Att beskriva Rebecca & Fiona som något annat än ett fenomen vore en underdrift. Men det speciella är kanske inte deras folkliga genomslag utan att de nått den folkligheten som discjockeys.

Det finns ingen anledning att hymla om att en prisad dokumentärserie på SVT gett stor draghjälp. Men det förändrar inte det faktum att Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick skapat fullständigt kaos i städer och småorter över hela landet med ett par cd-spelare, en bunt skivor, en mixer och en brutalt smittsam partyenergi som enda vapen.

Det har aldrig skett tidigare i svensk musikhistoria.

– Även om saker eskalerade fort har de inte hänt över en natt. För människor som har sett oss ett år är det förstås stor skillnad om de nästa gång sett oss ett år senare, säger Rebecca Scheja när jag träffar henne och Fiona Fitzpatrick på en restaurang vid Medborgarplatsen på Söder iStockholm.

Det är måndag och klockan är strax efter lunch. Rebecca och Fiona har dagen innan kommit tillbaka från Göteborg. I samband med sitt tv-sända framträdande på P3 Guld-galan gjorde de en manifestation för papperslösa flyktingar och solidaritet.

Det är inte första gången Rebecca & Fiona utnyttjar uppmärksamheten till att sprida ett budskap.

– Vi vet att väldigt många lyssnar på oss. Därför är det viktigt att ta vara på utrymmet och säga vad man tycker, menar Rebecca Scheja.

– Vi tycker att det är tråkigt att det blivit trendigt med okunskap. Vi vill att det ska bli trendigt att ta hand om och känna för människor som har det svårt. Om många vill ha Buffaloskor för att vi har det vore det nice om de även kunde känna solidaritet för att vi känner det, säger Fiona Fitzpatrick.

Både Rebecca och Fiona är uppväxta i musikfamiljer. Rebeccas pappa Staffan Scheja är pianist och professor på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Fionas pappa, svenskamerikanska musikern och syntpionjärenGreg Fitzpatrick, har spelat på skivor med bland andra Mikael Wiehe och Adolphson-Falk.

Rebecca tillbringade sina sena tonår på musiklinjen på Viktor Rydberg-gymnasiet i Stockholm. Fiona gick på Norra Real och var länge en av landets främsta inom klättersport.

De träffades första gången 2007 och började genast hänga och springa på klubbar tillsammans. 2008 gjorde de sin första dj-spelning på nattklubben Grodan i Stockholm. Samma år startade de klubben DET påSpy Bar. Efter det dröjde det inte länge innan spelförfrågningarna började trilla in från andra svenska städer.

Turnépremiären på Babels scen i natt blir fjärde gången Rebecca & Fiona spelar i Malmö på mindre än tre år. Första gången de befann sig bakom skivspelarna i klubbkyrkan på Spån­gatan var i augusti 2009.

Efter den spelningen var planen att följa det lokala lämmeltåget till en svartfest på S:t Gertrudsgatan. Väl på plats blev de inte insläppta av en principfast lokal dj-profil som menade att en hajpad klubb på Spy Bar inte var tillräckligt starkt skäl för att slippa betala entré. Det var snarare ett argument för att ha råd att betala.

Vad han inte visste var att Rebecca & Fiona vid den tiden mer eller mindre levde på existensminimum.

– Hela den hösten hade vi inga pengar och levde jättejättefattigt, berättar Fiona Fitzpatrick.

– Vi fick kanske 2 500–3 000 kronor tillsammans för att spela 22 till 05 på Spy Bar. I och med att hälften av pengarna på fakturorna försvinner i skatt var det inte så fett, fortsätter hon.

När de inte spelade satt de mest i sängen i lägenheten med en dator och försökte lära sig göra musik med dataprogrammet Logic.

Sommaren 2010 släppte de sin första singel ”Luminary Ones”. I oktober samma år hade Rebecca & Fiona premiär på SVT Play. Dokumentärserien blev en succé.

Mindre än ett år senare dj:ade de på premiären av den holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

Trots att Rebecca & Fiona efter höstens albumdebut ”I Love You, Man!” kan kalla sig popartister är skivspelandet fortfarande det centrala.

– Dj:andet kommer alltid att vara kärnan. Vi älskar att spela skivor, säger Fiona Fitzpatrick.

Varför är det kul att spela skivor?

– Det är kul att dansa och festa. Sedan är det en kick att spela och göra musik för någon annan. Det är så många steg som är kul. Alltifrån att förbereda och leta efter låtar till att mixa ihop dem och försöka tänka på hur ett parti av en låt kommer att fungera när man spelar den ute, berättar Rebecca Scheja.

Hur myck et förbereder ni era dj-spelningar?

– Vi förbereder färdiga set, säger Fiona Fitzpatrick.

– Oftast. Sedan kan man givetvis kasta om låtordningen beroende på hur publiken ser ut. Vi försöker förbereda mycket för att undvika att göra övergångar som folk inte förstår mellan låtar. Den senaste tiden har vi blivit noga med tonaliteter och sådant, säger Rebecca Scheja.

Vad är tonalitet?

– Vi har blivit supernördiga. Vi mixar inte gärna in sången från en låt med en synt från annan låt som går i en annan tonart, berättar Rebecca Scheja.

Lunch har blivit eftermiddag och det är dags att bryta upp. Rebecca och Fiona behöver göra några ärenden innan de flyger till Alperna för en spelning dagen därpå.

Vi lämnar Medborgarplatsen för att gå mot Mariatorget och en second hand-affär där de hittat de flesta av sina scenkläder.

– Vi vill gärna supporta dem. Vi gillar att de håller priserna nere och inte höjer bara för att second hand-kläder blivit inne, säger Rebecca Scheja.

I butiken hälsar de igenkännande på personalen och lämnar in påsen med kläder de har med sig. De lovar att skriva upp tjejen i kassan på gästlistan när de spelar i Stockholm nästa gång.

För utom ett intensivt turnéschema innehåller vårens kalender även en bunt remixar på låtar från albumet. Några av dem som har satt sin signatur på de nya omarbetningarna är dansrockduon Tiedye från Göteborg och australiensiska discocombon Softwar.

– Det är kul att få vara nördig och delaktig i hela processen med att välja remixare till låtarna. Det gör att man blir motiverad. Många popartister är inte det utan låter skivbolagen styra allt. Men det är tråkigt att inte bry sig, avslutar Rebecca Scheja.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-03

För dagens hiphopfans är ett debutalbum sällan det första mötet med en lovande artist. Genom gratisdistribuerade album och låtar har ”hiphopdebutanter” redan stora skaror fans och lyssnare när storbolagen drar igång PR-maskineriet. Trots det verkar den beslutsfattande hierarkin inte ha förändrats.

– Som debutant på ett storbolag befinner du dig inte i en maktposition, berättar J Cole när Sydsvenskan ringer upp.

– Att du vet att dina fans kommer älska en viss låt har ingen betydelse om du inte lyckas övertyga skivbolaget om att även resten av världen kommer att älska den, fortsätter han.

Jermaine Cole växte upp i Fayetteville, en stad med drygt 200 000 invånare i delstaten North Carolina i sydöstra USA. Efter high school flyttade han till New York för att studera och senare ta examen vid S:t John’s University.

Gratisalbumen ”The Come Up” (2007), ”The Warm Up” (2009) och ”Friday Night Lights” (2010) presenterade J Cole som en säker rappare, verksam i liknande historieberättande raptradition som Nas, men med en collegeexamen och ett landsortsperspektiv i ryggsäcken.

Därför blev nog vissa besvikna över att J Coles första singlar från höstens succéartade storbolagsdebut ”Cole World: The Sideline Story” mest handlade om att ligga.

På ”Lights Please” från 2009 berättar Cole en historia om en kvinna som föredrog sex framför att diskutera lösningen på världsproblemen när de sågs. Cole verkar vilja säga att det ibland är bättre att sänka de högtravande pretentionerna, släcka ljuset och göra det bästa av situationen.

Jag frågar honom om han som storbolagsdebutant kände sig tvingad att göra liknande kompromisser. ”Cole World: The Sideline Story” är utgiven på Jay-Z och konsertgiganten Live Nations musikbolag Roc Nation.

– Det finns faktiskt en parallell. Det är rätt galet. Efter en spelning 2009 undrade en kille om ”Lights Please” var en metafor för hiphopgenren. Då fattade jag inte alls vad han snackade om. Men när jag fick mer erfarenhet av branschen insåg jag att det kan vara så. Om jag vill göra ett album om ett ämne men världen är mer intresserad av hits är det svårt.

Hade det varit för kontroversiellt att släppa ”Lost Ones”, en låt som handlar om abort, som förstasingel?

– Jag hade gärna gjort det men bolaget ville annorlunda. Inte nödvändigtvis för att den var kontroversiell utan för att de inte trodde på den som förstasingel. Då befann jag mig inte på samma maktposition som idag där jag kan släppa en sådan singel. Den möjligheten hade inte haft om jag inte varit tillmötesgående från början och gjort det bästa av situationen.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-03

– Basen blir beroendeframkallande. Jag får lätt abstinens efter ett tag.

Det är lördagskväll. Joakim Starkenberg sitter på en falafelrestaurang i närheten av Möllevångstorget med Mikael ”Sillen” Sundström och pustar ut. De senaste timmarna har de släpat högtalare, dragit sladdar och roddat inför kvällens spelning på Inkonst i Malmö.

– Jag ser fram emot spelningarna på samma sätt som andra ser fram mot konserter med sin favoritartist, fortsätter Joakim Starkenberg mellan pirogtuggorna.

Tillsammans med Daniel Gabrielsson, även känd som reggaesångaren Dan-I-Locks, kallar sig Joakim Starkenberg och Mikael Sundström för Deng Deng Hifi. Det Malmöbaserade klubbkollektivet har specialiserat sig på en typ av reggae som sedan 1980-talet främst har haft England som bas. Förankringen till de brittiska öarna har gjort att musiken även brukar kallas UK roots eller UK dub.

– För den som gillar den grejen finns det ofta inte många andra möjligheter att höra musiken än att göra det själv, menar Mikael Sundström.

Till skillnad från dancehall och annan jamaicansk musik som idag hittat till både vanliga nattklubbar och radio, håller många inom rootsscenen fast vid en tradition som innebär att skivspelarkollektiven inte bara förväntas välja musiken. Dj:n är även ljudtekniker, roddare, dekoratör, konferencier, sångare och ansvarig för allt som är nödvändigt på ett mobilt diskotek där status mäts i ljudvolym och störst bashögtalare.

Deng Deng började spela ihop i Malmö 2005. När de några år senare investerade i sitt första egna sound – ljudsystem – adderade de ”Hifi” till namnet. Ursprungligen arrangerade Hifi-gänget fester utanför de etablerade institutionerna, men sedan i höstas är de ett fast återkommande inslag på det alternativa dansgolvet under tyska technoklubben Berghains kvällar på Inkonst.

– Det känns nästan som vi är pressade till att verka på en undergroundscen i och med att alla ställen har egna stora ljudanläggningar idag. De vill inte betala extra för någon som släpar med sig egna grejer, säger Daniel Gabrielsson.

Hur mycket pengar Deng Deng Hifi lagt ut på sitt ljudsystem kan de inte säga. De vet helt enkelt inte.

– Det är säkert mer än 100 000 kronor, säger Joakim Starkenberg.

Enligt honom är det inte heller självklart att personalen på en vanlig nattklubb har förståelse för det Deng Deng gör.

– Barpersonalen var inte jättenöjda förra gången vi spelade på Inkonst.

Varför inte?

– För att glasen och allt annat som stod på hyllorna ramlade ner. De tyckte att vi var sjuka och att vi borde sänka volymen, fortsätter han samtidigt som han försöker räta ut ett ormbo av sladdar och kablar.

– Man är alltid noggrann när man lägger ner skiten men ändå blir det trassel när man ska ta upp det.

Inom västerländsk pop är melodierna ofta centrala. I jamaicansk musik handlar det mesta om bas. Det är den mullrande, lågfrekventa subbasen som Joakim Starkenberg menar är beroendeframkallande.

På ett stort ljudsystem kan trycket från de låga basfrekvenserna närmast jämföras med upplevelsen av en kraftig turbo på en bil. Det känns så mycket i kroppen att vi som har samlat på oss för mycket underhudsfett direkt blir påminda om det.

– Vi kör Transformers-soundet idag.

Först förstår jag inte vad Joakim Starkenberg menar. Men när fler högtalare, totalt sju i varje stack, bärs upp från Inkonsts källare och kommer på plats fattar jag. Varje högtalarformation bildar ett nära tre meter högt kors. De påminner faktiskt om Transformers-robotar med armar, huvud och kropp.

På väggen bakom det provisoriska dj-båset hänger ett skynke med en bild på ett lejon och texten ”Deng Deng – Defending Radical Roots”.

Kontrollrattarna till cd-spelaren pryds av en bild av den etiopiska kejsaren Haile Selassie. Vissa troende rastafaris ser honom som Messias men för de flesta sekulariserade rootsreggaefans är han lika mycket en populärkulturell ikon.

Rootsanhängarnas ointresse för dancehall och annan samtida jamaicansk musik skapar lätt en distans till den övriga reggaevärlden.

– När folk hittat till rootsspelningar brukar de vara lojala. Det blir som en familj som folk inte kan slita sig från. Det är lite sektliknande, säger Joakim Starkenberg.

Han fortsätter:

– Jag tror att folk inom rootsscenen är lite avundsjuka och bittra för att de som sysslar med dancehall spelas på radion och får mycket uppmärksamhet.

Vi skiljs åt och bestämmer att vi ska ses igen senare när klubben har öppnat. Hemma vid datorn läser jag på Facebook att en etablerad malmö-dj frågar vilka cd-spelare som används på Moriska paviljongen.

”Någon här som spelat på Moriskans bistro och kommer ihåg vilka cdj-spelare de har? Nya/gamla? (usb eller ej…)”.

Idag kan de senaste modellerna av dj-skivspelare spela upp musiken direkt från en digital usb-minnessticka. Det innebär alltså i praktiken att en discjockey inte behöver bära med sig tyngre packning än en cigarettändare.

Med tanke på det och att en övervägande majoritet av alla nattklubbar har egna fasta ljudsystem kan man undra varför någon väljer att bygga egna högtalare och släpa med sig hundratals kilo utrustning för hundratusentals kronor.

Deng Deng erkänner att det inte bara handlar om att de är bastorskar med höga krav på autenticitet och ljudkvalité.

– Det är kul att bara hänga ihop och göra saker tillsammans, säger Mikael Sundström.

– Det är lite som att hålla på med bilar. Det blir aldrig klart. Det finns alltid något ytterligare som kan läggas till ljudsystemet, säger Daniel Gabrielsson.

- - -

Fakta Deng Deng Hifi
Dj-kollektiv från Malmö med inriktning på rootsreggae, dub och stora högtalare. Består av Joakim Starkenberg, Mikael ”Sillen” Sundström och Daniel Gabrielsson som även släpper musik under namnet Dan-I-Locks. Spelar bland annat på Inkonst fredag 9 december 23-04 tillsammans med brittiska Indica Dubs.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-12-02

Fram tills i våras var Labyrint bara en liten punkt på den mediala radarn. Men när en spelning på ett fritidsgårdsdisco i Växjö ställdes in efter ”rekommendationer” av polisen hamnade gruppen plötsligt mitt i en censurdebatt som nådde ända fram till dagspress, SVT och Sveriges radio.

Förutom att rikta ljuset mot själva censurfrågan – om det är lämpligt att polismyndigheter bedömer kultur – ledde debatten förstås också till att ännu fler fick upp öronen för kvartettens reggaeinfluerade hiphop.

Labyrint består av Aleksi ”Aki” Swallow, Dejan ”Dajanko” Milacic, Jack ”Jacco” Mattar och Simon ”Sai” Wimmer. Alla har rötter i förorten Gottsunda i Uppsala.

Gruppen fick ett genombrott 2009 med Jaccos ”Vår betong”. Låten är en invit till en del av Sverige där våld, kriminalitet och droger är en lika verklig del av vardagen som vänskap och gemenskap.

– Jag tror att många kände igen sig. Även om den beskriver en tragisk situation är det lätt att sjunga med, säger Aki när jag träffar honom och Dajanko i närheten av Slussen i Stockholm.

– Även en skötsam Svensson som levde ett normalt liv kunde relatera. När han tittade ut genom fönstret var det den världen han såg. Fan, till och med aina [slang för polis] lyssnade på den när de åkte runt i Gottsunda, säger Dajanko och skrattar.

Labyrints relation till ordningsmakten är inte friktionsfri. Även om gruppen förnekar att de söker en konflikt går det knappast att kalla dem konflikträdda.

– Vi söker ingen bättre relation till polisen. Vi söker skilsmässa. Det har varit ett ruttet förhållande sedan dag ett, säger Dajanko.

– Vi vill bara att folk ska bli lämnade ifred, säger Aki.

När polisen i Växjö påtalade det olämpliga i att låta Labyrint framträda på ett kommunalt arrangemang hänvisade de till att gruppens texter var drogliberala. Men Aki tror att intresset för gruppen handlar om något annat.

– Polisen stoppar många unga i förorten som har våra låtar i luren. Det stör dem som fan att ungarna har fått något att sjunga med i när de blir trakasserade. Det irriterar dem mer än det här om weed, marijuana. När vi spelade på [festivalen] Öland Roots hade polisen blivit varnade för oss. Då kan det inte handla om weed för alla som spelar på Öland Roots är weedliberala.

Kritik mot polisen och eventuell drogromantik är inget nytt inom svensk musik. Det har ändå gått mer än 30 år sedan Ebba Grön spelade in låtar som ”Skjut en snut” och  ”We’re Only In It For The Drugs”.

Labyrint blandar också mörkt allvar med ironi. Videon till ”Tribulations” är närmast farsartad pilsnerhumor regisserad av Masse Salazar. Skillnaden är att länsman jagar ganja istället för hembränningsapparater.

– Videon var ett svar på hela den debattgrejen. Vi framställde polisen som skojare för att visa att det är fjantigt att de jagar vuxna män för lite weed, säger Aki.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-19

Mer Labyrint-relaterat: “Trakterna” (video), “Babylon brinner” (video med Carlito), “När mörkret faller” (video). Labyrints debutalbum “Labababa…” släpps 30 november.

Def Jam Recordings förvandlade ljudet av New Yorks gator till en kommersiell popkultur och vände därmed upp och ner på hela musikbranschen.

I februari 1989 tar den 69-åriga publicisten och finansmannen Malcolm Forbes sin Harley Davidson-motorcykel till en fest i Los Angeles.

Den är vid tiden för musikbranschens årliga Grammygala. I protest mot att utdelningen av den nyinstiftade rapkategorin uteslutits från tv-sändningarna har delar av hiphopetablissemanget bojkottat festen och fixat ett eget galej. Bland gästerna syns LL Cool J, Public Enemy, Slick Rick, nuvarande Hollywood-stjärnan Will Smith  och flertalet andra av dåtidens största hiphopnamn.

På festen intervjuas Forbes, grundare av finanstidningen med samma namn, av tv-programmet Yo! MTV Raps Fred ”Fab 5 Freddy” Brathwaite. Med sitt vita hår, tjockbågade glasögon och anspråkslösa gråa stickade tröja är Malcolm Forbes en udda karaktär i sammanhanget.

Drygt 20 år senare är rollerna på sätt och vis ombytta. När Forbes förra året listade USA:s 400 rikaste människor placerade de mångmiljardären Warren Buffett på omslaget tillsammans med Shawn Carter, mer känd som Jay-Z.

I mitten av 80-talet när Def Jam Recordings bildades kunde ingen förutse att en rappare och före detta cracklangare från bolaget 27 år senare skulle pryda omslaget till världens mest prestigefyllda finanstidning.

I den fasligt snygga men faktamässigt lite slarviga kaffebordsantologin ”Def Jam Recordings – The First 25 Years of the Last Great Record Label 1984-2009” berättas historien om skivbolaget som förutom Jay-Z och ovan nämnda hiphopstjärnor kan inkludera namn som Beastie Boys, Kanye West och nyligen Malmö(in)aktuella Rihanna i sitt CV.

Def Jam Recordings startades av Rick Rubin våren 1984 i ett studentrum på New York University. Rubin var vit, innovativ producent, gillade punk och såg likheter mellan genren och hiphopklubbarnas råa opolerade energi.

Ganska snart blev han presenterad för afroamerikanen Russell Simmons. Med sitt företag Rush Entertainment hade Simmons flera års erfarenhet som festfixare och manager till tidiga rapstjärnor som Kurtis Blow och Run-DMC. Russell Simmons bror Joseph ”Run” Simmons var en av gruppens frontpersoner.

Def Jam var varken först eller nödvändigtvis bäst. Men de hade förmåga att ta genren utanför den ursprungliga målgruppen och förpacka ljudet från New Yorks gator till en global kommersiell popkultur.

”Russell fick mig att se hiphop som en affärsverksamhet. Det förändrade mitt liv”, som Kevin Liles, VD på Def Jam mellan 1999 och 2004, uttrycker det i boken.

27 år efter sin första hiphopsingel är Def Jam Recordings ett miljardimperium som ägs av Universal Music Group, musikvärldens största bolag. Men hur kunde ett gör-det-själv-bolag, ”starkt förankrat i ett vänstertänk”, enligt Rubin, växa till ett av musikindustrins mäktigaste?

Som många andra framgångssagor var Def Jam resultatet av att rätt människor träffade varandra vid rätt tillfälle.

Tajmingen var perfekt. Både rocken och den svarta musiken stod och trampade luft för tillfället. 1970-talets sista discotåg hade lämnat stationen för länge sedan. Punken var död. Den nyfikna allmänheten suktade efter något nytt.

Samtidigt var gränsen mellan vit och svart popkultur på väg att för suddas ut tack vare ras- och genreöverskridande superstjärnor som Madonna, Prince och Michael Jackson.

Def Jam Recordings: den konstnärligt nyfikna idealisten Rick Rubin och entreprenören Russell Simmons både personifierade och drev den utvecklingen framåt.

Vid sidan av hiphopgrupper som Public Enemy och Beastie Boys släppte bolaget även smöriga soulveteranen Oran ”Juice” Jones och stilbildande thrashmetalbandet Slayer.

Som brygga mellan svart och vit popkultur, mellan underjord och etablissemang, mellan nyskapande uttryck och traditionell kommers var Def Jam på flera sätt föregångare till brittiska XL Recordings och andra trendkänsliga independentbolag som har vuxit till maktfaktorer på dagens musikmarknad.

Rick Rubin lämnade Def Jam redan 1988. Russell Simmons sålde sina sista 40 procent av bolaget till Universal 1999.

Det unika med Def Jam är att de lyckats behålla förankringen till sina rötter även efter att företaget vuxit och människor gått vidare i sina karriärer. Till och med en überkommersiell popartist som Rihanna har klara kopplingar till den en gång underjordiska afroamerikanska och västindiska musikkultur som Def Jam härstammar från.

Bokens titel antyder att Def Jam var slutet på en era men situationen påminner mer om ett paradigmskifte.

”Amerikansk pop, post-Def Jam var vassare, originellare och personligare. Oavsett om de lyckades eller inte i sin vilja att förstöra alla tidigare regler hade de vid sidan av det som blev kvar skapat ett utrymme för något bättre”, skriver Bill Adler, före detta PR-chef på Def Jam och en av huvudförfattarna till boken.

Det går att se Def Jam som startskottet för en utveckling där alternativa och avvikande röster växte och blev lika betydelsefulla som det normativa – och många gånger vita – popetablissemanget.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-11-19

I över trettio år har Bill Cunningham speglat modets skiftningar på gatorna i New York. I över tio år har regissören Richard Press arbetat med en dokumentär om hans livsgärning. Åtta år sägs ha gått åt till att övertala den lika försynta som legendariska fotografen för NY Times att ställa upp.

I våras hade filmen slutligen premiär på biografer i New York och sedan ett par veckor tillbaka finns den utgiven på dvd. Titeln är lika enkel och anspråkslös som mannen som porträtteras. ”Bill Cunningham New York”.

Allt började med ett axelparti. Året var 1978 och en kvinna i en kappa med en intressant skärning hade fångat Cunninghams intresse på gatan. Han var bara tvungen att fånga den på bild. Efter ett tag noterade han att även andra människor vände sig om när kvinnan korsade gatan.

Det var Greta Garbo. Cunningham, som aldrig ägt en tv eller varit det minsta intresserad av kändisskap och celebriteter, hade inte känt ingen henne. Det enda han hade haft ögonen på var kappans oemotståndliga axelparti.

Lyckligtvis fanns en redaktör som insåg värdet av bilderna på den skygga svenska filmstjärnan och genast efterfrågade fler fotografier i samma stil. 30 år senare är Cunninghams fotokolumner ”On The Streets” och ”Evening Hours” sällsynt träffsäkra tidsdokument över vad New York-borna burit genom åren. Oavsett om människorna på bilderna tillhör folket på gatan, societetseliten eller modevärldens ståtligaste påfåglar.

The New Yorker-journalisten Lauren Collins har jämfört den idag 82-åriga Cunninghams bilder skolkataloger. Precis som gamla klassbilder visar Cunninghams fotografier modets utveckling genom åren på ett mycket ärligare sätt än vad de trendsättande aktuella modemagasinen någonsin kommer att kunna göra.

“Jag bestämmer ingenting alls. Jag låter gatorna tala till mig. För att gatorna ska kunna tala till dig är du tvungen att ge dig ut och se vad de är.” säger Cunningham i filmen. ”Folk bara öppnar munnen och säger vad de tycker. Men det handlar verkligen inte om vad jag tycker. Det handlar om vad jag ser”, fortsätter han.

Precis som alla fotografer väljer Cunninham naturligtvis vem han riktar kameran mot och vad som är intressant att lyfta fram i tidningen. Men till skillnad från mycket övrig modejournalistik är Cunninghams bilder anmärkningsvärt åsiktsbefriade. Han tar aldrig ställning för vad som är fint eller fult. Ute eller inne. Rätt eller fel.

Anna Wintour, chefredaktör på amerikanska Vogue sedan 1988, menar att Cunninghams främsta egenskap är hans öga för det udda och avvikande. Jag vill tro att det innerst inne handlar om en vilja att lyfta fram individuella skillnader och likheter i en massproducerad, normativ värld.

Bill Cunningham växte upp en katolsk irländsk arbetarklassfamilj. Även fast han tillbringat halva sitt yrkesliv omgiven av flärd har han valt ett enkelt, för att inte säga asketiskt, liv själv.

Förra året tvingades han flytta från sin överbelarmade lilla våning på historiska kulturhuset Carnegie Hall i New York där han bott sedan 1960-talet. Lägenheten saknade badrum, kök och garderob, vilket inte spelade någon större roll då Cunningham aldrig ägt så många fler plagg än den blåa arbetsrock han gärna bär. Modellen är identisk med den som gatsoparna i Paris använder.

Trots att han dedikerat sitt liv till att dokumentera modevärlden har han aldrig tillåtit sig själv att bli en del av den. I en kändisfixerad samtid där många personer som bloggar och skriver om mode är större än ämnena de bevakar blir Cunninghams anspråkslösa anonymitet, värdighet och integritet en påminnelse om hur modejournalistiken skulle kunna se ut. Hur den borde vara. Eller?

I ett klipp från sent 80-tal berättar Cunningham om vad han finner så fascinerande med mode och kläder.

“Mode är det pansar som gör det möjligt att överleva vardagslivet.”

I dokumentären blir det tydligt att Cunningham trots, eller snarare på grund av, en total avsaknad av sinliga och estetiska utsvävningar byggt upp ett tjockare pansar än de flesta.

Cunningham är religiös och går fortfarande i kyrkan varje söndag. När man inser att han medvetet eller omedvetet offrat vardagsliv, relationer och betydande delar av sin egen personlighet i arbetet med att lyfta fram andras utlevelser är det lika svårt att se poängen med hans enastående livsgärning som att hålla tårarna borta.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-26

– Det här är som en stor fritidsgård där alla älskar varandra. A place for everybody that love each other.

Klockan är inte många minuter över sju på lördagskvällen men Luna Jonnysdotter är redan uppe i varv. Så uppe i varv att hon av oklar anledning översätter det hon precis sagt till engelska av bara farten.

På en vanlig nattklubb hade det eventuellt verkat suspekt men på Klaffbron, före detta Kong/Amore, på Nordenskiöldsgatan i Malmö är det inte någon som reagerar. Det är inte så konstigt. De har haft öppet sedan 12.00 och under dagen har människor kommit och gått som de velat. För att lyssna på musik, dricka någon öl, dansa, äta eller bara umgås och socialisera med likasinnade.

– Vi ville göra något annorlunda. Något som pågår hela dagen, mer som en minifestival, säger Christopher ”CW” Wåhlin, krögare på Klaffbron.

Timmarna mellan ett och tre på natten – det är då allt ska hända på en klubb. Vi ska komma överens om ställe att gå till och köa för att komma in, köa för att beställa i baren, dansa, ragga, köa till toaletten, hångla och hitta en efterfest. Helst innan vi ställer oss i kö igen för att hämta ut jackorna i garderoben. Men måste det verkligen vara så?

– Vi vill skapa ett annat sätt att gå ut på än det hetsiga 01 till 03, säger Fredj Ammar, som tillsammans med Rasmus Rishøj och ovan nämnda Christopher Wåhlin ligger bakom klubben med det lite diffusa namnet Lr hur?

När vi träffar honom är klockan knappt 13:30. På Klaffbrons innergård sitter folk i höstsolen och äter crepes och soppa som Rasmus Rishøjs flickvän Therese Hindrell serverar. Maten ingår i entrépriset.

De som tidigare i somras var en uteterrass på innergården har fått väggar och tak och målats falurött med vita knutar. Allt är inte färdigbyggt ännu. I oredan framstår byggnationen som en charmigt förvirrad fusion av fjällstuga och frisläppt berlinsk kreativitet.

– Det ska vara en fest som sakta byggs upp stämningsmässigt, säger Fredj Ammar och nämner Berlins urbana oas Bar 25 som en influens för vad de vill göra.

– Jag gillar atmosfären där. Man behöver inte vara skitfull för att gå ut. Istället käkar folk frukost innan de går dit.

Berlin är ingen ovanlig referens i de här sammanhangen. Stadens dyngenruntöppna nattliv kittlar dansmusikentusiaster från hela världen. Det som lockar är nödvändigtvis inte dekadens, osedligt sena öppettider och annat som skulle ge svenska tillståndsmyndigheter frispel. Enligt Fredj Ammar handlar det mer om friheten att välja själv när man vill gå ut.

– Vi vill snarare rucka upp sociala tankemönster än att bryta mot några lagar.

Flera av gästerna på Klaffbron den här kvällen tillhör veteranerna på Öresunds klubbscen. Vissa av dem har dansat tillsammans på technofester sedan 90-talet. Historiskt sett är just friheten att välja själv – oavsett om det handlar om öppettider, berusningsmedel eller något så enkelt som att dansa hur och till vilken musik man vill – central inom den elektroniska klubbmusikkulturen.

När jag intervjuade den tyska technostjärnan Ellen Allien för drygt tre år sedan blev jag medveten om att rave- och technokulturen för vissa kvinnor även är förknippad med en annan sorts frihet. Friheten i att bli lämnad ifred på dansgolvet. Fri från sociala spel och betraktande blickar.

– Jag vet inte hur många gånger jag stått och dansat på en svartklubb, blundat och kommit på mig själv ”men gud hur ser jag ut”. Sedan har jag tittat mig omkring och insett att inte en jävel bryr sig om hur jag ser ut. Alla har bara kommit dit för musiken. Jag älskar mitt arbete med det är det här jag lever för, säger Luna Jonnysdotter innan hon försvinner iväg mot dansgolvet.

Tre timmar senare dansar hon ensam framför en filmduk som visar videoprojektioner med klipp från Professor Balthazar, Jugoslaviska animatören Zlatko Grgic klassiska barnfilmsserie från 1970-talet.

Zoe Alsterlind hade eventuellt hoppats på att få slippa barnfilmerna den här kvällen. Hon är nybliven småbarnsförälder och det är första gången hon och hennes man är ute tillsammans på 18 månader.

Som småbarnsförälder tvingas man vara mer kräsen och selektiv i sin utgång, menar Zoe Alsterlind.

– Det måste finnas någon slags kvalitetssäkring av musiken. När man har fått barn pallar man inte att vara bakis i onödan. Efteråt måste man kunna säga ”fan, vad bakis jag är, men fan vad kul vi hade”.

Hon kom till Klaffbron redan vid 14 men har hunnit vara hemma och vänt emellan.

– Det går inte att vara ute och klubba hela nätterna för man kommer aldrig att få igen den sömnen, fortsätter hon och får medhåll av kompisen Linn Löfstedt, mamma till tvillingar.

– Även om vi har barnvakt ikväll ska vi likt förbaskat hämta dem imorgon och jobba på måndag igen. Men om man kommer tidigt kan man vara på fest och ändå komma hem vid 21.

Zoe och Linn verkar hålla tidsplanen. Vid 03:30 ser jag dem ingenstans i lokalen.

På det familjärt varma och trånga dansgolvet verkar ingen ha en tanke på att gå hem ännu. Inte ens tjejen som är så trött att hon kurat ihop sig under en filt och somnat i en av second hand-sofforna.

– Vi har förmodligen inte gått runt men det är ändå ett sådant här dansgolv som är anledningen till att vi gör det här, skriker Fredj Ammar i mitt öra.

04.00 stängs musiken av och vakterna börjar hänsynsfullt valla folk mot utgången. Någon försöker hänga knäveck från ett räcke. Några andra gör sitt bästa för att lokalisera de personer de en gång kom dit med.

I dörren på väg ut frågar en tjej om efterfest. Jag skakar på huvudet, ler och viker ihop mig själv i en taxi.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-13

Dagen börjar dock någon helt annanstans: i frukostmatsalen på Park Inn by Radisson hotell i Västra hamnen i Malmö. Det är torsdagsmorgon, klockan är strax efter nio. När vi hälsar har Lazee och hans sällskap redan ätit och läst dagens Sydsvenskan som ligger på bordet. Det är samma dag som förra veckans uppmärksammade artikel om problemen på Rasmusgatan och Seved publicerades.

Lazee bor sedan något år tillbaka i Stockholm men växte upp i kvarteren kring Sevedsplan. Han mamma bor fortfarande kvar i samma område.

– De överdriver och speglar det mer farligt än vad det är, säger han och tittar på rubriken på tidningens första sida: ”Området laglöst. Hata”.

En minut senare drar han paralleller mellan situationen på Seved och hyllade HBO-dramat The Wire som handlar om droghandel, organiserad brottslighet, mord och lokalpolitik i Baltimore. Knarklangningen fungerar likadant på Seved, enligt Lazee:

– De är välorganiserade. Kommer och går på bestämda tider. De äldre som styr drogförsäljningen rör inget utan låter de yngre göra jobbet. De ser bara till att allt rullar.

Lazee besöker fortfarande både Malmö och Seved minst en gång i månaden.

– Det finns ingen känsla som Malmö. Det är so real. So raw. So in your face.

Den här gången är ärendet att styra upp det sista inför skivsläpp och släppfest. På dagordningen står en intervju med P3 Populär och fotografering för tidningen City. Trots att han inte bott i regionen på flera år är Lazee utsedd till ”Veckans homie” och ska plåtas i sina gamla hemkvarter på Seved.

Innan dess måste han bara svänga förbi mammas frisörsalong för att hämta nycklar till lägenheten.

– Vet ni vad det första hon säger när jag kommer in? frågar Lazee tillbaka i taxin.”Ha inte den där jackan. Du har haft den på för många bilder redan”. Haha, morsan är sjukast. Jag har saknat henne.

På Seved poserar Lazee framför ”Malmömålningen” vid Nalles Livs. Han visar gamla pressklipp, sponsorgåvor och PR-material som blivit liggande i byrålådorna hos mamma.

– Den här kommer ingen få se, säger Lazee och tar upp en cd i en mjuk plastficka med ett egenproducerat svartvitt omslag.

– Vi åkte upp till Stockholm för att dela ut en massa mixtapes. När vi fick se vad våra vänner däruppe gjort insåg vi att de befann sig på en helt annan nivå. De hade hårda, professionellt designade omslag i färg. ”De här visar vi inte för någon” sa jag till Kabbe. Vi åkte tillbaka hem till Malmö med 5000 mixtapes i väskan.

”Kabbe” är Kabiru Bello, Lazees närmaste vän och vd på deras gemensamma företag Fantabolous. När Fantaboulus startade 2007 var det främst ett skivbolag men idag beskriver Bello Fantaboulos som lika delar skivbolag och reklam/eventbyrå. De senaste åren har Fantabolous hjälpt företag som MQ, Stadium och Bris att nå ut till nya målgrupper.

Samarbetspartnern Bris är en av anledningarna till att Lazee sitter dubbelvikt i baksätet på fotograf-Johans bil med en stor kartong ge-bort-produkter bredvid sig. Klockan har passerat 13:30 och vi är på väg till Oxievångsskolan. Lazee ska uppträda och prata med eleverna om att tro på sig själva.

När jag intervjuade Lazee i februari 2008 sa han att Fantabolous skulle bli lika stort som Virgin Mega Store. Idag låter han ödmjukare och mognare utan att för den skull ha sänkt ambitionsnivån.

Då, när de var ”fyra blattar från Malmö som precis fått pengar”, hände det att Lazee och vännerna tog limousine till klubbarna på Stureplan i Stockholm. Idag kan han skratta åt det.

– Det är ändå bra att ha det gjort så att jag kan spara pengarna nu när jag har blivit vuxen.

I gymnastiksalen på Oxievångsskolan sitter ett par hundra elever och väntar. Lazee behöver göra ett snabbt klädbyte innan det är showtime.

– Han ni en loge? frågar han innan han inser hur dumt det låter och skrattar.

– Ja, ett omklädningsrum alltså?

Lazee tar på sig solglasögon, keps och lånar presskontakten Kristian Riffos skinnjacka innan han öppnar dörren och kliver in i gymnastiksalen till ljudet av egna ”I’m Not Pop”.

Till en början är eleverna blyga men efter hand släpper det. När Lazee spelar sin första stora hit ”Rock Away” kan en av skolans tuffa killar inte hålla sig längre. Han rusar in på planen och slänger sig om halsen på Lazee. Ytterligare någon kille anländer. Sedan väller hela skolan in från läktaren. Ett tag är jag orolig för att det ska urarta helt men Lazee lyckas kontrollera situationen genom att fly upp i ribbstolarna.

I omklädningsrummet efteråt pustar han ut.

– Det är det här som gör att allt är värt det. Att få barnen att reagera så här.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-10-12

Ken Ring är på gott humör. När Dygnet Runt ringer upp är det bara några timmar sedan nya skivan ”Äntligen hemma” hittade ut till affärerna. Nu sitter han och suger åt sig av positiva omdömen i pressen. Det var ett tag sedan sist.

1999, under ett uppträdande på Vattenfestivalen i Stockholm, framförde Ken Ring ”Spräng regeringen”. Låten innehöll en rad där han beskrev hur underklassen drog till slottet, snodde kungens pengar och våldtog prinsessan Madeleine.

Några tolkade det bokstavligt och Ken Ring polisanmäldes för uppvigling. Efter det gick det mesta utför. Radion slutade spela hans låtar, han figurerade bakom skandalrubriker i kvällstidningarna och avverkade ett sex månaders fängelestraff. Men efter ett antal struliga år verkar Ken Ring åter ha funnit fotfästet.

”Äntligen Hemma” har beskrivits som en comeback, det första släppet på ett stort bolag sedan andra plattan ””Mitt hem blir ditt hem” som kom 2000. Men däremellan har Ken på egen hand gett ut och distribuerat sju fullängdsalbum. Tillsammans har de sålt i 25000 exemplar, enligt honom själv.

Skivan är en mörk historia där Ken Ring är närmast tvångsmässigt självutlämnande.

– För mig har det alltid varit självklart att berätta om mig själv och det liv jag lever. Det är det hiphop handlar om.

Reflekterar du någon gång över vilka konsekvenser det du berättar kan få för dig själv samt nära och kära?

– Självklart tänker jag på konsekvenserna. ”Bryter tystnaden” kändes till exempel lite för privat till en början. Sedan kände jag bara ’fuck it’, om jag släpper en skiva ska jag ändå prata om sanningen.

”Bryter tystnaden” är en obehagligt ärlig låt som handlar om den vårdnadstvist som pågått i över ett och ett halvt år mellan Ken Ring och hans äldsta dotters mamma.

– Jag tänkte mycket på hur min dotter skulle reagera när hon hörde låten. Jag spelade faktiskt upp den för henne innan. Det var såklart jävligt jobbigt. Jag kände att hon var lite för ung för att bli inblandad i vår konflikt. Men det är svårt att gömma sanningen.

Även om Ken Ring i Sverige främst är känd som rappare har han producerat beats lika länge som han skrivit texter. Han beskriver sig själv som en ljudnörd som gillar att sitta och uggla i studion.

Bland annat har han tillsammans med Norges Tommy Tee producerat amerikanska rappveteranerna Smif N Wessuns senaste skiva ”The album” som kom i slutet av oktober. Det är just i producentrollen han ser en framtid.

– Jag är 30 om några år och kommer inte vilja stå på en scen och skrika ”yo yo yo, jag är någonting” hela tiden.
 Artisten Ken Ring känns inte högaktuell i framtiden.

Att slå sig in på den amerikanska hiphopmarknaden som producent är ingen lätt och rak väg.

– Det är ofta svårt att gå direkt till artisterna. Du måste ta reda på vilka som är deras närmaste och försöka få kontakt via dem för att få dina grejer spelade.

För den som har turen att få sina produktioner uppspelade för någon storfräsare på andra sidan Atlanten är det bara att hålla tummarna.

– Det är ett lotto. Det går aldrig att veta innan. 50 Cent kanske får tag på något dunderröka och så råkar min cd ligga överst i högen i studion, han använder min produktion, spelar in, och så har man en låt på hans nästa skiva.

Publicerad i Sydsvenskan 2007-05-30. Återpublicerad med tillåtelse av Sydsvenskan.

– Jag börjar faktiskt bli lite nervös i och med att det är första kvällen.

Klockan har passerat 23 och Mikael Lund trampar oroligt omkring i sensommarnatten på uteserveringen på Skeppsbron 2 i Malmö.

Det är lätt att förstå honom. Sommaren har varit svajig för många klubb­arrangörer. Premiärer är alltid osäkra och söndag är av förklarliga skäl ingen självklar utgångsdag. Åtminstone inte för dem som har en hel arbetsvecka framför sig.

Nu är det inte den målgruppen som Club 112 vänder sig till. Istället hoppas klubben locka yrkes­grupper som arbetar när alla andra firar sin ledighet med att slå runt.

– De som jobbar inom polis, brandkår och sjukhus har mest att göra på helger medan måndag är deras helgdag, säger Mikael Lund som ligger bakom klubben tillsammans med Dimitrious Giannopoulos.

– Det är samma för människor inom hotell och restaurang. På lördagar händer det mycket men på en tisdag är det lugnt, fortsätter han.

Mikael Lund är diskret uppklädd i svart kavaj, gubbkeps, tjockbågade glasögon, öronsnäcka och en T-shirt med texten 112 på bröstet.

Riktigt så diskret klädda är inte Kajsa Brodin och Michelle Korén. De kommer från Malmö dansakademi, och nu står de på ett podium bredvid dj-båset och dansar i sjuksköterske­dräkter. Deras utstyrsel skiljer sig dock något från de arbetskläder landstingets personal brukar bära. Dräkterna påminner mer om de outfits som går att hitta i mer eller mindre välsorterade sexshoppar.

Klockan har hunnit bli halv tolv. På dansgolvet rör sig ett tiotal personer till Swedish House Mafias ”One”, Benny Benassis ”Satisfaction” och annan radiovänlig muskelbyggarhouse.

En och en halv timme senare är det fortfarande tunt med folk och barpersonalen börjar att bära tillbaka flak med Redbull.

Gästerna Andrée Andersson och Michael Pettersson verkar inte jätteöverraskade över den tunna uppslutningen. De menar att det inte är första gången som en liknande satsning haft svårt att locka folk.

– Det behövs engagemang och uthållighet för att lyckas. I Stockholm körde de i flera år innan de fick det att funka. Det går inte att köra två tre gånger och skicka ut lite inbjudningar på Facebook och tro att det ska komma 2  000–3 000 personer, menar Michael Pettersson.

Andrée Andersson tror att det är viktigt att göra något unikt för att lyckas.

– Du måste göra något som ingen annan gör för att sticka ut i mängden. Men vi behöver en egen dag för att gå ut. I fredags ringde min mamma och frågade vad jag gjorde. ”Vad tror du? Jag jobbar som alla andra fredagskvällar.” Vi festar när ingen annan festar.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-09-09

Kvällstoppen. Tracks. Svensktoppen. MTV European Top 20. Top of the pops. De senaste årtiondena har listorna varit lika centrala för pophistorien som själva musiken.

Fram till 00-talet gav hitlistorna en, inte fullständig, men fungerande bild över vilken aktuell musik som uppskattades mest. Idag har mängder av nya konsumtionsmetoder reducerat listorna till interna mätinstrument.

Även om många tjänster redovisar antalet spelningar är det svårt att värdera statistiken. Är 100 000 visningar av ett musikklipp på Youtube samma sak som 100 000 spelningar på Myspace? Vad motsvarar i så fall i antalet sålda digitala enheter, och går det i sin tur att jämföra med illegala nedladdningar? Ju fler enskilda taxametrar som tickat, desto krångligare har det blivit att definiera en allmängiltig smak.

2005, då brittiska popartisten Lily Allen dubbades till världens första stora Myspace-fenomen, refererade medierna ständigt till hur många gånger musiken hade spelats på hennes Myspace-sida. Tre år senare, när låtar från hennes andra album dök upp, fanns de utlagda på ett myller av privata Myspace-sidor snarare än bara på Allens officiella. Att addera de siffrorna till en sammanlagd summa blev omöjligt.

Youtube fungerar på samma sätt, där antalet visningar för ett klipp ofta används som succémarkör.

I somras då Michael Jackson dog seglade delar av hans diskografi genast upp på singellistan, Digilistan och Spotifys mest spelade. Under ett par juliveckor kunde ingen invända mot att Jacksons trettio år gamla sånger just då var intressantare än allt annat. På liknande sätt aktualiseras äldre låtar då de förekommer i en ny film, kopplas till en nyhetshändelse eller tolkas av en artistkollega.

00-talets popfans har gjort sitt bästa för att bryta ner den tidsaxel där aktuella hits efter en tid blir oaktuella. Fri tillgång till ny och gammal musik har gett flera parallella axlar där lyssnare hoppar fram och tillbaka i tiden, beroende på vilka sammanhang de rör sig i.

Ett exempel är 2007 års ”Paper Planes” med brittiska artisten M.I.A. Som albumspår intresserade den få ickeeuropéer. Då den ett år senare figurerade i en trailer för komedin ”Pinapple Express” tog den plötsligt USA med storm och nådde en andraplats på Billboard. Landets största rappare adopterade låten till hiten ”Swagga Like Us” och en ännu större blockbuster, ”Slumdog Millionaire”, placerade den i ett fjärde sammanhang. Fortfarande återfinns ”Paper Planes” bland Spotifys tjugofem mest spelade låtar. Vecka efter vecka.

Traditionellt har ny musik ansetts viktigast för att den varit lättare att få tag på än de gamla skivor som gömts i arkiv och på loppmarknader. Idag behöver en aktuell hit inte vara likställd med en precis nyutgiven låt. Där mediegenomslag, identitetsmarkörer och innovation tidigare avgjorde framtiden regerar numera frågeställningen: vad känner flest människor behov av att lyssna på just nu?

Att fler konsumenter skippar omvägen över skivbutiken har gjort smak till ett ärligare begrepp. Vad du väljer att strömma vid en dator, eller lägga i spellistor i din telefon, övervakas inte av andra. Då finns heller ingen anledning att använda musik som statussymbol. Utvecklingen pekar mot en framtid där frågan om vilka artistverk som stjäls, lånas, fildelas och syns blir mindre intressant än den om vilka låtar som faktiskt älskas och lyssnas sönder.

Försäljningslistor har aldrig berättat mer än just vilken musik vi valt att köpa den senaste veckan. Ingenting om vilka skivor som spelats oftast, vilka spår som gått på repeat, vilka album som aldrig användes utan bara inhandlades som smakmarkör för att sedan samla damm i cd-ställ från Designtorget.

Lyckas däremot en ny ordning skapas i kaoset, om de ljud som dagligen strömmar in i våra telefoner och datorer sammanställs i ett gemensamt mätsystem, skulle siffrorna redovisa vad försäljningsstatistik aldrig någonsin har gjort: hur vi just nu vill att våra liv ska låta.

Publicerad i Sydsvenskan 2009-12-18

Läs mer:

Del 1. Den nya skolan

Del 2. Pr-byrån hittar till klubben

Del 3. Pop på världsomsegling

Bloggen När gata blev motorväg

Sommaren 2009 pågick en kamp i toppen av den svenska singellistan. På ena planhalvan: Sverige, representerat av en långhårig rhapsodyrockande pianist tillsammans med en före detta Idoldeltagare och körledare från Lund. På den andra: Brasilien, med en duo från Rio de Janeiros kåkstäder och en låt som handlar om att polisen kan förvänta sig att bli ba-rap-pa-pa-pa-pa-pa-pa – nedmejade av automat­eld – om de vågar sätta sin fot i stadens fattigaste delar.

För fem år sedan hade få utanför Rio hört talas om stadens råa hittepåhybrid av hiphop, hårda electrorytmer och skadskjutna pophits. I juli i år blev ”Rap Das Armas” den första baile funk-låt som toppade den svenska singellistan.

Baile funk är bara ett av flera exempel på lokala dansmusikgenrer med rötter i fattiga storstadsmiljöer som det senaste årtiondet letat sig vidare till topplistor och klubbar på andra sidan jordklotet.

Oavsett ursprungsland har vägen till väst varit densamma. En dj, klubb­arrangör eller musikjournalist – inte sällan allt i samma person – presenterar musiken i ett för lyssnarna välbekant sammanhang uppblandat med traditionell västerländsk pop och storsäljande hiphop.

Genom att placera musiken i en modern klubbmiljö undvek man det världsmusikok som länge tyngt den icke västerländska popen.

– Det behövs alltid ambassadörer som översätter musiken till ett västerländskt popsammanhang, säger Daniel Haaksman som ligger bakom Berlinetiketten Man Recordings.

– Vi gör samma sak som Chris Blackwell gjorde med reggae på 70- och 80-talet. Om han inte låtit västerländska rockmusiker spela in nya musikbakgrunder till Bob Marleys låtar innan de gavs ut på skiva här hade reggae förmodligen aldrig blivit lika stort.

I pophistorien var olika genrer länge förknippade med vissa platser. Idag, när det mesta förvandlas till anonyma, kontextlösa mp3-filer på datorer och i mediespelare har musikens ursprung inte lika stor betydelse.

– Före internet skapade olika städer och miljöer sitt specifika sound. För att komma i kontakt med musiken var du tvungen att kunna relatera till dessa sociala fabriker. Idag finns inte längre det behovet. Det handlar mer om vilka bloggar och dj:ar du följer än om var du bor, säger Daniel Haaksman.

Genom våra förändrade konsumtionsvanor har social närhet – sättet att komma i kontakt med musik till vardags, oavsett om det sker genom bloggar, tidningar, radio, fildelningsnätverk, klubbar eller Friskis & Svettis – blivit viktigare än geografisk närhet.

Daniel Haaksman var en av de första att presentera baile funk för en västerländsk publik. Efter att en kompis som bodde i Brasilien introducerat honom för genren åkte han själv dit för att leta skivor i januari 2004. Då var det mer eller mindre den enda möjligheten att få tag på musiken.

Ett halvår senare släppte han ”Rio Baile Funk: Favela Booty Beats” – den första officiellt utgivna samlingen med favelafunk i Europa och USA.

Samtidigt hade en annan musikalisk upptäcktsresande gjort en liknande tripp. Personen i fråga hette Wesley Pentz men var mer känd under sitt dj-namn Diplo.

Vid tillfället dejtade han Maya Arulpragasam, en lovande brittisk-srilankesisk rappare med bakgrund på prestige­fulla konst- och designskolan Saint Martins i London.

2003 hade Arulpragasm, eller M I A som hon kallade sig, debuterat med sin dancehallinfluerade singel ”Galang”. För att skapa surr inför den kommande albumdebuten spelade de tillsammans in ”Piracy Founds Terrorism”, en mixtape där M I A rappade över klassiska jamaicanska dancehallproduktioner, baile funk och reggaeton från Puerto Rico samtidigt som Diplo mixade 80-talsklassiker som Bangles ”Walk Like an Egyptian” med instrumentala versioner av de senaste hiphopsinglarna från den amerikanska Södern.

– Baile funk passade bra in på våra fester. Det var energiskt och använde en massa töntiga samplingar som folk kände igen. Från början handlade egentligen allt om att jag som dj försökte överträffa andra dj:ar genom att spela sådant som ingen annan hade. För dj:ar har det alltid varit viktigt att ha tillgång till ammunition som andra inte har, säger Diplo.

En som tidigt påverkades av Diplos outtröttliga jakt efter nya ljud var Johan Karlberg. Tidigare var han en del av hiphopgruppen Stacs of Stamina från Linköping. Idag utgör han ena halvan av Londonbaserade producentduon Radioclit och en tredjedel av popkonstellationen The Very Best.

– Jag har alltid haft ett hiphop­aktigt förhållningssätt till saker när jag gör musik. Hiphop handlar om att ta vad du gillar och göra något nytt av det. Idag finner vi den attityden – att plocka små element från genrer oavsett var i världen de härstammar från – även utanför hiphopgenren. Det sättet att förhålla sig till musik har blivit globalt.

En gränslös, global musikvärld är kanske något självklart positivt för musikerna själva. För andra har det inte alltid varit det.

Ända sedan vita jazzfans började imitera sina afroamerikanska idoler på 1920-talet har människor anklagats för att exotisera, urvattna och exploatera musik de älskar. I de allra flesta fall kommer anklagelserna från människor med samma bakgrund som måltavlan för kritiken, det vill säga från en vit, akademisk medelklass.

Vad man sällan nämner är att det omvända utbytet av influenser pågått helt naturligt.

Jamaicanska musiker har i över femtio år drömt om och härmat europeiska och amerikanska popstjärnor. När den sydafrikanska duon TK Zee och Benni McCartney för ett par år sedan förvandlade Europes ”The Final Countdown” till karg sirapshouse i sin kwaitosingel ”Shibobo” var det ingen som anklagade dem för att urvattna vårt stolta svenska kulturarv av pudelrockare från Upplands Väsby.

Nu är det givetvis inte samma sak att ta från de rika och ge till de fattiga som tvärtom. Men är ifrågasättandet av västerländsk pop som hämtar influenser från exempelvis Afrika och Sydamerika egentligen inte bara ett sätt att tillskriva musiker och artister orättvist mycket ansvar för ett ständigt spökande, betydligt mer komplext och tungt, kolonialt arv som alla i väst delar kollektivt?

Innan amerikanska hiphopproducenter kom på att de skulle sampla italienska Eiffel 65 (Flo Ridas ”Sugar”) ryska O-Zone (T I och Rihannas ”Live Your Life”) och andra eurodance­stjärnor hade baile funk-stjärnor gjort detsamma i flera år.

– Det förekommer alltid ett ömsesidigt utbyte av influenser. Baile funk är musikvärldens soptipp. De tar vad de kan få tag i oavsett genre, styckar isär allt för att sedan sätta samman det till en helt egen grej, säger Diplo.

I grunden är baile funk en brasiliansk variant av amerikansk Miami bass. En genre som i sin tur är en lokal vidareutveckling av den electro som hiphoppionjären Afrika Bambaataa introducerade för världen i början av 80-talet genom att planka tyska Kraftwerks ”Trans-Europe Express” på sin singel ”Planet Rock”.

Att det sedan är en tysk, Daniel Haaksman, som sluter cirkeln genom att introducera baile funk för västvärldens poppublik är förstås typiskt för hur det kan gå till idag.

Historiskt sett har städer som New York och London alltid varit popvärldens huvudstäder. I en global musikvärld där alla nallar från varandra och genrer placeras i nya sammanhang och korsbefruktas till nya popmutationer är det inte längre lika självklart.

– Vi befinner oss i inledningsfasen av en ny global popkultur, början av en ny era, säger Daniel Haaksman.

– De senaste femtio åren har städer som New York, Los Angeles och London utgjort popmusikens kraftstationer. Idag har en massa andra nya städer som tidigare inte varit utmärkta på den mediala kartan tagit över den rollen. Vem hade för ett par år sedan trott att vi skulle dansa till musik från Angola på klubbar i Europa?

Publicerad i Sydsvenskan 2009-12-09

Läs också de andra delarna i reportageserien:

Del 1. Den nya skolan

Del 2. Pr-byrån hittar till klubben

Del 4. Topplistor mot strömmen

Bloggen När gata blev motorväg

Nyårsafton 1999. Brittiska superdiskjockeyn Carl Cox flygpendlar mellan tolvslagen i Honolulu och Sydney för att två olika fester vill skriva hans namn på sina flyers. Den moderna världens första millennium ska firas av.

För popkulturen innebär natten ett kliv in i ett osäkert decennium. Dittills har en kommersiell industri dominerat marknaden, medan en uppsjö av små genrer och kulturer närt ett liv i utkanten och erbjudit något annat. Dansmusiken och de klubbar där musiken spelats har varit ett sådant alternativ, tryggt undangömt i Ravekommissionens register.

Nu, under nyårsnatten, står det klart att alternativet är på väg att bli så stort att det inte längre utgör en parallellvärld till det popuniversum det från början reagerat mot.

Londons klubbhistoriker Bill Brewster, författare till böcker som “Last Night a DJ Saved My Life: the History of the Disc Jockey” och grundare av discoforumet DJHistory.com, minns millennieskiftets sista fest som en dödsdom. 
– Vanligtvis tog klubbarna dubbelt inträde på nyårsafton. 1999 begärde man det tiodubbla.

Resultatet blev att festlokalerna under 1900-talets största partynatt stod halvtomma.

– Efter den natten förstod jag att det vi kallat klubbkultur, där en enkel dj kunde bli en avgudad superstjärna därför att han representerade en kittlande motkultur, var över.

För klubbmusiken såg det nya millenniet inte ljust ut. Dj-kändisarnas privatplan verkade mer spännande än festerna de spelade på.

Hiphoppen befann sig i en liknande fas. Artisterna hade trots stora kommersiella framgångar fortsatt tala från ett utanförperspektiv. Nu, när oregelbundna succéer byttes ut mot fasta hyreskontrakt i toppen av Billboardlistan, behövdes en ny identitet.

Lösningen för två kulturer som vuxit och svällt långt utanför sina ursprungliga lyssnarskaror och ljusskygga källarlokaler, var att inte längre nöja sig med att vara alternativ. Man kunde lika gärna konkurrera med den mest kommersiella popmusiken på lika villkor.

Gemensamt för hiphop- och klubbscenerna är att de väldigt länge verkade i sin egen lilla värld. Den som ville delta fick söka upp musiken själv. När fildelning och nya kontaktytor för musik letade sig in i subkulturernas låsta rum upptäckte producenterna av dansmusik att det fungerade ganska bra att fritt erbjuda sina alster till omvärldens förfogande.

Ett samhälle där allt är tillgängligt passade väldigt bra för dansvärldens ombytliga snabbhet. Det tillgängliga samhället älskade dansmusiken tillbaka.

Fokuseringen på singlar istället för album, den ständiga jakten på nyheter, återanvändningar av andras material, do it yourself-attityden, korsbefruktningar mellan genrer och annat som vi gärna tillskriver internets utveckling hade varit norm inom hiphop och klubbmusik sedan dag ett.

Det amerikanska månadsmagasinet The Fader är ett tydligt exempel på hur hiphop, dansmusik och annan urban pop flyttat fram sina positioner.

The Fader startade 1998 som en renodlad hiphoptidning. Det var smart av kommersiella skäl. Genom att rikta sig till en målgrupp som just börjat förknippas med konsumtion snarare än med fattigdom, säkrade The Fader tidigt sina helsidesannonser från Nike.

En av tidningens skrivande redaktörer, Edwin Houghton, berättar hur han som expert på jamaicansk musik och hiphophybrider från världens alla hörn, blev inplockad från New Yorks klubbvärld för att se till att tidningens urval var tillräckligt globalt. 
– Sättet som de ville berätta om musik liknade en dj:s förhållningssätt. Blicken riktas framåt, medan händerna famlar bakåt – hela tiden greppandes efter musikhistoria som behöver lyftas fram på nytt.

Genom att översätta dj-perspektivet till berättande lyckades tidningen närma sig det sätt som en vanlig, uppkopplad popkonsument tar till sig musik på.

Framförallt har The Fader lyckats fånga upp den enorma globala spridning som urbana popsinglar får idag. För hur ointresserad man än är av vad en dreadlocksprydd Lil Wayne har att säga, så går det inte att komma undan refrängen till hans singel “A Milli” så fort man färdas med vår ringsignalspäckade kollektivtrafik.

På samma sätt kommer de som inte kunde bry sig mindre om housemusikens politiska historia ändå att tvingas dansa till genrens efterföljare när de ger sig ut i svenskt nattliv.

En person som kanske bättre än någon annan har sammanfattat hur musiken från gathörnen och klubbarna under 00-talet tog över hitlistorna är New York-journalisten Kelefa Sanneh. Som musikkritiker på New York Times försvarade han under många år nya popströmningar mot gamla smakdomare. Numera arbetar han för The New Yorker och ser inte längre någon anledning att gnälla på kritikers smak eftersom han upplever att deras omdömen har väldigt lite, om ens något, inflytande över vilken musik människor lyssnar på idag.

– Om du valde ut tio slumpmässiga amerikanska iPods för inspektion tror jag att du skulle hitta ett så nyfiket mischmasch av stilar att det vore väldigt svårt att kategorisera. Jag tycker att Outkasts “Hey Ya” suddade ut gränser på ett sätt som sedan kom att bli konsensus för 00-talets popsuccéer.

Kelefa Sanneh tror att konsekvensen av att kritikernas roll minskar, blir att de populäraste genrerna i stället påverkar varandra. Det vi i dag kallar urbant, hiphop, R&B, house, dancehall, techno och så vidare, kommer således inte att hållas rent från annan lika sönderälskad hitmusik. Han jämför ljudbilderna hos ett tonårsidoliserat rockband med dem hos karibiska Rihanna – en av vår tids största R&B-stjärnor. 
– Ingen skulle betrakta Cobra Starship som R&B, men varför inte? På radio hörs ingen större skillnad mellan deras “Good Girls Go Bad” och Rihannas “Disturbia”.

Under natten mellan 31 december i år och 1 januari nästa år lär antalet dj:ar som kånkar runt i en privatjet vara lätträknade. Å andra sidan har de ljudbilder och subgenrer som 90-talets underjordiska dj-stjärnor arbetade för att sprida blivit allmängods. 
– När jag började gå ut dansade publiken även om den inte hade en aning om vilka låtar det var som spelades. Några veckor senare kunde man se att samma låtar blivit stora, säger Tony Zoulias.

På 1990-talet var han en del av inflytelserika dj-agenturen och eventbolaget Disco Sthlm. Vid sidan av skivspelandet har han de senaste åren jobbat som musikchef på ZTV. 
– Generellt känns det som om människor inte har samma tålamod i dag. Oavsett om det handlar om coola klubbar eller Stureplan är det väldigt stor fokus på hits.

Zoulias kritik av de hit-törstande massorna är ett vanligt klagomål från dj-skrået, men kan också fyllas med en mer aktuell innebörd. De senaste åren har nyfikna dansproduktioner getts allt mer plats i offentligheten – men för att hålla sig kvar där måste de spela på popens villkor. Villkor som i dag innebär maximal spridning, gränslös sponsring och ständiga samarbeten med andra, för tillfället populära, ljudbilder. Det vill säga en total motsats till 90-talets undergroundideal.

– Utmärkande för 00-talets popmusik, fortsätter Tony Zoulias, är hur hiphop från USA mött house och techno från Europa och skapat dagens superkommersiella sound. Dagens vinnare är de som bäst anpassat sitt klubbsound till bra poplåtar.

Publicerat i Sydsvenskan 2009-11-06

Läs mer:

På bloggen När gata blev motorväg räknande vi ner 00-talets 25 viktigaste poplåtar.

Del 2. Pr-byrån hittar till klubben

Del 3. Pop på världsomsegling

Del 4. Topplistor mot strömmen

Bland blågula hiphopfans har den amerikanska snabbmatskedjan fortfarande ett romantiskt skimmer över sig. Mycket för att den inte finns i Sverige och för att hinkar med friterade kycklingdelar är en träffande symbol för den skräpmatskultur som byggt Fat Joe, Big Pun och Fat Boys XXXL-kroppar.

På dessa sidor skrev Jan Gradvall i tidigare om kroppen och rockens förhållande till varandra. Jämfört med rockpubliken har fans av afroamerikansk musik traditionellt haft större acceptans för generösa midjemått. Under sina storhetsperioder var tungviktare som Fats Domino, Barry White och Notorious B.I.G. lika stora sexsymboler som vilka taniga popstjärnor som helst.

De som hoppades att 50 Cents svullna biceps förändrat de manliga kroppsidealen lär ha satt proteindrycken i halsen när hiphopmagasinet Vibe nyligen placerade Rick Ross tatuerade hängpattar på omslaget till sitt Sexy Issue.

Förklaringen är inte enbart att Ross 140 kg är ett bekvämt skönhetsideal för tidningens manliga läsare. Han utstrålar ett självförtroende som även kurviga svarta kvinnor kan identifiera sig med.

Historiskt sett har afroamerikansk musik slagit underifrån. Jämfört med dem som tillhör en privilegierad samhällsklass har svarta artister tvingats motivera sin position i större utsträckning. Både för sig själva och för sin omgivning.

Det kräver en kaxighet.

Överviktiga rapstjärnor blir därför en symbol för både en framgångsdröm och en positiv självkänsla. En symbol för någon som är svart, rik, tjock – och stolt över att aldrig behöva säga nej till en plusmeny.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-18

– Vi fann naturligt ett eget sound bara genom att leva i Huntsville och åka fram och tillbaka på motorvägen omgivna av alla rymdskepp, berättar Stephen ”ST 2 Lettaz” Harris som tillsammans med David Williams, mer känd som ”Yung Clova”, bildar duon G-Side.

Raketstaden Huntsville, med omkring 180 000 invånare i Alabama i södra USA, är en speciell stad där påkostad högteknologi blandas med social misär.

På 1950-talet ledde den tyske ex­nazisten och vetenskapsmannen Wernher von Braun utvecklingen av det amerikanska rymdprogrammet från Huntsville.

Idag är de gamla rymdraketerna som kantar vägarna lika mycket en påminnelse om det förflutna som om de gigantiska klasskillnaderna i landet idag.

– Både jag och Clova har bott i hus som inte är lämpliga att leva i under några omständigheter. Hus som var fulla av kackerlackor men saknade toalett, luftkonditionering, sängar och lakan. Om vi ville bada var vi tvungna att använda en portabel kokplatta som vi kopplade in i eluttaget för att värma upp vattnet.

– Som unga förstod vi aldrig att den värld vi levde i var helt uppfuckad och att vissa människor var mer privilegierade än vad vi var. De flesta du gick i skolan med kom från samma område som du själv, berättar ST.

I en uppväxtmiljö där många potentiella manliga förebilder antingen satt i fängelse, sålde droger eller var döda fann Clova och ST tidigt en förebild i New Orleans-rapparen Master P och hans hiphopimperium No Limit Records.

– För oss var musiken en väg bort. Vi tittade på No Limits videor och tänkte att de hade lyckats. De såg framgångsrika ut. Där vi kommer ifrån är en person som har fina kläder och en fin bil i nio fall av tio någon som säljer droger. I och med att vi inte ville falla i den gropen drog vi oss automatiskt till musiken, säger ST.

Fram till för tre år sedan var Huntsville en vit fläck på hiphopkartan. Men sedan trendkänsliga discjockeyn och producenten Diplo presenterat staden på samlingen ”Fear and Loathing in Hunts Vegas” har allt fler upptäckt den kreativitet som flödar.

Ryggraden i Huntsvilles hiphopscen är bolaget Slow Motion Soundz och producenterna Block Beataz. Med hjälp av allt från radiorock och europeisk trance till olika hiphophybrider från den amerikanska södern skapar de en unik musikvärld med paralleller till tidiga Outkast, Cee Lo Green och deras kollektiv Dungeon Family.

G-Side albumdebuterade 2007 och fick tidigt en stor skara följeslagare i hemstaden. Men utanför stadsgränsen visade hiphopvärlden inget större intresse innan gratissläppet ”Huntsville International” 2009. Då var det främst i Europa som folk reagerade.

– Vi har bara arbetat med att sprida vår musik sedan 2007–2008. Med tanke på att de flesta artister jobbar i tio tolv år för att få ut sin musik tror jag ändå att vi är på rätt spår, säger ST.

- - -

Fakta G-Side

Duo bestående av rapparna ST 2 Lettaz och Yung Clova från Huntsville i Alabama. Debuterade 2007 med albumet ”Sumthin 2 Hate” men fick sitt genombrott 2009 med ”Huntsville International”. Fjärde skivan ”The One… Cohesive” släpptes 1 januari i år och tilldelades högsta betyg i både Nöjesguiden och DN.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-05-06

Mer: Hiphopen lever i provinsen (krönika)

Det är lördag i Malmö och majnatten är varm. I källaren på S:t Gertrudsgränd står Lundatrion The Eggstone och river av Sex Pistols gamla ”Anarchy In The UK”. De tre är totalt uppskruvade men inte hälften så hysteriska som killarna som flyger omkring med armar och ben åt alla håll till den vilda musiken. Mitt i kaoset står Björn Benner, från föreningen C-film som håller på att avsluta säsongen för Club Säpo, och studerar varje rörelse. Då och då plockar han fram sin kamera och tar en bild på gruppen eller någon i publiken som ser rolig ut.

Nej, händelserna ovan utspelade sig inte för några veckor sedan. Men med andra namn och annan musik kunde Martin Theanders reportage från Nöjesguiden 1989 vara en aktuell rapport från Klaffbron, Kontrapunkt, eller något annat ställe som lockar utelivets kräm just nu.

Mycket har naturligtvis förändrats i klubbmalmö på 22 år. Utbudet är extremt mycket större. Men mycket är också sig likt.

Varje klubbgeneration odlar sina mytomspunna oaser. Och för varje generation är de där första storögda mötena med nattlivsvärlden lika nytt och unikt.

– För oss var rejvscenen i början av 90-talet en revolution. Det var vår tids Woodstock, berättar Jimmy Lysell.

Som Jimi Disko är han en av de aktiva som varit verksam längst. I början av 90-talet ordnade han rejv i en industrilokal på Östra farmvägen. Mellan 1999 och 2001 låg han bakom Thank God It’s Friday på nu nedlagda Estrad på Kalendergatan.

– Jag älskar att arrangera klubbar och blir glad när gästerna mår bra för att det är en bra fest. Det är min kick, säger Jimi Disko.

22-åriga Olle Bergkvist tillhör en ny generation klubbarrangörer. Sedan i höstas driver han Noize på Inkonst.

– När vi började köra rejv på Näset var det ingen som gjort det tidigare. Jag körde tung electro men alla ställen i stan talade om att jag inte kunde spela den musiken. När folk säger att något inte går får man göra det själv.

Att ta saken i egna händer och erbjuda ett alternativ till etablissemanget har varit klubbarrangörers bränsle i alla år.

Det fick Lisa Thelin att starta Planet Smålands med bland andra eldsjälen Peter Spasson i 90-talets Lund. Det fick Tobias Lorentz, Ulf Larsen och Pelle Petterson att dra igång Tin Can Club 1987, en av de första konceptklubbarna med inriktning på rock i Malmö.

Förhoppningsvis kommer det alltid att finnas nya krafter som är villiga att plantera de frön de saknar i klubbfloran och rycka upp de blommor som blommat ut och vissnat.

Så ska det också vara menar Stefan Porutis, mer känd som DJ Qling. Mellan 1992 och 1995 drev han Manzana, av vissa ansedd som Malmös första renodlade house- och technoklubb, i en nu riven lokal vid Ångbåtsbron bakom Svävarterminalen.

Numera har han trappat ner och spelar högst sporadiskt ute.

– Det sker naturligt när man uppnår en viss ålder och förlorar sin trendkänslighet. När vi var unga fanns inget mer patetisk än gubbarna på fyrtioplus som spelade blues på pubarna. Idag spelar 40-åringarna deephouse. House är den nya gubbrocken och då är det dags att lämna över. Själv har jag inte tröttnat men jag tänker inte heller trötta ut folk med mina gamla housedängor om inte någon frågar efter dem, som nu på Slagthuset.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-06-10

2010 var ett turbulent år för Malmörapparen Jason Diakité, eller Timbuktu som han kallar sig som artist. Att hantera många bollar i luften samtidigt var inget ovanligt. Det nya var kändisjournalistiken som förvandlade blindtarmsoperationer, syndikalistblockader och det ekonomiska ormboet kring hans revisorer på Tambourine studios till potentiellt löpsedelsmaterial.

– Namnet Timbuktu blev förknippat med så många externa saker som jag aldrig var delaktig i att skapa. Saker som bara hände. Det fick mig att ifrågasätta om det var värt att vara artist om det samtidigt innebär att man kastas runt som en boll mellan olika tidningar. Det var inget liv jag ville leva, säger Jason Diakité när vi träffas i hans hemkvarter i multikulturella stadsdelen Möllevången i centrala Malmö.

Det är onsdag eftermiddag. En halvtimme tidigare har Jason Diakité avslutat sitt första inhopp som sommarpratare i radion. Under 90 minuter har han öppet berättat om livskriser, sin identitetsmässigt splittrade uppväxt som ”brun” i det akademiska Lund, sitt intresse för afrikansk historia och sina möten med sexslavar i krigets Kongo.

Öppenheten är också det många har tagit mest avtryck av på sjunde studioalbumet ”Sagolandet” som släpptes för ett par veckor sedan. Skivan är på flera sätt ett nytt kapitel i karriären. De musikaliska samarbetspartnerna är till stora delar nya liksom skivbolaget.

Ett tag övervägde han till och med släppa albumet under namnet Jason för att markera en nystart för sig själv.

– Jag ville utveckla personen Jason och inte bara artisten. Idag är jag 36 år och har lättare att se och betrakta saker för vad de är. Det är inte som för tio år sedan när man inte ville låtsas om det jobbiga. Uppenbarligen var det en grej som kickade igång lusten att skriva låtar igen.

Lusten att skriva tog honom tillbaka till karriärens tidiga år och en befriande känsla av att hiphop inte behöver vara mer komplicerat än rap till beats, rytmskellett.

– Oftast gör man de mest livsbejakande låtarna när man mår som jävligast. För mig var det en ny grej att kunna ge en glimt av de mörkare delarna av livet. Även om jag inte ville att plattan skulle bli mollsorkens höst-LP kunde jag i alla fall minska avståndet mellan rapparen och personen. Tidigare har jag dragit större växlar, behandlat Sverige och världen till exempel, gärna skrivit en story i tredje person om någon annan. Berättat om ”man”, ”dem”, ”vi” eller ”oss” snarare än om ett ”jag”. Jämfört med tidigare plattor tror jag att jag säger ”jag” väldigt mycket på den här skivan.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-01

Till viss del är det faktiskt pappa Anders Gromers förtjänst. När han i höstas fick syn på Jason Diakité på sonens spelning på baren Volym vid Möllevångstorget i Malmö var han inte sen med att knyta kontakt.

– Det var såklart skitfett att han [Timbuktu] bara dök upp där men framförallt att han bad mig sjunga på en av låtarna på sin senaste skiva. Det känns stort och är en ära, säger Albin Gromer när vi träffas i centrala Malmö.

Låten han talar om, ”Ord och flera visor”, är en soulinfluerad betraktelse i högt tempo om att våga utlämna sig till hundra procent i en kärleks­relation. Försvenskningen av de amerikanska soul- och R&B-genrernas traditionellt känslosvallande teman är enligt Albin Gromer en utmaning språkligt.

– På svenska får det inte bli för övertydligt. Man måste ha någon slags poesi. Annars är det lätt att det blir banalt. Ibland kanske man själv tangerar det banala men det gäller att hitta en balans. Ofta när man tycker att texter är riktigt bra så har de lite finess, säger Albin Gromer.

”Ord och flera visor” är inte det enda samarbetet med Jason Diakité. I sommar gästar Albin Gromer några av Timbuktus spelningar och senare i år får vi höra dem båda i ”Övertygad”. Låten är en osannolik omarbetning av E-Types ”True Beliver” som Timbuktu gjort tillsammans med Gromer och producenten Patrik Collén för TV4s ”Så mycket bättre”.

– Det var en utmaning, men jag tycker det blev bra. Det blev fett, väldigt mycket bättre än E-type, säger Albin Gromer.

Albin Gromer har sjungit sedan han var liten. På högstadiet började han göra hiphopbeats och ta pianolektioner. De första låtarna resulterade i ep:n ”Hemmagjord” som släpptes 2006 och två år senare följdes upp av ytterligare en ep: ”Därefter”. Då hade han ännu inte fyllt arton år.

– Jag har plockat mycket inspiration från hiphop när jag sjunger. Sättet att tänka mer i ett flow, ordflöde, och att hitta mönster i hur man skriver. Att inte bara skriva efter en melodi utan försöka få mer swag, stilfullt sväng, i det, berättar han.

Redan i höstas hade Albin Gromer ett färdiginspelat debutalbum klart. Men sedan dess har han bytt till skivbolagsjätten Universal, bytt bokare och startat om på nytt. Han har även för första gången tagit hjälp av ­utomstående. Titeln på den ­kommande singeln är passande ”Tillsammans” och har välsignats av Salem Al Fakir och producenten Saska Becker.

– Jag har skrivit och producerat låten men tagit in dem på slutet bara för att lägga den sista finishen. I framtiden kommer jag förmodligen att ta in folk mer för att avsluta saker.

- - -

FAKTA: ALBIN GROMER

Soulsångare, låtskrivare och producent från Malmö. Född 1990. Arbetar just nu på sitt debutalbum. Planen är att släppa det senare i år på Universal. Elektroniskt soulpoppiga ”Här inne hos mig” har snurrat på P3. Singeln ”Tillsammans“ släpptes i juli.

- - -

Jason ”Timbuktu” Diakité om Albin Gromer:

Normalt är vi i Sverige inte mottagliga för R&B och soul som inte kommer från USA. Men Albin kör den grejen med en ny twist som gör att det funkar. Egentligen har vi inte haft någon riktigt svensk soul- och R&B-artist sedan Kaah. Kaah lämnade definitivt ett vakuum efter sig och Albin plockar upp hans fana och tar det vidare. Jag tror vi kommer att få höra stora saker av honom.

Karin Gunnarsson, Musikredaktör, Sveriges Radio P3 om Albin Gromer:

Första gången jag hörde Albin drabbades jag av den där ”direkta” känslan. Hans röst och sound, så närvarande och snyggt. Såklart tänkte jag på Kaah men Albin är sin egen och gör sin grej förbaskat bra. Han tar den nya svenska soulen framåt. Ser verkligen fram emot vad han kommer att släppa framöver.

Publicerat i Sydsvenskan papperstidning 2011-06-27. På sydsvenskan.se förekommer en i efterhand omarbetad version av ovanstående ursprungsartikel.

– Allt bröts upp i så många subgenrer att det till slut inte fanns några gemensamma nämnare förutom själva rimmen. Om du rimmade över en rytm så var det hiphop. Samtidigt innehåller inte all musik jag gör rim. Ändå ser jag det som hiphop. Men vad räknas som hiphop och vad står ordet hiphop för idag? Jag vet inte, berättar amerikanska rapparen Sage Francis när jag ringer upp.

Det kanske låter som bagatell. Men för den som gjort karriär på att vara ett underjordiskt alternativ till en rådande norm har det betydelse när normen smulas sönder. Lösningen enligt Sage Francis är att skapa något unikt och personligt.

– När hiphop var på väg att förvandlas till något jag inte kunde identifiera mig med var jag tvungen att hitta något annat. Jag var tvungen att skapa en egen unik bild av världen omkring mig och filtrera det genom min musik. Anledningen till att människor återvänder till min musik är att de söker ett specifikt perspektiv på hiphop och filosofi som de inte får från andra håll.

Åren efter millennieskiftet var Sage Francis och kollegorna kring skivbolaget och kollektivet Anticon en stilbildande alternativ röst på en amerikansk hiphopscen som drabbats av diamantfeber. När kommersiellt framgångsrika machorappare skrytsamt placerade egot och berättarjaget på upplysta piedestaler rappade Sage Francis istället öppet om personliga svagheter, osäkerhet och tillkortakommanden.

Idag har han slutat bry sig om vad andra gör för att koncentrera sig på egna kreativa utmaningar. På senaste albumet ”Li(f)e” samarbetar han med indierockmusiker som Chris Walla från Death Cab For Cutie och Jason Lytle från Grandaddy. Något som förmodligen hade varit otänkbart bland puristerna på det tidiga 00-talets underjordiska hiphopscen.

– Om du inte stod rakt i ledet och bevisade dina färdigheter inom de områden som folk ansåg vara betydelsefulla för en hiphopartist fick du en smäll på käften. Först när du förtjänat din respekt fick du möjlighet att experimentera. Det tog ett tag även för mig innan jag kände mig bekväm med att släppa musik som ansågs alternativ.

– Det krävdes vassa armbågar och kunskap bara för att få tillgång till musiken. Vi var tvungna att förtjäna våra medaljer och lära oss själva. Det var en process som alla tvingades att gå genom. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt att man inte behöver göra det på samma sätt idag.

Publicerat i Dalarnas Tidningar 2011-07-02

Hur den statistikföringen är tänkt att gå till i praktiken är förvisso ett mysterium. Men då Itunes dominerar marknaden för köpt digital musik låter det ändå som ett klokt beslut. Ja, förutsatt att uppdraget är att redovisa statistik över försäljning och inte över vad människor helst lyssnar på för musik just nu.

Trots att våra konsumtionsmönster förändrats totalt lever många av oss kvar i föreställningen att försäljningslistor säger något om låtarna som spelas i våra musikspelare. Det gör de inte. Det är statistik över försäljning. Statistik som ofta saknar både relevans och intresse utanför musikbolagens ekonomiavdelningar.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-05-25.