar att vilja bygga höga murar mellan genrer och traditioner, mellan topplistor och oberoende gör-det-själv-idealister, mellan medvetenhet och ytlig underhållning. Donna Summer bevisade gång på gång ett sådant synsätt är begränsande och att den bästa och mest innovativa musiken skapas i möten och inte i motsättningar.

Mycket av Donna Summers musik var svulstig och dramatisk. I en SVT-intervju med Jacob Dahlin 1987 berättade Summer att hon hellre ville bli ihågkommen som en person som berörde och fick andra människor att må bättre än som discodrottning.

En som tidigare i år utnyttjade Summers känsla för att beröra var den amerikanska politikern och teparty-aktivisten Herman Cain som medvetet, eller omedvetet citerade henne i ett tal.

‘Life can be a challenge, life can seem impossible, but it’s never easy when there’s so much on the line’.”

Att raderna kom från ”The Power of One”, temalåten till barnfilmen ”Pokemon: The Movie 2000” är rätt talande för Donna Summers förmåga att förena djupt allvar med lättsam underhållning.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-05-18

Avicii är het just nu. När pr-maskineriet för jättestadion O2 Arena i London och Dublin meddelade att de bokat den svenska dansmusikproducenten sparade de inte på superlativen. 22-åringen från Stockholm kallades världens största dj och tillskrevs en gudalik status i dansmusikvärlden.

Spelningarna i början av juni blir Aviciis förs­ta stora solospelningar på de brittiska öarna. Men det är inte första gången, och troligen inte den sista heller för den delen, som tossiga britter får en uppenbarelse.

Det är inte heller första gången en svensk discjockey och dansmusikproducent hyllas internationellt. Men ingen dj och dansmusikproducent i världen har nått lika långt på så kort tid som Avicii, eller Tim Bergling som han egentligen heter.

För ett och ett halvt år sedan spelade Avicii skivor på en studentfest på AF-borgen i Lund. När de 23 000 biljetterna till hans tre spelningar i Globen i mars i år släpptes sålde de snabbt slut.

För några veckor sedan delade han scen med Madonna på Miami Ultra Music Festival, dansmusikvärldens största årliga sammankomst.

Redan för fjorton år sedan fastslog brittiska bandet Faithless att gud är en dj. Om så är fallet och om hen just nu förkroppsligas av en stockholmare i bakvänd baseballkeps så är himmelriket en smärre besvikelse. Åtminstone den del av himlen som öppnat sina pärleportar för oss bakom scenen på inomhusarenan Forum i Köpenhamn.

Väggarna i den drygt tjugo kvadratmeter stora logen är beiga, golvet av ljus faner. Intill dörren står ett bryggerisponsrat kylskåp och i det motsatta hörnet av rummet är några bambukvistar utplacerade som dekoration.

Möblemanget består av en soffa och två fåtöljer runt ett litet soffbord, ett större matbord och några stolar.

Även om någon ställt fram några fat med färsk frukt på bordet och kylskåpet innehåller champagne, sprit och energidryck gör lysrören i taket det svårt att dölja känslan av ett högst ordinärt konferensrum.

Det mest glamourösa är en bild på danska kronprinsparet i ett bildspel på väggen.

– Vilka vill ni att jag ska tacka?

I logen poserar Tim Bergling framför Morten Brønnums mobilkamera med två glastroféer i famnen. Brønnum representerar Danish Deejay Awards. I början av april utnämnde de Aviciis singel ”Levels” till årets klubbhit och internationella dj-favorit.

Några veckor tidigare hade svenska skivbolaget Universal meddelat att ”Levels” sålt över en miljon enheter och bland annat basunerats ut till över hundra miljoner tv-tittare i en av reklampauserna till Super Bowl, finalen i amerikanska fotbollsligan NFL och reklamvärldens mest attraktiva marknadsföringsplats. Idag har singeln sålt över 2,5 miljoner enheter.

Klockan är strax efter 22 på fredagskvällen och det är drygt fyrtio minuter kvar tills Avicii ska kliva upp på scenen, höja högerhanden och hälsa på de sjutusen besökarna på ett slutsålt Forum i Köpenhamn.

Han kommer direkt från tre spelningar i Norge. När ni läser det här befinner han sig åter i USA för att uppträda i Las Vegas innan han flyger tillbaka till Öresund för två spelningar på Malmö Arena på onsdag nästa vecka.

Innan han spelar på O2 arena i London ska han även hinna bocka av Söderstadion i Stockholm från att-göra-listan.

Avicii är het just nu. Men det är lika bra att vi tar allt från början.

* * *

Tim Bergling är född 1989 och uppvuxen på Öster­malm i Stockholm. Pappa heter Klas Bergling. Mamma är skådespelerskan Anki Lidén. Tillsammans med Tommy Körberg har hon sonen Anton, som alltså är Aviciis halvbror.

För fem år sedan började Bergling göra musik hemifrån. Inledningsvis verkade han inte inom någon särskild stil eller genre men tack vare svenska namn som Swedish House Mafia, Eric Prydz och John Dahlbäck gled han allt mer in på house.

– Jag hade försökt med gitarr och alla möjliga grejer innan, men varit så jävla dålig på allt. Med housemusiken hittade jag något där jag faktiskt utvecklades och gick framåt. Mina polare gillade låtarna och det taggade mig att fortsätta.

Genom väggarna dunkar ljudet från kvällens uppvärmare, danska dj-duon Too Many Left Hands.

– I och med att jag var sjutton bast och knappt varit ute hade jag ingen direkt bild av klubbscenen. Jag kollade på youtube-filmer från när medlemmarna i Swedish House Mafia åkte runt och spelade. Det var egentligen det enda intrycket jag hade av klubbmusik, säger han.

Avicii började sprida sina låtar gratis på olika bloggar och fick en viss uppmärksamhet och uppskattning, bland annat från inflytelserika brittiska radio- och klubbmusikprofilen Pete Tong.

En annan som gillade vad han hörde var Arash Pournouri, som kontaktade Bergling via Facebook och föreslog att de skulle ta en förutsättningslös kaffe. Pournouri hade en bakgrund som klubbarrangör, bland annat på Café Opera i Stockholm. Han hade även byggt upp ett blygsamt nätverk av kontakter på olika skivbolag och erbjöd sig att hjälpa till.

Relativt snabbt fick Arash Pournouri en roll som manager åt Tim Bergling.

– Arash hade redan från början en klockren plan. Han såg potentialen i musiken och att det kunde bli stort, berättar Bergling.

Planerna var inte direkt blygsamma. Målsättningen var att göra Avicii till världens största artist. Arash Pournouri kallade de storslagna visionerna för ”Avicii-projketet”. Avicii skulle inte vara en dj som Tiësto eller producent som Timba­land utan en artist som utryckte sig genom att spela skivor och vars verk är produktionerna.

Strategin gick ut på att förena en professionell inställning från den mer traditionella affärsvärlden med den elektroniska dansmusikscenens nyfikna inställning och orädda gör-det-själv-ideal.

– Baserat på de erfarenheter jag hade från att boka utländska dj:s insåg jag att det gick att arbeta på ett mycket proffsigare sätt än de gjorde. De gjorde många fel, säger Arash Pournouri.

– Vissa av dem ville inte synas. Andra spelade helt annorlunda musik som dj:s än vad de gjorde när de själva producerade eller brydde sig inte om att leverera på samma nivå som deras gager, fortsätter han.

Som bokare och musikfan hade han följt de mest betydelsefulla housebloggarna och insett vad som fick mycket uppmärksamhet.

– Jag var jätteinne på research och statistik och utgick väldigt mycket från hårda fakta över hur saker och ting blev stora. Jag har aldrig känt att hits varit beroende av tur. Det är inte rocket science att göra en sommarhit. Det finns faktorer som påverkar. Att musiken håller är självklart en förutsättning. Men det finns även and­ra saker som gör att vissa låtar blir stora hits och andra inte. Det är inga tillfälligheter, menar Arash Pournouri.

Anledningen till att de själva har lyckats beror enligt Pournouri till 110 procent på deras val av strategi.

– Det har mycket att göra med profilering, marknadsföringstänk och kreativa lösningar på hur man ska få uppmärksamhet. Vi har aldrig känt att vi är världens bästa producenter.

Avicii började spela skivor ute så sent som 2010. Förra året utsågs han till världens sjätte mest populära discjockey av tidningen DJ Mags läsare.

Ett av de första stegen i Avicii-projektet var just att lära Tim Bergling uppträda som dj. När han och Arash Pournouri först träffades hade Bergling aldrig rört ett par cd-spelare.

– Inledningsvis var det viktigt att Tim inte underlevererade. Om någon promotor bokade honom skulle den personen var supernöjd efteråt. Inte bara bokaren utan även alla fans. Det var viktigt att Aviciis framträdande var lika bra som hans produktioner.

En medveten strategi var att göra Aviciis dj-spelningar unika och exklusiva.

– Jag ville inte att någon skulle kunna återskapa ett dj-set med Avicii. Därför såg vi redan från början till att vi hade osläppta egna låtar eller egna omarbetningar av andra stora låtar som ingen annan dj kunde spela. Vi har alltid haft omkring 90 procent eget material i spelningarna, säger Arash Pournouri.

Tack vare rötterna i den afro- och latinamerikansk gayscenen i New York har klubbmusikscenen av tradition en historisk koppling till alternativa och normbrytande sammanhang. När den första vågen av amerikansk house och techno svepte över Europa i slutet av 80-talet var illegala och ljusskygga ravefester de enda sammanhang där musiken kunde höras.

Förutsättningarna skapade en gemenskap och en exklusivitet som odlade en naturlig romantisering kring utanförskap och undergroundkultur.

Även om enstaka låtar tidigt nådde toppen av försäljningslistorna fortsatte dansmusikscenen länge att utvecklas i en parallell värld.

Det var egentligen först när den breda festivalpubliken började upptäcka och uppskatta house och electro i mitten av 00-talet som de tydliga gränserna mellan den alternativa klubbvärlden och popmusikens motorvägar började suddas ut.

Men romantiseringen kring utanförskapet och det exklusiva sammanhanget lever fortfarande kvar.

– Det speciella med house och det som gav mig energi till en början var att uppleva musiken på plats. När man väl hade gjort det förstärktes minnena av musiken när man hörde den i efterhand. Därför var vi beroende av att människor hörde Aviciis musik i rätt forum och vårt forum kommer alltid att vara klubbar. Det är där musiken hör hemma, men sedan finns det arenalåtar som även är perfekta för stora festivaler, säger Arash Pournouri.

Vad som anses vara rätt forum och var gränsen går mellan en intim klubbupplevelse och en slentrianmässig arenaspelning som råkar ackompanjeras av house varierar garanterat beroende på vem du frågar.

En viktig skillnad mellan Avicii och äldre framgångsrika namn som David Guetta, Eric Prydz och Swedish House Mafia är att de senare har rötter inom en alternativ musikscen som Bergling aldrig varit en del av. När han var tillräckligt gammal för att springa på klubbar hade musiken redan kommersialiserats och blivit en folklig rörelse.

För många människor i Aviciis ålder är house mer förknippat med nattklubbarna kring Stureplan och på Ibiza än ljusskygga fester i gamla industrilokaler. Den som aldrig har varit del av en motståndskultur eller haft en romantiserad syn på att verka utanför de breda sammanhangen ser inte lika lätt ett problem i att synas och exponeras maximalt.

När Avicii gästade Miami Ultra Music Festival för två år sedan och ännu var ett relativt okänt namn hade Arash Pournouri hyrt tre turnébussar med Tim Berglings ansikte tryckt på sidorna. Varje dag cirkulerade bussarna längs South Beach där dansmusikvärldens allt och alla befann sig.

De som inte visste vem Avicii var innan festivalen gjorde det garanterat när de åkte hem.

– Jag ser inget behov i att vara underground och förstår inte varför något ska behöva vara det. Jag gör alltid den musik som jag tycker är bra och vill bara att den ska nå ut till så många som möjligt, men jag tänker inte anpassa min musik för att göra massorna nöjda, säger Tim Bergling.

Får du mest kickar av att jobba i studion eller att spela ute?

– Definitivt av att spela. När jag kommer på en melodi eller hör något i en låt jag håller på med och känner att det är så bra att jag dör är det nästan som att jag mentalt teleporterar mig till en spelning framför alla människor. Jag får samma känsla och tänker ”shit, när jag väl spelar det här ute då kommer folk att bli helt galna”. Sedan när du verkligen står där och spelar och ser det hända är det ändå ingenting som slår det.

Arash berättade att målet är att Avicii ska bli världens största artist. Vad säger du om det?

– Arash har en stor vision, säger Tim Bergling och skrattar.

Vad är din målsättning?

– Att spela och hålla på med musik. Jag har redan nått mitt mål för ett och ett halvt år sedan. Helt seriöst. Jag känner mig nöjd som det är. Det är klart att det är hur grymt och kul som helst att spela på O2 Arena och nå ut till massor av människor. Men allt det är bara en bonus.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-05-12 inför Aviciis spelningar på Malmö arena.

Flera av Michael Kiwanukas låtar kan tolkas som att de handlar om växelverkande krafter av ett och samma ämne. Tro och tvivel.

Vägen mot en religiös övertygelse och kampen mot de krafter som vill annorlunda är ett klassiskt ämne inom soulmusiken. Därför är det lite överraskande att höra Michael Kiwanuka berätta att religionen spelade en obefintlig roll under uppväxten.

– Jag skulle inte säga att religion spelade någon roll överhuvudtaget. Den tro du refererar till i en låt som ”I’m Getting Ready” handlar mer om andlighet än om religion.

Religiös frälsning beskrivs ibland som en gudomlig blixt från en klar himmel. Den tro som Michael Kiwanuka sjunger om framstår mer som en mognadsprocess.

– Det är faktiskt ganska svårt att tro på något som du inte har sett eller upplevt själv. Du måste växa in i det, lita på vad du upplever och nästan bestämma dig för att låta dig övertygas och dras med.

Michael Kiwanukas föräldrar kommer från Uganda men flyttade till London på 80-talet. Kiwanuka är född 1988 och växte upp i den etniskt vita medelklassförorten Muswell Hill i norra London.

Musikaliskt är det lätt att dra paralleller mellan Kiwanuka och gammal folksoul från 60- och 70-talet. Men de som fick honom att våga plocka upp gitarren och skriva låtar var rockhjältar som Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Hjältar som inte är de mest självklara för en svart 80-talist som är uppväxt i en popera som dominerats av hiphop, r&b och annan afroamerikansk pop.

– Det var inte svårt, men det fick mig att känna mig lite annorlunda för att dessa artister inte passade in i mallen över vad folk förväntade sig att jag gillade, säger Michael Kiwanuka och fortsätter:

– Det jag gillade med Bob Dylan är att han inte försökte passa in eller be om ursäkt för vad han gjorde. Förmodligen är det också därför jag uppskattar artister som Kurt Cobain och Marvin Gaye. De startade en egen popresa som sedan inspirerade andra.

”Home Again”, titelspåret från vårens debutalbum, handlar om att hitta ett eget uttryck men också om att våga hitta sig själv.

– Det handlar om att känna sig bekväm med vem man är. När du väl gör det så kommer du snart känna dig hemma. Det är då du kan få saker att hända och förhoppningsvis börja leva.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-27

Miami Music Conference mars 2005. Brittiska Bugz In the Attic har fest på Amika och kvällen är fortfarande inte natt. Fyra svenska klubbmusikcelebriteter, vi kan kalla dem Calle, Mats, Mattias och Ingmari, lyssnar på Jazzanovas Jürgen von Knablauch som är inbjuden för att spela skivor.

När han mixar in en ny låt börjar de alla snegla på varandra. Först lite diskret. Sedan allt mer uppenbart. Till slut står de vända mot varandra och gapar på det sättet som bara riktiga musikjunkies kan göra när de hör något de aldrig hört förut och bara måste få reda på vad det är som spelas.

Ingen har en aning. Men det är fantastiskt och låter inte som något annat de hört tidigare. Som techno fast i hiphop-tempo. Som om “Mad Mike” Banks spelat in med DJ Premier. Som ett blockparty i Bronx med Ron Hardy som DJ.

– Ingmari, du är tjej. Kan inte du gå upp och fråga vad det är för låt, säger någon.

Låten heter “Sunshine F**k”. Gruppen heter Trickski och är det senaste tillskottet på Jazzanovas Sonar Kollektiv.

Daniel Becker sitter i sin lägenhet i Berlin och väntar på att Yannick L – den andra tredjedelen av Trickski – ska dyka upp. Gruppens tredje medlem Jack Migger – MC och partykatalysator vid live- och klubbframträdanden – är den här dagen upptagen med annat.

– Yannick är den musikaliska hjärnan. Jag jobbar mer med själva arrangemangen och känner av vad som funkar.

Jag blir snabbt avbruten när jag ställer fler frågor.

– Kan du inte ringa upp om några minuter när Yannick är tillbaka så kan vi börja intervjun på riktigt då? Det känns mer demokratiskt.

När jag ringer upp är det Yannick som svarar. Den här gången är Daniel ute och köper snacks och vi får vänta ytterligare innan vi kan starta.

Yannick och Daniel träffades i Freiburg. En studentstad i sydvästra Tyskland som i den här delen av musikvärlden främst är känd som hemstad för klubben Rootdown och bayernbossanovans fader – Rainer Trüby.

Det här var i slutet av nittiotalet och likt de flesta andra djs spelade Trickski en hybrid av rare grooves och framtida jazz. En hybrid som i början stakade ut nya musikaliska riktningar men till slut bara upprepade ett redan fastställt koncept i oändlighet.

Yannick: Vår musik är resultatet av hur vår smak utvecklades genom åren. Vi tar delar av allt vi gillar och sätter samman det med influenser av house, techno och hiphop. Det är ett patetiskt ord men man skulle kunna beskriva vår musik som en smältdegel.

Varje gång jag ställer en fråga upprepar han den högt på charmerande tyskengelska så att de båda får chans att säga sin mening. Så fort den ena svarar lämnas telefonen över till den andra som på lika charmerande tyskbruten engelska fortsätter resonemanget.

Daniel: Vi tillhör båda den andra, yngre generationen som kom in på rare grooves. När vi började samla skivor var de flesta loppmarknaderna redan utplockade. Så vi är inte skivsamlare på det viset att vi letar efter den japanska förstapressen av något som vi vet går att få tag i på nypress.

Framtidsjazzens utveckling de senaste åren mot mer elektroniska rytmer handlar inte bara om en nostalgisk återanvändning av 80-talets klubbkultur eller om att retroscenen kom i kapp den moderna klubbscenen och bet sig själv i svansen. Det är framförallt ett medvetet, naturligt steg bort ifrån allt som tidigare varit förknippat med nujazz.

Daniel: Jag tror musiken var en del av den sena nittiotalseran med lounger överallt. När börserna kraschade tröttnade folk på det trevliga, smakfulla och välproducerade och sofistikerade. Musiken hade nått en punkt där den var tvungen att rikta blickarna bakåt och hitta nya vinklar.

Yannick: Många gillade inte hur musiken marknadsfördes och hur den började skapas för att attrahera vissa köpare. Själva poängen med nujazz var ju att människor dansade till musik som de aldrig hört förut. Men vad är meningen med att höra samma musik i en bar som på en klubb?

Naivt enkla trummaskinrytmer och syntbasgångar blev verktyget för att ta tillbaka musiken dit den hörde hemma. Tillbaka till den europeiska klubbmusikens rötter  i acid från Chicago och techno från Detroit. Tillbaka till dansgolvet. Även om det fortfarande till viss del handlade om att återanvända historien låter dåtiden inte som den brukade göra.

Daniel: Det mesta som vi gillar är gammalt, men vi samlar mer på house än jazz idag.

Yannick: Vi var inte så djupt inne på techno i början av nittiotalet. Men de senaste åren har vi börjat återupptäcka gammal house och techno. Mestadels från Detroit och Chicago.

Vad är det ni gillar i gammal Chicago- och Detroithouse?

Yannick: Det som är intressant är själva produktionerna. Harmonierna i Detroittechnon. Hur basen jobbar. Jag gillar råheten på de tidiga Chicacohousetolvorna. Det är lite det vi eftersträvar med Trickski.

Tidigare publicerad i musiktidningen Brus juni 2005. Trickski spelar på Inkonst i Malmö lördag 14 april i samband med Nöjesguiden och Noize-kollektivets förfest för Sonár. Läs mer på deras facebookevent.

Som malmöbo har känslan av att befinna sig i medias fokus varit påtaglig den senaste tiden. Samtidigt som jag vill försöka förklara och berätta om mitt Malmö för utomstående blir det frustrerande tydligt att vi befinner oss på olika sidor av linsen.

Förhoppningarna var därför inte särskilt höga inför UG:s Malmöspecial. Men programmet och framförallt Gellert Tamas lyckades förmedla en mer nyanserad bild av den komplexitet som råder än vad riksmedia tidigare gjort. Mycket på grund av att de för ovanlighetens skull inte försökte hitta ett svar, en syndabock eller en samstämmig bild av staden utan tillät sig att lämna många frågor öppna.

Från en sida av förstoringsglaset uppfattas Malmö lätt som ett svartvitt lapptäcke av olika världar, kulturer, klasser, etniska grupperingar och politiska åsikter från extremhöger till yttersta vänsterkanten. Men för många av oss som bor här påminner vardagen allt mer om en grå filt som kan verka både trygg och kvävande på samma gång.

Publicerad på Sydsvenskans kultursidor 2012-03-29

För mer än ett och ett halvt år sedan fann jag överraskande mitt namn i amerikanska The Advocate, den största tidningen i Louisianas huvudstad Baton Rouge. Överraskande för att jag varken har varit i södra USA eller någonsin publicerat en text om ett Louisiana-relaterat ämne på engelska.

Artikeln refererade till en text i vår lokala morgontidning i södra Sverige. Jag hade skrivit om Baton Rouge-rapparen Lil Boosies album ”Superbad: The Return of Boosie Bad Azz”. Min recension fanns till och med översatt från svenska till engelska och återgiven i sin helhet på The Advocates webbsida. Utan att läsa in alltför mycket mellan raderna fick jag en känsla av att artikelförfattaren Marissa Frayer fann det lite lustigt att en svensk tidning uppmärksammade en rappare från Baton Rouge.

På sätt och vis hade hon rätt. Majoriteten av Sydsvenskans läsare befinner sig långt från det USA och den verklighet som Lil Boosie och liknande rappare porträtterar. Samtidigt har ljudet av afroamerikansk hiphop varit en viktig del av den svenska populärkulturen sedan mitten av 80-talet.

Jag var tio år när jag började lyssna på hiphop. De första skivorna jag spelade om och om igen på kassett var Beastie Boys ”Licence To Ill” och Run DMCs ”Tougher Than Leather”. Det har snart gått 25 år sedan dess.

När artister som N.W.A. i slutet av 80-talet introducerade Amerika för sidor av Los Angeles som aldrig visats i några Hollywoodfilmer dröjde det inte länge innan Comptongruppens musik även gick att hitta i de småstadshålor som jag och merparten av alla svenskar vuxit upp i. Skivorna låg inte högt på försäljningslistorna och gjorde inga stora avtryck på mainstreamkulturen i Sverige då. Men de gick att finna för dem som letade.

Oavsett om ditt intresse är musik, konst, mode, film eller design är du som svensk uppväxt med att söka, lite som en guldvaskare eller en hiphopproducent på jakt efter det perfekta beatet i loppmarknadernas dammiga skivbackar. För den som är intresserad av alternativkultur i Sverige är gräset alltid grönare någon annanstans. Hur skulle det inte kunna vara det när utbudet ständigt speglar de blott 9 miljoner människor som bor här?

För dem som förälskade sig i hiphop, gangstarap och romantiserad ghettorealism på 90-talet var mitten av 00-talet inga roliga år. Den 50 Cent som hade gjort sig ett namn på mixtapes och sippat Bacardi ”In Da Club” förvandlades snabbt till en popartist i mängden. Och även fast The Game försökte hålla den blodröda fanan högt på den motsatta kusten var det många som hellre blickade söderut. Mot städer som New Orleans, Houston och Atlanta. Mot lokala subgenrer som bounce, screw och crunk.

När väl hiphopkartan ritats om och fått nya huvudstäder dröjde det inte länge innan artister som Lil Wayne och T.I. var så stora att de mer förknippades med toppen av Billboardlistan än sina hemstäder. Men en rapstjärna förblev lojal till sin hemmaplan och sina gamla lokala kollegor även efter att sydstatsrappen förvandlats till storsäljande popmusik: Torrence Hatch, mer känd som Boosie Bad Azz eller Lil Boosie.

Jag är ganska säker att det var Très Bien Shops Hannes Hogeman som introducerade mig för Lil Boosies rakbladsvassa röst och ettriga ordflöde. Inledningsvis förvånades jag över att hiphop – i synnerhet gangstarap, om vi tillåter oss att använda den termen även i de här sammanhangen – var den mest spelade musiken på Très Bien Shops kontor. Men vid närmare eftertanke kändes det bara logiskt.

Det finns dem som hävdar att vår musiksmak cementeras mellan vi är femton och tjugo år. Tonårens hjältar och preferenser följer sedan med som en måttstock för vårt fortsatta musikkonsumerande i resten av livet. Vad som får oss att välja en hjälte framför en annan är svårt att svara på. De beslut man tar som tonåring är sällan särskilt rationella eller eftertänksamma. Tonåringar väljer det som känns dope och fresh, oavsett om det handlar om inköp av kläder, musik eller vilka böcker eller tidningar vi läser.

Vissa människor fann sina hjältar och hjältinnor i Science Fiction-filmer, NBA eller Champions league, andra på catwalken i Paris, en rockklubb i Manchester eller bland romantikförfattare på biblioteket. Vi fann dem i amerikansk gangstarap.

I oktober 2006 beskrev dåvarande New York Times-journalisten Kelefa Sanneh Lil Boosie som att han hade de fem egenskaper som varje rappare behöver: en röst man minns, infekterat förkärlek till skitsnack, dålig attityd, regionalt rykte och ett skivkontrakt. Tidigare samma år hade Lil Boosie släppt storbolagsdebuten ”Bad Azz” och med hjälp av sovrumsdansande fans fått en internethit med ”Do tha Ratchet”, en av många singlar det året som förvandlade lokala låtar till nationella och globala youtube-anthems.

Lil Boosie jämförs ofta med Tupac Shakur och ”Set It Of” kan mycket väl vara hiphopvärldens hårdaste verbala uppgörelse sedan just 2Pacs ”Hit Em’ Up” från 1996. Det som utmärker honom, förutom de mångfacetterade texterna, är hans speciella förmåga att likt en sydstatsversion av Busta Rhymes helt ta över låtarna han gästar. Det spelar ingen roll vem originalartisten är. Det enda man minns från låtar som ”Wipe Me Down” är Lil Boosies raspiga röst som lätt får en lätt att tro att han gurglat halsen med tårgas innan han klev in i mikrofonbåset.

Torrence ”Lil Boosie” Hatch växte upp i södra Baton Rouge och beskriver sin uppväxt som familjär under omständigheterna. Mamman var lärare i naturvetenskap på Middle School. Pappan hade missbruksproblem.

– I was a regular bad ass kid, playing sports, rippin and runnin, berättade Lil Boosie för The Faders Chris Richard i april 2008.

Men när pappan gick bort i samband med en hjärntumör 1997 förändrades Boosie. Det dåliga uppträdandet eskalerade. Musiken och skrivandet, som han fått intresse för genom mammans böcker och diktsamlingar, blev en ventil för att hjälpligt hantera och uttryckta de känslorna som riskerade att koka över inombords.

Det dröjde inte länge innan Lil Boosie började göra avtryck i hemstaden. Som 15-åring jobbade han med lokala hiphop-hjälten och sedermera mentorn C-Loc. Efter ett tag nådde surret om den lovande rapparen de lokala entreprenörerna Melvin ”Mel” Vernell Jr och Marcus ”Turk” Roach. Under överseende av legendariska UGK-rapparen Pimp C hade duon lanserat skivbolaget Trill Entertainment i ett försök att upprepa den succé som Cash Money/No Limit upplevt i grannstaden New Orleans några år tidigare.

När Boosie 2000 tvingades till sin första runda bakom murarna, efter att ha blivit ertappad av polisen i en stulen bil, var det Trill Entertainment som borgade ut honom och gav honom skivkontrakt. Olyckligt nog skulle det varken bli hans sista strid med rättvisan eller sista besök i fängelset.

I låten ”I Remember” tänker Lil Boosie tillbaka. Över ett tillbakalutad beat med en irriterande syntslinga konstaterar han att aldrig glömt det förgångna, varken de bra eller dåliga stunderna. Dagarna i bar överkropp under den stekande sommarsolen, sitt första paket med weed, morfar som predikade i kyrkan, när han första gången bar pistol till skolan, pappans misshandel av mamman, när han själv blev utsläppt från fängelset.

Han låter som en gammal veteran som vid ålderns höst reflekterar över sitt liv. I verkligheten hade Boosie ännu inte fyllt 25 år.

Gangstarap har ända sedan dag ett byggt på en mer eller mindre avvägd blandning av fiktion och gaturealism. Det är uppenbart att människor som tillhör toppen av underhållningsindustrin och driver mångmiljonföretag inte har tid att hustla på gatorna och att många av historierna och händelserna de berättar om i sina texter är uppdiktade. Lika uppenbart finns det en koppling – ibland historisk, ibland aktuell – till en kriminell värld som är högst verklig. Till skillnad från exempelvis Martin Scorsese, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Al Pachino och andra legender som trovärdigt porträtterat en kriminell livsstil på film har de största gangstarapparna aldrig lika tydligt lyckats distansera sig från det levernet. Innan den före detta fängelsevakten Rick Ross bevisade motsatsen ansågs ett rövarliv – a thug life – närmast vara en nödvändighet för att ge historierna styrka och trovärdighet. Men att spela en roll trovärdigt är självfallet inte det samma som att leva den rollen till hundra procent.

Ibland inbillar jag mig att vi i media och andra utomstående har svårare att skilja på rollerna än rapparna själva. Att vissa avdelningar och personer inom den amerikanska polisen specialbevakar hiphopscenen säger förmodligen lika mycket om det amerikanska polisväsendet och andra utomståendes fördomar som det verkliga behovet för sådana aktioner. Att flera av hiphopvärldens allra största stjärnor avtjänar, eller nyligen avtjänat, fängelsestraff kan lika mycket ses som ett bevis för ett uppfuckat amerikanskt rättssystem som ett bristande omdöme från artisterna i fråga. Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

Med facit i hand är jag inte övertygad om att den badazz-attityd som Kelefa Sanneh pratade om i New York Times är att rekommendera för den rappare som vill ha en stabil karriär. För Torrence Hatch innebar det att han tvingades bevittna släppet av sitt fjärde studiealbum bakom lås och bom. Sedan september 2009 avtjänar Lil Boosie nämligen ett fyraårigt fängelsestraff på Dixon Correctional Institute i Louisiana efter att för tredje gången blivit dömd för marijuanainnehav.

Den 17 juni förra året blev saker flertaligt gånger värre när Hatch anklagades för delaktighet i mordet på den före detta skivbolagskollegan Terry Boyd.

Lil Boosie är anklagad för att ha anlitat Michael ”Marlo Mike” Louding för att mörda 35-åriga Boyd, som sköts till döds, 21 oktober 2009.

I en intervju med On Wax Magazine i september 2011 förnekade Hatchs advokat Martin Regan anklagelserna:

– Det finns en individ som har hävdat att Torrence Hatch är den personen som skickat honom, anlitat honom och hyrt honom för att mörda någon. Jag uppfattar det som att den här individen sedan dess har tagit tillbaka det uttalande för att det helt enkelt inte är sant. Den här personen som vi har att göra med har mördat tre eller fyra människor.

Som om inte det var tillräckligt dömdes Boosie i slutet av november förra året till 8 år i fängelse efter att han förklarat sig skyldig till att vid tre tillfällen ha försökt smuggla in narkotika på Dixon Correctional Institute and the Louisiana State Penitentiary.

Utöver det försöker utredarna bevisa att Lil Boosie har varit involverad i fem andra mord kopplade till Michael Louding.

Boosie själv förnekar alla dessa anklagelser och hävdar att distriktåklagaren Hiller Moore III har en personlig vendetta mot honom.

– Jag sitter här på grund av de låtar jag spelade in innan jag fängslades. Låtar om polisen i Baton Rouge och vad som händer här, berättade Lil Boosie i en intervju med XXL Magazine i maj 2011.

– Det är många saker med vårt skivbolag som samhället inte gillar… de beslagtog min hårddisk från mitt hem efter att jag blivit arresterad. Jag har dagar av album där. De har fortfarande inte lämnat tillbaka den trots att de haft den i över ett år. Jag behöver den där musiken.

Boosie advokat Jason Williams menar att distriktåklagaren försöker övertyga allmänheten att det finns en koppling mellan en massa fall utan att det finns några faktiska åtal.

– Det är ett fall som han är åklagad för, berättade Williams för CBS tidigare i år. Men det är den nivån orättvisorna befinner sig på inom den här myndigheten som försöker sätta dit en oskyldig människa. Och i det faktiska fallet finns inte ett enda bevis som pekar mot Lil Boosue bortsett från det faktum att han är en ung svart man som har lyckats bra i Baton Rouge.

I september 2010 släppte Lil Boosie sitt fjärde fullängdsalbum ”Incarcerated”. Lil Boosie och skivbolagskollegan Webbie spelar två av huvudrollerna i Damon Dash-skrivna filmen ”Ghetto Stories” som utspelar sig i Baton Rouge och släpptes tidigare i år på DVD. Mordrättegången mot Lil Boosie startar 30 april 2012.

Det senaste månaderna har Sverige drabbats av fullständig bloggfrossa. Alla verkar gå igång på att skriva och läsa dagboksaktiga kommentarer på internet. Det känns lite konstigt. Fenomenet i sig är ju inget nytt. Det nya är omfattningen och den mediala uppmärksamheten.

Det är en solig söndagskväll när jag träffar Björn af Kleen vid Möllevångstorget i centrala Malmö. Han kommer på cykel, ser nyklippt ut och är precis lika fräsch som man kan förvänta sig av en disciplinerad person som ger sken av att vara uppe med morgontidningen och i säng strax efter deadline.

Björn är född 1980 och kommer ursprungligen från Hedemora. På drygt ett år har han gått från att vara ett okänt namn vid skolbänken till att ett av de flitigast droppade namnen bland bloggande mediacelebriteter. Sen i maj förra året jobbar han heltid som kulturjournalist med bland andra Sydsvenskan och Expressen som uppdragsgivare. I veckan utsågs han till en av landets hundra mäktigaste 80-talister av affärstidningen Att:ention.

På Tempo bar & kök är det lugnt och öde. Gårdagens sjöslag är bortstädat och än har inte kvällens gäster anlänt. Vi sätter oss inomhus vid ett av de klassiska 50-talsborden med matchande sjuanstolar. Björn beställer en whisky med is.

– Jag har en tes om att journalister skriver bloggar för att få berätta på ett sätt som de inte får utlopp för i vanliga tidningar. Formen för journalistik måste bli friare. Journalisten måste bli synligare i texten.

På Diagnos.dk har Björn af Kleen sedan i december beskrivit de våndor, vedermödor och människor som möter en framgångskåt journalistwannabe på väg uppåt i hierarkin. När bloggportalen.se – en sammanställning av över tusen svenska bloggar av skiftande karaktär – startade för tre veckor sen skrev han:

”Att blogga uppriktigt och storögt om medievärlden har visat sig vara en framgångsmetod. Sju månader efter att jag och två journalistkollegor startat bloggen Diagnos.dk har jag dejtat, fått kvalificerade jobberbjudanden och blivit intervjuad tack vare bloggen.”

Bloggen har blivit ett effektivt verktyg i byggandet av det personliga varumärket.

Diagnos startade som en åsiktsspalt i studenttidningen Lundagård. En plantskola som fostrat skådespelaren Hasse Alfredson, politikern Per Garthon, Per T Ohlsson, Jan Mårtensson, Gunnar Fredriksson och diverse andra namn som hamstrat chef- och ledartitlar på landets största tidningar.

I december 2004 publicerades de första inläggen på Diagnos.

– Jag frågade Karin om vi inte skulle starta en blogg, säger Björn. Det verkade kul att få skriva om vad man ville.

Karin heter Olsson i efternamn. Nyligen lämnade hon Lundagård efter två framgångsrika år som chefredaktör. I sommar har hon vikarierat som ledarskribent på Expressen där även Björn tillbringade juli månad som vikarierande kulturredaktör. Tillsammans utgör de två tredjedelar av Diagnos. Joakim Borda-Pedreira, frilansjournalist och nyutnämnd kulturchef på Lundagård, är den tredje.

– Indirekt var Diagnos en reaktion på min jobbsituation, säger Björn. Jag jobbade heltid på Sydsvenskan då och föll lite i deras mall för hur man ska skriva.

Han rufsar fingrarna genom sin kortklippta frisyr och verkar inte kunna bestämma sig för om han ska kamma luggen framåt eller åt sidan.

– Den redaktör jag jobbade mest för på Sydsvenskan bad mig stryka mina mest jag-centrerade meningar. Hon menade att journalisten aldrig ska ställa sig i vägen för personen i artikeln. Som oetablerad frilansjournalist är du inte riktigt i position göra annorlunda. Man skriver först och främst för redaktören. Inte för läsaren. Även om det låter fult så är det absolut så.

Björn menar att man som frilansjournalist ständigt befinner sig i en ångestladdad situation.

– Som oetablerad frilans är det ett helvete. Det finns ingen trygghet. Det finns en rejäl ängslan hela tiden. Att man inte ska få chansen att skriva igen om man presterar dåligt.

Diagnos har offentliggjort prestationsångesten och vedermödorna. Vilket kan vara en förklaring till deras många läsare i journalistkretsar.

– Det finns säkert en igenkänningsfaktor någonstans. Karin skrev om en jobbig ledare för Expressen som hon inte var nöjd med exempelvis. Det är roligt att läsa om andra som utrycker samma ängslighet som en själv.

Men det är inte hela sanningen. Diagnos skulle inte vara lika läsvärt om de inblandade inte hade varit bra. Om de inte varit framgångsrika. Och samtidigt oroliga för att inte räcka till, att den uppåtgående kurvan ska plana ut. För tidigt.

En annan förklaring till Diagnos framgång inom branschen bygger förstås på att många av personerna de kommenterar tillhör de mediala svanar gräsänderna på landets tidningar plaskar med – eller snarare, önskar de plaskade med (även om de aldrig skulle erkänna det offentligt) – i den journalistiska ankdammen.

– Jag hade bloggat om min löneförhandling på Expressen och skrivit att Per Svensson [kulturchef] var en neurotiker och att Björn Wiman [biträdande kulturchef] hade konstig frisyr. Det är lite av en utmaning att våga vara personlig och skriva om sina bekymmer och tillkortakommanden fast stjärnor och chefer läser det man skriver.

Björns whisky är avslutad och fingrarna har övergått till att leka med de överblivna isbitarna i glaset.

– Jag hoppas att jag fått uppmärksamhet och att det blir varaktigt för att jag jobbat hårt och skriver bra. Det skulle kännas roligare om ens artiklar nämndes istället för ens blogg. Det går inte att driva karriär bara på att ha en blogg.

Vi lämnar Tempo och tar sällskap Kristianstadgatan bort mot Folkets park. Klockan har passerat åtta.

Björn berättar att hans mamma föreslagit att han som gillar att skriva borde starta ”en sån där blogg”.

Medial uppmärksamhet är uppenbarligen inte det samma som kändisskap på hemmaplan.

Drygt en timme efter att vi skilts åt kommer det ett inlägg från Björn på Diagnos.

”Blev just intervjuad. Märklig upplevelse. /…/ Slog mig att jag inte sa det viktigaste: att det är kul att gestalta. Kul att berätta. Därför bloggar man. Träning.”

Och för att finslipa det personliga varumärket.

Publicerad i Falukuriren/Dalarnas Tidningar 2005-08-27. Sommaren 2005 rådde någon slags medialbloggfrossa som utmärktes av en blandning av fasa och fascination för ett nytt och ganska fritt sätt att skriva och publicera texter för en större allmänhet. Jag hade inte läst den här texten på flera år och när jag öppnade dokumentet trodde jag att den skulle vara mer lismande och inställsam. Idag tycker jag nästan den är lite elak på sina ställen. Jag kan sakna den naivitet öppenhet som utmärkte bloggtexter under den här tiden. Till exempel att Björn af Kleen kallar sin chef eller redaktör Per Svensson för neurotiker och att han menar att det aldrig skulle gå att driva en karriär på att ha en blogg.

Med hjälp av radikala feminister förvandlar Mash Up International blågul pop till en regnbågsfärgad baskarneval.

Klubben Slakthuset i Stockholm, 16 december 2011. Musikguiden i P3 har ordnat en fest för att samla in pengar till Musikhjälpen och Uppsalas Mash Up International avslutar natten med sin och allkonstnären Kakan Hermanssons remix av Veronica Maggios ”Jag kommer”.

Varje gång kontorsvardagen känns grå och trist brukar jag återvända till ett skakigt mobilfilmsklipp på Youtube från den spelningen. Speciellt de tjugo-trettio sekunderna när Mash Up Internationals Robert Petersen ställer sig uppe på dj-båset med en vuvuzela och Kakan Hermansson förvandlar Maggios heteronormativa hitsingel till ett urspårat karnelvaltåg i regnbågens alla färger.

Hon är ganska ung och hon ligger naken
Jag reser mig – hon kollar r&b-baken
Jag snodde dig från din dj-kille
Han kunde inte ge dig det du ville
Du vill komma i min mun
Skriker för högt i ditt gamla flickrum

– Det var nog meningen att det skulle bli mer rap från början, men jag erbjöd snabbt en lesbisk r&b-slinga som både innehöll en subtil diss till alla “koola” dj-dudes och den klassiska omvändningen. Jag älskar att låten blev så stor och att det finns en klubbhit som är lesbisk. Det är framtid, berättar Kakan Hermansson.

”Jag kommer” var inte den första blågula popsingeln som Mash Up International bjöd på en musikalisk jordenruntresa. 2010 transformerade de Miike Snows ”Animal” till karibisk soca i 140 knyck med hjälp av hyperenergiska Malmörapparen Gnucci Banana.

– Vi gillar att arbeta med högljudda radikalfeminister! Den genre vi agerar inom är sjukt grabbig och mansdominerad och det är grymt att kunna motverka det. Med det sagt så är Gnucci och Kakan först och främst helt fantastiska artister, skriver Robert Petersen i en facebook-chat minuterna efter att vi avslutat en traditionell telefonintervju.

Mash Up International startade som en klubb i Uppsala 2007 av Petersen och Ulf Risberg. Inspirerade av amerikanska dj-duon Hollertronixs gränslösa mix av genrer blandade de afrobeat med hiphop, reggae och dancehall. Mats Norman brukade hänga på klubben och hade i hemlighet spelat in ett par piratomarbetningar som han kallade för mash up-remixes. Petersen och Risberg gillade dem så mycket att de föreslog ett samarbete.

Idag är trion del av en global dansmusikscen med förkärlek för bas och karnevalmusik från de tropiska bredgraderna.

– Vi influeras fortfarande mycket av västafrikansk musik men även av kwaito från Sydafrika, soca, dancehall från Karibien och cumbia från Sydamerika. Ofta är det mer inspirerande än att lyssna på andra europeiska producenter som gör samma sak som vi, säger Robert Petersen.

- - -

Fakta Mash Up International
Uppsalabaserad producent- och dj-trio. Senare i vår släpper de en ep som innehåller samarbeten med Timbuktu, Gnucci Banana och ett gäng internationella rappare.

- - -

“Folk frågade efter remixen av ”Animal” men Mash Up släppte aldrig mp3:an. En kväll pratade jag med Robert och hans flickvän Thatsanie’ på Skype och föreslog att jag skulle komma till Uppsala så att vi kunde spela in en video och släppa lös djuret. Jag åkte klockan sex morgonen efter och lånade en tigerdräkt på SVT:s kostymförråd.”

Gnucci Banana om hennes och Mash Up Internationals tolkning av Miike Snows “Animal”.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-09 i en något nedredigerad version.

Att beskriva Rebecca & Fiona som något annat än ett fenomen vore en underdrift. Men det speciella är kanske inte deras folkliga genomslag utan att de nått den folkligheten som discjockeys.

Det finns ingen anledning att hymla om att en prisad dokumentärserie på SVT gett stor draghjälp. Men det förändrar inte det faktum att Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick skapat fullständigt kaos i städer och småorter över hela landet med ett par cd-spelare, en bunt skivor, en mixer och en brutalt smittsam partyenergi som enda vapen.

Det har aldrig skett tidigare i svensk musikhistoria.

– Även om saker eskalerade fort har de inte hänt över en natt. För människor som har sett oss ett år är det förstås stor skillnad om de nästa gång sett oss ett år senare, säger Rebecca Scheja när jag träffar henne och Fiona Fitzpatrick på en restaurang vid Medborgarplatsen på Söder iStockholm.

Det är måndag och klockan är strax efter lunch. Rebecca och Fiona har dagen innan kommit tillbaka från Göteborg. I samband med sitt tv-sända framträdande på P3 Guld-galan gjorde de en manifestation för papperslösa flyktingar och solidaritet.

Det är inte första gången Rebecca & Fiona utnyttjar uppmärksamheten till att sprida ett budskap.

– Vi vet att väldigt många lyssnar på oss. Därför är det viktigt att ta vara på utrymmet och säga vad man tycker, menar Rebecca Scheja.

– Vi tycker att det är tråkigt att det blivit trendigt med okunskap. Vi vill att det ska bli trendigt att ta hand om och känna för människor som har det svårt. Om många vill ha Buffaloskor för att vi har det vore det nice om de även kunde känna solidaritet för att vi känner det, säger Fiona Fitzpatrick.

Både Rebecca och Fiona är uppväxta i musikfamiljer. Rebeccas pappa Staffan Scheja är pianist och professor på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Fionas pappa, svenskamerikanska musikern och syntpionjärenGreg Fitzpatrick, har spelat på skivor med bland andra Mikael Wiehe och Adolphson-Falk.

Rebecca tillbringade sina sena tonår på musiklinjen på Viktor Rydberg-gymnasiet i Stockholm. Fiona gick på Norra Real och var länge en av landets främsta inom klättersport.

De träffades första gången 2007 och började genast hänga och springa på klubbar tillsammans. 2008 gjorde de sin första dj-spelning på nattklubben Grodan i Stockholm. Samma år startade de klubben DET påSpy Bar. Efter det dröjde det inte länge innan spelförfrågningarna började trilla in från andra svenska städer.

Turnépremiären på Babels scen i natt blir fjärde gången Rebecca & Fiona spelar i Malmö på mindre än tre år. Första gången de befann sig bakom skivspelarna i klubbkyrkan på Spån­gatan var i augusti 2009.

Efter den spelningen var planen att följa det lokala lämmeltåget till en svartfest på S:t Gertrudsgatan. Väl på plats blev de inte insläppta av en principfast lokal dj-profil som menade att en hajpad klubb på Spy Bar inte var tillräckligt starkt skäl för att slippa betala entré. Det var snarare ett argument för att ha råd att betala.

Vad han inte visste var att Rebecca & Fiona vid den tiden mer eller mindre levde på existensminimum.

– Hela den hösten hade vi inga pengar och levde jättejättefattigt, berättar Fiona Fitzpatrick.

– Vi fick kanske 2 500–3 000 kronor tillsammans för att spela 22 till 05 på Spy Bar. I och med att hälften av pengarna på fakturorna försvinner i skatt var det inte så fett, fortsätter hon.

När de inte spelade satt de mest i sängen i lägenheten med en dator och försökte lära sig göra musik med dataprogrammet Logic.

Sommaren 2010 släppte de sin första singel ”Luminary Ones”. I oktober samma år hade Rebecca & Fiona premiär på SVT Play. Dokumentärserien blev en succé.

Mindre än ett år senare dj:ade de på premiären av den holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

Trots att Rebecca & Fiona efter höstens albumdebut ”I Love You, Man!” kan kalla sig popartister är skivspelandet fortfarande det centrala.

– Dj:andet kommer alltid att vara kärnan. Vi älskar att spela skivor, säger Fiona Fitzpatrick.

Varför är det kul att spela skivor?

– Det är kul att dansa och festa. Sedan är det en kick att spela och göra musik för någon annan. Det är så många steg som är kul. Alltifrån att förbereda och leta efter låtar till att mixa ihop dem och försöka tänka på hur ett parti av en låt kommer att fungera när man spelar den ute, berättar Rebecca Scheja.

Hur myck et förbereder ni era dj-spelningar?

– Vi förbereder färdiga set, säger Fiona Fitzpatrick.

– Oftast. Sedan kan man givetvis kasta om låtordningen beroende på hur publiken ser ut. Vi försöker förbereda mycket för att undvika att göra övergångar som folk inte förstår mellan låtar. Den senaste tiden har vi blivit noga med tonaliteter och sådant, säger Rebecca Scheja.

Vad är tonalitet?

– Vi har blivit supernördiga. Vi mixar inte gärna in sången från en låt med en synt från annan låt som går i en annan tonart, berättar Rebecca Scheja.

Lunch har blivit eftermiddag och det är dags att bryta upp. Rebecca och Fiona behöver göra några ärenden innan de flyger till Alperna för en spelning dagen därpå.

Vi lämnar Medborgarplatsen för att gå mot Mariatorget och en second hand-affär där de hittat de flesta av sina scenkläder.

– Vi vill gärna supporta dem. Vi gillar att de håller priserna nere och inte höjer bara för att second hand-kläder blivit inne, säger Rebecca Scheja.

I butiken hälsar de igenkännande på personalen och lämnar in påsen med kläder de har med sig. De lovar att skriva upp tjejen i kassan på gästlistan när de spelar i Stockholm nästa gång.

För utom ett intensivt turnéschema innehåller vårens kalender även en bunt remixar på låtar från albumet. Några av dem som har satt sin signatur på de nya omarbetningarna är dansrockduon Tiedye från Göteborg och australiensiska discocombon Softwar.

– Det är kul att få vara nördig och delaktig i hela processen med att välja remixare till låtarna. Det gör att man blir motiverad. Många popartister är inte det utan låter skivbolagen styra allt. Men det är tråkigt att inte bry sig, avslutar Rebecca Scheja.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-03

För dagens hiphopfans är ett debutalbum sällan det första mötet med en lovande artist. Genom gratisdistribuerade album och låtar har ”hiphopdebutanter” redan stora skaror fans och lyssnare när storbolagen drar igång PR-maskineriet. Trots det verkar den beslutsfattande hierarkin inte ha förändrats.

– Som debutant på ett storbolag befinner du dig inte i en maktposition, berättar J Cole när Sydsvenskan ringer upp.

– Att du vet att dina fans kommer älska en viss låt har ingen betydelse om du inte lyckas övertyga skivbolaget om att även resten av världen kommer att älska den, fortsätter han.

Jermaine Cole växte upp i Fayetteville, en stad med drygt 200 000 invånare i delstaten North Carolina i sydöstra USA. Efter high school flyttade han till New York för att studera och senare ta examen vid S:t John’s University.

Gratisalbumen ”The Come Up” (2007), ”The Warm Up” (2009) och ”Friday Night Lights” (2010) presenterade J Cole som en säker rappare, verksam i liknande historieberättande raptradition som Nas, men med en collegeexamen och ett landsortsperspektiv i ryggsäcken.

Därför blev nog vissa besvikna över att J Coles första singlar från höstens succéartade storbolagsdebut ”Cole World: The Sideline Story” mest handlade om att ligga.

På ”Lights Please” från 2009 berättar Cole en historia om en kvinna som föredrog sex framför att diskutera lösningen på världsproblemen när de sågs. Cole verkar vilja säga att det ibland är bättre att sänka de högtravande pretentionerna, släcka ljuset och göra det bästa av situationen.

Jag frågar honom om han som storbolagsdebutant kände sig tvingad att göra liknande kompromisser. ”Cole World: The Sideline Story” är utgiven på Jay-Z och konsertgiganten Live Nations musikbolag Roc Nation.

– Det finns faktiskt en parallell. Det är rätt galet. Efter en spelning 2009 undrade en kille om ”Lights Please” var en metafor för hiphopgenren. Då fattade jag inte alls vad han snackade om. Men när jag fick mer erfarenhet av branschen insåg jag att det kan vara så. Om jag vill göra ett album om ett ämne men världen är mer intresserad av hits är det svårt.

Hade det varit för kontroversiellt att släppa ”Lost Ones”, en låt som handlar om abort, som förstasingel?

– Jag hade gärna gjort det men bolaget ville annorlunda. Inte nödvändigtvis för att den var kontroversiell utan för att de inte trodde på den som förstasingel. Då befann jag mig inte på samma maktposition som idag där jag kan släppa en sådan singel. Den möjligheten hade inte haft om jag inte varit tillmötesgående från början och gjort det bästa av situationen.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-03

– Basen blir beroendeframkallande. Jag får lätt abstinens efter ett tag.

Det är lördagskväll. Joakim Starkenberg sitter på en falafelrestaurang i närheten av Möllevångstorget med Mikael ”Sillen” Sundström och pustar ut. De senaste timmarna har de släpat högtalare, dragit sladdar och roddat inför kvällens spelning på Inkonst i Malmö.

– Jag ser fram emot spelningarna på samma sätt som andra ser fram mot konserter med sin favoritartist, fortsätter Joakim Starkenberg mellan pirogtuggorna.

Tillsammans med Daniel Gabrielsson, även känd som reggaesångaren Dan-I-Locks, kallar sig Joakim Starkenberg och Mikael Sundström för Deng Deng Hifi. Det Malmöbaserade klubbkollektivet har specialiserat sig på en typ av reggae som sedan 1980-talet främst har haft England som bas. Förankringen till de brittiska öarna har gjort att musiken även brukar kallas UK roots eller UK dub.

– För den som gillar den grejen finns det ofta inte många andra möjligheter att höra musiken än att göra det själv, menar Mikael Sundström.

Till skillnad från dancehall och annan jamaicansk musik som idag hittat till både vanliga nattklubbar och radio, håller många inom rootsscenen fast vid en tradition som innebär att skivspelarkollektiven inte bara förväntas välja musiken. Dj:n är även ljudtekniker, roddare, dekoratör, konferencier, sångare och ansvarig för allt som är nödvändigt på ett mobilt diskotek där status mäts i ljudvolym och störst bashögtalare.

Deng Deng började spela ihop i Malmö 2005. När de några år senare investerade i sitt första egna sound – ljudsystem – adderade de ”Hifi” till namnet. Ursprungligen arrangerade Hifi-gänget fester utanför de etablerade institutionerna, men sedan i höstas är de ett fast återkommande inslag på det alternativa dansgolvet under tyska technoklubben Berghains kvällar på Inkonst.

– Det känns nästan som vi är pressade till att verka på en undergroundscen i och med att alla ställen har egna stora ljudanläggningar idag. De vill inte betala extra för någon som släpar med sig egna grejer, säger Daniel Gabrielsson.

Hur mycket pengar Deng Deng Hifi lagt ut på sitt ljudsystem kan de inte säga. De vet helt enkelt inte.

– Det är säkert mer än 100 000 kronor, säger Joakim Starkenberg.

Enligt honom är det inte heller självklart att personalen på en vanlig nattklubb har förståelse för det Deng Deng gör.

– Barpersonalen var inte jättenöjda förra gången vi spelade på Inkonst.

Varför inte?

– För att glasen och allt annat som stod på hyllorna ramlade ner. De tyckte att vi var sjuka och att vi borde sänka volymen, fortsätter han samtidigt som han försöker räta ut ett ormbo av sladdar och kablar.

– Man är alltid noggrann när man lägger ner skiten men ändå blir det trassel när man ska ta upp det.

Inom västerländsk pop är melodierna ofta centrala. I jamaicansk musik handlar det mesta om bas. Det är den mullrande, lågfrekventa subbasen som Joakim Starkenberg menar är beroendeframkallande.

På ett stort ljudsystem kan trycket från de låga basfrekvenserna närmast jämföras med upplevelsen av en kraftig turbo på en bil. Det känns så mycket i kroppen att vi som har samlat på oss för mycket underhudsfett direkt blir påminda om det.

– Vi kör Transformers-soundet idag.

Först förstår jag inte vad Joakim Starkenberg menar. Men när fler högtalare, totalt sju i varje stack, bärs upp från Inkonsts källare och kommer på plats fattar jag. Varje högtalarformation bildar ett nära tre meter högt kors. De påminner faktiskt om Transformers-robotar med armar, huvud och kropp.

På väggen bakom det provisoriska dj-båset hänger ett skynke med en bild på ett lejon och texten ”Deng Deng – Defending Radical Roots”.

Kontrollrattarna till cd-spelaren pryds av en bild av den etiopiska kejsaren Haile Selassie. Vissa troende rastafaris ser honom som Messias men för de flesta sekulariserade rootsreggaefans är han lika mycket en populärkulturell ikon.

Rootsanhängarnas ointresse för dancehall och annan samtida jamaicansk musik skapar lätt en distans till den övriga reggaevärlden.

– När folk hittat till rootsspelningar brukar de vara lojala. Det blir som en familj som folk inte kan slita sig från. Det är lite sektliknande, säger Joakim Starkenberg.

Han fortsätter:

– Jag tror att folk inom rootsscenen är lite avundsjuka och bittra för att de som sysslar med dancehall spelas på radion och får mycket uppmärksamhet.

Vi skiljs åt och bestämmer att vi ska ses igen senare när klubben har öppnat. Hemma vid datorn läser jag på Facebook att en etablerad malmö-dj frågar vilka cd-spelare som används på Moriska paviljongen.

”Någon här som spelat på Moriskans bistro och kommer ihåg vilka cdj-spelare de har? Nya/gamla? (usb eller ej…)”.

Idag kan de senaste modellerna av dj-skivspelare spela upp musiken direkt från en digital usb-minnessticka. Det innebär alltså i praktiken att en discjockey inte behöver bära med sig tyngre packning än en cigarettändare.

Med tanke på det och att en övervägande majoritet av alla nattklubbar har egna fasta ljudsystem kan man undra varför någon väljer att bygga egna högtalare och släpa med sig hundratals kilo utrustning för hundratusentals kronor.

Deng Deng erkänner att det inte bara handlar om att de är bastorskar med höga krav på autenticitet och ljudkvalité.

– Det är kul att bara hänga ihop och göra saker tillsammans, säger Mikael Sundström.

– Det är lite som att hålla på med bilar. Det blir aldrig klart. Det finns alltid något ytterligare som kan läggas till ljudsystemet, säger Daniel Gabrielsson.

- - -

Fakta Deng Deng Hifi
Dj-kollektiv från Malmö med inriktning på rootsreggae, dub och stora högtalare. Består av Joakim Starkenberg, Mikael ”Sillen” Sundström och Daniel Gabrielsson som även släpper musik under namnet Dan-I-Locks. Spelar bland annat på Inkonst fredag 9 december 23-04 tillsammans med brittiska Indica Dubs.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-12-02

Fram tills i våras var Labyrint bara en liten punkt på den mediala radarn. Men när en spelning på ett fritidsgårdsdisco i Växjö ställdes in efter ”rekommendationer” av polisen hamnade gruppen plötsligt mitt i en censurdebatt som nådde ända fram till dagspress, SVT och Sveriges radio.

Förutom att rikta ljuset mot själva censurfrågan – om det är lämpligt att polismyndigheter bedömer kultur – ledde debatten förstås också till att ännu fler fick upp öronen för kvartettens reggaeinfluerade hiphop.

Labyrint består av Aleksi ”Aki” Swallow, Dejan ”Dajanko” Milacic, Jack ”Jacco” Mattar och Simon ”Sai” Wimmer. Alla har rötter i förorten Gottsunda i Uppsala.

Gruppen fick ett genombrott 2009 med Jaccos ”Vår betong”. Låten är en invit till en del av Sverige där våld, kriminalitet och droger är en lika verklig del av vardagen som vänskap och gemenskap.

– Jag tror att många kände igen sig. Även om den beskriver en tragisk situation är det lätt att sjunga med, säger Aki när jag träffar honom och Dajanko i närheten av Slussen i Stockholm.

– Även en skötsam Svensson som levde ett normalt liv kunde relatera. När han tittade ut genom fönstret var det den världen han såg. Fan, till och med aina [slang för polis] lyssnade på den när de åkte runt i Gottsunda, säger Dajanko och skrattar.

Labyrints relation till ordningsmakten är inte friktionsfri. Även om gruppen förnekar att de söker en konflikt går det knappast att kalla dem konflikträdda.

– Vi söker ingen bättre relation till polisen. Vi söker skilsmässa. Det har varit ett ruttet förhållande sedan dag ett, säger Dajanko.

– Vi vill bara att folk ska bli lämnade ifred, säger Aki.

När polisen i Växjö påtalade det olämpliga i att låta Labyrint framträda på ett kommunalt arrangemang hänvisade de till att gruppens texter var drogliberala. Men Aki tror att intresset för gruppen handlar om något annat.

– Polisen stoppar många unga i förorten som har våra låtar i luren. Det stör dem som fan att ungarna har fått något att sjunga med i när de blir trakasserade. Det irriterar dem mer än det här om weed, marijuana. När vi spelade på [festivalen] Öland Roots hade polisen blivit varnade för oss. Då kan det inte handla om weed för alla som spelar på Öland Roots är weedliberala.

Kritik mot polisen och eventuell drogromantik är inget nytt inom svensk musik. Det har ändå gått mer än 30 år sedan Ebba Grön spelade in låtar som ”Skjut en snut” och  ”We’re Only In It For The Drugs”.

Labyrint blandar också mörkt allvar med ironi. Videon till ”Tribulations” är närmast farsartad pilsnerhumor regisserad av Masse Salazar. Skillnaden är att länsman jagar ganja istället för hembränningsapparater.

– Videon var ett svar på hela den debattgrejen. Vi framställde polisen som skojare för att visa att det är fjantigt att de jagar vuxna män för lite weed, säger Aki.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-19

Mer Labyrint-relaterat: “Trakterna” (video), “Babylon brinner” (video med Carlito), “När mörkret faller” (video). Labyrints debutalbum “Labababa…” släpps 30 november.

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

I över trettio år har Bill Cunningham speglat modets skiftningar på gatorna i New York. I över tio år har regissören Richard Press arbetat med en dokumentär om hans livsgärning. Åtta år sägs ha gått åt till att övertala den lika försynta som legendariska fotografen för NY Times att ställa upp.

I våras hade filmen slutligen premiär på biografer i New York och sedan ett par veckor tillbaka finns den utgiven på dvd. Titeln är lika enkel och anspråkslös som mannen som porträtteras. ”Bill Cunningham New York”.

Allt började med ett axelparti. Året var 1978 och en kvinna i en kappa med en intressant skärning hade fångat Cunninghams intresse på gatan. Han var bara tvungen att fånga den på bild. Efter ett tag noterade han att även andra människor vände sig om när kvinnan korsade gatan.

Det var Greta Garbo. Cunningham, som aldrig ägt en tv eller varit det minsta intresserad av kändisskap och celebriteter, hade inte känt ingen henne. Det enda han hade haft ögonen på var kappans oemotståndliga axelparti.

Lyckligtvis fanns en redaktör som insåg värdet av bilderna på den skygga svenska filmstjärnan och genast efterfrågade fler fotografier i samma stil. 30 år senare är Cunninghams fotokolumner ”On The Streets” och ”Evening Hours” sällsynt träffsäkra tidsdokument över vad New York-borna burit genom åren. Oavsett om människorna på bilderna tillhör folket på gatan, societetseliten eller modevärldens ståtligaste påfåglar.

The New Yorker-journalisten Lauren Collins har jämfört den idag 82-åriga Cunninghams bilder skolkataloger. Precis som gamla klassbilder visar Cunninghams fotografier modets utveckling genom åren på ett mycket ärligare sätt än vad de trendsättande aktuella modemagasinen någonsin kommer att kunna göra.

“Jag bestämmer ingenting alls. Jag låter gatorna tala till mig. För att gatorna ska kunna tala till dig är du tvungen att ge dig ut och se vad de är.” säger Cunningham i filmen. ”Folk bara öppnar munnen och säger vad de tycker. Men det handlar verkligen inte om vad jag tycker. Det handlar om vad jag ser”, fortsätter han.

Precis som alla fotografer väljer Cunninham naturligtvis vem han riktar kameran mot och vad som är intressant att lyfta fram i tidningen. Men till skillnad från mycket övrig modejournalistik är Cunninghams bilder anmärkningsvärt åsiktsbefriade. Han tar aldrig ställning för vad som är fint eller fult. Ute eller inne. Rätt eller fel.

Anna Wintour, chefredaktör på amerikanska Vogue sedan 1988, menar att Cunninghams främsta egenskap är hans öga för det udda och avvikande. Jag vill tro att det innerst inne handlar om en vilja att lyfta fram individuella skillnader och likheter i en massproducerad, normativ värld.

Bill Cunningham växte upp en katolsk irländsk arbetarklassfamilj. Även fast han tillbringat halva sitt yrkesliv omgiven av flärd har han valt ett enkelt, för att inte säga asketiskt, liv själv.

Förra året tvingades han flytta från sin överbelarmade lilla våning på historiska kulturhuset Carnegie Hall i New York där han bott sedan 1960-talet. Lägenheten saknade badrum, kök och garderob, vilket inte spelade någon större roll då Cunningham aldrig ägt så många fler plagg än den blåa arbetsrock han gärna bär. Modellen är identisk med den som gatsoparna i Paris använder.

Trots att han dedikerat sitt liv till att dokumentera modevärlden har han aldrig tillåtit sig själv att bli en del av den. I en kändisfixerad samtid där många personer som bloggar och skriver om mode är större än ämnena de bevakar blir Cunninghams anspråkslösa anonymitet, värdighet och integritet en påminnelse om hur modejournalistiken skulle kunna se ut. Hur den borde vara. Eller?

I ett klipp från sent 80-tal berättar Cunningham om vad han finner så fascinerande med mode och kläder.

“Mode är det pansar som gör det möjligt att överleva vardagslivet.”

I dokumentären blir det tydligt att Cunningham trots, eller snarare på grund av, en total avsaknad av sinliga och estetiska utsvävningar byggt upp ett tjockare pansar än de flesta.

Cunningham är religiös och går fortfarande i kyrkan varje söndag. När man inser att han medvetet eller omedvetet offrat vardagsliv, relationer och betydande delar av sin egen personlighet i arbetet med att lyfta fram andras utlevelser är det lika svårt att se poängen med hans enastående livsgärning som att hålla tårarna borta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-26

Idag har boken sålt i över 35 000 exemplar. Ett bevis för att delar av hiphoppubliken har blivit tillräckligt gammal för att föredra påkostad stilporr i vardagsrumssoffan och Marley Marl på skivspelaren framför stökigt uteliv.

Precis som ”Back In The Days” är ”Goda dagars magi” lika mycket en nostalgisk återblick som en dokumentation över en generations sökande efter en egen stil och en egen röst.

Tidsperspektivet är framflyttat tio år, New York utbytt mot Stockholm, och USA mot ett Sverige och ett Europa präglat av nya gränser och befolkningsströmmar. Boken bygger på fotografen Camilla Cherrys bilder från tidigt 90-tal fram till idag med kommenterande texter från Petter och Patrik ”DJ Sleepy” Elofsson.

Redan i förordet deklarerar Petter att boken inte gör anspråk på att skriva den svenska hiphophistorien. Det är de inblandades subjektiva berättelser om personer som påverkat dem genom åren. För en utomstående är inte de nerskrivna interna historierna den främsta behållningen utan Camilla Cherrys enastående fotografier.

Bilderna visar inte bara den svenska hiphopmusikens trevande intåg i ett bredare sammanhang. De dokumenterar delvis även utformandet och födelsen av en mångkulturell och svensk popscen. En brokig scen som tjugo år efter banbrytare som Gordon Cyrus, Papa Dee, Dr Alban, Denniz Pop ochLeila K gör succé utomlands med artister som Robyn, Lykke Li, Bloodshy & Avant och Miike Snow. Samtliga artister med rötter i en unik svensk hitte-på-mix av hiphop, dansmusik och pop.

Nittiotalet var på många sätt en väldigt annorlunda tid. I synnerhet för dem som var intresserade av hiphop och afro­amerikansk popkultur.

”Om du ville se ut som idolerna på Yo! MTV Raps var det enda alternativet att ha släkt på andra sidan Atlanten eller resa”, skriver Patrik Elofsson i boken.

De unika förutsättningarna, eller snarare bristen på förutsättningar, tvingade fram egna lösningar.

”Under många år fick man göra så gott man kunde med det man kom över, och det fanns något charmigt (om än inte alltid så stilsäkert) över de outfits man fick ihop med delar från U.K. klubbmode, afrikanska smycken, baseballkepsar och vanliga H&M-kläder.”

”Idag”, skriver Elofsson, ”har hiphop blivit en global popkultur färdig att konsumeras i en galleria nära dig”.

Vinden har vänt.

Publicerad på Sydsvenskans kultursidor 2011-10-31

– Det här är som en stor fritidsgård där alla älskar varandra. A place for everybody that love each other.

Klockan är inte många minuter över sju på lördagskvällen men Luna Jonnysdotter är redan uppe i varv. Så uppe i varv att hon av oklar anledning översätter det hon precis sagt till engelska av bara farten.

På en vanlig nattklubb hade det eventuellt verkat suspekt men på Klaffbron, före detta Kong/Amore, på Nordenskiöldsgatan i Malmö är det inte någon som reagerar. Det är inte så konstigt. De har haft öppet sedan 12.00 och under dagen har människor kommit och gått som de velat. För att lyssna på musik, dricka någon öl, dansa, äta eller bara umgås och socialisera med likasinnade.

– Vi ville göra något annorlunda. Något som pågår hela dagen, mer som en minifestival, säger Christopher ”CW” Wåhlin, krögare på Klaffbron.

Timmarna mellan ett och tre på natten – det är då allt ska hända på en klubb. Vi ska komma överens om ställe att gå till och köa för att komma in, köa för att beställa i baren, dansa, ragga, köa till toaletten, hångla och hitta en efterfest. Helst innan vi ställer oss i kö igen för att hämta ut jackorna i garderoben. Men måste det verkligen vara så?

– Vi vill skapa ett annat sätt att gå ut på än det hetsiga 01 till 03, säger Fredj Ammar, som tillsammans med Rasmus Rishøj och ovan nämnda Christopher Wåhlin ligger bakom klubben med det lite diffusa namnet Lr hur?

När vi träffar honom är klockan knappt 13:30. På Klaffbrons innergård sitter folk i höstsolen och äter crepes och soppa som Rasmus Rishøjs flickvän Therese Hindrell serverar. Maten ingår i entrépriset.

De som tidigare i somras var en uteterrass på innergården har fått väggar och tak och målats falurött med vita knutar. Allt är inte färdigbyggt ännu. I oredan framstår byggnationen som en charmigt förvirrad fusion av fjällstuga och frisläppt berlinsk kreativitet.

– Det ska vara en fest som sakta byggs upp stämningsmässigt, säger Fredj Ammar och nämner Berlins urbana oas Bar 25 som en influens för vad de vill göra.

– Jag gillar atmosfären där. Man behöver inte vara skitfull för att gå ut. Istället käkar folk frukost innan de går dit.

Berlin är ingen ovanlig referens i de här sammanhangen. Stadens dyngenruntöppna nattliv kittlar dansmusikentusiaster från hela världen. Det som lockar är nödvändigtvis inte dekadens, osedligt sena öppettider och annat som skulle ge svenska tillståndsmyndigheter frispel. Enligt Fredj Ammar handlar det mer om friheten att välja själv när man vill gå ut.

– Vi vill snarare rucka upp sociala tankemönster än att bryta mot några lagar.

Flera av gästerna på Klaffbron den här kvällen tillhör veteranerna på Öresunds klubbscen. Vissa av dem har dansat tillsammans på technofester sedan 90-talet. Historiskt sett är just friheten att välja själv – oavsett om det handlar om öppettider, berusningsmedel eller något så enkelt som att dansa hur och till vilken musik man vill – central inom den elektroniska klubbmusikkulturen.

När jag intervjuade den tyska technostjärnan Ellen Allien för drygt tre år sedan blev jag medveten om att rave- och technokulturen för vissa kvinnor även är förknippad med en annan sorts frihet. Friheten i att bli lämnad ifred på dansgolvet. Fri från sociala spel och betraktande blickar.

– Jag vet inte hur många gånger jag stått och dansat på en svartklubb, blundat och kommit på mig själv ”men gud hur ser jag ut”. Sedan har jag tittat mig omkring och insett att inte en jävel bryr sig om hur jag ser ut. Alla har bara kommit dit för musiken. Jag älskar mitt arbete med det är det här jag lever för, säger Luna Jonnysdotter innan hon försvinner iväg mot dansgolvet.

Tre timmar senare dansar hon ensam framför en filmduk som visar videoprojektioner med klipp från Professor Balthazar, Jugoslaviska animatören Zlatko Grgic klassiska barnfilmsserie från 1970-talet.

Zoe Alsterlind hade eventuellt hoppats på att få slippa barnfilmerna den här kvällen. Hon är nybliven småbarnsförälder och det är första gången hon och hennes man är ute tillsammans på 18 månader.

Som småbarnsförälder tvingas man vara mer kräsen och selektiv i sin utgång, menar Zoe Alsterlind.

– Det måste finnas någon slags kvalitetssäkring av musiken. När man har fått barn pallar man inte att vara bakis i onödan. Efteråt måste man kunna säga ”fan, vad bakis jag är, men fan vad kul vi hade”.

Hon kom till Klaffbron redan vid 14 men har hunnit vara hemma och vänt emellan.

– Det går inte att vara ute och klubba hela nätterna för man kommer aldrig att få igen den sömnen, fortsätter hon och får medhåll av kompisen Linn Löfstedt, mamma till tvillingar.

– Även om vi har barnvakt ikväll ska vi likt förbaskat hämta dem imorgon och jobba på måndag igen. Men om man kommer tidigt kan man vara på fest och ändå komma hem vid 21.

Zoe och Linn verkar hålla tidsplanen. Vid 03:30 ser jag dem ingenstans i lokalen.

På det familjärt varma och trånga dansgolvet verkar ingen ha en tanke på att gå hem ännu. Inte ens tjejen som är så trött att hon kurat ihop sig under en filt och somnat i en av second hand-sofforna.

– Vi har förmodligen inte gått runt men det är ändå ett sådant här dansgolv som är anledningen till att vi gör det här, skriker Fredj Ammar i mitt öra.

04.00 stängs musiken av och vakterna börjar hänsynsfullt valla folk mot utgången. Någon försöker hänga knäveck från ett räcke. Några andra gör sitt bästa för att lokalisera de personer de en gång kom dit med.

I dörren på väg ut frågar en tjej om efterfest. Jag skakar på huvudet, ler och viker ihop mig själv i en taxi.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-13

Dagen börjar dock någon helt annanstans: i frukostmatsalen på Park Inn by Radisson hotell i Västra hamnen i Malmö. Det är torsdagsmorgon, klockan är strax efter nio. När vi hälsar har Lazee och hans sällskap redan ätit och läst dagens Sydsvenskan som ligger på bordet. Det är samma dag som förra veckans uppmärksammade artikel om problemen på Rasmusgatan och Seved publicerades.

Lazee bor sedan något år tillbaka i Stockholm men växte upp i kvarteren kring Sevedsplan. Han mamma bor fortfarande kvar i samma område.

– De överdriver och speglar det mer farligt än vad det är, säger han och tittar på rubriken på tidningens första sida: ”Området laglöst. Hata”.

En minut senare drar han paralleller mellan situationen på Seved och hyllade HBO-dramat The Wire som handlar om droghandel, organiserad brottslighet, mord och lokalpolitik i Baltimore. Knarklangningen fungerar likadant på Seved, enligt Lazee:

– De är välorganiserade. Kommer och går på bestämda tider. De äldre som styr drogförsäljningen rör inget utan låter de yngre göra jobbet. De ser bara till att allt rullar.

Lazee besöker fortfarande både Malmö och Seved minst en gång i månaden.

– Det finns ingen känsla som Malmö. Det är so real. So raw. So in your face.

Den här gången är ärendet att styra upp det sista inför skivsläpp och släppfest. På dagordningen står en intervju med P3 Populär och fotografering för tidningen City. Trots att han inte bott i regionen på flera år är Lazee utsedd till ”Veckans homie” och ska plåtas i sina gamla hemkvarter på Seved.

Innan dess måste han bara svänga förbi mammas frisörsalong för att hämta nycklar till lägenheten.

– Vet ni vad det första hon säger när jag kommer in? frågar Lazee tillbaka i taxin.”Ha inte den där jackan. Du har haft den på för många bilder redan”. Haha, morsan är sjukast. Jag har saknat henne.

På Seved poserar Lazee framför ”Malmömålningen” vid Nalles Livs. Han visar gamla pressklipp, sponsorgåvor och PR-material som blivit liggande i byrålådorna hos mamma.

– Den här kommer ingen få se, säger Lazee och tar upp en cd i en mjuk plastficka med ett egenproducerat svartvitt omslag.

– Vi åkte upp till Stockholm för att dela ut en massa mixtapes. När vi fick se vad våra vänner däruppe gjort insåg vi att de befann sig på en helt annan nivå. De hade hårda, professionellt designade omslag i färg. ”De här visar vi inte för någon” sa jag till Kabbe. Vi åkte tillbaka hem till Malmö med 5000 mixtapes i väskan.

”Kabbe” är Kabiru Bello, Lazees närmaste vän och vd på deras gemensamma företag Fantabolous. När Fantaboulus startade 2007 var det främst ett skivbolag men idag beskriver Bello Fantaboulos som lika delar skivbolag och reklam/eventbyrå. De senaste åren har Fantabolous hjälpt företag som MQ, Stadium och Bris att nå ut till nya målgrupper.

Samarbetspartnern Bris är en av anledningarna till att Lazee sitter dubbelvikt i baksätet på fotograf-Johans bil med en stor kartong ge-bort-produkter bredvid sig. Klockan har passerat 13:30 och vi är på väg till Oxievångsskolan. Lazee ska uppträda och prata med eleverna om att tro på sig själva.

När jag intervjuade Lazee i februari 2008 sa han att Fantabolous skulle bli lika stort som Virgin Mega Store. Idag låter han ödmjukare och mognare utan att för den skull ha sänkt ambitionsnivån.

Då, när de var ”fyra blattar från Malmö som precis fått pengar”, hände det att Lazee och vännerna tog limousine till klubbarna på Stureplan i Stockholm. Idag kan han skratta åt det.

– Det är ändå bra att ha det gjort så att jag kan spara pengarna nu när jag har blivit vuxen.

I gymnastiksalen på Oxievångsskolan sitter ett par hundra elever och väntar. Lazee behöver göra ett snabbt klädbyte innan det är showtime.

– Han ni en loge? frågar han innan han inser hur dumt det låter och skrattar.

– Ja, ett omklädningsrum alltså?

Lazee tar på sig solglasögon, keps och lånar presskontakten Kristian Riffos skinnjacka innan han öppnar dörren och kliver in i gymnastiksalen till ljudet av egna ”I’m Not Pop”.

Till en början är eleverna blyga men efter hand släpper det. När Lazee spelar sin första stora hit ”Rock Away” kan en av skolans tuffa killar inte hålla sig längre. Han rusar in på planen och slänger sig om halsen på Lazee. Ytterligare någon kille anländer. Sedan väller hela skolan in från läktaren. Ett tag är jag orolig för att det ska urarta helt men Lazee lyckas kontrollera situationen genom att fly upp i ribbstolarna.

I omklädningsrummet efteråt pustar han ut.

– Det är det här som gör att allt är värt det. Att få barnen att reagera så här.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-12

Ken Ring är på gott humör. När Dygnet Runt ringer upp är det bara några timmar sedan nya skivan ”Äntligen hemma” hittade ut till affärerna. Nu sitter han och suger åt sig av positiva omdömen i pressen. Det var ett tag sedan sist.

1999, under ett uppträdande på Vattenfestivalen i Stockholm, framförde Ken Ring ”Spräng regeringen”. Låten innehöll en rad där han beskrev hur underklassen drog till slottet, snodde kungens pengar och våldtog prinsessan Madeleine.

Några tolkade det bokstavligt och Ken Ring polisanmäldes för uppvigling. Efter det gick det mesta utför. Radion slutade spela hans låtar, han figurerade bakom skandalrubriker i kvällstidningarna och avverkade ett sex månaders fängelestraff. Men efter ett antal struliga år verkar Ken Ring åter ha funnit fotfästet.

”Äntligen Hemma” har beskrivits som en comeback, det första släppet på ett stort bolag sedan andra plattan ””Mitt hem blir ditt hem” som kom 2000. Men däremellan har Ken på egen hand gett ut och distribuerat sju fullängdsalbum. Tillsammans har de sålt i 25000 exemplar, enligt honom själv.

Skivan är en mörk historia där Ken Ring är närmast tvångsmässigt självutlämnande.

– För mig har det alltid varit självklart att berätta om mig själv och det liv jag lever. Det är det hiphop handlar om.

Reflekterar du någon gång över vilka konsekvenser det du berättar kan få för dig själv samt nära och kära?

– Självklart tänker jag på konsekvenserna. ”Bryter tystnaden” kändes till exempel lite för privat till en början. Sedan kände jag bara ’fuck it’, om jag släpper en skiva ska jag ändå prata om sanningen.

”Bryter tystnaden” är en obehagligt ärlig låt som handlar om den vårdnadstvist som pågått i över ett och ett halvt år mellan Ken Ring och hans äldsta dotters mamma.

– Jag tänkte mycket på hur min dotter skulle reagera när hon hörde låten. Jag spelade faktiskt upp den för henne innan. Det var såklart jävligt jobbigt. Jag kände att hon var lite för ung för att bli inblandad i vår konflikt. Men det är svårt att gömma sanningen.

Även om Ken Ring i Sverige främst är känd som rappare har han producerat beats lika länge som han skrivit texter. Han beskriver sig själv som en ljudnörd som gillar att sitta och uggla i studion.

Bland annat har han tillsammans med Norges Tommy Tee producerat amerikanska rappveteranerna Smif N Wessuns senaste skiva ”The album” som kom i slutet av oktober. Det är just i producentrollen han ser en framtid.

– Jag är 30 om några år och kommer inte vilja stå på en scen och skrika ”yo yo yo, jag är någonting” hela tiden.
 Artisten Ken Ring känns inte högaktuell i framtiden.

Att slå sig in på den amerikanska hiphopmarknaden som producent är ingen lätt och rak väg.

– Det är ofta svårt att gå direkt till artisterna. Du måste ta reda på vilka som är deras närmaste och försöka få kontakt via dem för att få dina grejer spelade.

För den som har turen att få sina produktioner uppspelade för någon storfräsare på andra sidan Atlanten är det bara att hålla tummarna.

– Det är ett lotto. Det går aldrig att veta innan. 50 Cent kanske får tag på något dunderröka och så råkar min cd ligga överst i högen i studion, han använder min produktion, spelar in, och så har man en låt på hans nästa skiva.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-05-30. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

– Jag börjar faktiskt bli lite nervös i och med att det är första kvällen.

Klockan har passerat 23 och Mikael Lund trampar oroligt omkring i sensommarnatten på uteserveringen på Skeppsbron 2 i Malmö.

Det är lätt att förstå honom. Sommaren har varit svajig för många klubb­arrangörer. Premiärer är alltid osäkra och söndag är av förklarliga skäl ingen självklar utgångsdag. Åtminstone inte för dem som har en hel arbetsvecka framför sig.

Nu är det inte den målgruppen som Club 112 vänder sig till. Istället hoppas klubben locka yrkes­grupper som arbetar när alla andra firar sin ledighet med att slå runt.

– De som jobbar inom polis, brandkår och sjukhus har mest att göra på helger medan måndag är deras helgdag, säger Mikael Lund som ligger bakom klubben tillsammans med Dimitrious Giannopoulos.

– Det är samma för människor inom hotell och restaurang. På lördagar händer det mycket men på en tisdag är det lugnt, fortsätter han.

Mikael Lund är diskret uppklädd i svart kavaj, gubbkeps, tjockbågade glasögon, öronsnäcka och en T-shirt med texten 112 på bröstet.

Riktigt så diskret klädda är inte Kajsa Brodin och Michelle Korén. De kommer från Malmö dansakademi, och nu står de på ett podium bredvid dj-båset och dansar i sjuksköterske­dräkter. Deras utstyrsel skiljer sig dock något från de arbetskläder landstingets personal brukar bära. Dräkterna påminner mer om de outfits som går att hitta i mer eller mindre välsorterade sexshoppar.

Klockan har hunnit bli halv tolv. På dansgolvet rör sig ett tiotal personer till Swedish House Mafias ”One”, Benny Benassis ”Satisfaction” och annan radiovänlig muskelbyggarhouse.

En och en halv timme senare är det fortfarande tunt med folk och barpersonalen börjar att bära tillbaka flak med Redbull.

Gästerna Andrée Andersson och Michael Pettersson verkar inte jätteöverraskade över den tunna uppslutningen. De menar att det inte är första gången som en liknande satsning haft svårt att locka folk.

– Det behövs engagemang och uthållighet för att lyckas. I Stockholm körde de i flera år innan de fick det att funka. Det går inte att köra två tre gånger och skicka ut lite inbjudningar på Facebook och tro att det ska komma 2  000–3 000 personer, menar Michael Pettersson.

Andrée Andersson tror att det är viktigt att göra något unikt för att lyckas.

– Du måste göra något som ingen annan gör för att sticka ut i mängden. Men vi behöver en egen dag för att gå ut. I fredags ringde min mamma och frågade vad jag gjorde. ”Vad tror du? Jag jobbar som alla andra fredagskvällar.” Vi festar när ingen annan festar.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-09