Jag har sprungit på rapkonserter sedan 90-talet. Jag kan inte minnas senast jag upplevde mer strul och större oförmåga att rätta till problemen än när Uppsalagruppen Labyrint gästar Klaffbrons charmiga gör-det-själv-hus natten till lördag.

Det är synd. För den första tanken som slår mig medan jag väntar på att lokala Jamaica-kollektivet Zoo Club Sound ska avsluta sin uppvärmning är hur perfekt Klaffbron lämpar sig för den här typen av arrangemang. Lokalen rymmer två-trehundra personer. Inramningen med olika etager och skrymslen skapar en intim och på alla sätt inbjudande miljö. Rummet ger samma känsla som de lokaler som Inkonst förfogade över på Norra Parkgatan innan Debaser tog över dem och byggde om.

Men. När de grundläggande funktionerna inte fungerar förvandlas snabbt ett förtjusande hemmabygge till en nattöppen fritidsgård med alkoholtillstånd. Det är förstås inte Labyrint-kvartettens fel. Men det ska inte heller behöva ta tjugo minuter och fyra-fem låtar för så pass erfarna artister att konstatera att en mikrofon inte fungerar och kassera den.

– Jag vet att ni är lika trötta som oss på det här fucking onödiga våldet. Malmö, vi är också trötta på allt hat, hinner Aleksi ”Aki” Swallow säga i ett försök att introducera ”Kärleken” innan hans mikrofon tystnar tvärt och han tvingas inta rollen som dansare och publikpeppare. Hans lufsande rörelser gör att han ser ut som Baloo i Djungelboken.

– Om ljudet är dåligt. Sjung med extra högt.

De flesta andra grupper hade gått av scenen men Labyrint kämpar tappert vidare. När de i ”Ortens favoriter” räknar upp lokala landsmärken – Jalla Jalla Falafel, Möllevången, Sofielund, Rosengård, Lindängen, Nydala – är det ingen tvekan om att kärleken mellan gruppen och dess lyssnare är äkta och ömsesidig.

Även om förutsättningarna stundtals leder till total förvirring på scen går det tydligt att urskilja Labyrints potential och tekniska skicklighet.

Låtmaterialet är förstklassigt.  Jacco soulröst imponerar och skiljer sig marginellt live jämfört med hur han låter i studion. Aki och gruppens andra rappare Dejan ”Dajanko” Milacic har båda ett tight och varierat ordflöde som enkelt flyter mellan rap och reggaeinfluerat mässande.

Labyrint förtjänar en revansch på Malmöfestivalen i sommar.

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-05

Om de båda nysoulikonerna låter som de gjorde när de var som bäst, det vill säga något som för 12-13 år sedan var relevant och låg i fas med dåtidens populärmusik – är de bra då? Eller vore det bättre om Hill och D’Angelo omarbetade sina idag närmast legendariska inspelningar och anpassade dessa till en samtida musikvärld de – och många av deras lyssnare – länge varit frånvarande från? Eller borde de vädra ut, avfärda sitt millenniumjag som gammal skåpmat och utelämna det materialet helt? Hejdå 90-talet. Hej 2012.

När Lauryn Hill kliver in på Falconer Salens scen i Köpenhamn två timmar efter avsatt speltid inser jag snabbt att hon som så många gånger förr valt en helt egen väg.

För tio-femton år sedan, när inflytelserika mediala röster gjorde upp med den rockhegemoni som präglat svensk musikindustri i årtionden kallades Lauryn Hills grupp Fugees provocerande för 90-talets främsta rockband. Jag är säker på att det inte var den här förvirrade nöjesmassakern de rösterna syftade på.

Om Fugees dödade rocken gör dagens version av Lauryn Hill och hennes band sitt bästa för att väcka liket till liv. ”Everything Is Everything” skövlas med buffliga elgitarriff och fläskig funkfusion. Fugees-numret ”How Many Mics” låter som om den arrangerats om av Rage Against the Machine. Stevie Wonders reggaeflört ”Master Blaster (Jammin’)” från 1980 är ett smakfullt val av cover men stressas som mycket annat den här kvällen förbi i ett omotiverat flåsigt tempo.

”Ready Or Not” låter faktiskt helt okej och relativt trogen Fugees originalversion. Den fungerar så pass bra att några av dem som tidigare gått och hämtat ut sina jackor av besvikelse återvänder till konsertsalen.

Att inte försöka imitera Carlos Santanas karaktäristiska gitarrspel i gospelballaden ”To Zion”, en av musikhistoriens starkaste hyllningar till havandeskap, är klokt. Att ersätta det med ett distinkt huggande discofunkkomp är inget annat än vansinne.

Om inte Lauryn Hill var känd som en kontrollmänniska hade hon kunnat skylla misslyckandet på sina medmusiker. För trots att sången genomgående tampats med både bandets tjocka ljudmattor och en irriterande förkylning är det tydligt att Lauryn Hill fortfarande har rösten intakt. Fraseringarna sitter där de ska. Karisman och den inre inspirerande kraften och glöden finns där någonstans bakom bandets distade gitarrer och plastiga 80-talssyntar.

När hon för andra gången framför Fugees och Roberta Flacks soulklassiker ”Killing Me Softly” ackompanjeras hon inledningsvis bara av en orgel. I efterhand framstår det som ett befriande lågmält och känslosamt ögonblick som i övrigt saknades helt.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-01

Hot Chip-mannen Joe Goddard och Raf Rundell i The 2 Bears tar maskeradrutten och följer därmed i Basement Jaxx och Daft Punks fotspår.

På debuten smyckar de fyndiga popsånger med oklanderligt utvald dansmusik. ”Time In Mind” är spexig mix av dancehall, stämsång och pop. På ”Be Strong” namndroppar de förebilder på liknande sätt som Daft Punk gjorde i ”Teachers”.

Även om raggreplikerna är slitna gör björnbröderna det med sådan charm att det är lätt att falla för dem igen.

Artist: The 2 Bears
Titel: Be Strong
Bolag: Southern Fried Records
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

Precis som den legendariska nigerianska bandledaren Fela Kuti vidareutvecklade dåtidens afroamerikanska populärmusik skapar artisterna på ”Afrobeats Mix Vol. 1” nya rätter av välbekanta ingredienser. Allt är inte lika vällagat men de som inte hälsat på sångaren D’Banj eller rapparen Atumpan tidigare lär fastna framför youtube de närmaste dagarna.

DJ Abrantee
Titel: Afrobeats Mix vol. 1
Bolag: www.abrantee.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-01

På femspårs ep:n ”Shadows” fortsätter han finslipa sin karaktäristiska svävande och välarrangerade ljudbild. ”Myrtle Avenue” är en över tio minuter lång rhodes-workout i långsamt housetempo. Instrumentala ”Obfuse” nytolkar sparsamt utsmyckad 2-step-garage från millenniumskiftet.

Störst avtryck gör det nio minuter långa djuphousespåret ”ARP3” vars subbas mullrar som raketmotorerna på Sun Ras rymdskepp.

Artist: Floating Points
Titel: Shadows EP
Bolag: Eglo
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Även om siffrorna återspeglar massornas ointresse för kompetenta rapveteraner är det missvisande. ”The Dreamer/The Believer” är det mest vitala Common släppt ifrån sig sedan 2005 års Kanye West-producerade ”Be”.

Med hjälp av gamla studiopartnern No I.D. har Chicagorapparen hittat tillbaka till de upplyftande soulmiljöer som utmärkte hans skivor från 00-talets mitt. Jämfört med den förvirrade Neptunes-producerade föregångaren är det en betydligt mer klädsam och värdig pensionsförsäkring.

Artist: Common
Titel: The Dreamer/The Believer
Bolag: Warner
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-01-18

Produktionsmässigt är ”Undun” en förfining av den eklektiska liveinfluerade ljudbilden på förra årets ”How I Got Over”. Då omarbetade bandet bland annat folklåtar av Joanna Newsom. Här samplar de Sufjan Stevens i den fyrdelade instrumentala epilogen ”Redford Suite”.

Att denna instrumentala epilog berör mer än de allvarsamma historier som föranledde slutet är lite talande. The Roots har något viktigt att berätta men sättet de säger det på är ibland för traditionsbundet för att riktigt gripa tag.

Artist: The Roots
Titel: Undun
Bolag: Universal/Def Jam
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-14

Aleks har sjungit refränger på Ison & Fille-plattor sedan mitten av 00-talet. På debutalbumet tar han hjälp av kvalitetssäkrare som Salazar Brothers och Ayla-producenten Mack Beats för att skapa en snygg mix av r&b och utlämnande gatusoul.

Uppväxtskildringen ”Fruängen” är en drygt åtta minuter lång gripande självbiografi direkt från terapisoffan. Dystopiska ”Andra porten” möter ungdomarna från Mohammed Alis ”Porten” några år senare.

Precis som i Mohammed Alis fall är historierna Aleks berättar lika starka som låtarna i sig.

Artist: Aleks
Titel: Inte längre fiender
Bolag: Hemmalaget/Cosmos
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-07

Tack vare allsångsanthems som ”Vår Betong” och ”Fingrarna i luften” är Uppsalakvartetten numera en av landets mest populära reggae- och hiphopgrupper. Om de samlat alla dessa youtubefavoriter på ett best of-album vore toppbetyget nära.

Men utan sina vassaste triumfkort når de inte riktigt ända fram på storbolagsdebuten, trots hög lägsta nivå och flera starka låtar som ”Ortens favoriter” och självutlämnande uppväxtskildringen ”Fortfarande ont”.

Artist: Labyrint
Titel: Labababa
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-30

Storbolagsdebuten raserar inte bilden av en skicklig rappare men produktionerna är ofta förvirrande trista och befinner sig emellanåt farligt nära Blink 182-celebriteten Travis Barkers rapmetaldebut från i våras.

Förutom ”Hard White (In The Club)” med flyglarmet Lil Jon når få låtar samma nivå som tidigare gratisalbum, singlar och gästinhopp.

Kolla in dem istället om ni inte redan gjort det.

Artist: Yelawolf
Titel: Radioactive
Bolag: Interscope/Universal
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2011-12-23

Jag har sett den väloljade livekonstellationen Timbuktu och Damn på stads- och musikfestivaler och i intima konsertlokaler. Oavsett spelplats har den gemensamma nämnaren varit festen. Att överföra den känslan till en sittande konserthuspublik är ingen självklarhet men är det några som ska anta utmaningen är det Timbuktu och Damn.

Under de första låtarna är stämningen förvirrad. Den melankoliska ”Dansa” och en i långsamma latinamerikanska rytmer uppklädd ”Allsång på gränsen” borde ha fått fler än mig att undra vad vi kunde förvänta oss. Funkpartaj eller knäpptyst stämningsfull lyssningskonsert?

Svaret kommer redan i tredje låten ”Dödsdansen”. Innan den är slut har Timbuktu fått hela publiken på fötter. De flesta blir stående konserten ut.

Jag förstår dem. För i sina bästa stunder är Timbuktu och Damn oslagbara som partykatalysatorer. De har ett självförtroende på scen som ger utrymme för spontana infall. Exempelvis när Måns Mernsten med förvräng robotröst svävar ut i en hyllning till Malmös falafel.

Men stundtals har musiken svårt att fylla hela den luftiga lokalen. Rytmsektionen med Måns Block i ryggen låter bitvis tunn och dynamiken mellan de olika musikerna och instrumenten är förvånansvärt otydlig.

De ljudmässiga bristerna kompenseras dock av en entusiastisk spelglädje som lätt smittar av sig och får oss att tro att musiken vissa gånger låter bättre än vad den i själva verket gör.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-26

Wiz Khalifa kommer från Pittsburgh i nordöstra USA och fick sitt stora genombrott för drygt ett år sedan med singeln ”Black And Yellow”. Låten är en hyllning till den färgkombination som hemstadens idrottslag använder. Att amerikanska fotbollslaget Pittsburgh steelers tog sig till Superbowl-final månaden innan Wiz Khalifa storbolagsdebuterade i våras var inte direkt en nackdel pr-mässigt.

Sedan dess har Khalifa befunnit sig på turné och bara växt i popularitet. När han ställer sig på Kulturbolagets scen i sällskap av kollegan Chevy Woods gör han det med en väl genomkörd och samspelt show i bagaget. Även om det stundtals går på rutin låter det aldrig slentrian.

”Gör lite oljud om ni är under 21 år”, säger Wiz Khalifa och alla skriker.

”Gör lite oljud om ni är tillräckligt gamla för att göra vad fan ni vill”, fortsätter han och alla skriker ännu högre.

Precis som Lady Gaga och flera andra av dagens stora popstjärnor har Wiz Khalifa döpt sina följeslagare för att skapa en känsla av gemenskap och delaktighet. Wiz Khalifas fans kallas för Taylor Gang. Namnet är en referens till Chuck Taylors klassiska tygsko för Converse som i jämförelse med gymnastikskor i skinn är en relativt billig – och därmed inkluderande – stilinvestering.

”Att vara Taylor Gang är att vara stolt över sig själv”, förklarar Wiz Khalifa innan han låter tre nissar i gråa mjukisoveraller stöka runt på scen till låten med samma namn som hans gäng.

Trots att tempo i låtarna ofta är lågt utmärks framträdandet av en energisk punkighet. På debutalbumet låter ”On My Level” som ett mörkt utdraget drogrus. På scen förvandlas den till en svettdroppande urladdning i dubbla hastigheten.

Annars har flera av de mer sparsmakat arrangerade spåren svårt att komma till sin rätt. Med överdimensionerad bas och onyanserad ljudbild blir ”B.A.R.” och ”The Race” till transportsträckor. Istället är det mer poppiga och inställsamma låtar som ”Wake Up” och collegerockinfluerade ”Fly Solo” som fungerar bäst i sammanhanget.

Avslutande ”Cameras” behandlar kändisskap, framgång och dess baksidor. Med en blonderad triangel i kalufsen och spinkig heltatuerad torso är det tydligt att Wiz Khalifa har den sortens stjärnlyster och charmiga karisma som krävs för en karriär bortom genombrottshittens bästföredatum.

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-21

På scen och i enskilda låtar på Youtube framstår hans framgång som självklar. Men risken med att pumpa ut gratismaterial är att bli stående med rester i skafferiet till det officiella debutalbumet. Förutom singeln ”Frick Park Market” och oldschoolhyllningen ”Party on Fifth Ave” innehåller ”Blue Slide Park” inget som infriar förväntningarna.

Vad vi får är en talangfull rappare utan vare sig starka produktioner, låtar eller något vettigt att säga.

Artist: Mac Miller
Titel: Blue Slide Park
Bolag: Rostrum Records
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-16

Precis som 90-talets gamla parhästar Rob’n’Raz använder Rebecca & Fiona dj-båset som avstamp för en popkarriär. Robert Wåtz och Rasmus Lindwall fick sitt genombrott 1988 i samband med dj-SM, en slags föregångare till tv-sända talangjakter som Idol med den skillnaden att tävlingarna lockade närmast uteslutande män.

Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick syntes på klubbar och utelivsbloggar i slutet av 00-talet innan de förra året katapulterade in i den breda allmänhetens medvetande genom välförtjänt prisade dokusåpan ”Rebecca & Fiona” på SVT Play.

Idag hör duon till landets mest välbetalda och uppbokade diskjockeyer. I somras spelade de på öppningen av holländska trancegiganten Tiëstos klubb på Ibiza.

När de intervjuades i Nöjesguiden förra året beskrev Rebecca Scheja duons musik som ”punkhouse” medan Fiona Fitzpatrick sågade musik­albumet som koncept. Nu verkar de ha ändrat åsikt.

För även om ”I Love You, Man” har rötter på dansgolvet är det ett rätt traditionellt popalbum. Avståndet till klubbinfluerade popartister som Pet Shop Boys och Madonna är kortare än till klubbmusikproducenter som experimenterar med pop.

De gånger jag hört Rebecca & Fiona spela skivor har de demolerat jantelagens landet lagom med explosiv dansmusik. ”I Love You, Man!” träffar, i likhet med singeln ”Bullets”, inte lika direkt i ansiktet. Attityden och tonfallet är fortfarande punkigt men musiken har blivit mer nyanserad och varierad.

Personligen har jag svårt för de svulstiga arenahousehuggen i ”Giliap” och den tillrättalagda trancepop som hörs på ”Edge”. Men snygga ”Dance” är en överraskande långsam och närmast suggestiv kosmisk pop­pärla. Smakfullt breakbeatsmyckade ”Hard” låter som om de återuppväckt Opus III eller något annat bortglömt poprejvprojekt från tidigt 90-tal.

Som normbrytare och förebilder för alla som tidigare känt sig obekväma i den snubbiga klubbvärlden är Rebecca & Fionas betydelse enorm. Därför är det ironiskt att melankoliska sistaspåret ”Sleep Alone” är en sådan simpel träffsäker sammanfattning av utekvällens sista desperata minuter att även dj-skallarna kommer att känna igen sig.

”I don’t want to sleep alone/Can you play me one more song?

I don’t want to sleep alone/It’s cold”.

Även om de aldrig lär erkänna det.

Artist: Rebecca & Fiona
Titel: I Love You, Man!
Bolag: Universal
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-16

Drogromantiska ”Liveloveasap” innehåller tydliga spår från trögflytande sydstatshiphop men också från Clevelandgruppen Bone Thugs-n-Harmonys melodiösa sångrap.

Även om influenserna är uppenbara låter Asap Rocky aldrig som ett kalkerat framgångsrecept. Han framstår snarare som en anmärkningsvärt stilsäker produkt av en uppväxt i en gränslös popkulturell era. En tid där europeiska modeskaparen Raf Simons och framlidna Houstonlegenden DJ Screw är en lika betydelsefull del av New Yorks vardag som gathörnens kokainentreprenörer.

Artist: ASAP Rocky
Titel:  Liveloveasap
Bolag: Liveloveasap.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-09

Det efterlängtade debutalbumet har föregåtts av flera EPs som knuffat dubstepscenen i nya riktningar. ”Tron”, ett monster av frustande syntslingor, var länge signaturmelodi på de egna dj-spelningarna innan Joker gav ut den hösten 2010. ”Back In The Days” är en tillbakablick till ett 00-tal då hyperaktiva tonåringar utmanade varandra i planlösa verbala tvekamper.

Gästvokalisterna är flera men geniet sitter tveklöst vid mixerbordet.

Bästa spår: Tron

Artist: Joker
Titel: The Vision
Bolag: 4AD
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-02

På uppföljaren prövar Wale en ny taktik och tar in smöriga R&B-sångare som Lloyd och Ne-Yo. Borta är influenserna från hemstaden lokala discofunkrörelse go-go. Borta är flörtarna med en medveten poppublik och den en gång trendsättande mixen av hiphop, klubbklassiker och europeisk dansmusik. Undantaget är Diplo-producerade ”Slight Work”.

Talande nog är låten den enda som sticker ut i sammanhanget. För i sökandet efter ett eget uttryck har mycket av det som en gång gjorde Wale spännande gått förlorat.

Bästa spår: Slight Work

Artist: Wale
Titel: Ambition
Bolag: Maybach Music/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2011-11-02

Digitalism tillhör en av alla dessa Daft Punk-imitatörer som i mitten av 00-talet bestämde sig för att göra house med rockattityd och kalla det electro. Ett halvt decennium senare fortsätter de på samma spår med en närmast arrogant ignorans för vad som sker i övriga musikvärlden. På skiva är det outhärdligt. Live fungerar det häpnadsväckande bra.

Den nedbantade visuella inramningen av filmer och lysdioder är smakfull och liveelementen uppenbara när duon, för kvällen förstärkt av en trummis, manipulerar och förvrider låtar, ljud och tempo i realtid.

Popbyggena som på gruppens två fullängdsalbum skymts av förlegade electroproduktioner skiner mycket starkare tillsammans med deltidssångaren Jens Moelles poser.

Någon beskrev Digitalism som dansmusik att ”rocka” till. På scen finns det anledning att vända på perspektiven. Det är pop som går utmärkt att dansa till, även för dem med högre krav på dans än att hoppa upp och ner på stället med ett pekfinger i luften.

Framförallt är Digitalism något så ovanligt som en dansmusikinfluerad akt vars material och uttryck effektivt växer när musiken framförs live på en scen.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-10-22

I ”Scissors” låter det som han har placerat kvarlevorna av Carly Simons baleariska discoklassiker ”Why” i något retrofuturistiskt drama med musik av John Carpenter eller Vangelis. Andra gånger hörs spår av sydstatshiphop och annan urban afroamerikansk musik.

Kontrasten mellan de smattrande trummaskinsrytmerna och de långsamt svepande syntmattorna och melodierna skapar ett drömskt och inbjudande ljudlandskap som än en gång bekräftar dubstepgenrens nuvarande bredd och djup.

Bästa spår: Scissors

Artist: Kuedo
Titel: Severant
Bolag: Planet Mu
Betyg: 4

Idag har boken sålt i över 35 000 exemplar. Ett bevis för att delar av hiphoppubliken har blivit tillräckligt gammal för att föredra påkostad stilporr i vardagsrumssoffan och Marley Marl på skivspelaren framför stökigt uteliv.

Precis som ”Back In The Days” är ”Goda dagars magi” lika mycket en nostalgisk återblick som en dokumentation över en generations sökande efter en egen stil och en egen röst.

Tidsperspektivet är framflyttat tio år, New York utbytt mot Stockholm, och USA mot ett Sverige och ett Europa präglat av nya gränser och befolkningsströmmar. Boken bygger på fotografen Camilla Cherrys bilder från tidigt 90-tal fram till idag med kommenterande texter från Petter och Patrik ”DJ Sleepy” Elofsson.

Redan i förordet deklarerar Petter att boken inte gör anspråk på att skriva den svenska hiphophistorien. Det är de inblandades subjektiva berättelser om personer som påverkat dem genom åren. För en utomstående är inte de nerskrivna interna historierna den främsta behållningen utan Camilla Cherrys enastående fotografier.

Bilderna visar inte bara den svenska hiphopmusikens trevande intåg i ett bredare sammanhang. De dokumenterar delvis även utformandet och födelsen av en mångkulturell och svensk popscen. En brokig scen som tjugo år efter banbrytare som Gordon Cyrus, Papa Dee, Dr Alban, Denniz Pop ochLeila K gör succé utomlands med artister som Robyn, Lykke Li, Bloodshy & Avant och Miike Snow. Samtliga artister med rötter i en unik svensk hitte-på-mix av hiphop, dansmusik och pop.

Nittiotalet var på många sätt en väldigt annorlunda tid. I synnerhet för dem som var intresserade av hiphop och afro­amerikansk popkultur.

”Om du ville se ut som idolerna på Yo! MTV Raps var det enda alternativet att ha släkt på andra sidan Atlanten eller resa”, skriver Patrik Elofsson i boken.

De unika förutsättningarna, eller snarare bristen på förutsättningar, tvingade fram egna lösningar.

”Under många år fick man göra så gott man kunde med det man kom över, och det fanns något charmigt (om än inte alltid så stilsäkert) över de outfits man fick ihop med delar från U.K. klubbmode, afrikanska smycken, baseballkepsar och vanliga H&M-kläder.”

”Idag”, skriver Elofsson, ”har hiphop blivit en global popkultur färdig att konsumeras i en galleria nära dig”.

Vinden har vänt.

Publicerad på Sydsvenskans kultursidor 2011-10-31