Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Bortglömd sirapsdisco i en flaskpost märkt ”balearic”

Samtidigt som de sista skärvorna av lördagsnatten var på väg att pulveriseras mellan dansgolv och trampande skosulor försökte min kompis Emil överrösta ett av Malmös bästa ljudsystem.

– Ni måste spela något långsammare! Jag orkar inte mer.

Just den natten – en natt då det kändes som att halva Malmö vägrade både morgondag och det faktum att vi lever i en stor småstad och inte det omvända – var det aldrig riktigt läge. Men den senaste tiden är vi allt fler som famlat efter det långsamma, utdragna som kontrast till nedladdningshetsade snask och piskad stämning på dansgolven. House och disco som taktfast svävar iväg i makligt tempo likt tankarna på ett nattåg genom Sommarsverige.

I april 1979 öppnade Daniele Baldelli klubben Cosmic vid Gardasjön strax väster om Verona i norra Italien. Genom åren kom klubben och musiken som Baldelli spelade att bli centrum för det sound som till stor del utgör botten av den våg av nyproducerad flumdisco som de senaste åren sköljt över hela klubbvärlden tillsammans med en flaskpost märkt ”balearic”.

Musiken kallades Afro Cosmic och var en blandning av disco på fel hastighet, regnskog, brasiliansk fusion, afrikanska slagverk och diverse elektroniskt flum från Mellaneuropa. Framförallt var det en direkt reaktion av att heroin precis vält in över Verona och gjort dansgolven mindre mottagliga för den upplyftande phillydisco som tidigare dominerat.

I Italien kom Afro Cosmic-scenen att bli massiv och Daniele Baldellis betydelse enorm, hans mixtapes såldes och kopierades i tusentals exemplar. I övriga världen var den en välbevarad hemlighet fram till 2002 när den brittiska journalisten Louise Oldfield publicerade en artikel om scenen. 

Några försök att sammanfatta rörelsen på skiva har aldrig gjorts. Tills nu. I dagarna släpper nämligen tyska etiketten Compost Elaste – Slow Motion Disco vol. 1 som ger en ovärderlig inblick i en länge bortglömd del av dansmusikhistorien.

Några andra som sjungit långsamhetens lov det senaste halvåret är Göteborgsgrupperna Studio och Tough Alliance. Att de är från Göteborg känns i sammanhanget helt naturligt. Rent känslomässigt kommer vi aldrig närmare Medelhavshedonismen i Sverige än nattbadsromantiker från västkusten.

Efter att ha indiedansat sig från Ola Borgström skivbolag Service har båda grupperna på sina senaste skivor landat i experimentella ljudmiljöer, inte långt från Primal Screams och Happy Mondays mer lyckliga avtändningar i början av nittiotalet.

När andra fans av kosmisk sirapsdisco gör sitt bästa för att låta så autentiska som möjligt är influenserna hos Studio och Tough Alliance betydligt mer diskreta. Nätterna på klaustrofobiska konstskolklubben Uppåt Framåt i Göteborg är aldrig avlägsna vilket gör albumen inte bara till något unikt utan även till två av årets bästa svenska skivor.

Publicerat i Sydsvenskan 2006-11-23.

 23/11 2006, 20:50 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: