Losing my taste for the nightlife
Jonas Grönlund – Om musik och kultur

Dags att odla hipsterrabatten

Allt tyder på att mustaschen är vårens klubbaccessoar. I ett klubbhistoriskt perspektiv är det helt logiskt.

Ingen vet exakt när och var det startade. Henrik Schyffert gjorde en halvironisk insats på 90-talet, Acne-männen likaså ett par år senare. Runt 2003, i samband med att Terry Richardson började visa draggen samtidigt som truckerkepsen inledde sin världsturné, gjordes några trevande försök. Det senaste året har det pratats om unga män på svenska indieklubbar i London som kollektivt låtit delar av ansiktshåret växa fritt. Men det var inte förrän holländska modetidningen Fantastic Man (se Rodeos decembernummer) uppmärksammade mustaschen som trendmedvetna manliga 80-talister tog mod till sig och började odla hår i en kolonilott under näsborrarna.

Efter att ha förutspått scarfens återkomst på dansgolven i höstas har det blivit dags att hälsa på vårens mest självklara accessoar på regionens medvetna klubbar: mustaschen. Eller, som den numera heter i folkmun: hipsterrabatten.

Det finns människor som avfärdar hipsterrabatten som en ytlig pose. Ett sätt att signalera för omgivningen att man fått hem den senaste Kuduro-mixen av Diplo på Mad Decents Podcast. Inget kunde vara mer fel, menar skribenten Felix Burrichter i senaste numret av Fantastic Man:

Självklart är en mustasch mer än bara ett modestatement. Som det första ansiktshåret som börjar växa på mannen, är den det första tecknet på begynnande manlighet – och för de män som burit en mustasch under merparten av sitt vuxenliv, kan att raka av den kännas som att kastrera en del av personligheten”.

Ansiktsbehåringens betydelse för klubbhistorien bör inte underskattas. Då klubbmusiken traditionellt styrts av män har ansiktshåret använts för markera tillhörighet och gemenskap, och i förlängningen cementera maktordningar och stänga ute potentiella hot från omgivningen: kvinnorna.

Ta en titt på några av de senaste två decenniernas stora dansmusikrörelser. Vad vore 90-talets amerikanska housescen med Armand Van Helden, Roger Sanchez och Kenny ”Dope” Gonzalez i spetsen utan ett sylvasst Ali G-skägg som inramade nunan? Vad vore den brittiska acid jazz-rörelen utan ett par bockstrån på hakspetsen? Här hemma vet vi alla att Andres Lokko och Nöjesguidens Carl Reinholdtzon Belfrage aldrig skulle tänkt tanken att skriva om norsk fjordbalearica och kosmisk västkustdisco innan de kunde visa upp ett rejält helskägg som bildbylinesalibi.

Medan kombinationer av ansiktsbehåring varit flitigt förekommande inom afroamerikansk populärkultur får vi gå ända tillbaka till discons födelse för att finna mustascher bland vita män på hippa klubbar i storstäderna. Den legendariske skivbolagsbossen och Paradise Garage-finansiären Mel Cheren omgav sig exempelvis alltid med älskare med lika välväxt mustasch som honom själv. Idag, fyrtio år senare, sportar han fortfarande en välfriserad hårplätt på överläppen.

Något att tänka på för potentiella mustaschodlare, om man får tro Fantastic Mans mustaschexpert Felix Burrichter.

”Vad som inledningsvis kan verka som ett stilmässigt infall, kan snart förvandlas till en investering för livet vars glans du inte klarar dig utan”.

Publicerat i Rodeo, mars 2007.

 1/3 2007, 20:34 – Jonas | Krönikor
 Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Du kan lämna feedback eller pinga.

Lämna feedback

Lämna feedback i rutan nedan: