På !K7:s dj-kicks-serie flyter hon skickligt mellan traditionell house, dubinfluerad techno och den vidareutveckling av dubstep och engelsk basmusik som hon producerar under sitt alias Nocturnal Sunshine.

2011 hamnade 24-åriga Coles på plats nio när dansmusikidealisterna på Resident Advisor utnämnde världens bästa dj:s. Fortsätter hon utvecklas i den här takten tillhör hon topp-5 innan året är slut.

Bästa spår: Virgo Four – It’s A Crime (Caribou Remix)

Artist: Maya Jane Coles
Titel: DJ-Kicks
Bolag: !K7
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-25

Odd Future och frontpersonen Tyler, the Creators världsfrånvända ordlekar har gjort dem till det starkaste hiphopkonceptet sedan Wu-tang Clan. Till skillnad från W-falangen är Odd Futures låtar och produktioner alldeles för ojämna för att leva upp till förväntningarna på kollektivet som helhet.

På ”We Got Bitches” spottar och fräser Tyler, the Creator som om han vore en Old Dirty Bastard i högform. Men utan den skruvade videon blir exempelvis ”Rello”, hans samarbete med Hodgy Beats och Domo Genesis, bara ett mellanspår.

Bästa spår: We Got Bitches

Artist: Odd Future
Titel: The Of Tape Vol. 2
Bolag: Sony
Betyg: 2

Publicerat i Sydsvenskan 2012-04-18

Jämfört med Ruskos debutalbum från 2010 lyser de influenserna ännu tydligare idag. Bland annat på ”Be Free” och tillbakablickande junglehyllningen ”Roll Da Beats”.

När inte det västindiska musikarvet hörs mellan basutbrotten blinkar Rusko åt det tidiga 90-talets kommersiella rejvkultur.

”Somebody To Love” låter som en nyinspelning av Baby Ds ”Let Me Be Your Fantasy”. Det är också där, i gränslandet mellan underjord och topplistorna, Rusko uppenbart fyller en roll.

Bästa spår: Be Free

Artist: Rusko
Titel: Songs
Bolag: Mad Decent
Betyg: 3

– Jag har verklighetsbaserad skit, djupa, hårda och mjuka låtar. Nu kommer en partylåt.

Sedan trycker discjockeyn igång ”Killer” samarbetet med kanadensiska emorapstjärnan Drake från 2009. Motsägelsefullt glider låten fram i samma makliga lunk som resten av Hussles material.

Nipsey Hussle härstammar från stadsdelen Slauson i södra Los Angeles och presenterade sig på allvar i samband med ”Hussle In The House” för tre år sedan. Singeln förvandlade barnrapparna Kriss Kross klassiker ”Jump” till hård västkustrap som parafraserade ”Straight Outta Compton”, N.W.A.s stilbildande introduktion till gängkrigens Los Angeles.

Hussles låtar och produktioner är mer förankrat i det västkustsound som blev synonymt med Los Angeles under tidigt 90-tal. Idag är det både en ljudbild och en kultur som saknar en riktig representant i hiphopvärlden vilket gör att Hussle fyller ett tomrum.

På Vega är Hussle klädd i svart t-shirt, stickad toppluva med texten ”Compton” broderat på sidan och beiga chinos. De hålls nätt och jämt uppe med ett guldfärgat bältesspänne strax under skrevet.

Inledningsvis har han en hemrullad marijuanacigarett lika stor som en glasstrut i handen. I slutet av konserten har han med god hjälp av delar av publiken slukat hela. Kanske är det därför många av låtarna framstår som om de vore inlindade i bomull. Och kanske är det därför de självklara finalspåren slarvas förbi.

”Bitches Ain’t Shit”, ett samarbete med rapparen YG från 2011, kombinerar en tjutande minimal sydstatsproduktion med refrängen från en gammal Dr Dre-låt. I ”Hussle In The House” låter han publiken sjunga varannan rad. Tyvärr bidrar den glesa tillströmningen till att det låter som ett amerikanskt tv-inslag där någon ersatt svordomarna med tystnad.

I självpeppande extranumret ”Feelin’ Myself”, det spår som tydligast avviker från västkustmallen, skryter Hussle om hur hans inkomster vuxit lika mycket som Pinocchios näsa. Om han vill att de ska fortsätta öka behöver han lära sig styra sin musikaliska gatstump med ett mer varierat tonfall.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-04-12

På sjunde studioalbumet samarbetar Maliduon med bland andra Santigold och Bertrand Cantat. Den franska rockstjärnan dömdes 2004 till åtta års fängelse för att ha slagit ihjäl sin dåvarande flickvän.

Sett enbart till musiken fungerar samarbetena och skapar en karakteristisk snygg fusion av västerländska och västafrikanska pop- och rocktraditioner. Men när de blandar in rapparen Theophilus London på ”Nebe Miri” och dekorerar ”Chérie” med Michael Jacksonska barnkörer passerar de även gränsen för smak och omdöme musikaliskt.

Bästa spår: Africa Mon Afrique

Aritst: Amadou & Mariam
Titel: Folila
Bolag: Because/Warner
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-04

Till skillnad från andra retrospektiva bolag som återvänder från det förgångna försöker Soundway aldrig återskapa historien. Istället låter Batida 70-talets karnevalrytmer bli en bro till smattrande kuduro, västafrikansk hiphop och annan modern basmusik med rötter i tropikerna.

Genrelokala favoriten ”Alegria” har spelats på lokala dansgolv i ett par år. ”Puxa” med sina krossade garagehousekaggar är bara en av ytterligare ett halvt dussin potentiella klubbhits.

Bästa spår: Puxa

Aritst: Batida
Titel: Batida
Bolag: Soundway
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-04-04

Erykah Badu och Mali-sångerskan Fatoumata Diawara sprider ytterligare stjärnglans.

Jämfört med 70-talets hypnotiska afrobeat är låtarna anmärkningsvärt korta, så korta att flera mer framstår som skisser och utkast.

Det är lite synd. För även om potentialen är uppenbar går det inte att bortse från att slutresultatet tagit stryk ett späckat arbetsschema.

Bästa spår: Follow Fashion

Artist: Rocket Juice & the Moon
Titel: Rocket Juice & the Moon
Bolag: Honest Jon/Border
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-28

På andra albumet har de uppumpade electroproduktionerna fått ge utrymme för pop och mer nyanserade globala klubbrytmer. Utvecklingen lyfter fram de humoristiska och politiskt medvetna texterna som tidigare dolts av en intetsägande stökig yta.

I sina bästa stunder låter Maskinen som en exhibitionistisk oäkting från en orgie mellan Diplo och Magnus Uggla.

Bästa spår: Signalspaning

Artist: Maskinen
Titel: Framgång och efterfrågan
Bolag: Pope/Universal
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-28

Det gick inget vidare. Kanske för att det fanns ett överskott av just de bilder som Bainbridge tyckte fattades. Så han valde att göra musik under namnet Kindness istället.

Debutalbumet utmärks av en liknande naivitet som den misslyckade fotografkarriären. Titeln ”World, You Need A Change of Mind”, en blinkning till Eddie Kendricks soul/disco-klassiker ”Girl, You Need A Change of Mind”, är banal och högtravande på samma gång och därför ganska passande.

På ”Bombastic” rabblar Bainbridge förebilder på samma sätt som Daft Punk gjorde på ”Teachers” 1997: John Lennon, Michael Jackson, Kate Bush, Larry Levan, Walter Gibbons. Albumet har skapats i samarbete Cassius Philippe Zdar, en annan fransman från tiden då Paris utgjorde den elektroniska dansmusikens epicentrum. Musikaliskt innehåller skivan även influenser från Talking Heads, konstskole-funk från 80-talet och mer moderna popuppfinningar som drömsk chill wave.

Staplandet av referenser gör det lätt att bli cynisk. Simpel kritik är att Kindness låter som om någon gjort musik efter de mest populära ämnesorden på Mp3-blogg-sammanställaren hypemachine.com. Samtidigt går inte att bortse från att det under ytan gömmer sig flera fina poplåtar och ett eget uttryck.

Första singeln ”Swinging Party” är en svävande cover av postpunkbandet The Replacements albumspår från 1985. ”Anyone Can Fall In Love” är en motiverad nyinspelning av en för popmusiken ovanligt klarsynt kärleksång med brittiska såpoperaskådespelerskan Anita Dobson från samma tid. ”Gee Up” och ”Doigsong” får mig att tänka på Hot Chip eller något annat postpunk-influerat band som fick sitt genombrott i mitten av 00-talet.

Bainbridges febriga sångröst har fått vissa att dra paralleller till avant garde-musikern, producenten och låtskrivaren Arthur Russell. På driviga ”Cyan” och långsamt discoputtrande ”House” har Kindness stämma samma fängslande effekt.

Bästa spår: House

Kolla också in:
Kindness – Gee Up (musikvideo, 2012)
Talking Heads – Speaking In Tongues (album, 1983)
Arthur Russell – Calling Out Of Context, (samling, 2000)

Artist: Kindness
Titel: World, You Need A Change of Mind
Bolag: Female Energy
Betyg: 3

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-20

Utflyttade skåningarna Ulf Alsterlund och Daniel Leopold har tidigare sammanstrålat i konstellationen Dequez. Som Uffe & Leoparden är engelskan utbytt mot svenska. Debutalbumet är lika mycket influerat av elektronisk dansmusik och pop som av framåtblickande Detroit-hiphopproducenter som Dilla och Waajeed.

Språkbytet gör det mer lättillgängligt utan att lekfullheten och nyfikenheten i texter och produktioner för den skull går förlorad.

Bästa spår: Länge leve kärleken

Artist: Uffe & Leoparden
Titel: Genom filter och mix
Bolag: Uffe och Leoparden
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-20

K.R.I.T. kommer från Meridian i Mississippi, en håla med mindre än hälften så många invånare som Lund. Livet på landet ekar i både texter och musik. De snygga produktionerna blandar organisk dåtid och digital samtid. Hans säkra berättande, med förebilder i UGK och Scarface, lutar sig mot ett utpräglat sydstatssound där kyrkans gospel är en lika naturlig del av vardagen som strippklubbarnas tickande trummaskinsrytmer.

Bästa spår: Country Rap Tunes

Artist: Big K.R.I.T.
Titel: 4eva N A Day
Bolag: bigkrit.com
Betyg: 4

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-14

Brittiska komikern Rob Brydon pratar förvisso matjournalistik i underhållande mansrelationsdramat ”The Trip”, men hans resonemang kan appliceras på de flesta kulturområden idag.

24-åriga Londonsångaren och låtskrivaren Michael Kiwanuka har uppenbara referenser tillbaka i tiden. Men till skillnad från Raphael Saadiq och åtskilliga andra som med varierad framgång har försökt återskapa 60-talets stompiga Motownsoul låter det aldrig bakåtsträvande. Kiwanukas musik är här och nu, trots de retroromantiska skivomslagens onödiga försök att placera in låtarna i det förgångna.

En anledning till det är att 60- och 70-talets akustiska folksoul inte alls är lika överexploaterad mark som studiogolven i Motowns popfabrik. Men det handlar också om att Kiwanukas enkla och avskalade låtar naturligt sticker ut i ett samtida popklimat som under en period har utmärkts av allt mer storslagna uttryck.

På titelspåret till förträffliga debut-epn ”Tell Me A Tale” från i somras presenterade Kiwanuka en jazzinfluerad soul med föregångare i sångare och låtskrivare som Terry Callier, Richie Havens och Bill Withers. Singlarna ”I’m Getting Ready” och ”Home Again” var en utveckling mot än mer traditionell folksoul och akustisk singer/songwriter.

På debutalbumet fortsätter den processen bara delvis. Av de tio låtarna är hälften nya och sedan tidigare outgivna. ”I’ll Get Along” och ”Always Waiting” för tankarna till country, blåögd soul och klassiska album från Nick Drake och Van Morrison. Kärleksförklaringen ”Bones” lyft fram av en doo wop-kör och ett sprudlande pianokomp med ännu äldre rötter.

Även om producenten Paul Butlers finkänsliga arrangemang innehåller många element är Kiwanukas sång ständigt i centrum och lurar lyssnaren att tro att de välskrivna låtarna är mer sparsmakade än vad de i själva verket år.

Att påstå att Michael Kiwanuka gör folksoul bättre än sina legendförklarade föregångare vore förhastat. Men han bidrar definitivt med en röst som låter annorlunda både i ett nu och i ett då.

Bästa spår: Always Waiting

Lyssna även på:
Terry Callier – The New Folksound of Terry Callier (album, 1964, Spotify-länk)
Nick Drake – Bryter Layter (album, 1970, Spotify-länk)
Richie Havens – Mixed Bag (album, 1968, Spotify-länk)

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-14

”Speak Ya Mind” övertygar inte tillräckligt för att motivera en återanvändning av Adina Howard/Sugababes Bootsy Collins-plankning ”Freak Like Me”. ”Back To Love” är producerad av Wyclef Jean på sitt fånigaste pophumör. Motsägelsefullt är den och avslutande Ne-Yo-samarbetet ”Do My Thang” de enda låtarna som låter som potentiella hits.

Bästa spår: Back To Love

Artist: Estelle
Titel: All of Me
Bolag: Atlantic/Warner
Betyg: 2

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-07

Rapporterna om de yrkeskriminellas stret och gnet är inte unika men det är detaljrikedomen och det erfarna tonfallet i berättandet. Boldy James låter som om ett ungt Mobb Deep vuxit upp och åldrats i David Simons HBO-serie The Wire.

I någon annans händer hade de anonyma produktionerna flimrat förbi men här bidrar de effektivt till att lyfta fram James texter och rörande livsöde.

Bästa spår: Nothing Can Save Us

Artist: Boldy James
Titel: Consignment: Favor For A Favor the Redi-Rock Mixtape
Bolag: www.boldyjames.com
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-03-07

Blandningen av afrikanska och latinamerikanska rötter har skapat en unik musiktradition som nu dokumenterats på DVD-film och dubbel-CD. En skiva innehåller inspelningar med lokala musiker och en omarbetningar av klubbmusikproducenter som Deadbeat och Matias Aguayo.

Den chantlika sången och de repetitiva slagverksrytmerna försätter lätt lyssnaren i trans.

Acapellaballaderna från åldrande vokalister som Manuella Torres och 85-åriga Sikito är minst lika förtrollande.

Bästa spår: To Ane E Lo Memo Sexteto ”Nena”

Artist: Diverse artister
Titel: Jende Ri Palenge
Bolag: Soul Jazz Records
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-29

Det är förståeligt. Den numera Parisbaserade Diawaras musik är en väldigt lättsmällt och sympatisk blandning av västafrikanska musiktraditioner, akustisk singer/songwriter och pop med uppenbar crossoverpotential.

Därför det lite synd att genomsnittsåldern hos publiken på Dunkers kulturhus i Helsingborg ser ut att vara närmare 60 år. Missförstå mig inte. Det är absolut ingen dålig publik. Men musiken är så tillmötesgående och bra att den förtjänar att höras av många fler än kulturintresserade i medelåldern.

Fatoumata Diawara gör entré i kort svart bomullsklänning, gulröd turban och stora runda röda örhängen dinglandes längs kinderna. I sitt sällskap har hon ett fyramannaband på bas, trummor, sologitarr och diverse slagverksskallror.

På scen växer Diawaras musik både på bredden och på längden. Ljudbilderna blir fylligare och vad som på skiva är över på drygt 40 minuter dras ut till mer än den dubbla speltiden.

Jämfört med andra populära Maliartister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté är Fatoumata Diawaras låtar stöpta i en mer traditionell västerländsk popform. Live framkommer musikens västafrikanska rötter med större tydlighet.

”Sonkolon” drivs fram av det monotona och lätt transframkallande gitarrspel som utmärker uråldrig västafrikansk blues. Den närmast afrobeatinfluerade gitarrytmen i ”Kele” förstärks ytterligare med gälla stridsrop och hårda nackrullningar som hade imponerat på amerikanska barnstjärnan Willow ”Whip My Hair” Smith.

Det är lätt att ryckas med i de mest frenetiska dansnumren. Men det är de lågmälda passagerna då vi lämnas ensamma med Fatoumata Diawaras trollbindande stämma som lämnar störst av avtryck.

När hon sjunger den delvis omarrangerade förstasingeln ”Kanou” acapella är konserthuset så tyst att jag kan höra mitt eget anteckningsblock prassla.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-10

Den mest spelade låten på Spotify just nu är ”Äckligt” med Ansiktet, en soulduo bestående av Erik Nordström och Herbert ”Afasi” Munkhammar från köttiga electroduon Maskinen.

Kaah var inte först med att göra blågul soul. Men han var först med att göra det med avstamp i hiphop och den 70-talsmusik som genrens producenter grävde fram från skivbackarna.

Ansiktet, förra årets succédebutant Aleks och Malmös Albin Gromer är en del av samma tradition. Tillsammans bildar de ett trovärdigt argument för en svensk soulrenässans.

Ännu har inget svenskt soulalbum överträffat Kaahs andra skiva ”Soul Rebell”. Det gör inte Albin Gromer på debuten heller. Men i flera enskilda låtar befinner han sig definitivt på samma nivå.

Gromer har gjort ett temaalbum om möten och relationer, om kärlek, förälskelser, flörtar och uppbrott. Bortsett från Salem Al-Fakir och Saska Becker-samarbetet ”Tillsammans” har han skrivit och producerat rubbet själv. Musikaliskt är det imponerande välgjort med en fot i modern pop och den andra i hiphopinfluerad elektronisk Detroit-soul välsignad av J Dilla.

”Än så länge” pulserar av en basdriven raketmotor i fyrafjärdedelstakt. ”Jag tror på dig” startar med att en grusig trumloop förenas med ett piano. Efter drygt en minut ändras stämningen när ett stråkarrangemang skickar låten rakt upp i soulhimlen. Det är ruggigt snyggt, så snyggt att Kanye West förmodligen hade offrat en praktikplats på Acne för att göra något liknande.

Där Ansiktet använder en skruvad närmast R-Kellyansk humor i sina texter är 21-åriga Gromer mer allvarsam och rakare i sitt berättande. Ibland är det en nackdel. För många liknande historier riskerar att förminska betydelsen av dem.

Det unika med Kaah som sångare är att han kan få den mest banala och vardagliga berättelsen att låta som en känslomässig tsunami. Där är inte Gromer ännu. Men även om historierna inte berör lika mycket som musiken går det inte annat än att beundra hans mod som vågar.

För ”Album” är en starkare och mer sammanhållen debut än både Kaah och Timbuktus första skivor. Det säger en del om Albin Gromers potential.

Lyssna även på:

Kaah – Soul Rebell (album)
Timbuktu & Albin Gromer ”Ord och flera visor” (låt)
Aleks – Inte längre fiender (album)

Artist: Albin Gromer
Titel: Album
Bolag: Universal
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-23

Future använder liknande taktik för att nöta sig fast. I hitsingeln ”Tony Montana” idisslas titeln 52 gånger. I YC-duetten ”Racks” tappar jag räkningen vid 100.

Future är kusin till Outkast-producenten Rico Wade men musiken låter mer som stripklubbsrap på nedåttjack.

Femte gratisalbumet innehåller liksom föregångarna effektiva refränger som kletar sig fast som tuggummi. Men Atlantarapparens fulla potential syns bäst när han avviker från hitsreceptet i låtar som suggestiva ”Deeper Than The Ocean”.

Bästa spår: Deeper Than The Ocean

Artist: Future
Titel: Astronaut Status
Bolag: Livemixtapes.com
Betyg: 3

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-15

Precis som namnet antyder gör SFV Acid musik av knorriga slingor från bassimulatorn TB-303 – grundämnet i housegrenen acid.

Återanvändandet av traditionella ingredienser är gemensamt för många av släppen på 100% Silk. Även om byggstenarna är bekanta är sammanhanget och sättet de sammanfogas på nya och präglade av samma orädda gör-det-själv-ideal som utmärkte de första housetolvorna på 80-talet.

”Library” låter som en borttappad Metro Area-demo. ”Knights” har en basgång som till och med hade gjort djuphousegurun Larry Heard avundsjuk.

Bästa spår: Knights

Artist: SFV Acid
Titel: Grown
Bolag: 100% Silk
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012- 02-08

Trots flera försök har de lyckliga äktenskapen mellan lättsmällt amerikansk pop (läs hiphop och r&b) och den engelska basbastarden hittills varit obefintliga. Men på Diplo-sanktionerade gratisalbumet ”Transformers N The Hood” lyckas Atlanta-duon FKi där andra kört fast.

Med hjälp av lovande rapnamn som Iggy Azalea och Travis Porter skapar FKi en vital koalition av trögflytande sydstatshiphop och frustande dubstepmonster. Relationen kanske inte håller för evigt, men just nu sprakar passionen.

Bästa spår: Stuntin’

Artist: FKi
Titel: Transformers N The Hood
Betyg: 4

Publicerad i Sydsvenskan 2012-02-08.