Det roligaste med USA är olikheterna. Små och stora detaljer som skiljer sig från Europa och Sverige. Det är också det mest obehagliga. Alla som någonsin har sett en film eller amerikansk TV-serie bör ha lagt märke till en del av vardagen som varit synnerligen osynlig i den svenniga akademiska medelklassmiljö jag är uppvuxen i: strippklubbar.

Oavsett om det handlar om amerikanska sitcom-komedier som Våra värsta år eller Hollywoodactionsfilmer kommer det för eller senare dyka upp en scen i strippklubbsmiljö eller en strippa i en biroll. Det slår aldrig fel. Uppenbarligen är stripklubbarna en betydligt naturligare och mer accepterat del av det amerikanska samhället.

För hiphopen har strippklubbarna haft en enorm betydelse. Bland de lokala avarter till genren som de senaste åren hittat ut till radion och toppen av Billboardlistan kan en majoritet spåras direkt tillbaka till klubbar med lättklädd sexistisk underhållning och män med spritdoftande andedräkt och lätt fuktade läppar som stoppar sedlar i troslinningar. Att dessa klubbar är viktiga för musiken har man vetat om länge, men det är först nu som kvinnorna som uppträder på dessa har funnit en möjlighet att utnyttja det ekonomiskt.

I en artikel i senaste numret av amerikanska Fader Magazine (världens bästa musiktidning just nu, finns att hitta på Pressbyrån) berättar Joycelyn Wilsson om hur strippdansare i Atlanta startat egna promotionföretag enbart inriktade på hiphopindustrin. Affärsidén bygger på att erbjuda rappare på väg upp chans att synas (reklam på kläder) men framförallt att höras under deras nakenframträdanden.

I USA har DJ:ar en betydligt starkare maktposition jämfört med Sverige. Mycket av PR-arbetet kring en artist som lanseras går ut på att få DJ:ar att spela dennes låtar.

På de exotiska dansklubbarna är det i många fall dansarna själva som väljer musiken de dansar till. Det gör dem till reella makthavare över vilken musik som spelas och i ett längre perspektiv, över vad som blir hits.

I jämförelse med en DJ har Strippdansarna helt andra möjligheter att upprepa låtar. Oavsett om en DJ spelar för ett dansgolv eller på radio kan denne högst spela en populär låt en eller ett par gånger per kväll utan att lyssnarna tröttnar och lämnar dansgolvet/byter till en annan kanal. Ett uppträdande vid strippstången varar i kanske tio minuter. Under den tiden hinner en låt upprepas tre gånger. Multiplicera den siffran med antalet uppträdanden en dansare gör under en kväll och möjligheten att nöta in låtar i lyssnarnas medvetande träder fram.

För djuren framför scenen lär inte röra sig ur fläcken oavsett hur många gånger en låt spelas i rad. Nej, de sitter lydigt kvar med sina handsvettiga sedelbuntar och inbillar sig att de för befälet över showen.

Publicerat i Sydsvenskan 2007-01-13.

 13/1 2007, 20:44 – Jonas | Krönikor

Du kan lämna feedback eller pinga.